ceridwengray

Lämnar ni mig så dör jag.
Naturligtvis sade inte Madoc det högt när han tog farväl av Laura och flickorna i Paris den vackra sommardagen. Å nej. Det var kramar och pussar och ha det nu så bra hos far, det var länge sedan ni träffade honom nu, han kommer knappt att känna igen er, men glöm inte att ni är mitt ankare och allt jag överhuvudtaget lever och andas för sa han inte heller.
Nog förstod han vad Laura hade velat ha för reaktion när hon försiktigt tog upp att det kanske var dags för ett besök i Paris snart, så att inte flickorna helt tappade kontakten med sin biologiske far. Eller snarare, vilken annan reaktion som helst hade hon nog kunnat hantera bättre än denna. Svartsjuka, vrede, tårar, ironi, det hade hon kunnat lugna och försäkra bort. Men ett totalt godkännande? Vad skulle hon göra med det, när hon såg rakt igenom honom och visste hur han egentligen plågades? Ja, naturligtvis skulle de resa, självklart måste de ha en god relation till sin far, ja, det var verkligen alldeles för länge sedan de träffat sina bröder! Och Paris var ju en ljuvlig stad, han hatade Paris, Laura skulle verkligen passa på att njuta av att vara där! Javisst, det låter ju väldigt bra, när flickorna väl kände sig trygga med Valentine så kunde de två åka iväg på tu man hand ett litet tag, det vore ju fantastiskt! Och hon skulle inte oroa sig, han kunde själv behöva lite semester, han funderade på att göra dem sällskap till Paris och sedan resa vidare till Berlin. Det var länge sedan han träffade sin mor nu, det kunde vara roligt att överraska henne. Inte ett ord om att han förmodligen var bannlyst och att Morgaine förmodligen skulle bita halsen av honom på fläcken om han kom i närheten av Cailin igen. Och semester? Det visste han inte vad det var. Det gick väl att ta med sig arbetet till Berlin. Eller någon annanstans.
Så. Förberedelser på varsitt håll. Laura delade med sig av sina, han förteg det viktigaste och delade det ytliga.
Väl i Paris hade inte Madoc några som helst intentioner att träffa Valentine. Bilden av hur de kysstes, Valentine och Laura, kom till honom så fort han hörde broderns namn och gjorde honom så illamående att han måste dra efter luft. Tyvärr hade han inte tid att se till att de kom ända fram till dörren, jag står inte ut med att se er gå in i hans hem, hans eget tåg till Berlin skulle gå alldeles strax, men här är ju en droska och all er packning, och ja, jag vet att du älskar mig, jag älskar dig också, till månen och tillbaka och lite till, och er också, älskade småflickor, busa nu ordentligt med far och låt era bröder lära er en massa dumheter!
Känslan av att vara död när han såg vagnen rulla.
Tre djupa andetag och sedan sattes hans egna planer i verket. Han sökte upp brodern William, som för ett ögonblick faktiskt såg glad ut över att se sin bror, innan Madoc lade fram sitt ärende. Under tiden Laura och flickorna var i Paris, så skulle William skuggas. Om han kom i närheten av dem, så skulle han bli nedstucken. Bara så han var medveten om det.
Dialogen blev våldsam.
Varför?
För att du hotade att våldta Laura! Och mig också för den delen.
Är du förryckt! Det skulle jag aldrig göra!
Inte det? Hur var det med tjänsteflickan då?
Aldrig!
Och jag antar att du inte har gjort närmanden mot Cailin heller? Det är helt taget ur det blå att hon inte har velat träffa dig på flera år, inte sedan du blev alldeles sinnessjuk och härjade på Greenhill?
Det hela slutade i blodvite och Madocs spruckna läpp. Å, om han bara hade kunnat röja William ur vägen för alltid! Men mor skulle förmodligen bli arg på honom då. Och om han blev påkommen så skulle det bli alldeles för besvärliga konsekvenser. Men faktum kvarstod - Madoc hade bevittnat både det ena och det andra som hans äldre bror hade gjort under perioden då han närmast verkade sinnessjuk. Ungefär samtidigt förlorade Mary sin sista gnutta förstånd. Kanske de också hade blivit bitna av någon sorts varulv i skogarna, det må vara osagt. Kanske var hela familjen Gray hemsökt, var och en på sitt sätt? Alla hade väl något i bagaget , verkade det som. Han hade tappat räkningen på hur många gånger som någon i familjen hade försökt ta sitt liv. Märkligt att bara en av dem hade lyckats. Hittills.

