ceridwengray

Meirwen var mycket mer lik sin mor än någon av de andra döttrarna. Hon hade fått Ceridwens förakt för vett och etikett fullt ut i blodet, och verkade se allt som ett stort skådespel. Nog hade han sett hennes bara fötter sticka fram ibland under klänningsfållen när hon trodde sig osedd! Men flickan var omtyckt, och ett arbete hade hon skaffat sig. Motvilligt beundrade han henne, men lät henne naturligtvis inte veta det. Hur skulle det se ut!

Mary var en helt annan typ. Tyst och drömmande. Han lockades av hennes lugna utstrålning, skulle gärna ha velat lyssna på vad hon hade att säga. Hon och lillpojken George trivdes bra tillsammans, hon tyckte inte alls om London utan ville helst ströva omkring i den vackra parken. Kanske skulle hon bli som sin faster Lauren, som aldrig lämnat Greenhill utan höll sig i sin flygel och i parken hela sitt liv. Lauren verkade lycklig. Hon hade all tid i världen att beundra Georges stensamlingar, läsa poesi och dricka te under ett parasoll. Samtidigt var det hon som var hemmets hjärna, som tog hand om allt som Ceridwen aldrig hade haft fallenhet för. Planering av matsedel, dekorering vid högtider, bordsplacering vid bjudningar... Det hade varit Laurens uppgift alltsedan deras mor dog. Nog hade fadern William halvhjärtat tagit upp frågan om giftermål, men Lauren hade elegant avvärjt samtalsämnet. Om Hector nu tog över företaget, så måste någon ta hand om Greenhill. Bättre då att lillasyster Felicia fick gifta sig om hon ville. Det ville Felicia gärna, på sin artonårsdag flyttade hon upp till Edinburgh med en beundrare som länge varit god vän i familjen och sedan dess hade inte Hector sett mycket av henne.

Hector stod kvar och stirrade tomt framför sig i sin hustrus rum. Ilskan hade redan runnit av honom, och ersatts av en djup förvirring och känsla av overklighet. Vad hade just hänt?

Trögt vände han sig om för att gå efter henne, då han hörde den tunga ytterdörren smälla igen.

Ljudet fick honom att rycka till, det kändes som att han hade blivit skjuten.

Gå inte! ville han ropa. Vi måste tala om detta!

Nå, hon kom väl tillbaka.

Med en gnagande olustkänsla återvände han till sina räkenskapsböcker.

Morgonen därefter var Ceridwen fortfarande inte tillbaka.

-Har mrs Gray rest hem till Greenhill? undrade den unga husan Rosemary när hon serverade frukost.

Så var det förstås. Hade han inte befallt henne att lämna hans hus? Jo, visst var det så han sagt. Då hade hon naturligtvis rest till Norfolk. Kanske lika bra, de behövde nog lugna ner sig en liten tid på varsitt håll innan de pratade om detta. Om de alls måste ta upp saken, kanske kunde den tigas ihjäl? Det vore ju det enklaste!

Någon som inte klappar mig på huvudet, hörde han hennes röst i huvudet. Han blundade ett ögonblick, och trängde bort det minnet. Han hade inte tid att känna, inte råd att tänka.

Hector var van vid att bo ensam i London, eller med de snart 22-åriga tvillingarna Valentine och Meirwen som tyckte att livet på Greenhill blev lite långsamt i jämförelse med pulsen i London. Nu hade Meirwen flyttat till en väninna och börjat arbeta i tunnelbanan, av alla ställen. Hector hade inte alls tyckt att det passade sig, men blev som vanligt nedröstad. Det hade sina sidor att gifta sig med en egensinnig flicka, sådana egenskaper gick gärna i arv! Elisabeth hade sin mors envishet, men hade valt ett liv som passade sig bättre för en kvinna i hennes samhällsklass. Hector betraktade sin äldsta dotter med stum förundran, när han såg hur väl hon lyckats anpassa sin styrka till konventionens mönster. Tänk om hans Ceridwen hade kunnat vara så överlägsen och säker på bjudningar! Då skulle alla män ha beundrat och avundats honom. Nu blev han i smyg beklagad, det visste han nog. Alla trodde att han hade varit tvungen att gifta sig med henne, att hon råkat i olycka och tvingat honom. Det spelade ingen roll att Elisabeth föddes ett helt år efter bröllopet, ett så smaskigt rykte ville man inte ta död på. Det var dessutom den enda förklaringen. För en sådan försynt person som Hector Gray, inte kunde han ha fattat tycke för den där... det där naturbarnet?

