ceridwengray

Ser på statistiken att det är fler än Meirwen och Valentine som följer familjen Grays brokiga öden.
Vill ni berätta vilka ni är?

Efter Mollys tilltag insjuknade Hector. Man trodde att det var den påstådda förkylningen som tagit ny fart, så han lämnades ifred utan att någon undersökte hans tillstånd närmare.

En ångest starkare än han kunnat föreställa sig slet i själen, och försatte kroppen i ett feberliknande tillstånd. Han hatade nu sin säng och sitt rum, försökte lämna det men fann att benen inte bar. Tre gånger om dagen kom en husa in med något att äta, men fick bära tillbaka det mesta utom vattnet. Ett par gånger var det Molly som kom in. Då skrek han så förtvivlat och försökte söka skydd, att hon faktiskt lät honom vara ifred. Leken hade varit roligt när den liknade en smygande katt-och-råttajakt, men den här vettlösheten gjorde henne nästan lite ångerfull. Hon hade hört så mycket konstiga berättelser om herremän, och hade fått höra att män alltid, alltid var ute efter sådant här. Att han tagit så illa vid sig av hennes tilltag, det överraskade henne.

En vecka förflöt, innan Lauren besökte honom med frukostbrickan.

-Käre bror, sade hon bekymrat. Vad är det egentligen som fattas er?

-Det är bara en envis infektion, ljög han. Jag känner mig redan bättre. Stiger nog upp imorgon.

-Så bra. Era barn börjar bli oroliga.

Var det sant? Hade de ens märkt av hans närvaro?

Han kunde bara mumla något ohörbart till svar.

-Jag hoppas att ett brev från er dotter kan pigga upp er, log systern. Jag känner igen Meirwens sigill.

Meirwen?

Hector satte sig upp i sängen. Hon hade aldrig skrivit till honom förut! Tvärtom hade hon alltid hållit en viss distans. Meirwen som var så lik sin mor, som han kanske hade varit extra sträng emot just därför. Ceridwen hade aldrig haft lätt i sällskapslivet, han ville inte att Mei skulle uppleva detsamma. Låt vara att hon valde att avstå, men han ville åtminstone ge henne chansen att fungera socialt. Därför hade han vägrat låta henne slippa de tråkiga lektionerna med miss Ethel, trots att hon rasat mot dem. Som far till en frisinnad flicka måste han väl vara hård, eller hur? Någon måste skydda henne!

Ett styng av glädje och förväntan ilade till i magtrakten genom allt det svarta.

Han bröt sigillet med darrande händer.

Läste.

Blev sittande en lång stund och stirrade ut i tomma intet.

Hon ville inte längre vara hans dotter. Skrev att han aldrig funnits där för dem. Anklagade honom för att ha drivit bort deras mor. Bad honom om att hålla sig undan Mary och George under sitt besök, så att han inte skulle förstöra deras liv också.

Nu hade han det svart på vitt.

Han hade alltid varit en besvikelse som son.

Senare en dålig make.

En usel far.

En ansvarslös husbonde.

En försumlig företagsledare, som inte öppnat böckerna på en vecka.

Som om han blivit översköjd av ett häftigt regn, rann allt det svarta av honom och lämnade kvar en känsla av lätthet, nästan eufori.

Lösningen var ju så enkel! Han skulle kunna göra allting bra genom en simpel handling.

Med ett underligt leende spelande i mungipan steg han upp. Åt sin frukost och njöt av varje tugga. Kammade håret noga, och ansade skägget som vuxit sig aningen för långt. Letade fram sina allra bästa kläder och klädde sig med omsorg.

Stegen nästan fjädrade när han kallade på mr Simeon.

-Jag känner mig mycket bättre, så jag tänkte ägna dagen åt att gå igenom fars arbetsrum. Det finns så mycket gammalt bråte som bara ligger där, det är dags att ta itu med det och göra något användbart av. Kanske en skrivarverkstad? Skrivbordet är ju vackert. Jag tror jag börjar med det.

Mr Simeon behöll sitt stenansikte och visade ingen förvåning över husbondens oväntade talförhet. Normalt sett var Hectors instruktioner kortfattade och opersonliga. Varför han nu skulle berätta om hur han ämnade tillbringa dagen var obegripligt. Kanske var herrn ändå inte riktigt frisk ännu.

-Det låter som en bra idé, nickade butlern strikt.

 

Ivrigt sökte Hector efter nyckeln till faderns skrivbordslådor. I en av dem fanns mekanismen till ett lönnfack... Ja, där!

Vördnadsfullt lirkade han ut trälådan och öppnade den.

Där låg den. Svaret på alla problem.

En skimrande, pärlemorbesatt revolver.

Alla skulle tro att det var ett vådaskott, en olycka vid rengöringen. Ingen skulle känna något dåligt samvete. Ceridwen kunde bli lycklig med sin älskade. Meirwen blev nog lättad. Valentine skulle slippa företaget.

Ett kort ögonblick rynkade han ögonbrynen, men skakade av sig känslan. Företaget var ingen levande person och därmed oviktigt just nu. Kanske ville någon ta över verksamheten som den var, kanske skulle den avveckas. Personalen var kunnig, de skulle kunna göra det bästa av situationen. De var så illa tvungna.

Bäst att börja rensa lite annat först, så att det inte blev så uppenbart.

Längst inne i lönnfacket låg en brevbunt, och några fotografier. En vacker kvinna utan en tråd på kroppen som log blygt rakt in i kameran. Hector vände det snabbt uppochned och öppnade frånvarande det översta brevet. Det inleddes med ett stycke glödande kärleksförklaringar, och han skulle precis kasta det åt sidan när hans blick fångades av sitt eget namn.

Men William, min allrakäraste, förlåt mig men jag kan inte hålla med dig när det gäller Hector. Du menar att han kommer att sporras till större ansträngning om du kritiserar allt han gör, men jag tror att han skulle göra ett ännu bättre arbete om han fick veta hur stolt du är över honom.

Porträttet på väggen av fadern såg ned på honom. Strängt, ogillande.

En spegelbild av Hectors eget ansikte.

 

Beslutsamt tog han upp revolvern. Plötsligt kändes det som att inte en enda minut fick gå till spillo. Alla spår av Williams kärlekslösa sätt att fostra sina barn skulle utplånas. Meirwen hade rätt, han måste se till att inte Mary och George också förstördes av familjen Grays gift!

Lugnt tog han isär vapnet. Det hade legat oanvänt så länge, och skulle man tro att det var en rengöringsolycka så måste han använda rensningsverktygen.

Hector var så djupt försjunken i sitt göromål att han inte hörde hur dörren gnisslade och någon smög in.

-Vad gör ni, far? frågade en klar röst.

Hector ryckte till så häftigt att han tappade det han höll i händerna, och stirrade skräckslaget på sin yngste son. Hans första impuls var att ryta åt honom, men något höll honom tillbaka och han tvingade istället fram ett leende.

-Jösses, så du skrämde mig! Jag... Jag bara städar farfars skrivbord, och så... fann jag denna och tänkte... att...

Fantasin tog slut.

George stack fram huvudet.

-Kan man döda någon med den?

-Kanske. Jag vet inte. Den är väldigt gammal. Jag tänkte rengöra den för att prova om den fortfarande fungerar.

Barnets klara ögon borrade sig in i hans själ.

-Är det inte farligt?

Hector svalde och kände hur händerna började skaka.

-Jo. Det kan vara farligt. Bäst att jag låter bli.

-Så att ingen blir skadad.

-Ja. Så att ingen blir skadad.

Desperat försökte han finna något annat att tala om.

-Vill du se var min far förvarade den här, och annat som han ville hålla särskilt hemligt?

Det ville George, och blev förtjust i den sinnrika mekanismen.

-Finns det fler? ville han veta.

-Om! Hela huset är fullt av lönnfack, och det lär finnas en hemlig gång men jag har aldrig hittat den.

Pojkens ögon blev klotrunda.

-Nähä!

-Så har man sagt mig.

-Kan vi leta, far? Genast?

Så drog ett ängsligt uttryck över ansiktet.

-Men ni har nog inte tid. Förlåt så mycket!

Något dog inom Hector, samtidigt som det kändes som ett nytt liv försiktigt, försiktigt spirade någonstans i hjärttrakten. Han såg på revolvern. Plötsligt skrämde den honom.

-Det jag har att göra kan vänta. Kom, så letar vi! Skall vi börja här inne?

 

En lång stund provade de båda herrarna Gray att dra eller trycka på olika böcker, pryndadssaker och ornament. Hector kunde inte minnas att han någonsin känt sig så avspänd tillsammans med något av sina barn. De hade ju faktiskt roligt!

Då ringde dörrklockan med sitt mässande, metalliska ljud.

George gjorde en liten grimas.

-Marys poesilunch, suckade han.

Hectors puls ökade.

Skulle det komma hit folk? Nu?

Han gick ut mot stora hallen, och möttes av sin sjuttonåriga dotter som såg förundrat på honom.

-Far! utbrast hon andlöst, både vantroget och förhoppningsfullt. Har ni klätt er så fint bara för min lunch?

Nej, tänkte han. Jag klädde mig såhär för att jag trodde att det skulle vara min sista dag i livet.

Herregud! Tänk om han hade hunnit göra det. Om George hade hittat honom, om Marys väninnor hade hört skottet...

Alla hade nog inte blivit lika lättade över hans död som han trott. Åtminstone inte just idag.

En våg av självförakt sköljde igenom honom, men han lyckades trycka undan den. Det här var Marys dag, han kunde känna sig som en ynkrygg senare men nu gällde det att vara stark.

Han förmådde inte le, men svarade så värdigt han kunde:

-Naturligtvis vill jag vara fin på din lunch, Mary.

 

En handfull flickor fyllde den stora entren med ljusa, glada röster. Där var Joanne North, Sarah Hesslington och några andra som inte Hector kunde namnge. Mr Simeon tog emot drivor av dyrbara pälsverk, decemberdagen var kall.

Lunchen bestod av en mängd smårätter, allihop specialkomponerade av Mary och mrs Tilly. Hector förvånades över de överraskande men angenäma smaksensationerna. Aldrig hade han vetat att dottern hade sådana talanger!

Mary reste sig och påkallade blygt uppmärksamhet.

-Idag skall vi alltså få njuta av Elizabeth Barret Brownings underbara poesi. Ni har alla valt ut era favoriter? Bra. Jag undrar...

Hon rodnade och såg ner i bordet.

-Jag undrar om min far skulle vilja göra oss den äran att läsa den första sonetten? Eller... det är sonett nummer fyrtiotre, men... Jag har den här, avslutade hon nästan olyckligt och höll tafatt upp ett tummat papper.

Hector reste sig och kom till Marys undsättning. Hela situationen var bisarr. Kanske hade han ändå genomfört sin plan, och befann sig i någon annan sorts värld nu? Hur det än var med det, så måste han hålla uppe en fasad för sin flickas skull. Att läsa en dikt högt, det kunde väl inte vara så mycket annorlunda än att rapportera försäljningssiffror för ledningsgruppen?

Han klarnade strupen och läste långsamt med sin mjuka röst:

 

How do I love thee? Let me count the ways.

I love thee to the depth and breadth and height

My soul can reach, when feeling out of sight

For the ends of being and ideal grace.

I love thee to the level of every day´s

Most quiet need, by sun and candle-light

I love thee freely, as men strive for right.

I love thee purely, as they turn from praise.

I love thee with the passion put to use

In my old griefs, and with my childhood's faith.

I love thee with a love I seemed to lose

With my lost saints. I love thee with the breath,

Smiles, tears, of all my life; and, if God choose,

I shall but love thee better after death.

