ceridwengray

Berlin, januari 1874

Ceridwen Gray stirrade på träasken med allt hat hon förmådde uppbringa.
-Jag hatar Berlin. Jag hatar ladyn, och den som gav dig den förbannade amuletten!
Hon visste inte ens om den låg i asken, eller om den hängde om Morgaines hals för att dämpa känslorna under den nya utgrävningen som lady Evelyn hade bjudit in Morgaine till, någonstans i norra Kina. Spännande, ännu en sådan där chans som man bara inte kunde missa. Och lite inkomst. Bokhandeln gick inte särskilt bra. Alls. Ceris båda jobb började slita hårdare på henne än hon ville låtsas om. Följa med? Hela kroppen skrek i protest. Hon orkade inte! Erkänna det? Aldrig i livet. Ett liv som inte skulle bli särskilt mycket längre om hon fortsatte så här, hann fara igenom hennes huvud innan hon effektivt stängde den ute.
Hellre än att erkänna sig svag, skrapade Ceri ihop sin allra rest av ork till att be om förlåtelse, laga en fantastisk avskedsmiddag åt sin hustru och försäkra henne om sin eviga kärlek. Det handlade ju bara om några månader, ett halvår på sin höjd. Tid, vad var det när kärleken var evig.
Tid, tomhetens tid där varje sekund utan Morgaine var en droppe som urholkade hennes av saknad förstenade hjärta.
När droskan for iväg den morgonen, och porten till hyreshuset de bodde i slagit igen, föll Ceridwen ihop på golvet, ur stånd att röra sig. Där blev hon liggande tills en granne fann henne och hjälpte henne upp till lägenheten och till soffan. Något stärkande att dricka, kanske en liten likör, nehej, inte det, men frun behöver inte se ut som om hon ville mörda mig, det var bara ett erbjudande!
Timme efter timme gick. Tankarna snurrade och stod still om vartannat. Kroppsfunktionerna verkade ha satts på paus, hon kände varken hunger eller törst eller andra behov. Hjärtat slog, mest av gammal vana kändes det som, och andades, jo, det gjorde hon.
Hon tänkte på sina barn.
Elisabeth hade aldrig fått fler barn än Eilwen, men verkade lycklig med henne och sin Simon. Hotellimperiet i Brighton utökades för varje år, och de var förmögna. Stabila. Trygga.
William... Han hade råkat i klorna på en Tylwyth Teg. Hade tydligen fått någon sorts avkomma med en av dem, ett märkligt halvblod som Emyr tog hand om nu. Naturligtvis. Emyr, som fortsatte att sopa upp efter henne och hennes familj. Ana stod som alltid vid Williams sida, men den andra i hans liv, bankmannen Eugene, hade inte orkat med längre och brutit upp, hade Ana berättat i sitt senaste brev. De saknade varandra förfärligt, William och Eugene, men någonstans fanns det kanske en gräns.
Valentine klarade sig bättre än Ceri trott att han skulle göra. Han bodde också i Paris nu, med sina båda söner, och fick in en slant på sina böcker som drygades ut med avkastningen från familjeföretaget, som alla barnen hade lika stor del i. Adrian och Nathan verkade trivas i Paris, Nathan gick som lärling hos en skräddare och visade stolt upp sina skisser och kreationer för Ceri när hon var på besök. Han och Ana hade ett särskilt band till varandra, hon hade alltid uppmuntrat honom och han älskade att rita och sy vackra kläder till henne, som hon gärna bar. Ceri hade också fått tjusiga kreationer, och tackade förstås för dem men det kändes som att klä ut sig och det hade hon aldrig tyckt om. Valentine hade skrivit flera brev senaste tiden, oroliga, han hade visst drömt något och ville hälsa på dem. Hon hade inte svarat än. Vad skulle hon säga? Men hon gjorde som han bad, kontrollerade extra noga varje kväll att alla ljus var släckta.
Det var knepigt med Nathan. Han kände alltid på sig hur människor mådde, så Ceri måste anstränga sig hårt för att fokusera på andra känslor än trötthet när hon besökte dem. Relationen till Cailin var också ett stort problem. Cailin vägrade följa med när Ceri reste till Paris, och slutade tala när Ceri föreslog att de skulle bjuda dem till Berlin. Incidenten med Nathan för flera år sedan, då han i sitt oförstånd tänkte hoppa ner från ett fönster för att dö ”en liten stund” för hennes skull, hade hon aldrig kunnat släppa.
Mary hade fullständigt stängt av yttervärlden och ägnade all sin vakna tid åt bön. Kanske var det bäst. Dottern Catriona var ordentligt adopterad av James FitzRoy. I någon härva av lögner hade Ceri övertygat William om att det egentligen var hans dotter med någon husa på Greenhill, och fått James att tro att William behövde tro det, för att, ja, nu mindes hon inte ens längre varför det var så viktigt. Kanske för att behålla William i den här världen, i tron att han hade ett eget barn, så att han kanske kunde släppa halvblodsbarnet.
Madoc hade gjort underverk med företaget efter att ha förskingrat en svindlande summa för några år sedan. Öppnade nya tehus här och där, och gjorde succé med sina privata blandningar. Det ryktades om att det fanns ett Grey´s här i Berlin också, men det kunde hon inte tro. Det skulle hon väl ha fått veta i så fall? Eller? De hade inte setts sedan han i princip kidnappade Cailin i den där förskingringsvevan, han höll sig klokt nog undan Morgaine, men nog hade han väl kunnat komma någon gång när Morgaine var bortrest? Ceri saknade honom, barnet som var mest lik henne själv.
George hade bott hos Elisabeth en tid, och hjälpt henne sortera böcker i ett nytt hotell som Ceri misstänkte att Elisabeth köpt enbart för att ge sin yngste bror något att göra. Nu var han tydligen i Australien och hälsade på kusinen Dylan på obestämd tid.
Just det, så var det Peter också, ja. Barnet hon trodde dött vid födseln, som hon förträngt, som hon glömde bort nu också. Vad han gjorde nu, hade hon ingen aning om. Orkade inte engagera sig.
Hector verkade lycklig nu, med sin Lillie och deras dotter Rose. Lite beskt tänkte Ceri att det var så dags nu att bli en god far, när alla hans andra barn var vuxna och vuxit upp utan att haft mycket med honom att göra alls. Men vem var hon att säga något, hon som inte hade energi nog att engagera sig i sin egen yngsta.
Inga skolor fungerade för Cailin. Hon var för annorlunda. Hur hon än försökte smälta in, så blev det fel. Pratade hon, så sade hon fel saker. Var hon tyst, så var inte det heller bra. Till slut hade Morgaine lyckats hitta några äldre akademiker som hon hade förtroende för, som tog sig an flickans undervisning mot en överkomlig slant. Det blev en spretig kunskap, men bättre än ingenting. Så längde det inte var något bråk, så lät Ceri det hela vara.
Berlin var illa nog även med Morgaine. Utan henne var staden snudd på outhärdlig.