Å, om de bara visste!

Hector log vid minnet.

Han hade alltid varit medelålders, från födseln kändes det som. Lillgammal, lågmäld. Man glömde honom lätt, märkte inte om han saknades. Inte heller hade han sin fars imponerande längd, eller bedövande auktoritet. Han var... medel.

Den här kvällen hade han tagit mod till sig och besökt en av pubarna i Carmarthen, som enligt ryktet skulle ha en vänligare inställning till engelsmän än den uppe i Caernarfon ett par dagar innan. Man visste aldrig hur det var i det här landet. I en del byar talades det bara engelska, i andra hade han all möda i världen att göra sig förstådd.

-Cwrw, mister? frågade en mörklockig flicka, så kort att hon knappt nådde upp till bardisken.

-Ursäkta?

-Öl. Jag menar öl. Bästa i stan!

Hon log brett och visade en rad av små lätt sneda tänder.

Det var som om han föddes där och då. Det var hon som gav honom livet.

När hon väntat barn, så hade Hector stundtals haft en älskarinna inne i London. Kanske vid andra tillfällen också, det hade hon inte velat veta. Naturligtvis kände han sig ensam när hon och barnen var kvar på Greenhill, det måste hon ju förstå? Att ha lite sällskap, det var inget särskilt med det. Miss Ethel förklarade för henne att en man i Hectors ställning nästan förväntades ha en sällskapsdam. Bara man skötte det hela snyggt och diskret, så var allt i sin ordning. Rosorna hade brunnit på ungmöns kinder under denna lektion, och om inte Ceridwen varit så upprörd så hade hon haft roligt. Men det här var inte något som hon tyckte om. Hemma i Wales, där hade otrohet varit en av de värsta synderna. Om männen i gruvorna fann ut att deras hustrur hoppat över skaklarna när de var ensamma, eller om kvinnorna hört att deras män hade sökt sig till andra under deras veckolånga bortvaro, då ekade grälen långt över kullarna. Ingen tyckte synd om den otrogna när han eller hon kom med blåtiror eller brutna armar. Man hade sig själv att skylla.

Mrs Tilly förklarade bättre än miss Ethel.

-Människan har behov, sade hon frankt. Både män och kvinnor. Du får dina behov av närhet och kärlek tillgodosedda av dina barn. Men din stackars man, han lever i en värld där en man helst inte skall krama sina barn eller sin gamla köksföreståndarinna, och lär sig att lämna sin hustru ifred när hon är på det viset. Han behöver någon som kan pyssla om honom lite. På så sätt kan han bli en bättre make för dig, och en bättre far för era barn. Och han har gått dig till mötes i så mycket, nu är det din tur att acceptera hur det här fungerar. Det betyder inte att han älskar dig mindre, det måste du förstå!

Jo, till slut hade hon förstått. Och burit med sig detta i sitt hjärta, tills det var hennes tur att känna sig tom. Barnen var nu stora, och ville inte längre kramas. Hector hade alltför mycket att göra på sitt arbete, och hade diskret men menande dragit sig tillbaka till sitt eget sovrum på kvällarna när de var i London tillsammans. Han behövde sin sömn mer än han behövde henne.

Ingen behövde Ceridwen längre.

Hennes längtan efter närhet hade vuxit sig så stark, så att den till slut brast.

Skalet runt henne hade spräckts, hon kände sig mer levande än hon gjort på många år. Varm, lycklig, lugn men förväntansfull. Förälskad i livet självt. En känsla som spred sig in i äktenskapet också. Plötsligt hade samlivet med Hector blommat upp, hon suckade inte längre övergivet när han önskade henne godnatt och försvann till sitt, utan följde efter och förförde honom grundligt. Det mrs Tilly hade sagt stämde – när hon fick bekräftelse från annat håll, så kunde hon vara en bättre hustru!

-Jag ser det inte som att jag bedrar dig, sade hon harmset.

Hectors roade min byttes ut mot en förbryllad.