 

Omvärlden försvann. Kvar fanns bara detta papper, och en längtan så stark att den hotade spränga hans bröst.

-Far!

Mary rörde försiktigt vid hans arm.

Hector såg upp, som om han nyss vaknat ur en dröm.

Sex par ögon betraktade honom. Nyfiket, häpet, vänligt.

-Ni får ursäkta, sade han grumligt och märkte först då att näsan var tät. Han måste ha gråtit.

-Marys mor har varit bortrest länge. De här orden... Hade jag haft ms Brownings gåva, så hade jag velat säga detta till henne. Men nu vill ni unga damer säkert vara ifred, jag skall inte störa er trevliga lunch längre. Tack för att jag fick den äran att vara med!

Han lade band på sig för att lämna matsalen så värdigt som möjligt. Mary sände honom en blick full av förståelse, tacksamhet och överraskning. Han motstod först en impuls att lägga handen mot hennes mjuka kind – men ändrade sig. I alltför många år hade han hållit tillbaka alla sina känslor för barnen, av rädsla för att de en dag skulle tas ifrån honom. Idag hade det varit mycket nära att han istället hade lämnat dem.

Det var dags att tänka om.

-Tack, Mary, viskade han ohörbart när deras hud för ett ögonblick möttes.

Dagarna före tvillingarnas födelsedag hade inte varit lätta för Ceridwen. Nu hade hon varit i Brechfa i över tre veckor, hon hade fått nog av stället och ville bara resa hem för att vara med sina barn. Ännu hade hon inte hört av sig till Hector, men hon valde att tro att han inte var lika upprörd längre. Hon skulle nog kunna återvända.

Å andra sidan var det kanske bra för barnen att hon inte fanns där. I deras ålder hade hon själv haft fyra barn och var i princip husfru, medan Valentine vacklade omkring utan att veta vad han ville, och Meirwen just hade börjat sin frigörelse. Ceridwen visste att hon kunde vara dominerande, kanske var det hon som hade hämmat barnen?

Hon talade med Emyr om det.

-Du har nog rätt, svarade han lugnt. Nu skulle jag visserligen säga vadsomhelst för att få dig att stanna kvar här, det begriper du ju, men bortsett från det kan det nog vara bra för de här ungomarna att få klara sig själva en tid.

Ceridwen suckade djupt.

-Jag saknar dem så! klagade hon. Allihop! Hur länge skall jag vänta? En vecka till, en månad? Tänk om de faktiskt behöver mig? Jag blev lite oroad över tvillingarnas senaste brev, det verkar som att de försöker övertyga mig om att allt är så bra medan det själva verket är något på tok.

-Desto större anledning för dig att stanna här. De är tjugotvå år, mamma kan inte komma springande så fort de har skrapat ett knä!

-Jag vet, men...

-Om du saknar dem så mycket, kan du inte bjuda hit dem över julen?

Hon sken upp.

-Menar du det? Hit, till dig? Skulle du verkligen kunna tänka dig det?

Emyr blev allvarlig.

Jag skulle se det som en stor ära att få ordna jul för dig och dina barn, Ceri. Och en stor glädje. Jag har varit ganska ensam. En familjejul... Jag ber dig, fråga dem! Om du inte tror att de tycker illa om att du bor hos mig, och inte vill komma.

Ceridwen log lite skamset.

-Jag har nog inte varit helt ärlig mot dem. De vet att jag bor hemma hos en god vän, men inte vad vi har... Vad vi hade för relation förr.

Emyr gav henne en retsam knuff.

-Det lär de väl få veta så fort de sätter foten i byn, inte sant? Byskvallret har fått ett rejält uppsving sedan du flyttade in hos mig. Hade det inte varit för... min oförmåga, så hade du nog satts i skampålen. Alla vet ju om hur det är, så de vet att vi inte har något sådant förhållande, men nog pratas det ändå.

Visst gjorde det. Några menade att Ceridwen skötte hushållet åt Emyr för att sona sitt svek för så länge sedan. Andra trodde att hon var ute efter hans pengar. De mest romantiska talade om att äkta kärlek aldrig rostade och satte sig över alla hinder. Men fortfarande talade ingen med henne, bara om henne.

 

På själva födelsedagen fick inte Ceridwen ro. Det var en lördag, den dag då gruvarbetarna kom hem sent på eftermiddagen. De åt hos familjen, gick till någon av de två pubarna på kvällen för att dricka, sjunga och slåss, satt bakfulla i kyrkan på söndagen och återvände till gruvan efter middagen. Så hade det alltid varit. Emyr gick alltid dit, för att försöka avstyra de värsta slagsmålen enligt sin övertygelse om att det var hans överenskommelse med Jesus. Lördagkvällarna hade blivit Ceridwens ensamtid, då hon oftast satt och skrev brev. Men ikväll hade hon fått nog av sin ensamhet, och bestämde sig för att det var dags att rensa luften med Siriol. Hennes man arbetade i gruvan, så framåt kvällen då hon visste att han satt på Fforest Arms eller Wheatsheaf gick hon med bestämda steg bort till deras hus och knackade på.

Siriol öppnade, men försökte stänga igen när hon såg vem det var. Ceridwen lät sig inte stoppas, hon hade tagit med ett vedträ som hon satte i kläm i dörren.

-Nu är det nog, Siriol. Tre veckors tystnad, tycker du inte att det är tillräckligt? Jag är ledsen om du tycker att jag svek dig, jag är ledsen för att livet inte blev som du drömt om, men blir det bättre av att du behandlar mig som luft?

Den forna väninnan vände sig demonstrativt bort, men stod kvar innanför dörren.

-Jag kan inte trösta dig med att mitt liv inte blev perfekt, för jag har haft det väldigt bra, men just nu är allt bara skit och jag behöver verkligen en vän. Min man har kastat ut mig och mina barn fyller år idag och jag får inte vara med dem. Du behöver inte tycka synd om mig, men herregud människa, visa lite medmänsklighet.

Det där med att hon hade blivit utkastad sade hon enbart för att väcka Siriols nyfikenhet. Mycket riktigt tog det skruv, och Siriol klev åt sidan.

-Kom in då, sade hon buttert. Men vänta dig inte att vi blir vänner igen! Jag kommer aldrig mer att kunna lita på dig.

Hemmet var välvårdat, något som Ceridwen påpekade.

-Du skulle se hur det ser ut hemma hos mor nuförtiden! Den där Elen, jag vet inte vad hon gör under dagarna egentligen.

-Elen! fnös Siriol föraktfullt. Hon är väl det lataste stycket i Brechfa. Gifte sig med Rhodri för att hon trodde att Branwen skulle ta hand om allt.

-Vilket hon gjorde, antar jag?

-Det är klart att hon gjorde. Alla fem ungar är uppfostrade av henne, så gott det nu går i den familjen.

En hastig blick på Ceridwen.

-Du får ursäkta. Men du vet ju vad jag menar.

-Alltför väl.

De höll sig på neutral mark en stund, baktalade Elen och ojade sig över de fem brorsbarnen, Gareths och Rhodris supande och Branwens sjukdom. Tekannan åkte fram, det var alltid lättare att tala när man hade något för händer.

Då och då svepte barn i varierande ålder genom rummet, nyfikna på den omtigna och omtalade gästen.

-Hur många har du egentligen? skrattade Ceridwen.

-Tio! svarade Siriol stolt. Den äldsta är tjugotvå, den yngsta två. Tre ligger i graven, gud bevare deras själar, men de är inte mindre mina barn för det.

-Å! utbrast Ceridwen deltagande, och påmindes åter om hur priviligierad hon var. Barnadödligheten var inte på långt när lika stor i överklassen. Så tog hon fasta på deras gemensamma punkt.

-Det är mina tjugotvååringar som fyller år idag.

Tystnaden som följde var inte tryckande, utan prövande. Det var nu det skulle avgöras om det skulle kunna gå att blåsa liv i deras vänskap igen.

-Vad har hänt? undrade Siriol lågt.

Ceridwen andades ut inombords. Så började hon berätta, en starkt censurerad version av vad som hänt, där hon var noga med att inte framställa sig själv som ett offer, utan påpekade hur bortskämd hon blivit, och hur otroligt dumt det varit av henne att kasta bort ett välordnat liv bara för att hon var uttråkad och impulsiv.

-Samtidigt är jag nästan glad över att det här har hänt, sade hon och sände ett prövande leende mot den andra kvinnan. Jag tror inte att jag hade vågat mig tillbaka hit om jag inte känt mig tvungen. Nu måste jag försöka ställa så mycket jag kan tillrätta. Med mor, med Emyr. Och med dig, om du låter mig.

Siriol betraktade henne länge, värderande. Nickade sedan kort, och fyllde på bådas tekoppar.

-Ta socker, sade hon och sköt den lilla skålen närmare.

 

Inte förrän Siriols make Morgan kom hem, återvände Ceridwen till Emyr. Han var trött efter en bråkig kväll, hon kvittrade och berättade allt om kvällen.

-Jag är glad för din skull, gumman, gäspade han. Jag vill att du skall ha vänner.

En våg av ömhet sköljde igenom henne.

-Vi hade nog kunnat få ett bra liv tillsammans, sade hon impulsivt och strök honom över armen.

Han låg tyst i mörkret bredvid henne, så länge att hon trodde att han somnat.

-Har du någonsin ångrat dig? viskade han till slut.

Hon behövde inte tänka efter.

-Jag skulle vilja säga ja, just nu. Men det kan jag inte. Jag ångrar ingenting jag har gjort, även om konsekvenserna ibland har blivit tokiga. Livet är till för att levas här och nu, Emyr. Inte för att ångra. Om jag inte hade träffat Hector så hade jag nog kunnat vara nöjd med att stanna här med dig. Men om jag inte hade följt med honom, så hade jag inte varit sann mot mig själv. Kan du förstå?

Han suckade djupt.

-Ja, jag förstår. Det är ju sådan du är, Ceri. De egenskaperna jag älskar dig för, är just de som fick dig att lämna mig. Och kommer att driva iväg dig igen, när du känner dig färdig att återvända.

Ceridwen kände sig både rik och fattig på samma gång. Hon var den hon var, på gott och ont.

 

Brechfa var en märklig blandning av olika religioner. Metodister, baptister, unitarianer och de där märkliga mormonerna som kom ända från Amerika för att berätta om sin lära. Fyra hustrur fick visst en man ha. Ceridwen kunde inte låta bli att skoja om det i sina egna tankar – tänk om det varit tvärtom, att en kvinna kunde få ha fyra makar! Då skulle hon inte tveka att gå med i deras samfund. Hon skulle nöja sig med tre. Med Hector delade hon en lång historia, och hur det än hade blivit så ville hon inte förlora honom. Han hade ändå varit hennes första förälskelse. Emyr var å andra sidan hennes första kärlek. Att det var stor skillnad på förälskelse och kärlek insåg hon det ögonblick hon mötte Hector. Och den tredje personen... Å, om hon kunde få ha alla tre i sitt liv! Få ha kvar ansvaret för familjen med Hector. Överlåta allt ansvar med Emyr. Få känna sig unik, levande och spännande med den tredje.

Emyr brydde sig inte så mycket om vilket samfund han tillhörde, bara han fick gå till den vackra kyrkan i byn. Där fick han ro, sade han, även om han sällan lyssnade till vad prästen sade.

På kyrkbacken väntade de in Siriol, Morgan och deras barn.

-Jaha, då tar vi väl en kopp te hemma hos oss? föreslog Emyr som en självklarhet, som om det var något de alltid gjorde. Ceridwen blev minst lika förvånad som Siriol, men båda fann sig snabbt och inbjudan accepterades.

