ceridwengray

Varför blev jag så här? Vad hände?

Ögonen som mötte Madocs var nästan svarta, med en förtärande eld längst in.

Hans egna.

Överallt strödde han förödelse omkring sig. Rev sönder, förstörde.

Dödade.

Varför finner jag ingen ro?

Laura. Broderns hustru. Det hade börjat som en lek för hans del, på samma sätt som med Scarlet. Hon hade varit höggravid med värkande fötter som behövde vila. Madoc hade suttit inne i sin mors rum och sorterade bland hennes papper, höll i en spännande broschyr om erotisk zonterapi. Djävulen flög i honom, och han erbjöd henne fotmassage.

Han hade alls inte tänkt sig att bli kär i henne. Verkligen inte. Men så blev det.

Och så var det ju Nici. Som liksom han gjorde sitt bästa för att bränna sitt ljus i båda ändarna samtidigt.

Vad hände med oss, Auin?

Upplevelsen på puben den där gången, strax efter att Scarlet lämnat honom... De skulle försöka dricka varandra under bordet, han och Nici. Men istället för att bli berusad av vodkan, hände något annat när han såg in i hennes blå ögon.

Han hade sett någon annan. Sett sig själv som någon annan.

Upplevt en kärlek som han inte visste fanns. En kärlek bortom allt förnuft, över alla gränser. Förbjuden.

Dödlig.

Han hade dött för hennes skull, den gången, bara genom att säga hennes hemliga namn, det som ingen levande fick uttala enligt deras urgamla seder. Hon var prästinnan, gudinnan som absolut inte fick vidröras. Han var ynglingen, vars blod skulle offras för god skörd. Inte allt, men tillräckligt för att han hade behövt hennes vård efteråt.

Som de hade älskat...

Är det det jag saknar? Känslan av att fullständigt ge upp mig själv?

Nici hade han egentligen inget intresse av, lika lite som hon hade det av Madoc. Men något fanns där mellan dem, något som ingen av dem kunde nå och som skapade mer frustration än lugn.

Laura blev hans lugn.

Hos henne kunde han verkligen få vila. Så länge hon inte försökte fråga honom om hur han mådde, och vad han tänkte på. Då slingrade han sig som alltid. Men kanske... kanske skulle han en dag kunna lita på henne, trots sitt heliga löfte om att aldrig mer lita på någon?

Han beslöt att försöka. Bad Laura gifta sig med honom, lämna Valentine.

Hon accepterade.

En stilla frid hade sänkt sig över honom, genomsyrat varje blodåder kändes det som. Äntligen! Äntligen hade han hittat hem!

Känslan höll i sig, tills Laura skulle tala med Valentine.

Efter det samtalet ville de båda tala med honom. Han gick in, utan att knacka. Såg dem kyssa varandra.

Känslan gick knappast att beskriva. Som en förlamning. Som om allt det levande blodet hade förvandlats till iskallt bäckavatten i ett enda hjärtslag.

Laura hade ändrat sig, förklarade Valentine.

Tusen tankar hann rusa igenom hans huvud. Tankar på hämnd och överlevnad.

Att hon nästan genast stoppade Valentine, sa att hon inte klarade av att göra så mot Madoc, det hjälpte egentligen inte särskilt mycket. Den gryende tilliten var grusad.

Ändå behövde han henne. Fann vila hos henne, och förbannade sig själv för det samtidigt som han desperat gömde sig i hennes famn. Revs av rastlösheten så fort han inte var alldeles intill henne. Och med fem barn hade Laura inte tid att vara tillsammans med honom varje stund på dygnet, så var det bara.

Så han drev sig iväg. Och tillbaka. Blev allt tröttare på sig själv och på det liv han inte lyckades bryta sig loss ifrån.

Nu var han hemma igen. Tvättade av sig efter en stunds glömska hos sin käraste. Mötte ögonen i spegeln igen.

Om han skulle försöka.

Vad kunde gå fel?

Allt var redan åt helvete.

Gick in till henne igen. Satte sig på sängkanten. Hon log mot honom, sömningt, lyckligt, vilket fick det att värka i bröstet på honom.

-Laura?

-Mm?

När hon såg allvaret i hans blick satte hon sig upp.

Orden fastnade.

-Madoc?

Hon lade sin hand på hans axel, hennes vackra hår flöt som en vågig flod över hennes bröst efter att ha varit tyglat i en fläta hela dagen.

Hans hjärta slog hårt.
Vad skulle kunna hända?

Hon skulle kunna vända sig emot honom. Ömheten skulle kunna slockna, hon skulle rygga tillbaka i förfäran, avsky. Aldrig låta honom komma nära sina döttrar igen.
Eller så skulle hon kunna hålla om honom.