-Vad menar du?

-Att ha lite sällskap, det är väl inget särskilt med det? Det har du ju själv sagt!

Aldrig hade hon sett sådana skiftningar i sin mans ansikte förut! Ögonen vidgades och smalnade. Färgen sjönk till vitt och steg till rött. Käkarna spändes, och hon trodde att han skulle skrika åt henne när han till slut öppnade munnen, men rösten var iskallt lugn på ett sätt som berörde henne mycket värre än om han hade låtit upprörd.

-Ut ur mitt hus.

Hon studsade till. Vad menade han? Skulle hon inte få förklara sig?

-Kan vi inte...

-Nu.

-Men -

-Jag varnar dig. Eftersom mina barn kommer från dig så skall jag vara generös och ge dig fem minuter att packa. Om det nu är mina barn!

Den sista meningen fick Ceridwen att blekna. Långsamt steg hennes egen vrede, och hon reste sig i sin fulla längd, hur kort den än var.

-Du! spottade hon fram. Du är den ende man jag någonsin har känt, den ende man jag någonsin har älskat! Tror du något annat om mig, så vill jag inte vara kvar längre i ditt hus!

Rasande svepte hon förbi honom mot sitt rum och rafsade på måfå ihop saker och kläder i en väska. Han följde efter och skakade brevet framför hennes ansikte.

-Men det här då? Du erkände ju! Du erkände att du har en affär! Vem är det?

Ceridwen stannade upp ett ögonblick och spände blicken i sin lagvigda.

-Någon som inte klappar mig förstrött på huvudet! fräste hon. Någon som lyssnar på mina drömmar! Precis som du brukade göra.

Hennes röst bröts och hon rusade ut, med bilden av hans sårade, vantrogna ögon fastbränd på näthinnan.

Förlusten av William, som hon såg det, fick henne att bli ännu ivrigare i sin omsorg om de små tvillingarna. Valentine och Meirwen, ett namn från vardera kultur. Storasyster Elisabeth hade hunnit bli en liten dam under moderns svaga period. Hon slets mellan sin önskan om att få leka med de små nere i köket, och att vara en Fin Dam som miss Ethel var nöjd med.

Fyra barn inom loppet av fem år hade slitit hårt på Ceridwens kropp. Med ens förstod hon varför kvinnorna hemma såg så gamla och trötta ut. Inte nog med att de hade många barn, de måste sköta om hela hushållet också. Hon hade diskuterat detta med sin syster. Etain kunde så mycket om örter och läkeväxter, hon visste precis hur man undvek att få för många barn men det var inte något man talade högt om. Nu bad Ceridwen om hjälp, hon ville inte att hennes barn skulle glida ur hennes famn på grund av att hon fick för många! Ett tjockt kuvert kom som svar, med torkade örter. Av dem skulle hon brygga sitt eget te. Mrs Tilly höjde lite på ena ögonbrynet, men sade ingenting.

Hector hade inte heller några invändningar. Det vill säga, han hade inte fått någon undervisning i hur kvinnokroppen fungerade, så när Ceridwen berättade att hon inte orkade få fler barn just nu, så trodde han att det var något som kvinnan själv kunde bestämma. Han visste ingenting om förtvivlade kvinnor som grät över oönskade graviditeter.

Tvillingarna växte upp till ett par fria individer, som ofta sågs högt uppe i någon trädtopp. Valentine var drömmaren, Meirwen den som med glupande nyfikenhet tog sig för av allt som livet erbjöd. Ceridwen njöt till fullo av att vara tillsammans med sina barn, och inte förrän de var fem år kände hon sig redo att lägga undan sina örter. Då utökades familjen med ännu ett tvillingpar, Madoc och Mary, och för tio år sedan föddes minstingen George. Sedan tyckte Ceridwen att det räckte.

En husa kom in i biblioteket och väckte Ceridwen ur hennes funderingar.

-Ursäkta herrn, det kom nyss ett brev.

-Så här dags?

Hector blev lite irriterad. Han tyckte om rutiner, och brev på kvällen hörde inte till dem! Han tog motvilligt upp kuvertet. Ofrankerat, utan avsändare. Irritationen växte. Vad var det här för påhitt!

Han läste under tystnad, och skrattade sedan lätt.