”En kopp te” var ett uttryck som oftast innebar en hel måltid. De äldsta barnen hade egna familjer som de tillbringade dagen med, men det blev ändå en ordentlig skara runt Emyrs ovala bord. Kvinnorna hjälptes åt att trolla ihop maten från det förråd som egentligen var anpassat för två, medan männen diskuterade nyheter inom gruv- och skogsdriften. De skrattade åt det torftiga förrådet, kände sig som fnittriga tonåringar igen men lyckades servera en acceptabel middag. Kvällen blev uppsluppen, Ceridwen samlade poäng genom att göra narr av det engelska samhället. På ett sätt kände hon sig som en förrädare, men det var så innerligt skönt att få känna sig delaktig igen att hon bestämde sig för att det var ett pris hon kunde betala.

 

Breven var det enda som krossade illusionen av att hon alltid hade levt vid Emyrs sida och att allt var helt normalt. Etains dotter Aislins brev såg ut som de alltid gjort, med småprat om vad som hände i deras liv i Cornwall. Men glödande brev med en pressad, ännu doftande ros fick henne ur balans, och breven från Meirwen och Valentine blev alltmer oroade och oroande. När Meirwen berättade om att Valentine var svårt sjuk och verkligen behövde sin mor, så packade hon sina väskor på fläcken. Nu måste hon resa hem!

Först ville hon ta avsked av sin mor. Inte bara rusa iväg igen.

Branwen, tunn och blek, lyste upp när dottern kom. Hennes liv hade blivit bättre den senaste månaden. Emyr hade snickrat ihop en sorts liggstol åt henne, så att hon bättre kunde följa med vad som hände i huset, och när de fick tid över tog de med henne på utflykter i närheten. Emyr bar den gamla magra kvinnan med lätthet, och Ceridwen svepte in henne i varma fällar ute i höstkyliga skogsgläntor. De hade utvecklat ett sätt att kommunicera med ja- och nejfrågor. Intellektet var det inget fel på, det var talfunktionen som var skadad.

-Jag måste resa hem igen, mor, sade hon sorgset. Mina barn behöver mig.

Något dog i Branwens blick. Hon nickade och slöt ögonen.

-Snälla ni, kan ni inte följa med till Greenhill? Jag vet att jag har tjatat på er i flera veckor och att ni har sagt nej, men... Nu är det allvar. Jag slits itu, jag räcker inte till åt både er och barnen när jag måste vara på två olika ställen.

Ingen reaktion.

-Kan du inte bara slänga ner käringen i en vagn och dra med henne, muttrade Elen som sin vana trogen höll sig i närheten för att sprida elaka kommentarer.

Ceridwen bet ihop hårt för att inte slå till henne. De hade bråkat så mycket den sista månaden, skrikit otidigheter åt varandra men idag orkade hon inte med det.

Rhodris yngsta barn, Dylan, var den enda som hade ärvt sin farmors mildhet. Han tassade fram och smög sin lilla kladdiga hand i fasterns.

-Åk ni. Jag skall nog passa på farmor så att inte farfar gör henne mer illa. Jag lovar att det aldrig skall bli lika otäckt som innan ni kom hit och hjälpte oss.

Hon tryckte hårt hans hand. Ville skrika. Hatade att känna sig bunden. Ville inte behöva ta ansvaret för sin mor, inte här! Hemma på Greenhill skulle hon kunna anställa en sköterska, där kunde Branwen få komma ut varje dag och återhämta sig i de vackra omgivningarna. Få näringsrik kost, rena kläder varje dag, omsorg. Och så vägrade det gamla skrället! Ville dö i sitt hem, gubevars.

Men dö då, tänkte Ceridwen och ångrade sig i samma sekund.

-Jag stannar, sade hon sammanbitet, och tillade mjukare till modern:

-Jag ber barnen komma hit istället. Så att ni får träffa dem.

Branwens blick var lätt att tyda.

Gör vad du måste, men jag är tacksam om du stannar.

 

 

Långt fram på eftermiddagen vaknade Hector till ett inferno av torka och huvudvärk. Tungan var som fastklistrad vid gommen, och han bet ihop om ett kvidande stön när han försökte röra huvudet.

Rummet låg i mörker, doften var honom helt obekant och hur han än rådbarkade sitt suddiga minne kunde han inte förstå var han befann sig. Han mindes bara att...

Nej, det måste ha varit en dröm. En mardröm.

Och hur var det han var klädd? Eller snarare, inte klädd? Han som alltid sov i prydligt strukna nattdräkter, hade endast på sig en halvt uppknäppt skjorta. Och strumpor.

Gode gud. Gode gud, nej!

Hjärtat bankade vilt när han sökte efter en ljuskälla och fann resten av sina kläder. Skrynkliga, trasiga. Så kunde han inte visa sig! Förresten, visa sig? Som om han någonsin ville stå ansikte mot ansikte mot någon igen!

Vad skulle han göra?

Stanna här i det mörka rummet resten av sitt liv?

Tanken var onekligen lockande.

Innan han hunnit fundera mer, gled dörren försiktigt upp och Mollys försynta men märkligt glödande ansikte syntes i springan. När hon såg att han var vaken, sken hon upp och smög in.

-Godmorgon, herrn, sade hon lågt och förbindligt. Jag har tittat till er då och då, tänkte att ni nog skulle vilja ha något att äta när ni vaknade.

Hon placerade stolt en liten korg på nattduksbordet, och slog sig ner på sängkanten bredvid honom. Hector fixerade korgen med blicken, kunde omöjligt se på flickan som... som han hade... Det måste ha varit en våldtäkt, inte sant? Men hur kunde hon då sitta här, så nära honom?

Molly hällde diskret upp ett glas vatten som han svepte.

-Jag vet inte hur jag skall kunna be dig om förlåtelse, viskade han ner i golvet.

Hon skrattade pärlande, ett ljud som både skar i hans öron och fick blodet att isa sig på ett oförklarligt sätt.

-Tänk inte på det, herrn. Se nu till att komma till sitt eget rum, och vila lite till. Ni ser fortfarande bra trött ut. Så kan vi tala mer om det här senare.

 

Ingenting i världen skulle kunnat förmå honom att möta sina barn den dagen. Han nästan smög in till sin egen del av huset, där han låste in sig efter att lämnat en hälsning till butlern mr Simeon att han dragit på sig en rejäl förkylning och inte ville bli störd, och inte ville smitta Mary och George. Resten av kvällen försjönk han i räkenskaper, men visste att han gjorde så många fel att han skulle behöva göra om alltsammans.

Efter en natts djup sömn kände han sig någorlunda redo att möta verkligheten igen.

-Godmorgon, hälsade han sina båda barn när de kom ner till frukosten.

-Godmorgon far, svarade de lika artigt. Mår far bättre nu?

-Ja, tack. Och hur står det till med er?

-Tack bra.

Mer än så hade de inte att säga varandra. Han visste inte hur han skulle tala med dem. Vanligtvis var det Ceridwen som höll igång samtalet, frågade, kommenterade, visste alltid vad som hade hänt och vad som var planerat för dagen. Mary och George samtalade lågmält om någonting han inte uppfattade.

-Hur mår faster Lauren? kastade han ur sig, i ett plötsligt behov av att få känna sig delaktig. Lauren åt nästan alla måltider i sin egen del av huset, endast söndagfrukostarna delade hon med dem. Var det inte söndag idag? Nej, den dagen hade han ju sovit bort. En vanlig måndag, en ny vecka låg framför dem.

Båda barnen vände sig överraskat mot sin far.

-Tack bra, svarade de i kör, väntade ett ögonblick för att se om det skulle komma följdfrågor, men Hector hade tappat modet och nickade bara hummande.

Kan jag fortsätta låtsas som att ingenting har hänt? tänkte han. Kanske. Han skulle i alla fall försöka. Vad hade han för alternativ?

 

Dagen gick. Inte en skymt av Molly. Inga tecken på att någonting hade hänt som inte borde skett. Han rättade gårdagens fel och fortsatte arbeta i sitt eget arbetsrum, inte helt olikt faderns men något ljusare.

Inte förrän i gryningen nästa dag var det dags att betala.

Innan det ens hade ljusnat, vaknade Hector av att någon kröp ner i hans säng.

Ceridwen, tänkte han instiktivt och sträckte ut handen för att smeka henne över det sträva, mörklockiga håret.

Istället kände han en lång, tjock fläta.

Molly!

Han nästan kastade sig ur sängen och stirrade vilt på hennes nakna gestalt.

-Jag tyckte herrn såg piggare ut idag, spann hon och sträckte ut sig.

Hector fick inte fram ett ljud.

-Är det något som är fel? ville hon veta.

Han bröt sig loss ur sin förlamning och lade snabbt täcket över henne.

-Snälla Molly, det jag gjorde var... oförlåtligt, men...

-Ja, bet hon av. Det var oförlåtligt. Jag var jungfru innan, det skall han veta! En trettiotreårig överbliven jungfru som ingen velat ha, inte förrän herrn var så full att han inte skulle ha sett skillnad på mig och på en ko. Som har drömt om herrn i halva mitt liv, jag skulle göra vadsomhelst för er! Så om ni ratar mig nu, då skändar ni mig mer än häromkvällen!

Hector satte sig på sängkanten, som bedövad.

-Men kära du... Jag kan verkligen inte!

-Ni kunde i lördags natt.

-Jag...

-Nu är ni så god och gör om det, annars berättar jag allt för mrs Tilly, och för alla som arbetar på godsen här i närheten!

Molly kastade bestämt av sig täcket och började knäppa upp knapparna i hans nattdräkt. Han försökte värja sig.

-Min hustru... Jag vill inte...

-Er hustru är inte här, sade hon bryskt. Alla fina män gör såhär, det vet alla.

-I så fall är jag ingen fin man! Jag har aldrig bedragit min hustru!

-Inte det? Hur var det med madam Byrd? Vi vet alla att hon var er älskarinna under många år. Det visste frun också.

Vad?

Insikten slog Hector med full kraft. Hade Ceridwen verkligen trott att madam Byrd varit mer än en god vän? Det skulle förklara en hel del. Tanken gjorde honom apatisk tillräckligt länge för att Molly skulle få möjlighet att lirka av honom överdelen. Då vaknade han till.

-Det här är synnerligen olämpligt! väste han och föste undan henne.

Men Molly lät sig inte hindras. Hon hade fått smak av något märkligt lockande – makt! Nu var det inte längre hennes förälskelse och längtan som drev henne, utan känslan av att hon, som känt sig ratad och osynlig i alla år, skulle kunna tvinga en rik man att underkasta sig henne.

-Nu gör ni som jag säger, annars skriker jag! sade hon tillräckligt högt för att göra honom nervös. Hela ert anseende står på spel – allt för att ni inte är karl nog att ta för er!

Hector såg chansen till en utväg.

-Jag är inte karl nog, sade han snabbt. Jag kan helt enkelt inte. Män har väldigt svårt för att... ta för sig när de blir pressade, kan jag berätta!

Mollys ögon smalnade när hon värderande lät blicken fara över honom. Sedan såg hon sig om i rummet. Blicken fastnade på gardinomtagen, och hennes ansikte förvreds i ett beräknande leende.

-Om allt jag hört om män stämmer, så kan jag nog råda bot på den saken. Ni lär ha två huvuden, som inte är särskilt väl sammankopplade. Det såg vi ju härom kvällen, inte sant? Lägg er på sängen.

-Aldrig.

-Lägg er, sade jag! Ni är inte i position att gå emot mig!

Hector tvekade, men när Molly gjorde ansats till att skrika högt gjorde han henne till viljes. Hur farligt kunde det bli? Hans lust hade alltid varit ganska svårväckt, hon skulle inte lyckas få honom dit hon av någon anledning så gärna ville.