I Berlin satt Cailin, med en nio år gammal kropp i en tusenårig själ, och försökte nysta ut någon livsstrategi. Mycket hade hon försökt genom åren. Fullständig tillit de första åren, ty något annat låg inte till för henne. Första rejäla törnen den fick var när mamma Morgaine plötsligt slutade bry sig om dem. Nästan från en dag till en annan. Mor Ceri hade blivit förtvivlad och förgäves försökt lista ut vad som var fel. Mitt i de svallande känslorna hade Cailin blivit mer eller mindre bortglömd. Fått bo hos mödrarnas väninna Ana några dagar. Storebror William hade varit på besök, och honom hade hon också genast älskat reservationslöst. Han hade köpt en docka åt henne som hon inte visste vad hon skulle göra med. Leka, hur gjorde man det och varför?
Mor hade pratat med henne om hennes far. Calleigh hette han. Men han var död. Hade hängt sig. Och han visste inte ens om att Cailin fanns, det hade inte känts rätt att berätta det eftersom Calleigh hade tappat minnet och gift sig med Cailins egen syster Mary, som hon aldrig träffat. Men nu var han död. Mor kunde tala med honom ibland, de hade ett band... Ja, kanske hade Cailin också det med honom, det kunde inte Ceri svara på.
Medan hon var hos Ana, så kände sig Cailin ensam och övergiven, och önskade inget hellre än att få tala med sin far. Hur gjorde man det, om han var död? Jo, hon måste väl själv vara åtminstone nästan död då, hon hade hört mammas vänner tala om nära-döden-upplevelser. Hur dog man? Av att inte få luft. Hängt sig, hade far gjort. Med något om halsen. Hon hade provat, och jo, man blev förfärligt yr av att inte få någon luft, och liksom... jodå, gled in i en annan värld.
Där hade hon träffat honom. Och å, så han älskade henne! Han skulle alltid finnas där för henne, om hon ropade på honom så skulle han försöka svara, och han skulle alltid finnas i hennes hjärta, både han och den långa rad av helare som kom före honom. Det var nästan så att hon hade velat stanna där hos honom, men William och Ana drog henne tillbaka till livet igen. Mor hade blivit vit som ett lakan, och mamma hade också reagerat men inte så starkt. Bråken blev ännu värre, nu mellan mor och far, som inte ens levde i samma dimension, och de motstridiga, starka känslorna höll på att riva sönder den då fyraåriga flickan. Och den konflikten hade inte lagt sig med åren. Far hade länge varit en tröst och ett stöd, men ju äldre hon blev, desto tyngre blev deras samtal. Det var svårt att höra honom tala om hennes mödrar på sättet han gjorde. Kallade dem häxor, att de valt en ond väg. och att Cailin måste söka i sitt hjärta och välja den väg som hon kände var rätt för henne. Vilken väg hon än skulle välja skulle vara svår för henne. Och så mor, som inte hade något gott att säga om far längre. I början hade hon det, hon hade berättat om deras märkliga kärlek som helt enkelt inte gick att motstå, men hon talade om honom som någon som fanns innan den här minnesförlusten. Den far som Cailin hade lärt känna, den fnös Ceri åt och kallade alla möjliga fula namn. Det var inte hennes far, hon fick inte tro att Ceri någonsin velat ha med en sådan genuint skenhelig idiot att göra!
Mamma hade blivit sig själv igen, efter något som kanske inte var mer än några månader men alldeles för lång tid för Cailin. Det visade sig att hon hade fått en sorts amulett som skulle dämpa allt som rev inom henne själv, och då stängdes allt annat också av. Mor hade, sin vana trogen, genast strukit ett streck över allt och gått vidare, men inom Cailin vilade en ständig rädsla efter det - närsomhelst kan mamma välja att sluta älska mig. Hon försökte allt hon kunde tänka på för att bli den de ville att hon skulle vara. Försökte vara ett vanligt barn, låtsas gömma sina egna gåvor, men det fick hon också skäll för. Det var som att tilliten tuggades upp och spottades tillbaka på henne, vem hon än valde att fästa sig vid. Madoc, som hon visste skulle ta en kula för henne vilket ögonblick som helst, hade ändå utnyttjat henne genom att ta henne till Brechfa för att hela sin före detta så kallade hustru Scarlet. Han hade ingen aning om hur mycket det tog på hennes krafter att göra något sådant, visste inte att allt hon helade lagrades i henne själv istället. Scarlet hade överlevt, och fäst sig vid henne. Kallade henne sin lillasyster, lovade ta hand om henne. Försiktigt lagrade Cailin det i sitt hjärta när Madoc övergav henne där. Eller... Det var inte rättvist. Hon hade själv bett om att få stanna. Här fanns hennes djupaste rötter, och hos morbror Rhodri kunde hon faktiskt finna en trygghet som hon inte känt sedan mamma tog på den där amuletten. Tryggheten i att faktiskt inte vara särskilt viktig. På den ensligt belägna gården var det ingen som brydde sig om henne, men hon störde ingen heller. Utförde de sysslor som hon blev tilldelad, och kände sig för första gången i sitt liv normal. Om det nu var normalt att sova i vedboden. Men det var hennes vedbod! Hennes egen. Så när William kom för att hämta henne, så hade hon inte velat följa med. Hade det bra där hon var. Men hon älskade honom ju, så hon lovade resa hem med honom.
Och så svek han henne också.
Det minnet ville Cailin förtränga.