-Här står att min fru bedrar mig! Vet du något om det, käraste?

Allt blod rusade till Ceridwens mage.

Ja, det visste hon.

När Elisabeth föddes, var mrs Tilly med.

-Jag föder inte den här ungen om jag inte får ha min mor här, eller någon som kan vara i hennes ställe, röt Ceridwen.

Hector lät henne få som hon ville. En mycket stolt men lite förlägen mrs Tilly blev flickebarnets inofficiella gudmor. Elisabeth lärde sig snabbt att köket, det var godsets hjärta. Här fanns värmen, glädjen, livet och alla spännande leksaker. Den stela dockan som farfar köpt, som hon dessutom bara fick titta på och inte röra, den var inte på långt när lika spännande som slevarna och visparna!

Barnjungfrun hade inte mycket att göra, och hon vägrade att sätta sin fot i köksregionerna. Det var sannerligen under hennes värdighet! Och amman, hon hade fått vända i dörren.

-Kommer inte på fråga att någon annan skall mata mitt barn! förklarade Ceridwen bestämt. Svärfadern hade blivit rasande och anklagat henne för att skämma ut hela familjen. Hector hade också försökt övertala henne. Det var en sak att hon helst höll till nere i köket, det fick väl gå, men det här? Vem hade hört talas om en fin dam som ammade själv?

-Hade du velat ha en fin dam så kunde du ha gift dig med en sådan, svarade hustrun kyligt. Det här är inget att diskutera. Jag försöker finna mig så gott jag kan i era bisarra etikettsregler, men att jag inte skall få sköta om mitt eget barn – där har ni gått över gränsen!

Även denna gång fick hon sin vilja igenom, men stämningen förblev tryckt ända tills det andra barnet föddes. Det var en son som fick namnet William, efter sin farfar. Då var det som om något tinade upp i den äldre herren. Här fanns han, arvtagaren som skulle föra namnet och släkten vidare! När Ceridwen drabbades av barnsängsfeber och mjölkstockning och faktiskt inte kunde amma pojken, så föll lugnet över familjen igen. Nu var allt som det skulle. Bästa tänkbara amma anlitades, inget än det bästa var gott nog åt den lille! Och när Ceridwen snabbt blev gravid igen, med tvillingar som det verkade, så var hon för orkeslös för att kämpa för sin son. Han fick precis den uppfostran som hon avskydde. Sade pliktskyldigast godmorgon och godnatt till ”kära mor”, men den han tydde sig till, det var farfar och de som fick betalt för att sköta om honom.

En våg av kärlek strömmade igenom Ceridwen där hon iakttog sin koncenterade make i brasans sken. Hon älskade honom verkligen. Aldrig hade hon ångrat sig, även om hon hade haft mycket svårt för att anpassa sig till överkasslivet när Hectors affärsresa, som senare blev en bröllopsresa, tog slut. Vad var det meningen att hon skulle göra, egentligen? Här fanns ju tjänstefolk som lagade mat, tvättade, städade och högg ved. Och Hector själv arbetade väldigt mycket, hårt pressad av sin far som fått ett bistert drag över munnen när den oväntade bruden anlände. För honom var walesare inget annat än vildar, ociviliserade och otacksamma barbarer som satt och tjurade i ödemarken. Och hur var det flickan talade! Skulle det där kallas engelska, det som hon påstått att byns präst hade lärt alla barn? Nej, det här gick inte an!

En lärare anställdes. Miss Ethel, väl bevandrad i etikettens snåriga regler. Nu fick Ceridwen veta vad som förväntades av en dam. Hon skulle brodera, vandra på rätt sätt i parken, befalla tjänstefolket på ett vänligt men auktoritärt sätt, hålla i stelt formella bjudningar, skriva brev...

Det sista fick henne att hoppa till. Skriva! Å, vad hon önskade att hon kunde skriva bättre! På de lektionerna var hon en mönsterelev, och fullkomligt sög i sig miss Ethels kunskap. Storasyster Etain fick motta många brev, som för säkerhets skull skickades till poste restante i Brechfa och senare till andra orter som systern reste runt mellan. Vartannat brev var artigt formulerat och handlade om väder och formella ting, brev som miss Ethel hade övervakat, men däremellan kom livfulla och vanvördiga beskrivningar av en ständigt pågående teater där Ceridwen fungerade som statist. Hellre än att skämma ut Hector med sin spontanitet, så stod hon tyst och log blygt.