Molly tog loss omtagen, och band omsorgsfullt fast sin husbondes handleder i sängstolparna. Han försökte protestera, men då tog hon sina egna underkläder som hon haft i ett bylte och tvingade in dem i hans mun. Sedan satte hon sig över hans ben, så att han inte förmådde röra sig alls.

Och med skammens tårar strömmande ur ögonen fick Hector Gray erfara att Molly hade hört rätt. Själens vilja kunde vara totalt bortkopplad från kroppens.

 

Timme efter timme blev han sittande, ur stånd att formulera en handling. Somnade av utmattning i fåtöljen, och väcktes respektfullt av mr Howards.

-Ni arbetar för mycket, sade butlern bekymrat. Det är inte min sak att råda er, men kanske borde ni vila upp er på Greenhill en tid?

Hector såg yrvaket upp. Det tog flera sekunder innan allt kom tillbaka, och han såg sin situation klart.

Idag fyllde hans barn år. Idag skulle de ha fest. Huset skulle fyllas av glada, ytliga människor och han måste vara en god och artig värd.

Han trevade efter Laudanumflaskan. Mindes att den var tom, och kände paniken stiga.

Gud, låt mig klara detta, bad han. Låt mina barn slippa skämmas över mig på deras egen dag!

På skakiga ben reste han sig och tog sig till badrummet. Mötte sin egen hålögda blick i spegeln, och var tacksam över sitt välansade skägg. En rakkniv skulle han aldrig kunnat hantera idag!

Magen vände sig och han kräktes i handfatet.

Det här gick inte.

Oändligt långsamt klädde han sig. Samlade sina drag så gott han kunde och gick ner till matsalen, där födelsedagsbarnen just hade avslutat en sen frukost. Försökte, men kunde inte se dem i ögonen utan fäste blicken strax bredvid deras ansikten.

-Jag tänkte, väste han och måste klarna strupen. Jag tänkte att ni ungdomar nog vill ha en föräldrafri fest, nu när mor är... bortrest. Så jag reser till Greenhill. Har den äran, ni båda!

Utan att vänta på svar vände han på klacken och gick mot ytterdörren. Där mötte han mr Howards, och sade trött:

-Ni har rätt, jag behöver vila. Jag far till landet några dagar. Ungdomarnas presenter ligger på mitt nattduksbord, kan ni se till att de får dem?

-Naturligtvis, herrn.

Hector hejdade sig:

-Och ni vet vad som gäller. Om någon av gästerna plockar fram någon form av berusningsmedel, så kasta ut dem!

Mr Howards log belåtet.

-Oroa er inte, herrn. Ni kan lita på oss!

 

Resan blev en mardröm. Ångesten slet i Hector, och illamåendet växte med varje skakning i vagnen han hyrt på gatan. Vanligtvis var resorna mellan London och Greenhill planerade och kördes med egen vagn, men Hector hade bråttom och ville inte vänta på att kusken skulle få allt iordning. Den här resan blev ett välkommet tillskott för åkaren som råkade köra förbi! För varje gång Hector måste stanna och kasta upp vid vägen lade han på en rejäl slant i dricks. Inte förrän sent på kvällen var han framme, och gav då kusken ytterligare en slant så att denne skulle kunna sova över på närmaste värdshus om han ville.

Att Greenhill kunde verka så öde! Tänk om ingen fanns här? Om han var totalt ensam, kanske fanns ingen mer levande varelse i hela världen, ingen utom han som var utlämnad till en tillvaro i ändlöst mörker...

Trycket ökade över bröstet. Ingen ny medicin hade han tagit sig tid att köpa, nu ångrade han det djupt! Opium och alkohol, hade det inte varit så? Opiet kunde han förstås inte få tag på, men det andra? Ceridwen hade varit noga med att hälla ut varenda droppe hon kunde hitta, men hade det inte stått en konjakflaska inne på Hectors fars arbetsrum? Greenhill var stort nog att det rummet fortfarande fanns kvar orört, och Ceridwen hade vad han visste aldrig satt sin fot där.

Det över tjugo år gamla löftet till hustrun om att aldrig dricka sig berusad var som bortblåst. Nu fanns inte utrymme för sådan sentimentalitet, nu gällde det liv eller död!

Febrilt letade han sig fram i mörkret till det överlastade arbetsrummet. När ögonen vant sig lite, fann han faktiskt vad han letade efter högt uppe i en bokhylla.

Utan att hejda sig ens ett ögonblick slet han med tänderna upp korken och drack djupa klunkar av den starka, söta vätskan. Ögonen tårades och han hostade så han nästan kräktes igen, men hade nu inget kvar att kasta upp. Hela han var tom. I kropp och själ.

Han noterade inte ens de tassande stegen, och att rummet blev ljusare.

-Men herr Gray! flämtade en kvinnoröst förfärat. Hur är det fatt?

Först då reagerade han. Ryckte till, försökte rygga undan men hade hamnat i ett hörn.

-Seså, det är bara jag, Molly! Jag hörde ljud, och ville se efter så att inte unge herr George gick i sömnen igen. Låt mig hjälpa er upp.

Hon greppade försiktigt om hans axlar.

Då brast alla järnband som Hector Gray slagit om sin själ. Han föll ihop i hennes famn och grät så att lungorna värkte och hela kroppen skakade. Molly fann sig snabbt och tröstade. Hon var över trettio år och hade arbetat på Greenhill sedan hon var en ung flicka, och hade varit förälskad i godsets herre under lika lång tid. Kanske var det hon som tog initiativet och sökte hans mun med sin, kanske var det han. I förenad längtan, förtvivlan och desperation tog de sig på något sätt in till William den äldres sovrum intill arbetsrummet. De kläder som var ivägen slets sönder, kastades åt sidan. Sedan drunknade de i en virvlande, bottenlös brunn.

Människorna i London fortsatte sina liv utan Ceridwen. Hector satte upp stora skygglappar och låtsades att hon hade farit till Greenhill, trots att han nu visste bättre.

Flera veckor förflöt. Valentine och han undvek inte varandra lika noga, men behöll tystnaden. Inte ens företagets affärer togs upp, Hector koncenterade sig så hårt på sin låtsasvärld att han inte orkade med sina vanliga förebråelser att Valentine inte intresserade sig tillräckligt.

Efter några veckor hostade Valentine lätt igen efter middagen, på samma olycksbådande sätt som när han meddelat var modern befann sig. Hector stålsatte sig och mötte strängt sonens blick.

-Jag hörde rykten... började Valentine, men blev genast avbruten:

-Rykten! Du lyssnar väl inte på skvaller, Valentine?

Sonen såg ner i bordet ett ögonblick innan han åter såg på sin far.

-Mors smycken är på pantbanken. Vet far hur de har hamnat där?

Å nej.

Naturligtvis. Vad hade han väntat sig? Han hade kört iväg henne utan pengar.

Förvånad över att han kunde göra sig hårdare än han redan var, reste sig Hector tvärt och lämnade rummet. I sitt nattduksbord förvarade han alltid en bunt kontanter av gammal vana, trots att han sällan handlade något själv för reda pengar nuförtiden. Sådant skötte andra om. Han rafsade åt sig sedlarna och återvände till matsalen.

-Här, nästan viskade han och drämde bunten i bordet. Lös ut dem, och sedan talar vi aldrig mer om detta. Aldrig!

 

Den natten vägrade sömnen att infinna sig. Varenda muskel var spänd till sin bristningsgräns, huvudvärken malde värre än någonsin. Direkt på morgonen sökte han upp sin läkare och bad om råd. Svaret hette Laudanum, det moderna och självklara valet vid sådana här besvär.

Hector tvekade. Opium och alkohol, det kunde aldrig vara bra!

Under dagen sprängde huvudet så att han hade svårt att fokusera på siffrorna.

Det var ju medicin. Läkaren hade ordinerat det, nog måste man kunna lita på sin läkare?

In i det längsta tvekade han.

Hällde upp den föreskrivna dosen i ett litet glas.

Luktade, ryggade tillbaka.

Masserade tinningarna.

Blundade.

Drack.

 

Lättnaden var inte ögonblicklig, men påtaglig. En behaglig trötthet spred sig genom hela kroppen, samtidigt som allt kändes lättare.

Han kramade hårt om flaskan, som om han funnit en livlina i ett iskallt hav.

 

De snart 22-åriga tvillingarnas födelsedag närmade sig. De hade diskuterat huruvida festen skulle hållas i London eller på Greenhill, och londonalternativet vann. Hector hade som vanligt inte deltagit i planeringen, men slogs plötsligt av insikten att det nu var han som måste ordna med presenter till dem.

Vad köpte man till ett par ungdomar? Han hade ingen aning. Själv hade han alltid fått pengar i present. Opersonligt och egentligen onödigt. Nu när den ständiga anspänningen släppt, tack vare en daglig dos Laudanum, kände Hector att han ville ge ungdomarna något riktigt fint, något som passade just dem. Som far borde han veta, men det gjorde han inte.

Vem umgicks de med?

Han försökte få tag på något namn i bakhuvudet.

Miss Morgaine, hennes namn hade ofta dykt upp det senaste året. Ceridwen hade talat om henne, det måste ha varit för att hon var god vän med barnen.

Han gick in i hustruns rum för första gången sedan hon lämnade huset, för att finna hennes adressbok. Mrs Howards hade städat, inte en sak låg där den inte skulle vilket fick rummet att se övergivet ut.

Inte tänka!

Utan att reflektera, tog Hector upp flaskan som han för säkerhets skull alltid bar med sig, och tog en ordentlig klunk. Krampen i magen löstes upp, och han fann adressen.

 

Miss Morgaine reagerade som om hon sett ett spöke när han sökte upp henne för att fråga om hon kunde råda honom, men hon fann sig snabbt och beklagade att hon inte kände hans barn särskilt väl, men smycken brukade alltid vara uppskattat av kvinnor i alla åldrar, och kanske några skrivsaker till Valentine, för visst skrev han väl poesi ibland?

Hector hade ingen aning, och skämdes för det men tackade artigt.

Det enklaste hade varit att be sekreteraren att ordna med gåvorna, men han kände att han ville välja själv. Lite förväntansfull, vad skulle de tycka? Skulle de bli glada? Hos juveleraren bad han att få se på något som skulle få en ung dam att förstå att hon var en mycket viktig person. ”Min dotter”, log han nästan blygt, och försäljaren nickade förtroligt och plockade fram en bricka med utsökta små halssmycken. Det fick inte vara för pråligt, det fick absolut inte likna en friargåva eller något man gav till sin hustru!

Hector valde med omsorg, och fastnade till slut för ett litet hjärta i rent guld.

-Kan man få det graverat, eller är det för litet? undrade han.

-Det går alldeles utmärkt, men det kommer att ta några dagar ty vår bästa gravör är inte här just nu.

-Då får jag be att vänta med graveringen. Jag tar det som det är så länge.

-Vad vill ni att det skall stå?

Han tvekade inte:

-Till vår älskade dotter.

 

Kvällen före födelsedagen kände sig Hector för första gången på länge riktigt upprymd. Det berodde inte bara på en dubbel – eller var det kanske trippel? - dos av medicinen, utan på förväntan. Ceridwens frånvaro hade tvingat honom att agera. Nu var han nyfiken på sina barn och deras vänner. Skrev Valentine verkligen poesi? Det måste han fråga om! Kanske kunde ha få en helt ny plats i företaget, på reklamsidan? Siffror var kanske inte så roligt för alla, även om Hector fann det intressant.

Mrs Howards smög in i biblioteket, där han satt, med en bekymrad min.

