13
Genom åren hade Hector blivit en mästare i att dölja sina känslor även för sig själv. Förlusten av madam Byrd – som hade blivit knivhuggen till döds av en svartsjuk hustru – hade satt ett tungt lås över hans hjärta som redan börjat rosta. Om han skulle förlora Ceridwen också – nej, det fick inte hända. Enligt sin egen missriktade logik avskärmade han sig ännu mer från henne. Spenderade mer tid i London än vad som egentligen var nödvändigt, och när hon envisades med att vilja vara nära honom och flyttade efter, så insisterade han på att ha separata sovrum. Hur skulle han kunna ha hennes levande, varma kropp intill sig när han visste att hon kunde ryckas bort utan förvarning? Han blundade för hur hon vissnade alltmer.
Det var inte underligt om hon tagit sig en älskare.
Det var inte underligt om hon nu blommat upp igen.
En våg av hat sköljde igenom honom. Det skulle varit han! Han som väckt den där glöden igen, han som lyssnade på hennes drömmar! Nu hade någon annan roffat åt sig hennes hemligheter – på hans bekostnad.
Din fru bedrar dig, hade det stått på lappen.
Kanske hade han bedragit sig själv.
Snabbt sköt Hector undan de tankarna och fortsatte sitt liv som vanligt. Lite stelare, lite blekare, men annars kunde ingen märka något särskilt.
Några dagar senare harklade sig Valentine diskret när de nyss hade avslutat sin kvällsvard, som de som vanligt intog vid samma bord men under tystnad.
Hector såg förvånad upp.
-Mor reste hastigt, sade Valentine med tillgjord likgiltighet.
Hectors ansikte slöt sig.
-Ja, hon hade väl något brådskande att ta hand om på Greenhill.
Valentine drog på svaret, uppenbart illa till mods.
-Hon skrev att hon har rest till Wales.
Allt blod verkade försvinna ur kroppen. Han förmådde inte behålla sin stenmask, allt rämnade och för ett ögonblick gav han sonen en inblick i hela hans ensamma själ.
-Wales! viskade han.
Så samlade han sig med en enorm kraftansträngning och tillade barskt:
-Just det, hon skulle resa dit en tid för att se efter sina föräldrar. De börjar ju bli gamla nu. Om du ursäktar mig, jag har pappersarbete att ta hand om, för det antar jag att du inte ids befatta dig med!
Med en smäll satte han tillbaka stolen och flydde så värdigt han kunde till sitt arbetsrum.
Wales.
Hon hade verkligen lämnat honom.