Hector såg hur hon förändrades och var tillräckligt nygift och förälskad för att bli bekymrad.

-Har du det inte bra här, käraste? undrade han oroligt.

-Joo, visst har jag det, men... Jag saknar att få göra något med händerna. Tvätta, baka, städa – vadsomhelst som är på riktigt! Att brodera eller beskära din mors rosengård, som dessutom trädgårdsmästaren gör bättre än jag, det räcker inte. Som arbetare drömmer man alltid om att få bli uppassad, men man skall visst vara försiktig med vad man ber om.

Hector funderade. Att tvätta eller städa var förstås otänkbart, men kanske mrs Tilly hade något förslag? Köksföreståndarinnan var en klok dam med ett stort hjärta. Det var hon som varit som en mor för honom, redan innan mrs Gray dog i barnsäng för över tio år sedan. Mrs Tilly hade alltid haft en nybakad kaka eller en kärv, kärleksfull kram åt honom. Nog kunde Ceridwen få hjälpa till att baka ett bröd, om det skulle göra henne gladare?

Köket blev Ceridwens räddning och glädje. Till att börja med var tjänstefolket lite reserverade när frun var i närheten, de visste inte riktigt hur de skulle förhålla sig till detta. Var och en hade sin plats, det var deras egen stolthet och trygghet, och hur skulle man nu bete sig?

Utan mrs Tilly hade det kanske inte alls gått. Den medelålders damen hade dock stor förståelse för den vilsna ungflickan, och tog henne genast till sig. Ingen fick tala illa om unga frun, förstått? Den som fällde någon sur kommentar efter att frun gått, den fick ”av misstag” en sked salt i sitt te. Allas gillande vann hon väl inte, men när de insåg att Ceridwen uppriktigt beundrade dem, och hänfördes över all modern utrustning, så kröp stoltheten fram. Efter ett besök av den illa omtyckta lady Hesslington, som hade varit så elak mot frun att kammarjungfrun fann henne i tårar i garderoben, då vände definitivt vindarna. Ingen skulle få vara elak mot deras matmor! Ceridwen återgäldade vänligheten med att förse dem med skvaller om de fina besökarna, och snart blev det stora köket hennes egentliga hem. När hon blev gravid, ställdes det till med stor fest vid det blankskurade ekbordet, och alla som ville fick delta i förberedelserna. Ceridwen nästan tvångsmatades med järnrik och nyttig mat, och överöstes med goda råd som ibland motsade varandra totalt.

Finns det något vackrare än eld? tänkte Ceridwen där hon satt hopkurad i länstolen framför brasan i lilla salongen. Livgivande men ändå livsfarlig. Samma sak som elden i hjärtat. Den kunde skänka nytt hopp – eller ödelägga allt.

-Kan vi inte resa bort nästa helg, bara du och jag! sade hon impulsivt till sin make som satt i stolen bredvid med en tjock lunta i knät.

-Hmm? svarade Hector frånvarande utan att titta upp. Inte just nu, vännen min. Jag har mycket att göra. Kanske om Valentine kunde hjälpa till lite mer...

Han såg upp från pappren, tittade även han i elden med en irriterad rynka mellan ögonbrynen.

-Jag kan inte förstå varför han skall vara så motsträvig! Kanske har vi skämt bort honom.

Blicken återvände till siffrorna, och Ceridwen suckade lite.

Jo, nog hade hon skämt bort sina barn, konstaterade hon förnöjt. Hur skulle hon kunnat låta bli? Själv var hon uppvuxen i en liten by i mitten av Wales, där deras största lyx var fällarna som fåren gav dem. Om nätterna behövde man åtminstone inte frysa. Inte om dagarna heller förresten, eftersom hon ständigt måste arbeta. Hugga ved de dagarna fadern var för berusad för att kunna hantera en yxa, laga mat, försöka hålla snyggt i deras lilla stenhus... Det sista var hennes mors käpphäst. Om du inte håller snyggt omkring dig, så kan du lika gärna lägga dig ner och dö! Som barn hade Ceridwen inte alls hållit med, men nu förstod hon bättre. I en hård värld måste man ha någonting att trösta sig med. Alltför många valde spriten, vissa sökte sig till kyrkan och Branwen hade funnit vila i hemmets renhet. Det hade alltid doftat gott av såpa och olika örter som hängde på tork.