-Jag ber verkligen om ursäkt för att jag stör så här sent, men det har kommit ett nytt sådant där brev till herrn.

Först förstod inte Hector vad hon menade.

Så såg han brevet. Ofrankerat, utan avsändare, med en handstil som var anonym men ändå klart igenkännbar för honom.

Han nickade kort åt henne att gå.

Tänkte dricka upp det sista ur flaskan, men fann att där bara fanns en tesked. Då kastade han den med full kraft i elden innan han drog ett djupt andetag och öppnade brevet.

Där stod namnet.

Först förstod han inte. Vad var det här?

Så steg en fasa inom honom, som spred sig som brinnande is från bröstet ut i alla blodkärl.

Allt föll på plats.

Allt rasade samman.

 

 

Förvånansvärt snabbt utformades ett mönster. Redan första morgonen betraktade Emyr lugnt och utan blygsel Ceridwen när hon tvättade sig, efter att hon sovit i en av hans skjortor som räckte henne långt ner på benen.

-Låt vara att vissa delar av min kropp inte längre kan känna lust, men jag har fler sinnen, sade han lågt och strök henne över nacken. Låt mig få borsta ut ditt hår! Minns du att jag brukade göra det?

Visst mindes hon. Hår hade alltid varit hennes ömma punkt, något Hector aldrig hade förstått. Han hade bara blivit förbryllad när hon bett honom borsta henne. Det var också hår som hade varit en bidragande orsak till att hon hamnat i den här situationen. Långt, mörkt, blankt hår...

-Mina saker är kvar på värdshuset, påminde hon. Jag har ingen borste.

-Inga problem.

Med varsam hand löste han upp hennes halvlånga, rufsiga lockar och började kamma ut dem med fingrarna.

Å gud, tänkte Ceridwen med pulsen dunkande i tinningarna. Jag kan inte stanna här! Har jag inte trasslat till allt tillräckligt?

Men hon stannade. Sov intill Emyr varje natt. Lagade hans mat och kläder. Tog hand om modern under hela dagarna, och gjorde sitt bästa för att snygga upp i huset. Slog dövörat åt Elen, försökte göra sig osynlig för fadern de dagar han var för full för att arbeta i skogen. Rhodri arbetade i garveriet, fåren hade de sålt när Branwen blev sjuk.

Tack vare Emyr fick hon vara ifred för byborna, men särskilt vänligt inställda var de inte. Siriol vägrade att ens se åt hennes håll. Hon såg så sliten ut, minst tio år äldre än Ceridwen som ju sluppit hårt kroppsarbete så många år.

Postmästaren fick lida för hennes frustration. Första gången hon gick in för att fråga om hon hade fått någon post, så hade han sett ner på henne med en överlägsen min.

-Ceridwen Jones, vem är det?

Så tusan om hon tänkte låta den här stroppen beröva henne det enda hon kände att hon hade kvar just nu, sina rötter i den här byn!

-Ni måste vara nyinflyttad, log hon elakt överseende.

Postmästaren blev förnärmad.

-Jag har bott här i tjugo år! påpekade han värdigt.

-Nyinflyttad alltså. Jag är född och uppvuxen här i byn, det borde ni ha reda på om ni vill vara en postmästare värdig er titel.

Genast ångrade hon sig. Var det någon i Brechfa hon borde hålla sig väl med, så var det folk vid posten! Dagen efter lade hon sig till med en så ödmjuk min hon förmådde, och undrade vänligt om det möjligen hade kommit något brev till henne.

Postmästaren accepterade hennes tysta ursäkt, och svarade lika tillmötesgående att jodå, visst hade mrs Jones fått brev! Ville hon fortsätta med poste restante, eller ville hon uppge en adress i byn så att hon togs upp på den dagliga rundan?

Ceridwen tänkte efter. Att få sin post direkt hem till Emyr skulle onekligen vara bekvämt, men... På något sätt skulle det kännas så definitivt. Som om hon helt hade lämnat sitt liv i London. Hon såg på avsändaren, och hjärtat studsade till när hon kände igen den sirliga handstilen.

London fanns kvar. Alla olösta konflikter låg kvar.

Människorna fanns kvar.

-Jag kommer helst hit och hämtar breven, tack, bestämde hon.

 

-Skall vi gå någonstans och prata, kanske? föreslog han när de långt om länge släppte taget om varandra. Jag har inte riktigt någon lust att ta det här inför öppen ridå. Kan jag följa dig hem?

Hon skakade på huvudet.

-Jag måste bo här, om det finns något rum ledigt. Det... finns inte plats hemma.

Emyr förstod det hon inte sade.

-Då tar vi en promenad istället.

Kvällen borde ha varit stjärnklar, tänkte Ceridwen. Det skulle ha passat in på den magiska känsla som lade sig som ett täcke runt hennes sinnen. Nu var den bara gråsvart och fuktig, med en bit av månen som försökte tränga sig igenom molnen.

-Om du visste vad jag är glad att se dig, utbrast Emyr och tog hennes hand i sin, där den nästan försvann helt. Grova skogsarbetarhänder, levande och varma.

-Är du?

-Ja, det är jag. Jag har tänkt så mycket på dig under åren, hoppats att du har haft det bra men inte haft någon att fråga. Din mor visste ingenting, och din far går ju inte att tala med.

-Jag skrev till prästen några gånger de första åren och bad honom läsa högt för mor, men när jag aldrig fick svar så gav jag upp hoppet. Och tillbaka hit vågade jag inte resa.

-Men nu är du här?

-Nu är jag visst här.

-Varför, Ceri? Vad är det som har hänt?

Hon sökte hans blick. Kunde hon lita på honom? Och spelade det egentligen någon roll? Det kunde omöjligt bli värre. Vände han sig ifrån henne, så var han inte den vän hon behövde.

Så hon berättade allt. Om livet i England, sin ensamhet, sin nya kärlek och om bråket med Hector. Om mötet med föräldrarna och brodern. Om hur hon varit rädd för att möta Emyr igen.

Han var tyst en lång stund. De hade hunnit ända ner till ån, och stod nu och såg ner i det glittrande nattsvarta vattnet.

-Visst var jag ledsen och arg, det kan jag inte förneka. Men inte så mycket på dig. Jag visste hela tiden att du inte var lika säker på att du ville dela ditt liv med mig, som jag var. Du var ju yngre, och så full av nyfikenhet och äventyrslust, det är klart att du ville se dig om! Jag hade hoppats på att få vara den trygga klippan som du kom tillbaka till när du var redo. Jag räknade tillochmed med att du skulle kunna bli förälskad i någon annan, men trodde att det skulle dö ut. Att det var jag som egentligen ägde ditt hjärta. Det är det jag har varit så rädd för under åren, att mannen du följde var en flyktig förälskelse som dog, så att du satt i ett känslolöst äktenskap. Och det som jag tyckte så hjärtinnerligt illa om var hur byn reagerade. Plötsligt var jag inte den store och starke längre, jag var någon att tycka synd om. De beklagade mig, lade huvudet på sned på det där vedervärdigt jolmiga sättet och talade om hur hemskt du hade betett dig. Ett tag hoppades jag ändå på att du skulle återvända, men när jag insåg att det inte skulle hända, gifte jag mig med Gwendolen.

Ceridwen skrattade till lite ynkligt.

-Ja, hon var ju alltid tokig i dig! Och avskydde mig.

-Det är klart att hon gjorde. Och jag behövde tröst, det skall jag inte sticka under stol med. Hon var hängiven, och skötte om mig som vore jag en kung.

-Så vad hände?

-En olycka. Jag skulle hjälpa till att lugna smedens häst, du vet att jag alltid har haft god hand med djur. Men här var något annorlunda, hästen var som tokig och... Ja, han sparkade mig. På ett mycket olämpligt ställe. Finns inte en sak som fungerar som det skall i de regionerna efter den händelsen. Kan knappt pissa, om jag får uttrycka mig så direkt. Och något samliv gick ju inte att ha, det förstod vi ganska snart. Gwen älskade mig fortfarande, men hon var ung och ville ha en familj med barn. Vi pratade om att ta till oss några föräldralösa, men från hennes sida var det halvhjärtat. Hon ville föda själv, ville vara en äkta mor. Jag var så rädd för att bli lämnad ensam att jag faktistk föreslog att hon skulle kunna bli gravid med någon annan, men hon fann den tanken avskyvärd. Det smög sig in en bitterhet mellan oss, ditt namn kom upp allt oftare. Jag vill inte berätta allt hon sade om dig, men droppen var i just den diskussionen om barn. Hon sade att ”Ceri skulle väl gärna ha sålt sig som en hora till en annan man för att ge dig ett barn”, och det kunde jag bara inte tåla. Jag svarade det elakaste jag kunde komma på i stunden, att jag älskade dig så mycket mer än Gwen, och om jag haft dig till hustru istället så hade jag aldrig saknat barn, då skulle jag ändå haft allt jag någonsin drömt om.

-Oj, viskade Ceridwen.

Han vände sig mot henne med ett sorgset leende som hon mer anade än kunde se i nattens mörker.

-Efter det kunde vi naturligtvis inte fortsätta tillsammans. Hon fick sin frihet, och valde att flytta ner till Swansea för att börja om på nytt. Hon har ju kvar sin syster här i byn, och jag har ryktesvägen fått höra att hon fick det ganska bra till slut. Jag unnade henne verkligen det, hon var en bra flicka och jag tyckte om henne. Men åren efter att hon flyttade blev svåra. Om det inte varit för din far, så hade jag kanske försökt supa ihjäl mig.

-Min far?

-Ja, han är en så ynklig figur. Att bli som han vore ett öde värre än det jag redan råkat ut för. Och i bakhuvudet låg ändå alltid hoppet om att du skulle komma tillbaka. Du skulle aldrig ha förlåtit mig om jag hade börjat dricka. Därför gjorde jag aldrig det, jag har i alla år hållit mitt löfte.

Hon sökte hans hand igen när de vände tillbaka till byn.

-Nu då? frågade hon försiktigt. Hur känner du nu inför allting? Du verkar så trygg och lugn.

Han ryckte lätt på axlarna.

-Jag blev frälst.

Ceridwen släppte lite på sitt grepp, men han tog ett fastare tag.

-Oroa dig inte, lugnade han. Jag mötte Jesus i en väldigt farlig situation. Istället för att dricka började jag slåss med karlarna, och de hade förstås inte en chans. Jag hade lätt kunnat slå ihjäl någon, men så blev jag stoppad av en röst i huvudet, och det gick som en blixt genom hela kroppen. Svårt att förklara, men en religiös upplevelse var det. Så istället för att slåss, så började jag försöka avstyra bråk. Och prata med Jesus när jag känner mig ensam. Du behöver inte oroa dig, jag är inte ute på något frälsningståg som de där märkliga mormonerna som kommit till byn är. Religionen är en sak mellan Gud och mig. Jag svär fortfarande när jag blir arg, utan att ha dåligt samvete. Folk får tro som de vill, och jag tror inte att Jesus är så småaktig att han blir sur för sådana saker.

När de väl kom tillbaka till Brechfas centrum, så var allt låst och släckt.

-Mitt bagage! klagade Ceridwen. Han visste att jag tänkte hyra av honom inatt, kunde han inte ha hållit dörren öppen?

-Se det positiva i saken, log Emyr belåtet. Nu sparar du ju den slanten, och du blir helt enkelt tvungen att sova hos mig!

Hon kastade en irriterad men road blick på honom och lommade efter mot hans hus. Vad hade hon för val?

 

Stugan låg i utkanten av husklungan som utgjorde centrum. Välvårdad och trevlig, en befriande kontrast till barndomshemmet. Det fanns en liten kammare som verkade oanvänd, ett stort allrum med matplats och spis, och ett sängloft.