Under ett sällsamt besök på mors förra hem Greenhill fick hon träffa resten av sina halvsyskon och deras barn. Det var ofattbart att detta hade varit mors liv i så många år, detta stora gods och alla dessa människor i familjen. Trots att nästan alla var vänliga och försökte få henne att känna sig välkommen, så hade hon sällan känt sig så utanför och malplacerad. Så var det incidenten med Nathan... Valentines ene tvillingson, som verkade känna hennes känslor och hennes ensamhet. När hon berättade att hon kände sig mer hemma med de döda än de levande, så var han på väg att hoppa ut genom fönstret på fjärde våningen för att han skulle dö en liten stund och vara med henne så att hon inte skulle känna sig så ensam. Storasyster Elisabeth hade efter det vägrat låta sin dotter Eilwen leka med henne, och även pojkarnas styvmor Laura hade intagit en något mer reserverad hållning. George, som hon också älskat reservationslöst sedan hans besök i Egypten, hade sina egna problem och hade också försvunnit för henne. För säkerhets skull slutade hon helt att tala under en lång period, något hon återvände till då och då även nu när hon behövde vila från sig själv. Det hjälpte. Litegrand.
Berlin hade de flyttat till nu, hon och Ceridwen och Morgaine. Mamma hade öppnat en bokhandel och delade sin tid där med att resa och leta nya böcker. Mor hade flera jobb, i ett bageri och i en restaurang, för att försörja dem då deras ekonomi inte var lika stabil som tidigare. Det hände också att Morgaine följde med den där ladyn, som mor tyckte så illa om, på utgrävningar, så som Cailin var van vid från hela sin uppväxt. Det var aldrig något bråk kring det. Mor sa till mamma att hennes arbete var viktigt för dem alla, och att det bara var bra för dem att vara ifrån varandra ibland. Det var nyttigt att sakna. Och Ceri var lycklig över att veta att Morgaine gjorde något hon tyckte var givande och intressant. Det lät bra, men Cailin visste att det inte var helt sant. Att vara ifrån mamma var inte alls särskilt bra för mor. Eller så behövde hon dessa perioder då hon fick lov att vara trött. Ingenting orkade hon med när mamma var borta, utöver arbetet. Tog med sig rester hem från restaurangen och slängde fram på bordet innan hon stupade i säng. Det kunde gå dagar innan de ens talade med varandra.
Martin hade tagits in som hjälp när Morgaine var bortrest. Till att börja med var han tänkt som hjälp i bokhandeln, men det hade utökats till att han hjälpte Cailin med hennes skolarbete, i utbyte mot mat och lån av böcker. Han var en skärpt ung man som studerade teologi, och som snabbt blev Cailins första ordentliga förälskelse. Om hon bara kunde bli lite äldre snart, så att de kunde gifta sig! I ett sådant anfall av behov att få tala med någon, skrev hon till Scarlet. Att hon behövde sin storasyster, någon att tala med. Det dröjde inte länge förrän ett svar kom - Scarlet var på väg! Det gjorde Cailin lite orolig, eftersom ingen av hennes mödrar uppskattade att Scarlet hade ansett sig vara mer lämpad att ta hand om Cailin än de, men just nu var mamma bortrest och mor bara sov, så det skulle nog inte vara någon fara.
Återseendet hade varit underbart först. Men så hade de bråkat. Ganska ordentligt. Cailin hade velat ha någon att tala med, någon som egentligen mest lyssnade och tyckte om henne, medan Scarlet var helt inställd på att hjälpa, avlasta, underlätta, men Cailin hade exploderat. "Vet du, det var därför jag bad dig komma hit. För att jag trodde att du skulle kunna vara annorlunda. Men det är du inte. Du försöker tala om för mig vad jag ska göra och inte göra, du talar om för mig hur mitt liv kommer att bli, du talar om för mig att jag inte har något val, eller så talar du om för mig hur mitt liv kommer att bli om jag väljer det ena eller det andra. Ingen av er förstår någonting! Ingen av er förstår synergieffekten! Jag vill berätta för dig varför jag bad dig komma hit! För att vara min syster, någon som står BREDVID mig, inte försöker leda mig genom att gå framför. Någon som tror på mig! Någon som säger till mig att vad jag än ställs inför, så kommer jag att klara det, och att du alltid finns där för mig. Jag vill inte ha ÄNNU en som kommer med domedagsprofetior om mig, och tror att du vet allt, för det gör du inte! Far tror också det, han tror att han vet allt om mor men han har ingen aning. Och så försöker han förklara för mig hur hon är. Och när jag försöker prata med honom, så ler han bara - kärleksfullt, men överseende - och säger att det märks att jag fortfarande är ett barn. Hur tror du att det känns? Att du kommer hit, som jag bad dig om, och berättar hur mycket du har offrat och hur hårt du har arbetat för att min väg ska bli lättare? Och dessutom ha mage att vilja portionera ut denna hemska vetskap i LÄTTSMÄLTA portioner? Vad tror du att jag är, ett spädbarn som du måste mosa maten åt? Tror du att det känns lättare att få höra att mitt liv kommer att bli alldeles förfärligt och kämpigt, och att jag dessutom inte kommer att kunna klara av det själv, utan behöver någon som röjer vägen åt mig? Och när jag försöker slåss för min självständighet, inför både dig och far och mor och mamma, så blir jag klappad på huvudet som om jag säger något lustigt eller förbjuden eller omyndigförklarad. Jag VET att ni bara vill hjälpa, men hur ska jag få er att förstå att jag inte vill HA hjälp förrän jag ber om den? Ni hjälper mig inte, ni lägger hinder i vägen för mig då jag måste slåss emot er också, er som jag älskar och som älskar mig, det är så bortkastat!" Och senare... Då hade Scarlet stött henne ifrån sig, när Cailin hade försökt förklara att Scarlet inte alls var det hemska monster hon ansåg sig själv vara. Martin hade följt med på middag dit, och när han kysst Scarlet på kinden, så... ja, då hade hon faktiskt för ett ögonblick förvandlats till ett monster och Cailin hade sprungit därifrån. Men Martin hade inte låtit sig skrämmas. Hade bjudit Scarlet på middag, och grälade på Cailin för att hon var så hård mot sin syster. Förstod hon inte att allt var gjort av omsorg? Var det inte dags att hon växte upp lite?
Cailin log beskt för sig själv där hon satt i fönstersmygen. Växa upp? Hon som försökt växa ner i större delen av sitt liv.