Krocken med den viktorianska överklassen hade blivit överväldigande!

-Minns du när vi träffades? frågade hon drömmande.

-Hmm? Carmarthen, inte sant?

Hector hade under åren utvecklat en teknik att svara på sin hustrus frågor utan att släppa tanken på det han höll på med, och lät sig inte störas.

Carmarthen. Javisst, det var så engelsmännen kallade Caerfyrddin. Ceridwen tyckte inte om den omskrivningen. Namnet betydde Myrddins fästning, Myrddin som kallades Merlin här. En så viktig sagogestalt, sambandet försvann helt i engelsmännens munnar. Och vad var det de kallade Caerdydd? Cardiff? Diff, vad var det för ord? Å andra sidan hade ju hon kallat London för Llundain, det var inte bara på den här sidan som man döpte om orter. Och landet hon nu bodde i, England, det hette för henne Lloegr.

Sommaren i Caerfyrddin...

Femton år hade hon varit. Hon och hennes väninna Siriol hade tjatat sig till att få resa. De hade ordant arbete över sommaren på en pub, och lovade att komma hem med varenda penny till föräldrarna. Kanske skulle fadern kunna få köpa sin whisky lite billigare de gånger han hade ärenden in till storstaden? För nog var Caerfyrddin en storstad i deras ögon. Brechfa rymde ett drygt tusental själar, alla kände igen alla. Whiskyargumentet föll i god jord hos fadern Gareth som lät henne resa. Hennes pojkvän Emyr hade blivit ledsen, men förstod hennes äventyrslust och lovade hälsa på henne så ofta som hans arbete i skogen tillät – vilket inte hann bli någon gång alls, innan hon träffade Hector.

Hur skulle hon kunna förklara känslan när hon för första gånge hällde upp en pint åt den försynte främlingen? När han mötte hennes blick med sina varma grå ögon och tackade henne?

Det fanns ett ord: Blixtförälskad.

Känslan var ömsesidig. Ceridwen hade tidigare aldrig haft en tanke på att på allvar lämna byn, hon hade trott att framtiden var utstakad även om Siriol och hon på lek drömde om att erövra världen. Nu tedde sig plötsligt en framtid utan den här mannen outhärdlig! När han skulle resa vidare, efter endast några få dagar, grät hon.

-Jag vill inte att du skall resa, snyftade hon mot hans eleganta jacka.

-Kanske kan du följa med? föreslog han försiktigt.

-Hur menar du?

-Jag skall vidare till Cardiff härifrån. Vill du följa med mig?

Det lät mycket lockande, men trots sin ungdom hade Ceridwen ändå ett sinne för sanning och konsekvens.

-Vad händer sedan, då?

-Sedan måste jag hem igen.

-Och lämna mig?

Då såg han henne djupt och länge i ögonen. Hon kunde nästan se hur han målade upp olika scenarier i huvudet.

Så kysste han henne försiktigt men innerligt.

-Hur skulle jag kunna lämna dig! viskade han. Hur skulle jag någonsin kunna lämna dig!

Siriol hade blivit vansinnig.

-Har du helt tappat förståndet? Skall du flytta till England? Din far kommer att slå ihjäl både dig och den där sprätten!

Nog visste Ceridwen att Gareth inte hade mycket till övers för engelsmän, men säkert skulle han mjukna när han väl fick lära känna hennes Hector!

Det gjorde han inte.

Det han sade när Hectors enkla hyrvagn rullade in till gården, det hade Ceridwen aldrig någonsin översatt för sin man. Men hans hatfyllda blick, greppet om yxan och spottloskan han skickade mot dotterns fötter lämnade inga missförstånd. Skyndsamt lämnade de byn, med Branwens tårfyllda och lillebror Rhodris stora ögon i ryggen.

-Det där kunde ju ha gått bättre, sade Ceridwen tillgjort muntert.

Hector satt tyst en lång, lång stund.

-I Cardiff gifter vi oss, sade han sedan bestämt. Nu är du mitt ansvar.