-Nu är det upp till dig och ditt samvete, Ceri, sade han muntert. Du vet att jag inte kan göra några otillbörliga närmanden, även om jag gärna hade försökt. Du kan sova med mig och hålla dig varm uppe på loftet, eller så gör jag iordning en bädd åt mig inne i kammaren.

Ceridwen tänkte så att det gjorde ont i hennes trötta huvud. Borde hon bry sig om vad någon tyckte? Hennes man, hennes älskade, hennes familj – hade de något med hennes val att göra?

Att få sova bredvid Emyr... Det hade hon aldrig gjort, annat än när de gjort utflykter mitt på dagen och tagit en lur under något träd. Då hade hon känt sig så trygg. Som om ingen i hela världen kunde göra henne illa.

-Folk tycker ändå att jag är en förtappad själ, svarade hon som i självförsvar. Jag sover med dig.

 

Ceridwen hade tur. Redan på tågstationen i Nantgaredig mötte hon en man som skulle åka med häst och vagn till garveriet i Brechfa för att lämna några tunnor.

-Vad skall lilla frun göra i Brechfa då? undrade den pratglade mannen efter att ha berättat om sina höns en lång stund.

-Siarad Cymraeg, skrattade Ceridwen. Tala walesiska!

-Å, det kan hon allt göra hemma hos mig och hönorna, skojade mannen tillbaka.

Han envisades med att köra henne ända till barndomshemmet, ett litet stycke utanför själva byn. När de åkte igenom centrum, insöp hon atmosfären. Mycket var nytt, jovisst, men nog var det hemma. På gott och ont.

 

Redan på långt håll lyste förfallet. Ceridwen blev förfärad – hade hon kommit för sent? När hon hörde yxhuggen blev hon något lugnare samtidigt som en annan oro tog form. Yxhugg kunde vara lika personliga som ljudet av fotsteg. Det här ljudet kände hon igen. Det var far som högg.

Gareth kastade en misstänksam blick mot ekipaget. När han kände igen sin dotter, vidgades ögonen en sekund innan han demonstrativt spottade i backen och såg bort.

På en impuls bad Ceridwen den hjälpsamme herren:

-Skulle ni vilja vara snäll och lämna mitt bagage på Fforest Arms, om ni ändå skall tillbaka den vägen? Jag... jag är inte säker på att jag skall stanna här.

Det lovade han, och gav henne en uppmuntrande vinkning när han vände.

Gareth fortsatte huggandet. Ceridwen kände hur motviljan vällde upp i henne. Hon ville inte tala med fadern. Bättre att leta efter mor själv.

Hon gick in genom den låga dörren, och ryggade tillbaka när hon kände lukten av gamla sopor och sur mjölk. Stugan var översållad med matrester, obestämbara tygstycken, verktyg och diverse skräp.

-Vem är du?

En skarp röst kom från köksvrån, där en mager kvinna satt och rörde i den stora järngrytan.

-Ceridwen Jones. Det här är mitt barndomshem. Jag hade hoppats att finna min mor i livet.

Kvinnan nickade mot vrån längst bort i rummet, som var avskild med ett trasigt förhänge.

Ceridwen skyndade dit och drog undan tyget.

Där låg Branwen, tunn som en skugga med levande men ändå döda ögon.

-Mor! viskade Ceridwen och fattade hennes beniga hand.

Ett rosslande hördes från den gamlas strupe.

-Hon kan inte prata längre, fnös rösten vid spisen. Har legat sådär sedan tidigt i våras, den lata käringen.

Ceridwen kvävde impulsen att trycka ner det där flottiga huvudet i grytan, och försökte koncentrera sig på sin mor.

-Jag har kommit för att se efter hur det är med er, sade hon mjukt. Är det något jag kan hjälpa er med?

-Hon kan inte prata, sade jag ju, skrek kvinnan gällt.

-Cai dy ben! snäste Ceridwen tillbaka. Vad är du för en idiot då, som bara sitter där och gapar istället för att ta hand om den här svinstian?

-Jag råkar vara frun i huset, och du har ingen rätt att komma instövlande och störa på det här sättet!

-Rhodris fru då, antar jag?

-Ja, svarade hon högdraget.

-Så tråkigt att han växte upp till en så illa nogräknad man! Men nu är det så att jag har minst lika mycket rätt som han till den här gården, och banne mig om jag tänker låta min mor ligga sjuk i en sådan här röra!

-Varsågod och städa då, din engelska hora! Tror du inte vi vet varför du rymde härifrån? Kom inte hit och sätt dig på några höga hästar, det säger jag bara!

Ceridwen ignorerade henne, och fortsatte tala till Branwen, som nu låg där med en ängsligt men hoppfullt ljus i de grumliga ögonen.

-Var inte orolig, mor. Jag skall se efter er nu, och jag har så mycket att berätta. Men – ligger ni direkt på halmen? Ni sticker ju er!

Hon vände sig argt mot sin svägerska.

-Varför ligger hon inte på en filt, eller ett fårskinn?

-Hon kissar ju på sig hela tiden! Jag har annat att göra än att tvätta.

-Ja, jag ser det, kommenterade Ceridwen syrligt och såg sig menande om i rummet.

-Det första ni måste ha, är en ren bädd, sade hon bestämt. Var finns sängkläderna?

Modern skakade olyckligt på huvudet.

-Vet ni inte, eller finns det inga? Kan ni göra ett tecken för vad ni menar? Vet ni inte om det finns?

Branwen nickade.

-Det finns alltså inga?

Ny huvudskakning.

-Då får jag alltså börja med att tvätta. Oroa er inte, mor. Nu är jag här.

 

När kvällen kom, var Ceridwen tröttare än hon varit i hela sitt liv. Medan svägerskans hånfulla kommentarer haglade över henne, hade hon rensat så gott hon kunde. Letat rätt på stora bykkaret, hämtat vatten, faktiskt funnit en bit hård såpa längst in i köksskåpet och satt igång. Mellan varven kom det in barn och ungdomar i olika åldrar och stirrade häpet på henne med munnarna på vid gavel.Till slut kom även Rhodri hem.

-Vad ända in i glödheta helvete, svor han när han fann hemmet fullt av linor med blöt tvätt kors och tvärs.

-Jag skulle hängt ut den, men ena torkstolpen hade ruttnat.

-Ceri!utbrast han vantrogen. -Vad gör du här!

-Städar, svarade hon torrt.

-Jaha. Elen, vad får vi till middag?

-Gröt. Men det räcker inte till henne där!

Rhodri gav sin hustru en örfil.

-Du behandlar min syster med respekt, förstått? Naturligtvis äter du här, Ceri. Hur länge stannar du?

Inte en sekund till, tänkte hon chockad, men hann inte svara innan Gareths gestalt fyllde dörröppningen.

-Hon äter inte ens en möglig brödkant som hunden har skitit ut här i mitt hus, sade han mycket lågt. Här är hon inte välkommen.

För första gången i sitt liv var Ceridwen tacksam mot den mannen. Hon torkade av händerna på kjolen och gick bort till sin mor.

-Jag kommer tillbaka imorgon igen, lovade hon. Tack för din gästvänlighet, Rhodri, men det är nog bäst att jag bor nere i byn under mitt besök. Vi får talas vid mer en annan dag.

Så lämnade hon hemmet, med en känsla av sorg och lättnad.

 

Fforest Arms såg exakt likadant ut som när hon lämnade byn. Ceridwen kände sig som om hon just stigit ur en sådan där tidskapsel, där hon själv kände sig som femton år men alla andra hade åldrats. Några ansikten var nya, men de flesta kände hon igen.

Ett mummel fortplantade sig genom rummet, och ansikte efter ansikte vände sig mot henne. Misstänksamma, förundrade, arga, vantrogna – allt omvartannat.

-Ser man på, fnös en man hånfullt. Är det inte miss Jones som bevärdigar oss med ett besök?

Ceridwen kände hur hoppet sjönk. Nog hade hon anat att hon inte skulle mottas särskilt varmt, men öppen motvilja orkade hon inte med. Inte nu, efter den här dagen med familjen.

Då reste sig en man längst inne i hörnet.

Emyr!

Hon hade glömt hur lång han var. Nu hade hela kroppen hunnit ifatt, så att han tycktes fylla upp hela rummet där han stod.

-Visst är det Ceri, sade han lugnt med ett varmt leende, och lade ett förtäckt hot i den lika vänliga fortsättningen:

-Det är väl ingen som har några problem med det?

Ett något tjurigt, besviket men nekande sorl lade sordin på stämningen. Här hade man haft chansen till en stunds förströelse, och så skulle den där bjässen förstöra allt. Emyr var ingen slagskämpe, men alla visste att han inte tvekade att slå näven i bordet i frågor som betydde något för honom.

-Har du glömt hur hon behandlade dig? försökte någon påpeka, i hopp om att kanske få till ett trevligt gräl för att pigga upp.

Huvudpersonernas ögon möttes en lång stund.

Tanken på Emyr hade naturligtvis dykt upp under åren. Hon hade velat tala med honom innan hon flyttade. Förklara. Få förlåtelse för att hon övergav deras drömmar om en gemensam framtid. Mötet med honom hade hon fruktat mer än något annat. Att se avsky eller sorg i hans ögon... Det skulle ha gjort henne så ont!

Nu stod han där, med inget annat än glädje i blicken och famnen utbredd. För henne.

-Välkommen hem, viskade han mot hennes hår när hon banat sig väg genom den fullsatta puben.

Ceridwen tillät sig att slappna av totalt. För några ögonblick skulle hon låtsas att allt var bra. Att det var just här hon hörde hemma med både hjärta och själ.

I hans famn.

De närmaste dagarna förflöt som i ett töcken. Arbetet sköttes mekaniskt, måltiderna intogs lika rutinmässigt men ingenting smakade honom. Han gjorde allt för att undvika Valentine, och spenderade flera kvällar på sin klubb där han stirrade frånvarande in i brasan.

Någon klappade honom på axeln.

-Hördu gamle gosse, nu får du allt ta och rycka upp dig! Här. Ta dig en konjak!

Utan att ens tänka fyllde Hector munnen med den gyllenbruna vätskan.

Så hejdade han sig.

Vad skulle Ceridwen säga om han kom hem och luktade alkohol!

 

En enda gång hade det hänt, första gången de var tillsammans i London. Då hade han som vanligt tagit ett litet glas på klubben medan Ceridwen var i huset med babyn Elisabeth. De hade aldrig talat om alkohol, han hade ju träffat henne på en pub första gången och hade ingen aning om hennes aversion.

När hon kände hans andedräkt blev hon som tokig, så upprörd att hon inte ens kunde tala engelska. En hagelskur av hårda ord ackompanjerades av hennes knytnävslag, som hon lade all sin kraft bakom. Till slut måste han faktiskt ropa på hjälp, då han inte ville skada henne men började bli orolig för det ofödda barn hon bar på.

Mr och mrs Howards var ett par i trettioårsåldern som nyligen anställts för att ta hand om huset både när det stod tomt och när familjen bodde där. De kom skyndande och gjorde sitt bästa för att skilja makarna åt. Mrs Howards var egentligen en sträng kvinna, som inte alls uppskattade att se sin matmor i en sådan här situation, men även hon förstod att barnet var viktigare än att uppehålla någon herrskap- och tjänarrelation just nu.

-Så, så, lugnade hon och fick till slut loss Ceridwen från sin man, efter att hon bitit honom djupt flera gånger.

-Du får inte, snyftade den unga frun. Inte du också. Snälla du, drick aldrig mer!

