21
Dagarna före tvillingarnas födelsedag hade inte varit lätta för Ceridwen. Nu hade hon varit i Brechfa i över tre veckor, hon hade fått nog av stället och ville bara resa hem för att vara med sina barn. Ännu hade hon inte hört av sig till Hector, men hon valde att tro att han inte var lika upprörd längre. Hon skulle nog kunna återvända.
Å andra sidan var det kanske bra för barnen att hon inte fanns där. I deras ålder hade hon själv haft fyra barn och var i princip husfru, medan Valentine vacklade omkring utan att veta vad han ville, och Meirwen just hade börjat sin frigörelse. Ceridwen visste att hon kunde vara dominerande, kanske var det hon som hade hämmat barnen?
Hon talade med Emyr om det.
-Du har nog rätt, svarade han lugnt. Nu skulle jag visserligen säga vadsomhelst för att få dig att stanna kvar här, det begriper du ju, men bortsett från det kan det nog vara bra för de här ungomarna att få klara sig själva en tid.
Ceridwen suckade djupt.
-Jag saknar dem så! klagade hon. Allihop! Hur länge skall jag vänta? En vecka till, en månad? Tänk om de faktiskt behöver mig? Jag blev lite oroad över tvillingarnas senaste brev, det verkar som att de försöker övertyga mig om att allt är så bra medan det själva verket är något på tok.
-Desto större anledning för dig att stanna här. De är tjugotvå år, mamma kan inte komma springande så fort de har skrapat ett knä!
-Jag vet, men...
-Om du saknar dem så mycket, kan du inte bjuda hit dem över julen?
Hon sken upp.
-Menar du det? Hit, till dig? Skulle du verkligen kunna tänka dig det?
Emyr blev allvarlig.
Jag skulle se det som en stor ära att få ordna jul för dig och dina barn, Ceri. Och en stor glädje. Jag har varit ganska ensam. En familjejul... Jag ber dig, fråga dem! Om du inte tror att de tycker illa om att du bor hos mig, och inte vill komma.
Ceridwen log lite skamset.
-Jag har nog inte varit helt ärlig mot dem. De vet att jag bor hemma hos en god vän, men inte vad vi har... Vad vi hade för relation förr.
Emyr gav henne en retsam knuff.
-Det lär de väl få veta så fort de sätter foten i byn, inte sant? Byskvallret har fått ett rejält uppsving sedan du flyttade in hos mig. Hade det inte varit för... min oförmåga, så hade du nog satts i skampålen. Alla vet ju om hur det är, så de vet att vi inte har något sådant förhållande, men nog pratas det ändå.
Visst gjorde det. Några menade att Ceridwen skötte hushållet åt Emyr för att sona sitt svek för så länge sedan. Andra trodde att hon var ute efter hans pengar. De mest romantiska talade om att äkta kärlek aldrig rostade och satte sig över alla hinder. Men fortfarande talade ingen med henne, bara om henne.
På själva födelsedagen fick inte Ceridwen ro. Det var en lördag, den dag då gruvarbetarna kom hem sent på eftermiddagen. De åt hos familjen, gick till någon av de två pubarna på kvällen för att dricka, sjunga och slåss, satt bakfulla i kyrkan på söndagen och återvände till gruvan efter middagen. Så hade det alltid varit. Emyr gick alltid dit, för att försöka avstyra de värsta slagsmålen enligt sin övertygelse om att det var hans överenskommelse med Jesus. Lördagkvällarna hade blivit Ceridwens ensamtid, då hon oftast satt och skrev brev. Men ikväll hade hon fått nog av sin ensamhet, och bestämde sig för att det var dags att rensa luften med Siriol. Hennes man arbetade i gruvan, så framåt kvällen då hon visste att han satt på Fforest Arms eller Wheatsheaf gick hon med bestämda steg bort till deras hus och knackade på.
Siriol öppnade, men försökte stänga igen när hon såg vem det var. Ceridwen lät sig inte stoppas, hon hade tagit med ett vedträ som hon satte i kläm i dörren.
-Nu är det nog, Siriol. Tre veckors tystnad, tycker du inte att det är tillräckligt? Jag är ledsen om du tycker att jag svek dig, jag är ledsen för att livet inte blev som du drömt om, men blir det bättre av att du behandlar mig som luft?
Den forna väninnan vände sig demonstrativt bort, men stod kvar innanför dörren.
-Jag kan inte trösta dig med att mitt liv inte blev perfekt, för jag har haft det väldigt bra, men just nu är allt bara skit och jag behöver verkligen en vän. Min man har kastat ut mig och mina barn fyller år idag och jag får inte vara med dem. Du behöver inte tycka synd om mig, men herregud människa, visa lite medmänsklighet.
Det där med att hon hade blivit utkastad sade hon enbart för att väcka Siriols nyfikenhet. Mycket riktigt tog det skruv, och Siriol klev åt sidan.
