8
Pojkarna i familjen Gray hade ärvt sina egenskaper från olika håll. William var sin farfar upp i dagen, och passade utmärkt som militär. De två hade haft ett särskilt band tvärs över generationsgapet. Hector hade ofta känt sig illa till mods när han var i samma rum som sin far och äldste son. Han kände sig pressad från två håll, och höll inte måttet från något. När fadern dog, reagerade William med att bli hård och tillknäppt. Ingen fick trösta honom, allra minst mor som farfar tyckt så illa om! Han ville genast flytta till en internatskola. Ceridwen blev upprörd – skulle någon annan uppfostra hennes barn? Nu, när han var som mest sårbar?
I ett fåfängt försök att vinna sonens respekt, lät Hector honom få sin vilja igenom mot löfte att han skrev hem varje vecka och reste hem under ferierna. Breven kom, artiga och opersonliga, men ganska snart började det komma förfrågningar från andra familjer. Kunde inte William få hälsa på den eller den kamraten under lovet? Han var ju en så trevlig ung man, de skulle känna sig hedrade över att få ha honom hos sig! De gav med sig, med en känsla av sorg och osäkerhet. Hector dolde det bakom en barsk fasad.
-Bra att pojken har kamrater, menade han.
Ceridwen såg på honom med lätt avsmak.
-Du har blivit så hård, klagade hon.
Hård? Ja, men det var väl bra? Precis så en man skulle vara, inte sant? Efter faderns död var det ju han som skulle axla rollen som familjeöverhuvud. Då kunde man inte vara vek. När Valentine gick i sina egna tankar och drömde sig bort, så måste ju någon ruska om honom. Vad skulle det annars bli av pojken? Drömmerierna skulle leda honom rakt ner i avgrunden, det förstod Hector samma år som fadern dog. Ingen fick veta hur det hade gått till, men en solig höstdag hade Valentine nästan drunknat i den lilla sjön som låg strax bortanför godset. Meirwen var förtvivlad och tog på sig skulden, trots att hon bara var sex år.
-Jag skulle ha sett efter honom, hulkade hon.
-Ja, det borde du verkligen ha gjort, röt Hector. Så rädd hade han aldrig varit i hela sitt liv! Rädsla var ett tecken på svaghet, det visste han ju, därför reagerade han med vrede istället för att ta sin vettskrämda, huttrande son i famnen.
Ceridwen hade sparkat honom hårt på smalbenet, och gjort precis det han själv önskade. Hon öppnade sin lilla men gränslösa famn för tvillingarna, tröstade och försökte lugna. Allt hade ju gått bra, och så fort det blev sommar så skulle barnen få lära sig simma ordentligt, då skulle det här aldrig hända igen. Kom så går vi in till mrs Tilly och ber henne laga varsin stor kopp varm choklad åt oss!
Kärleken kunde göra ont. Den läxan fick nu Hector. Hans barn kunde ryckas ifrån honom. Kanske hans hustru också. Bäst att skydda sig mot den eventuella smärtan. Bäst att försöka avskärma sig. Inte älska lika djupt. Istället arbeta mycket hårdare för att skapa en trygghet åt familjen.