Madoc såg upp mot den blygrå himlen. Sommarregn, det var egentligen hans favoritväder, men just idag kändes det ödesdigert. För att lura både sig själv och Laura så hade han inte tagit med något pappersarbete alls, utan bara en enkel väska med lite kläder i. Men på hotellet väntade en stor låda på honom med brev att besvara och räkenskaper att gå igenom. Med en smörgås i handen och ett stort glas iste - tillrett enligt hans egna önskemål - började han gå igenom högen. När han såg den spretiga, välkända handstilen hajade han till. Han hade inte sett henne, eller tagit kontakt med henne överhuvudtaget sedan han lämnade henne i Emyrs vård i Brechfa för ett par år sedan. Han hade lovat sig själv och henne att inte lägga sig i hennes liv igen. Inte skada henne mer - om han kunde hjälpa det. Så vad var det här? Brevet luktade rikt av kuramumma och svart te.
"Kära M, Du är saknad.
P.S. Jag har hittat ett te jag tror du skulle tycka om, det ligger i brevet. D.S.
Din, nu och för alltid, Scarlet
Han skakade på huvudet med ett litet leende. Så typiskt Scarlet, hennes PS var alltid längre än själva brevet. Vände och vred på det. Såg ut på regnet. Såg på brevhögen. Blundade och såg Laura och Valentine. Vad gjorde de nu? Kom fram till att de älskade varandra ändå, och ville lappa ihop familjen? Tittade lite närmare på baksidan. Adressen låg här i Berlin. Ja, men naturligtvis.
Utan att våga tänka djupare än så, med en öppen vägran att överväga konsekvenserna, skickade han ett svar.