Hector reste sig skakigt, torkade nästan förundrad blodet från munnen med en vit näsduk och föll in i sin myndighetsroll då han sade:

-Sådana är alltså reglerna från och med nu. Inte en droppe alkohol får förekomma i detta hus!

Paret Howards, som var helnykterister, log förtjust mot varandra och nickade ivrigt. Det här skulle nog kunna bli en bra arbetsplats för dem!

 

På kvällen hade de talat om vad som hänt. Ceridwen låg hopkurad i hans famn, darrande, ledsen.

-Far drack, sade hon med tjock näsa. Det var det väl fler som gjorde i byn, men han blev... otäck. Elak var han när han var nykter också, det gick väl inte en dag utan att vi fick minst varsin örfil, men när han var full tyckte han om att plåga oss. Mest mor. Han blev inte våldsam, men de saker han sade om oss hade varit tillräckligt för att bryta ned oss totalt om inte mor hade varit så kärleksfull. En gång trängde han in mig i ett hörn så att jag inte kunde komma därifrån, och berättade att den dag jag fyllde elva år skulle han ta med mig till gruvan där alla de smutsigaste karlarna arbetade, och så skulle han binda fast mig uppochned vid en grind och låta alla få göra precis vad de ville med mig. Egentligen skulle han vilja ta betalt, men han visste att jag var så värdelös att ingen skulle vilja ge ens en halfpenny för att få... Ursäkta, men jag vill verkligen inte berätta allt han sade! Jag vet inte hur det hade gått om jag inte haft Emyr. Han var min bäste vän och min beskyddare. Större än far redan när han var tretton. Efter det där far sagt om gruvarbetarna, rymde jag till Emyr och grät. Då gick han hem till oss och bad att få tala med far. Han sade: ”Jag skall gifta mig med Ceri en dag, och därför ber jag farbror om att vara snäll emot henne så att jag inte behöver göra er illa.” Far hånskrattade och tänkte sopa till Emyr, men han fångade fars arm i rörelsen och vred den bakom ryggen. ”Nu är farbror bra dum”, sade han bekymrat. ”Nu måste jag visst lära er en läxa.” Så bar han ut far till vårt uthus, där han surrade ihop händerna och hängde upp honom på en krok. Far svor och sprattlade, men Emyr sade bara milt att nu fick han hänga där en stund, det var ju tur att inga grannar såg honom nu för då skulle Emyr behöva berätta hur elakt far hade betett sig och då blev det nog inte roligt. En hel natt hängde han där. Vi var alla rädda för att han skulle hämnas, särskilt när han blev full nästa gång, men så fort han visade några tendenser alls sade någon av oss: ”Nu är det visst dags att hämta Emyr”, och då spottade han på golvet och gick ut istället. Emyr svor på att han aldrig skulle smaka alkohol, för min skull. Nu svek ju jag honom och gifte mig med dig istället, det är kanske inte rätt av mig att be dig, men...

-Självklart, käraste! hade Hector viskat. Aldrig, aldrig mer!

 

Nu satt han där, med det förbjudna i munnen och minnet av hennes förtvivlan i bakhuvudet. Hon var inte hemma nu. Skulle aldrig få veta. Men ändå... Löftet brände i hans hjärta värre än alkoholen brände på tungan.

Hector spottade i glaset.

 

Genom åren hade Hector blivit en mästare i att dölja sina känslor även för sig själv. Förlusten av madam Byrd – som hade blivit knivhuggen till döds av en svartsjuk hustru – hade satt ett tungt lås över hans hjärta som redan börjat rosta. Om han skulle förlora Ceridwen också – nej, det fick inte hända. Enligt sin egen missriktade logik avskärmade han sig ännu mer från henne. Spenderade mer tid i London än vad som egentligen var nödvändigt, och när hon envisades med att vilja vara nära honom och flyttade efter, så insisterade han på att ha separata sovrum. Hur skulle han kunna ha hennes levande, varma kropp intill sig när han visste att hon kunde ryckas bort utan förvarning? Han blundade för hur hon vissnade alltmer.

Det var inte underligt om hon tagit sig en älskare.

Det var inte underligt om hon nu blommat upp igen.

En våg av hat sköljde igenom honom. Det skulle varit han! Han som väckt den där glöden igen, han som lyssnade på hennes drömmar! Nu hade någon annan roffat åt sig hennes hemligheter – på hans bekostnad.

Din fru bedrar dig, hade det stått på lappen.

Kanske hade han bedragit sig själv.

Snabbt sköt Hector undan de tankarna och fortsatte sitt liv som vanligt. Lite stelare, lite blekare, men annars kunde ingen märka något särskilt.

Några dagar senare harklade sig Valentine diskret när de nyss hade avslutat sin kvällsvard, som de som vanligt intog vid samma bord men under tystnad.

Hector såg förvånad upp.

-Mor reste hastigt, sade Valentine med tillgjord likgiltighet.

Hectors ansikte slöt sig.

-Ja, hon hade väl något brådskande att ta hand om på Greenhill.

Valentine drog på svaret, uppenbart illa till mods.

-Hon skrev att hon har rest till Wales.

Allt blod verkade försvinna ur kroppen. Han förmådde inte behålla sin stenmask, allt rämnade och för ett ögonblick gav han sonen en inblick i hela hans ensamma själ.

-Wales! viskade han.

Så samlade han sig med en enorm kraftansträngning och tillade barskt:

-Just det, hon skulle resa dit en tid för att se efter sina föräldrar. De börjar ju bli gamla nu. Om du ursäktar mig, jag har pappersarbete att ta hand om, för det antar jag att du inte ids befatta dig med!

Med en smäll satte han tillbaka stolen och flydde så värdigt han kunde till sitt arbetsrum.

Wales.

Hon hade verkligen lämnat honom.

Järnvägshotellet i Wolverhampton var inget annat än ett slitet Bed&Breakfast som ville låta viktigt. Man hade emellertid en tåglinjekarta, på vilken Ceridwen kunde se att närmaste tågstopp var Nantgaredig, inte mer än sex miles ifrån Brechfa. Inte längre än att hon skulle kunna gå om hon måste.

Trots att hon kom fram sent, kunde hon inte sova. Tankarna snurrade samtidigt som det stod alldeles still. På ett rangligt skrivbord i hörnet stod några skrivsaker. Kanske borde hon meddela barnen om att hon hade rest.

Stålpennan var inte den bästa, och det var länge sedan Ceridwen hade använt en sådan. Brevet till Valentine blev fullt av plumpar, tills hon insåg att hon höll stiftet uppochned. Då skrattade hon nästan, och ryckte på axlarna. Han fick ta brevet som det var, han förväntade sig ingen perfektion från sin mamma.

Meirwen fick också några rader. Inget om orsaken till hennes så hastiga avfärd, det var hon inte beredd att berätta än. Hon ville också veta hur Hector tänkte förklara det hela innan hon snärjde in sig i något.

De andra barnen tänkte hon skriva till sedan, dem var det ingen brådska med. Men det sista brevet var det viktigaste. Och svåraste.

Personen hon skulle ha träffat om bara några dagar måste få veta att hon inte skulle komma.

 

I gryningsljuset kurade Ceridwen ihop sig i den lätt fuktiga sängen och fick ett par timmars orolig sömn. Hon drömde att hon blev jagad av en man med yxa och mord i blicken.

Det var Hector.

Tillbaka till Wales, alltså. Hem till Brecfa, där hon inte satt sin fot sedan fadern körde bort henne den där gången hon tänkte presentera Hector. 25 år sedan. Inte tillräckligt länge för att någon skulle ha glömt, det visste hon, men nu var hon vuxen och hade mod att möta vad som än månne komma.

Frågan var hur hon tog sig dit.

Järnvägen, kanske? Ända till byn gick den väl inte, men väl hon var i närheten kunde hon säkert ta sig hem.

Då behövdes pengar.

Hon svor tyst över sin man. Lätt för honom att sitta trygg och varm i sitt hus, och köra ut henne utan en penny på fickan. Nå, hon hade fått med sitt smyckesskrin. Hon fick väl pantsätta det hon hade för att få råd att resa. Var man nu hittade en pantbank, hon hade aldrig behövt tänka på sådana saker förut. Men vänta nu, brukade hon inte passera en liten diskret dörr på väg till... Jo, nog var det väl en pantbank åt det hållet!

Med raska steg begav hon sig genom det tilltagande kvällsdunklet till den lilla butiken som just höll på att stänga. En stund senare gick hon med lättare bagage och en sedelbunt i handen mot närmaste järnvägsstation.

-Går det några tåg till Wales ikväll? frågade hon.

-Wales, fnös damen bakom disken. Vart i Wales?

-Vart går tågen?

Damen tittade ogillande över kanten på sina små glasögon.

-Vi har ett mycket finmaskigt järnvägsnät, min goda dam. Tala om vart ni önskar resa så skall jag gärna hjälpa er.

Ceridwen hade aldrig tålt att behandlas nedlåtande, men försökte att behålla humöret.

-Brechfa, svarade hon kort.

Damen började slå i sina register.

-Det stavas med f, tillade Ceridwen efter en stund. Det låter som Brechva, men det stavas med f.

Ny ogillande blick. Vad var det här för påhitt! Ett v var väl ett v, inte sant?

-Nej, något sådant finns inte.

-Vad är närmaste station, då?

-Vilken är närmaste stad, då? Ni måste uttrycka er lite klarare om jag skall kunna hjälpa er!

-Jag trodde att British Railways utbildade sin personal ordentligt, fräste Ceridwen när tålamodet rann av henne. Caerfyrddin! Eller, Carmarthen.

-Vänligen bestäm er för vilket!

-Det är ju samma sak, kan ni ingenting ni?

Munnen var bara ett smalt streck när kvinnan åter ögnade igenom sina kataloger.

-Till Carmarthen går det tåg. Men dit kommer ni inte ikväll.

-Hur långt kommer jag idag då?

-Wolverhampton.

-Ge mig en biljett dit då. Och gå sedan hem och läs på!

Med biljetten i handen och ett elakt leende lekande i mungipan satte sig Ceridwen på en bänk och väntade på tåget. Första steget ifrån hennes trygga liv, första steget mot hennes förflutna.

 

Efter två kvarter i ilska saktade Ceridwen ner farten. ”Ut ur mitt hus”, hade han sagt. Då betydde det väl att Greenhill också var stängt för henne.

En röst längst in i huvudet försökte tala om för henne att de nog skulle kunna lösa det här om de bara fick prata med varandra, om hon fick förklara. Men hon var rädd, sårad och stolt och ville inte lyssna. Rädslan viskade att Hector aldrig varit så här arg förut, han kanske aldrig skulle vilja lyssna. Och hans ord om att barnen kanske inte var hans – vad trodde han egentligen om henne? Kanske hade han aldrig litat på henne, och varför i så fall inte? Genom sig själv känner man andra, sades det. Hade han själv hemligheter för henne?

Ceridwen hade aldrig ljugit för sin man. Hon visste att många äktenskap var grundade på smussel och hemlighetsmakeri, något som hon själv aldrig skulle acceptera. Däremot var det väl inte helt nödvändigt att berätta allt man gjorde, tyckte hon. Till exempel ville inte hon veta vad Hector hade för sig på sina besök hos den där slynan Byrd, men hon hade förlikat sig med tanken på att han gick dit. Nu var det visserligen länge sedan, hon hade visst dött för några år sedan fick hon veta från ett helt annat håll. Det hade gjort Hector ännu mer stram, så mrs Tilly hade nog haft rätt. Det var bra för en man att få uppskattning från fler håll.