Hon väntade. Det såg han. Alltför många gånger hade hon försökt be honom tala om vad som tyngde honom, lika många gånger hade han slagit ifrån sig, menat att inget blev bättre av att tala.

Tänk om hon hade rätt, och han hade fel?

Att han skulle må bäst av att få det här ur sig?

Han prövade i tankarna medan han såg henne i ögonen. Tänkte:

-Du. Det är du som fyller mitt liv med mening. Utan dig vore jag en fladdrande vrakspillra i vinden. Men nu... Jag har dödat en man. För Scarlets skull.

De egna tankarna fick honom att rycka till.

-Jag... jag är inte... inte så trött, jag... tar en promenad.

Utan att invänta hennes reaktion flydde han.

Promenad? Nej, det hade han väl aldrig tagit någon i hela sitt liv. Inte frivilligt i alla fall. Men en ridtur, en nattlig orkan i mörkret på de välkända vägarna, det var vad han behövde. Helst skulle han velat rida på mindre stigar, men ville inte åsamka hästen någon skada. Sig själv, det kunde det faktiskt kvitta med.

Säkert gav han upphov till många spännande berättelser den natten, om någon var ute och såg den svarta gestalten dundra fram som om han hade den lede i hälarna. Vilket kanske var vad han hade också.

När varken han själv eller hästen orkade mer i det tempot, begav han sig tillbaka till Greenhill i lugnare mak. Kände sig inte ett dugg bättre.

Efter några sekunders tvekan gick han med bestämda steg gick han mot Marys rum. Mary, som alltid lyckades få folk att må lite bättre. Alla utom sig själv. Lilla Rosie, faderns och Lillies dotter, var den enda som höll Mary ifrån att gå i kloster, det visste han. Precis som han själv sökte Mary vila från det som rev inom henne. Men hon förstörde inte människors liv i sin väg.

Resolut klättrade han ner i hennes breda säng.

Hon vaknade till, utan rädsla, och log mot honom.

Bara det fick lugnet att åter börja nosa sig fram till hans trasiga själ.

-Mary, viskade han. Jag måste berätta något för dig.

Hennes vackra grå ögon mötte hans i dunklet. De var som ett ljus i sig.

Vetskapen om att hon inte kunde höra gav honom modet att fortsätta. Tog hennes hand och la den under sin kind som en extra kudde och började:

-Jag har dödat en man. Det var inte meningen. Men han är död.

Ingen reaktion från henne. Lättat andades han ut. Det värsta var sagt.

-Jag träffade på henne igen, uppe i Edinburgh. Scarlet. Hon blev inte alls glad att se mig. Menade att jag hade lämnat henne. Men det gjorde jag inte. Det var hon. Trodde jag. Eller, så var det i min värld. Men som vanligt missförstod vi varandra. Jag ville reda ut det, förklara... Hon... Jag har inte sagt det till någon. Elisabeth vet, men hon har nog också hållit tyst. Scarlet höll på med svartkonster redan när vi träffades i Brighton. Jag märkte det efter ett tag. Det var därför vi blev utkastade, Eli blev vansinnig... Och nu gör hon det för fullt. Som yrke. Dem hon hjälper blir rädda för henne och ser henne som ett monster. Det... jag hade svårt att ta det. Ville hjälpa henne bort ifrån det där, men hon vägrade göra sig beroende av någon igen, allra minst mig.

Han lyfte ena handen och strök bort en hårslinga som hade fastnat på Marys läppar. Tänk så lätt det var att berätta detta för henne! Mary och han, de hade aldrig haft mycket gemensamt, men de hade ändå vuxit under samma hjärta samtidigt och de skulle alltid vara syskon. Tvillingar. Inte kunde hon överge honom. Inte som Meirwen övergivit Valentine. Ett stråk av stolthet drog igenom honom. De där två, som alltid varit så nära... men hon hade svikit. Det skulle hans syster aldrig göra!

-Jag kunde inte låta bli att hålla om henne. Hon var så skör. Och jag tycker så mycket om henne. Men när hon ville att jag skulle avsluta med Laura... Det kunde jag förstås inte. Ville inte. Jag har också gått vidare, precis som hon gjort, och vi har absolut ingen framtid tillsammans. Hon sa... att hon hade medel till att förhäxa mig. Knyta mig till sig, ge mig guld och gröna skogar om jag bara stannade hos henne, men att jag samtidigt inte skulle vara mannen hon älskade då. Och jag sa att jag nog inte passade till att vara en liten tam mops. Å vad vi skrattade... Och hon åt! Jag fick henne att äta, och jag var så stolt! Du förstår... Under de åren vi var tillsammans... Jag kände mig ändå lugn då. För att jag hade henne att ta hand om. Försörja. Jag visste varför jag arbetade, och det var för att göra henne glad, se till att hon kunde driva det där antikvariatet. Sedan, när hon lämnade mig... allt... Fan också!