Sommarens värmande strålar nådde knappt ner till marken i denna del av Brechfaskogen. Emyr kikade upp mot det täta taket av lövverk och kände hur det pirrade lite i huden. Förtrollad, sades det. Tylwyth Tegs hemvist. Farligt.

Jo, nog visste Emyr vilka faror som lurade om man inte var på sin vakt. Flera dagar, kanske veckor, av hans liv hade försvunnit här i skogen och orsakat hans hustru Niamh djup oro. Å andra sidan var han ganska säker på att de dagarna skulle komma tillbaka till honom på ett eller annat sätt. Han närmade sig sextio år, men inte ett grått hår syntes och han kände sig starkare i kroppen än han gjort i det som borde varit hans krafts dagar. På gott och ont, tänkte han och smekte ett underligt luddigt blad. På gott och ont...

Niamh... En värme spred sig genom bröstet, djupt ner i tårna. Vem hade kunnat ana att Gud skulle skänka honom en sådan gåva? Hon var iriska, men hade släktband till grannens gård och tog över den med sin lille son Bray. Hon och Gwen hade genast kommit bra överens, men Emyr hade hon inte haft mycket till övers för. Inte förrän de började arbeta i skogen tilsammans och på allvar börjat tala med varandra. Sedan hade det gått förvånansvärt snabbt innan hon flyttade in till honom och de gifte sig. I den ordningen. Bray ville kalla honom far, och den kvällen rann tårarna av lycka efter släckning. Allt han någonsin hade kunnat önska sig hade han nu.

Djupare in i den dolska skogen funderade han mer över Ceri. Över brevet han fått för en del år sedan. Det hade viskats redan när de var barn, att Jones hade en droppe feblod i sina ådror. Det där hade han alltid slagit bort, men kanske var det sant. Hon hade skrivit att hon i alla år, utan att vara medveten om det, hade bundit honom till sig, och att hon nu släppte honom fri. Det kändes som om någon huggit av repet som förtöjde båten, som om han plötsligt inte hade något att hålla sig i längre. Alla år som de varit ifrån varandra ändrade inte på grundförutsättningen, att det var kärleken till henne som varit hans drivkraft. Och som fördärvat hans äktenskap med Gwen, och hindrat honom från att finna någon annan. Det tog lång tid att finna ut vem han själv var. Inte för att det var så stor skillnad egentligen, men friheten att kunna älska någon annan var omvälvande!