-Kom in då, sade hon buttert. Men vänta dig inte att vi blir vänner igen! Jag kommer aldrig mer att kunna lita på dig.
Hemmet var välvårdat, något som Ceridwen påpekade.
-Du skulle se hur det ser ut hemma hos mor nuförtiden! Den där Elen, jag vet inte vad hon gör under dagarna egentligen.
-Elen! fnös Siriol föraktfullt. Hon är väl det lataste stycket i Brechfa. Gifte sig med Rhodri för att hon trodde att Branwen skulle ta hand om allt.
-Vilket hon gjorde, antar jag?
-Det är klart att hon gjorde. Alla fem ungar är uppfostrade av henne, så gott det nu går i den familjen.
En hastig blick på Ceridwen.
-Du får ursäkta. Men du vet ju vad jag menar.
-Alltför väl.
De höll sig på neutral mark en stund, baktalade Elen och ojade sig över de fem brorsbarnen, Gareths och Rhodris supande och Branwens sjukdom. Tekannan åkte fram, det var alltid lättare att tala när man hade något för händer.
Då och då svepte barn i varierande ålder genom rummet, nyfikna på den omtigna och omtalade gästen.
-Hur många har du egentligen? skrattade Ceridwen.
-Tio! svarade Siriol stolt. Den äldsta är tjugotvå, den yngsta två. Tre ligger i graven, gud bevare deras själar, men de är inte mindre mina barn för det.
-Å! utbrast Ceridwen deltagande, och påmindes åter om hur priviligierad hon var. Barnadödligheten var inte på långt när lika stor i överklassen. Så tog hon fasta på deras gemensamma punkt.
-Det är mina tjugotvååringar som fyller år idag.
Tystnaden som följde var inte tryckande, utan prövande. Det var nu det skulle avgöras om det skulle kunna gå att blåsa liv i deras vänskap igen.
-Vad har hänt? undrade Siriol lågt.
Ceridwen andades ut inombords. Så började hon berätta, en starkt censurerad version av vad som hänt, där hon var noga med att inte framställa sig själv som ett offer, utan påpekade hur bortskämd hon blivit, och hur otroligt dumt det varit av henne att kasta bort ett välordnat liv bara för att hon var uttråkad och impulsiv.
-Samtidigt är jag nästan glad över att det här har hänt, sade hon och sände ett prövande leende mot den andra kvinnan. Jag tror inte att jag hade vågat mig tillbaka hit om jag inte känt mig tvungen. Nu måste jag försöka ställa så mycket jag kan tillrätta. Med mor, med Emyr. Och med dig, om du låter mig.
Siriol betraktade henne länge, värderande. Nickade sedan kort, och fyllde på bådas tekoppar.
-Ta socker, sade hon och sköt den lilla skålen närmare.
Inte förrän Siriols make Morgan kom hem, återvände Ceridwen till Emyr. Han var trött efter en bråkig kväll, hon kvittrade och berättade allt om kvällen.
-Jag är glad för din skull, gumman, gäspade han. Jag vill att du skall ha vänner.
En våg av ömhet sköljde igenom henne.
-Vi hade nog kunnat få ett bra liv tillsammans, sade hon impulsivt och strök honom över armen.
Han låg tyst i mörkret bredvid henne, så länge att hon trodde att han somnat.
-Har du någonsin ångrat dig? viskade han till slut.
Hon behövde inte tänka efter.
-Jag skulle vilja säga ja, just nu. Men det kan jag inte. Jag ångrar ingenting jag har gjort, även om konsekvenserna ibland har blivit tokiga. Livet är till för att levas här och nu, Emyr. Inte för att ångra. Om jag inte hade träffat Hector så hade jag nog kunnat vara nöjd med att stanna här med dig. Men om jag inte hade följt med honom, så hade jag inte varit sann mot mig själv. Kan du förstå?
Han suckade djupt.
-Ja, jag förstår. Det är ju sådan du är, Ceri. De egenskaperna jag älskar dig för, är just de som fick dig att lämna mig. Och kommer att driva iväg dig igen, när du känner dig färdig att återvända.
Ceridwen kände sig både rik och fattig på samma gång. Hon var den hon var, på gott och ont.
Brechfa var en märklig blandning av olika religioner. Metodister, baptister, unitarianer och de där märkliga mormonerna som kom ända från Amerika för att berätta om sin lära. Fyra hustrur fick visst en man ha. Ceridwen kunde inte låta bli att skoja om det i sina egna tankar – tänk om det varit tvärtom, att en kvinna kunde få ha fyra makar! Då skulle hon inte tveka att gå med i deras samfund. Hon skulle nöja sig med tre. Med Hector delade hon en lång historia, och hur det än hade blivit så ville hon inte förlora honom. Han hade ändå varit hennes första förälskelse. Emyr var å andra sidan hennes första kärlek. Att det var stor skillnad på förälskelse och kärlek insåg hon det ögonblick hon mötte Hector. Och den tredje personen... Å, om hon kunde få ha alla tre i sitt liv! Få ha kvar ansvaret för familjen med Hector. Överlåta allt ansvar med Emyr. Få känna sig unik, levande och spännande med den tredje.