Tårarna brände bakom ögonlocken. Med våld höll han dem tillbaka. Vägrade gråta!

Mary smekte stilla hans kind, kröp närmare och lade sitt huvud på hans bröstkorg.

Madoc tog sig tid att kontrollera andningen och återfå lugnet.

-Hon blev så arg på mig nu också. Kallade mig en beryktad slyngel och sprang ifrån mig. Igen. Jag kunde inte ta det, Mary. Jag förstod inte. Gång på gång gör jag henne illa och jag förstår inte varför! Inte den här gången i alla fall. Så jag sökte. Fann hennes lilla mögelstinkande källare till slut. Knackade inte utan gick bara in, jag vågade inte knacka om hon inte skulle öppna. Och där stod en karl, och fick någon sorts behandling med vad det nu var... cirklar och salt och jag vet inte allt. Sedan gick han. Utan en blick på henne, utan ett ord. Och så kunde jag inte låta någon behandla henne. Så jag sa en del saker. Som fick honom att trycka upp mig mot väggen. Jag skallade honom för att komma loss, inte särskilt hårt, men... han föll baklänges. Rakt på en sten.

Han lät det sista sjunka in, även för sig själv. Nu hade han sagt det. Högt. Och det kändes precis likadant som när det hände – ingenting.

-Han dog omedelbart. Blodet rann ut i en stor mörk pöl från bakhuvudet. Jag visste inte att blod var så tjockt och luktade så... så... dött! Jag ville hämta polisen omedelbart och förklara olyckan, men hon påstod att jag som både engelsman och walesare skulle bli sliten i stycken. Att hon skulle ta på sig skulden, och jag skulle bara gå därifrån. Som om jag skulle kunna det! Mycket kan man säga om mig, syster min, men någon feg usling som smiter iväg med svansen mellan benen...

Alla de tillfällen som han faktiskt har flytt, som alldeles nyss, sköljs över honom som en häftig störtskur.

-Ja, okej då. Jag är en feg jävel. Men inte den här gången. Jag kunde inte! Jag ville ju beskydda henne, rädda henne ifrån den där eländiga tillvaron... som hon inte ville bli räddad ifrån... och hade jag bara låtit henne vara, så som hon besvor mig, så hade den där karln aldrig dött och hon hade aldrig blivit häktad. För nu sitter hon inne för dråp. Jag försöker göra vad jag kan för henne... men det är inte lätt.

Mary såg upp på honom när han tystnade, och gav honom en lätt kyss på tinningen innan hon lade sig tillrätta igen och strök små, små cirklar precis mellan ögonen. Så som mor brukade göra för att få dem att somna.

Han skrattade till.

-Banne mig, Laura hade rätt. Det känns bättre att prata. Tur att du är döv. Jag ska göra dig till min biktmor från och med nu!

Med ett hemligt leende slöt Mary ögonen och drog upp täcket över dem båda.

I gryningen vaknade Madoc med ett ryck av att Laura satt vid hans ena sida och Mary på den andra.

-Laura! Viskade han hest. Jag... jag somnade och... jag...

-Jag har sagt till Laura att du har något att berätta för henne.

Med vild blick vände han sig mot sin syster.

-Du... du...

-Jag hörde vartenda ord. I hjärtat. Du kan tala direkt till mig, visste du inte det?

Fasan steg i honom och han försökte rent fysiskt komma loss, men Mary lade sin brännskadade hand på hans bröstkorg.

-Madoc... Jag såg min man hänga ifrån en ek. Enbart på grund av att vi inte kunde tala om allt med varandra. Jag önskar ingen av er det ödet. Tala med henne. Jag ber dig.

Hjärtat slog som om det skulle brista vilken sekund som helst, andningen hängde inte med. Lauras eget nästan magiska lugn i kombination med systerns krockade i honom, slet i honom, så mycket kärlek...

-Jag kan inte! Utbrast han och gömde ansiktet i händerna. Jag kan inte, kan inte, kan inte...

-Madoc har orsakat en olycka där en man dog, sade Mary lågt och lugnt.

Världen stannade. Allt tystnade. Sekunden hängde upp sig till en evighet.

Det var nu det skulle avgöras. Nu den verkliga domen kom.