Sedan den där förunderliga julen 1863 så verkade större delen av Ceridwens familj ha inkluderat honom i sitt liv. Meirwen hade tillochmed kallat honom sin far. Sorgen efter henne hade lagt sig, men han tände fortfarande ett ljus för henne varje söndag. Valentine hade också återvänt. Äldste brodern William och han hade fått en obehagligt våldsam start vid Meirwens begravning, men vid det senaste besöket hade de kommit bra överens. Yrvädret Madoc, som för ett par-tre år sedan kom med en flicka som verkade ha ena foten i dödsriket och bad dem rädda henne. Mary, ljuvaste Mary som inte kunde hantera alla laddade minnen som hennes man hade från denna plats. George, den trasige ynglingen som blev både bättre och sämre av att vara nära sin destruktive kusin Dylan. Tillochmed Ceris numera före detta make Hector hade tagit sin tillflykt till Brechfa under en tid, tillsammans med sin nya hustru Lillie och deras dotter Rosie.

Och så lilla Cailin. Emyrs hjärta värkte när han tänkte på den vilsna lilla flickan som Madoc i princip hade kidnappat från Berlin där hon nu bodde med sina två mödrar, för att hela Scarlet som den dödssjuka flickan hette. Cailin, vars far inför Emyrs ögon gradvis förvandlats från det känslokalla monstret Rafael till den varmhjärtade Calleigh. Det borde kanske ha varit plågsamt för honom att se den märkliga kemin spraka mellan honom och Ceri under hans tak, men det var mest som att resignerat beskåda hur två naturkrafter oundvikligen kolliderade. Hur detta monster slutligen dog och återuppstod hade han bara Marys ord på, Mary som följt Calleigh som en skugga under hans tid som helbrädgagörare i London, som sett honom både gripas och avrättas för dådet i S:t Pauls där hon sjläv mist sin hörsel, och som tillsammans med sin far och sin bror William sett återuppståndelsen och den pånyttfödde Calleigh som genast bad om hennes hand, utan några minnen alls av sitt tidigare liv. Naturligtvis kunde han inte ha varit död, det måste ha funnits en logisk förklaring, men faktum kvarstod, att det i den nästan otäckt lillgamla Cailins ådror rann blod med droppar som krockade våldsamt med varandra. Han hade själv märkt hur skogen vibrerat lite extra under hennes vistelse här. Som om det fanns någon här som kände igen henne, eller på något sätt ville åt henne.

William Gray hade kommit för att hämta henne efter Madocs vårdslösa tilltag. Han hade gått ut i skogen och varit borta i tre dagar. Emyr kände igen det där alltför väl, men lyckades inte få något svar på vad som hänt. Förändrad var han dock, rastlös, jagad, plågad. Någon månad senare kom han tillbaka, som en hålögd skugga av sig själv, och försvann in i skogen igen. När han återvände hade något hänt med hans hand. Som om någon hade sågat av den och satt dit den igen.

Tankekedjan avbröts av ett ljud han inte kunde placera i skogen. Nästan som ett skadat djur, men ändå inte. Försiktigt drog sig Emyr mot den lilla tjärnen. Under en buske skymtade han något rödbrunt, nästan som en rävpäls. Med en pinne lyfte han försiktigt undan några grenar. Ett par enorma gröna ögon vändes mot honom och han ryggade instinktivt bakåt en tum. Definitivt inte en räv. När första reaktionen lagt sig, så satte han sig försiktigt på huk för att se närmare på varelsen. Jo, den här kände han igen. Vanligtvis brukade Tylwyth Teg hålla sig i skuggorna när människor var i närheten, men denna hade varit mer nyfiken.

-Hur kan jag hjälpa dig? undrade han lågt, försiktig med att inte röra vid henne.

Varelsen sträckte fram en arm. En handlös arm med ett gapande hål som droppade en genomskinlig, glänsande substans. Med varje förlorad droppe verkade hon sjunka ihop en aning.

Emyr tvekade. Visste inte hur de här varelsernas livsform fungerade, men visste att det fanns en stor risk att dras in i deras tidsrymd om man kom för nära. Och att få hennes... vad det nu var på sig, det var han inte beredd att riskera.

Med något som såg ut att vara en överjordisk ansträngning drog sig den kvinnliga varelsen upp på huk. Inför hans ögon skedde nu något av det märkligaste, men samtidigt det mest naturliga han sett. Ur henne gled en liten varelse, inte större än en harpalt, som hon fångade upp med sin enda hand. Så sjönk hon ihop igen medan hon sträckte ut det lilla livet mot honom.