Emyr brydde sig inte så mycket om vilket samfund han tillhörde, bara han fick gå till den vackra kyrkan i byn. Där fick han ro, sade han, även om han sällan lyssnade till vad prästen sade.
På kyrkbacken väntade de in Siriol, Morgan och deras barn.
-Jaha, då tar vi väl en kopp te hemma hos oss? föreslog Emyr som en självklarhet, som om det var något de alltid gjorde. Ceridwen blev minst lika förvånad som Siriol, men båda fann sig snabbt och inbjudan accepterades.
”En kopp te” var ett uttryck som oftast innebar en hel måltid. De äldsta barnen hade egna familjer som de tillbringade dagen med, men det blev ändå en ordentlig skara runt Emyrs ovala bord. Kvinnorna hjälptes åt att trolla ihop maten från det förråd som egentligen var anpassat för två, medan männen diskuterade nyheter inom gruv- och skogsdriften. De skrattade åt det torftiga förrådet, kände sig som fnittriga tonåringar igen men lyckades servera en acceptabel middag. Kvällen blev uppsluppen, Ceridwen samlade poäng genom att göra narr av det engelska samhället. På ett sätt kände hon sig som en förrädare, men det var så innerligt skönt att få känna sig delaktig igen att hon bestämde sig för att det var ett pris hon kunde betala.
Breven var det enda som krossade illusionen av att hon alltid hade levt vid Emyrs sida och att allt var helt normalt. Etains dotter Aislins brev såg ut som de alltid gjort, med småprat om vad som hände i deras liv i Cornwall. Men glödande brev med en pressad, ännu doftande ros fick henne ur balans, och breven från Meirwen och Valentine blev alltmer oroade och oroande. När Meirwen berättade om att Valentine var svårt sjuk och verkligen behövde sin mor, så packade hon sina väskor på fläcken. Nu måste hon resa hem!
Först ville hon ta avsked av sin mor. Inte bara rusa iväg igen.
Branwen, tunn och blek, lyste upp när dottern kom. Hennes liv hade blivit bättre den senaste månaden. Emyr hade snickrat ihop en sorts liggstol åt henne, så att hon bättre kunde följa med vad som hände i huset, och när de fick tid över tog de med henne på utflykter i närheten. Emyr bar den gamla magra kvinnan med lätthet, och Ceridwen svepte in henne i varma fällar ute i höstkyliga skogsgläntor. De hade utvecklat ett sätt att kommunicera med ja- och nejfrågor. Intellektet var det inget fel på, det var talfunktionen som var skadad.
-Jag måste resa hem igen, mor, sade hon sorgset. Mina barn behöver mig.
Något dog i Branwens blick. Hon nickade och slöt ögonen.
-Snälla ni, kan ni inte följa med till Greenhill? Jag vet att jag har tjatat på er i flera veckor och att ni har sagt nej, men... Nu är det allvar. Jag slits itu, jag räcker inte till åt både er och barnen när jag måste vara på två olika ställen.
Ingen reaktion.
-Kan du inte bara slänga ner käringen i en vagn och dra med henne, muttrade Elen som sin vana trogen höll sig i närheten för att sprida elaka kommentarer.
Ceridwen bet ihop hårt för att inte slå till henne. De hade bråkat så mycket den sista månaden, skrikit otidigheter åt varandra men idag orkade hon inte med det.
Rhodris yngsta barn, Dylan, var den enda som hade ärvt sin farmors mildhet. Han tassade fram och smög sin lilla kladdiga hand i fasterns.
-Åk ni. Jag skall nog passa på farmor så att inte farfar gör henne mer illa. Jag lovar att det aldrig skall bli lika otäckt som innan ni kom hit och hjälpte oss.
Hon tryckte hårt hans hand. Ville skrika. Hatade att känna sig bunden. Ville inte behöva ta ansvaret för sin mor, inte här! Hemma på Greenhill skulle hon kunna anställa en sköterska, där kunde Branwen få komma ut varje dag och återhämta sig i de vackra omgivningarna. Få näringsrik kost, rena kläder varje dag, omsorg. Och så vägrade det gamla skrället! Ville dö i sitt hem, gubevars.
Men dö då, tänkte Ceridwen och ångrade sig i samma sekund.
-Jag stannar, sade hon sammanbitet, och tillade mjukare till modern:
-Jag ber barnen komma hit istället. Så att ni får träffa dem.
Branwens blick var lätt att tyda.
Gör vad du måste, men jag är tacksam om du stannar.