Men jag då! skrek hon inombords. Nu när hon äntligen hade funnit den där extra glädjen i livet, funnit någon som älskade henne precis som hon var och hade tid för henne. Var det inte hennes tur nu att få känna sig speciell? Hon skötte ju fortfarande sina plikter som hustru och mor. Otrohet, innebar inte det att man svek sin make? Hur gjorde hon det?

Om det hela kom fram, om det började skvallras... Jo, då skulle nog familjen Grays rykte sättas i gungning. Inte bara hennes, utan barnens också.

Att det aldrig kunde vara enkelt!

Hon såg upp och insåg att hon var på väg rakt mot sin älskades hem.

Det gick inte an.

Så vad skulle hon ta sig till nu?

Hon kunde inte åka till Greenhill. Inte gå hem till Meirwen, det var alldeles för trångt där hon bodde med sin väninna. Till Elisabeth? Ingen skulle undra över det, Elisabeth väntade sitt första barn och kunde behöva sin mors stöd. Risken var emellertid stor att de skulle börja bli förtroliga, att Ceridwen skulle börja anförtro dottern saker som hon absolut inte borde oroas med just nu. Hälsa på Madoc kanske? Den charmige vildhjärnan med det skarpa intellektet som nu studerade vid Eton. Man blev alltid glad av att umgås med honom. Ibland kändes det som att det var Meirwen och Madoc som var tvillingparet, så lika var de i sin livsglädje, medan Mary och Valentine hade ett mer drömmande sinnelag. Men nej, hon kunde inte komma ditstörtande och störa honom mitt i terminen.

Etain! Hos storasyster fanns säkert en trygg hamn för så lång tid hon behövde. Det var mycket länge sedan de hade träffats, det kunde rentav bli en trevlig resa.

Bakom bilden av systerns ansikte tonade ett äldre fram i Ceridwens minne.

Mor.

Undrar om mor fortfarande levde.

Ett sug drog genom bröstet och ner i magen. En längtan, en tomhet.

Hiraeth.

-Mae hiraeth arnaf fi, sade hon högt till en lyktstolpe. Jag längtar hem.

Utan säkerhetsventil hade förmodligen Hector brutit ihop, men han hade ett ställe där han kunde slappna av. Historien bakom var nästan lite lustig. När Ceridwen väntade de äldsta tvillingarna och var så trött, så hade en kamrat från herrklubben i London tyckt att han behövde lite kvinnligt sällskap och givit honom ett gräddvitt visitkort med en adress i ett någorlunda respektabelt område.

-Det är en mycket diskret och på sätt och vis anständig kvinna. Se det som en present ifrån mig.

-Men jag vill då verkligen inte... protesterade Hector förfärat.

-Seså, alla gör på det här sättet. Det är bra för affärerna, och jag har redan betalat damen i förväg för ett besök. Dessutom har jag lånat en bok av henne som jag vill att du tar med.

Så Hector hade på skakiga ben begivit sig till adressen han fått. Han skulle bara lämna tillbaka boken, och sedan genast gå hem!

En inte helt ung men mycket välklädd dam öppnade. Hector harklade sig.

-Madam Byrd? undrade han så stadigt han förmådde.

-Det stämmer. Mr Gray? Välkommen in!

Hon steg åt sidan för att släppa in honom.

-Jag skulle bara lämna den här boken, stammade Hector och räckte fram ett inslaget paket.

-Det var snällt, men vill ni inte stiga in och hålla mig sällskap en stund? Jag har precis bryggt en kanna te.

Madam Byrd gick in i lägenheten och lämnade dörren öppen efter sig. Att stänga den och gå hade verkat alltför ouppfostrat, så Hector följde tafatt efter.

-Slå er ner, bad hon mjukt och satte sig själv i en buteljgrön emmafåtölj.

Hector satte sig längst ut på sitsen och tummade förvirrat på sin hatt.

-Vad är det för bok? busade han ut, mån om att bryta tystnaden.

Damen höjde lätt road ett ögonbryn, och vecklade upp pappret. I paketet låg en chokladask. Hon skrattade ett hjärtligt, klingande skratt medan stackars Hector stirrade på innehållet och blev allt rödare i ansiktet.

-Jag är rädd för att någon har velat skämta med er, sade hon varmt och lade en hand på hans knä. Vill ni inte smaka en bit?

Vreden steg i honom, och han skakade av hennes hand i det att han reste sig tvärt.

-Jag uppskattar inte att bli till åtlöje, sade han kallt och vände sig om för att gå. Madam Byrd följde snabbt efter.

-Förlåt, bad hon. Det var inte meningen. Jag visste inte...

-Visste inte vad? Att jag aldrig skulle ha kommit hit om jag inte ville göra min så kallade vän en tjänst och återlämna det han lånat? Att jag inte är intresserad av kvinnor som ni?

Madam Byrd stelnade nästan omärkligt till.

-Kvinnor som jag? frågade hon frostigt lent.

-Tro inte att jag inte förstår!

Hon såg honom en lång stund i ögonen. Värderande, prövande.

-Nej, herr Gray. Jag tror faktiskt inte alls att ni förstår. Men nu har ni uträttat ert ärende, och kan återvända hem till er bekymmerslösa tillvaro. Adjö.

Hon vände och gick tillbaka in till den lilla salongen, där hon demonstrativt men elegant slog sig ner i fåtöljen igen och smuttade på sitt te.

Hector blev stående ett par ögonblick.  Tänk om han hade missförstått alltsammans! Han tog ett par tvekande steg tillbaka och blev stående på tröskeln.

-Om jag har förolämpat er... Jag ber tusen gånger om ursäkt!

-Sätt er, bad hon trött.

Han lydde.

-Nej, herr Gray. Ni har inte förolämpat mig. Tvärtom, tror jag. Er vän, eller vad man nu skall kalla honom, har som ni mycket riktigt misstänkte, betalat mig en summa för att... umgås med er. Det är mitt yrke. Men jag är tillräckligt erfaren för att se att ni inte är den typ av man som besöker, som ni sade, sådana kvinnor som jag. Det finns en uppriktighet hos er som jag sällan träffar på, och det får mig att känna mig smutsig. Jag är uppriktigt ledsen för att ni har utsatts för det här, och hoppas att ni inte tänker illa om mig.

Hector kände sig både lättad, förvirrad och beklämd på samma gång och visste inte vad han skulle göra. Plötsligt var han inte alls lika benägen att gå sin väg. Men att sitta och vrida sin hatt varv på varv kändes inte heller särskilt konstruktivt. Ögonen föll på tekannan, och utan att fundera närmare hällde han upp en kopp åt sig själv.

-Utsökt porslin, kommenterade han sakligt.

-Kinesiskt, svarade damen artigt.

Då log Hector.

-Jag vet. Det är jag som har importerat det. Jag föll för det här mönstret.

Madam Byrd besvarade hans leende och slappnade av.

-Då har ni sannerligen god smak!

Den eftermiddagen etablerades en försiktig vänskap mellan dem. De diskuterade porslin, konst och tyger, och Hector kunde inte minnas när han senast haft så trevligt. När de skildes åt bad hon honom att återvända snart. Ett ögonblicks besvärad tystnad uppstod, innan hon tillade:

-Som vän. Ingenting annat.

Då hade han lättad lyst upp, och lovat ta med en liten gräddkanna som han trodde skulle passa precis till hennes servis.

 

Vänskapen höll i sig och djupnade under åren. De vågade anförtro varandra saker som de annars hade hållit inom sig. Madam Byrd grät över hur illa berörd hon blev över att män som inte bevärdigade henne ens en nick när de möttes på stan, en timme senare kom för att få slicka på hennes vrister. Hector kunde blotta sin rädsla för att förlora sin familj. De tröstade varandra, stöttade varandra och upplevde något så sällsynt som äkta vänskap över gränserna, välsignat befriad från romantiska känslor.

Naturligtvis fick Ceridwen reda på denna bekantskap och blev rasande. Hector försökte förklara, det var väl då han hade kastat ur sig att det väl inte var fel med lite sällskap. Han tog för givet att hon förstod att det inte fanns någon annan kvinna för honom, inte på det sättet. Hans så kallade köttsliga begär hade aldrig varit särskilt starkt, så avhållsamheten vid graviditeterna och tiden därefter såg han nästan som en välkommen paus i samlivet. Hur skulle han kunna veta att mrs Tilly trodde annorlunda, och att det var hon som talade om för Ceridwen att det var helt i sin ordning att han hade en älskarinna?

Men hade hans hustru känt till sanningen, att det var hos en annan kvinna som maken vågade fälla tårar över hur nära det var att Val hade drunknat, så hade hon nog känt sig långt mer sviken. Nu kände hon bara hur avståndet mellan dem ökade. De älskade fortfarande varandra, men lekfullheten hade drunknat i den där sjön.

Pojkarna i familjen Gray hade ärvt sina egenskaper från olika håll. William var sin farfar upp i dagen, och passade utmärkt som militär. De två hade haft ett särskilt band tvärs över generationsgapet. Hector hade ofta känt sig illa till mods när han var i samma rum som sin far och äldste son. Han kände sig pressad från två håll, och höll inte måttet från något. När fadern dog, reagerade William med att bli hård och tillknäppt. Ingen fick trösta honom, allra minst mor som farfar tyckt så illa om! Han ville genast flytta till en internatskola. Ceridwen blev upprörd – skulle någon annan uppfostra hennes barn? Nu, när han var som mest sårbar?

I ett fåfängt försök att vinna sonens respekt, lät Hector honom få sin vilja igenom mot löfte att han skrev hem varje vecka och reste hem under ferierna. Breven kom, artiga och opersonliga, men ganska snart började det komma förfrågningar från andra familjer. Kunde inte William få hälsa på den eller den kamraten under lovet? Han var ju en så trevlig ung man, de skulle känna sig hedrade över att få ha honom hos sig! De gav med sig, med en känsla av sorg och osäkerhet. Hector dolde det bakom en barsk fasad.

-Bra att pojken har kamrater, menade han.

Ceridwen såg på honom med lätt avsmak.

-Du har blivit så hård, klagade hon.

Hård? Ja, men det var väl bra? Precis så en man skulle vara, inte sant? Efter faderns död var det ju han som skulle axla rollen som familjeöverhuvud. Då kunde man inte vara vek. När Valentine gick i sina egna tankar och drömde sig bort, så måste ju någon ruska om honom. Vad skulle det annars bli av pojken? Drömmerierna skulle leda honom rakt ner i avgrunden, det förstod Hector samma år som fadern dog. Ingen fick veta hur det hade gått till, men en solig höstdag hade Valentine nästan drunknat i den lilla sjön som låg strax bortanför godset. Meirwen var förtvivlad och tog på sig skulden, trots att hon bara var sex år.

-Jag skulle ha sett efter honom, hulkade hon.

-Ja, det borde du verkligen ha gjort, röt Hector. Så rädd hade han aldrig varit i hela sitt liv! Rädsla var ett tecken på svaghet, det visste han ju, därför reagerade han med vrede istället för att ta sin vettskrämda, huttrande son i famnen.

Ceridwen hade sparkat honom hårt på smalbenet, och gjort precis det han själv önskade. Hon öppnade sin lilla men gränslösa famn för tvillingarna, tröstade och försökte lugna. Allt hade ju gått bra, och så fort det blev sommar så skulle barnen få lära sig simma ordentligt, då skulle det här aldrig hända igen. Kom så går vi in till mrs Tilly och ber henne laga varsin stor kopp varm choklad åt oss!

 

Kärleken kunde göra ont. Den läxan fick nu Hector. Hans barn kunde ryckas ifrån honom. Kanske hans hustru också. Bäst att skydda sig mot den eventuella smärtan. Bäst att försöka avskärma sig. Inte älska lika djupt. Istället arbeta mycket hårdare för att skapa en trygghet åt familjen.