Alla Emyrs instinkter sade åt honom att ta emot det, samtidigt som förnuftet ropade ”nej”. Hjärtat vann, och han sträckte ut sin stora näve. Han var beredd på den där stickande känslan igen, men inget sådant skedde. Den lilla blöta låg så stilla, andetagen var snabba men några hjärtslag kunde han inte förnimma. Kanske hade de inte hjärtan? Försiktigt lade han sin rena näsduk över knytet, men då verkade andetagen upphöra. Snabbt tog han bort det, och de återkom.

 

Varsamt tog han sig hemåt. Hans trogna häst March ryggade tillbaka när han kom ut från den delen av skogen, och gav honom en misstänksam blick. Vad var det nu husbond hade hittat på? Emyr förklarade. Livet och döden var ett ständigt kretslopp, där döden i sig inte var någonting att frukta. Hade han inte fått detta i sin hand så hade han låtit det bero, men nu hade han givits ett förtroende. Hur skulle March känna om hans eget föl blev lämnat att dö, trots att han bett om hjälp?

Fnysande böjde hästen lite på nacken och accepterade.

På vägen hem kom alla tvivel och alla frågor. Vad hade han givit sig in på? Vad åt ens en sådan här? Modern hade bröst, men vad fanns i dem? Hur höll man den varm? Behövde man ens det?

En ingivelse fick honom att vika av mot kyrkan innan han gick hem. Den lilla pep till när han gick över tröskeln, men han hyssjade så lugnande han kunde och gick fram till altaret.

-Käre Gud, bad han, först viskande men sedan med allt säkrare stämma. Käre gode Gud, Du som har skapat allt levande, även de som i våra ögon tycks leva i Din skugga. Ta detta lilla liv lite extra till Ditt hjärta! Ge mig styrka och insikter nog att vårda det i Ditt namn, och ge det förutsättningar för att leva bland människorna om ingen annan kommer och ber om det.

Utan dåligt samvete letade han fram nattvardsvinet och lät försiktigt en droppe falla på det lilla huvudet som var täckt av flammande rött hår. Alla var Guds barn, prästerna hade inte större rätt än någon annan att utföra heliga handlingar.

-Jag döper dig, lilla vännen, i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn, och jag ska göra allt jag kan för dig.

 

Niamh tog nykomlingen lugnt. Tog den lilla i sin hand och lät Emyr tvätta av sig. De resonerade fram och tillbaka. Det var Bray som kom med lösningen.

-Hon är ju inte större än en kattunge! Kanske katten kan mata henne?

De såg på varandra. Det kändes groteskt, men samtidigt ganska logiskt. Det skadade inte att försöka i alla fall!

Experimentet slog väl ut. Katten hade just fått ungar, och var i denna stund så styrd av modersinstinkter att hon genast adopterade denna nya unge. Slickade henne ömt och lät henne äta och sova bland de andra. Emyr och Niamh turades om att ha henne nära, osäkra på vad hon skulle växa upp till men med en känsla av att det kunde vara bra att ha lite mänsklig närkontakt också.

Efter några dagar slog den lilla upp ögonen. Något rörde sig i Emyr, ett igenkännande, och pusselbitar som föll på plats.

William Gray.

Det kunde vara hans. Lillpyret var mänskligt nog till det. Visste han om det? Det hade gått ett par år sedan hans besök, men tiden löpte annorlunda i parallellvärlden.

Med den lilla under sin haka författade han ett brev. Det tog hela kvällen trots att det bara var några rader, han hade inte lärt sig att skriva förrän nyligen och pennan låg inte rätt i hans hand, men han ville inte att det skulle komma från någon annan. Ett brev, allmängiltigt om han inte visste något, men tillräckligt tydligt om han var medveten om det.

 

Något i tygväg ville hon fortfarande inte ha på sig, det verkade nästan göra ont på henne. Alldeles naken tyckte hon om att kura ihop sig i halsgropen hos någon av människorna eller hos djuren. Åt, växte och verkade må bra. Ändå verkade något fattas. Något de inte kunde ge henne.

Emyr såg ut genom fönstret.

-Jag hoppas du förstår, William, sade han till den tomma vägen.