-Du får ordna något själv att äta idag, hälsade hon dottern med när hon kom hem framåt kvällen.
-Mår du inte bra, mor?
Ceri svarade inte. Lögner trasslade till allt, sanningen krävde fler svar än hon förmådde ge.
-Jag ordnar något åt dig också, då?
-Jag vill inget ha.
Cailin såg bekymrad ut, men framhärdade inte. Ordnade med sitt, och sade godnatt.
Ceris kropp var fortfarande som bortkopplad från själen. Ögonen vilade stilla på ingenting, tills hon försökte rycka upp sig och flyttade blicken. Det var då den föll på asken.
-Jag hatar dig, viskade hon. Jag hatar dig. Hatar dig. Hatar dig!

Cailin drog in Morgaines doft när hon kurade ihop sig i mödrarnas dubbelsäng, där hon brukade sova när mamma var borta på sina resor. En otäck känsla grep tag i hennes mellangärde och klämde åt. Som en föraning. Valentine kunde drömma sanndrömmar ibland, hade mor berättat. Undrar hur det kändes. Måste vara ganska skrämmande, om man haft en mardröm och inte visste om det var sant eller ej. Det gick ju inte att trösta med att det bara var en dröm, om det kanske var verklighet.
Både Scarlet och Martin hade sökt försoning, något hon artigt men bestämt avböjt. Människor var opålitliga, både levande och döda. Planerna på att bli läkare började luckras upp. Varför skulle hon bli det, när hon inte tyckte om människor? Håglöst lärde hon sig kroppens alla beståndsdelar på latin, lärde sig om alla sjukdomar för att hon inte hade något bättre för sig, läste ointresserat filosofer och mystiker utan att bry sig om vad de hade att säga. Ivern att bli vuxen hade också försvunnit. Livskris, kunde man ha det när man var tio år? Tio jordeår, vill säga. Kanske var själen så gammal att det var dags för en kris.
Hon kämpade inte emot. Försökte lugnt resonera med sig själv. Ja, just nu kändes allt meningslöst, hon ville inte ha någon inpå livet. De som verkligen brydde sig om henne skulle finnas kvar om hon kom ut på andra sidan denna mörka tunnel, de som inte fanns kvar var inget att sakna. Dö ville hon absolut inte, det fanns alldeles för många som väntade på henne på andra sidan och kunde ställa krav. En sorts nirvana vore att välkomna. Ett fullständigt utslocknande. Samtidigt kändes det också skrämmande.
Vad gjorde man när allt kändes så här?
Drack te, givetvis.
Gray's. Stadens nya och supermoderna tehus. En kopp var hutlöst dyr, men Cailin kunde inte motstå. Hoppade över en del lektioner och lade pengarna på en kopp väldoftande lugn. Provade sig igenom sortimentet, vägrade fastna för en sort, då te förmodligen var som människor, en sort hon tyckte mycket om kunde försvinna utan förvarning.
Det var bara kvinnor som arbetade i den kombinerade tehuset/butiken. Chefen ville visst ha det så, skrattade damerna när Cailin undrade. Mr Gray. Walesare. Bodde i London. Jo, Cailin visste. Han hade alltså varit i Berlin utan att berätta det för henne. Den insikten värkte.

Madoc Gray kunde inte sova. Försökte inte ens. Det var ingen idé utan Laura.
Sommarmånaden hon tillbringad i Paris med Valentine och alla fem barn hade varit den värsta i hans liv. Tanken hade varit att han skulle passa på att umgås ordentligt med sin mor och syster i Berlin, men när allt kom till kritan så hade han inte vågat söka upp dem, av rädsla för att bli avvisad. Bättre att försöka hålla sig sysselsatt med något annat. Öppna ett tehus, till exempel. Det tog inte så lång tid för honom, som kunde klara av en otrolig mängd arbete och papper på kort tid om han bara fokuserade, och som kunde prata omkull de flesta om han lade sin själ i det. Eftersom han ändå inte kunde sova utan Laura så fick han mycket gjort. Ett nytt uppiggande hälsomedel hjälpte också till att skärpa hans sinnen, någon vit substans som man kunde inta på olika sätt. Han föredrog att lägga det under tungan, och fick på så sätt energi långt utöver det vanliga. När effekten avtog, kunde han faktiskt falla i dvala några timmar, om han höll om kuddarna som han sprutat Lauras parfym på. Han hade snuddat vid tanken på att skaffa en flicka som var lik henne, bara för att sova med, men misstänkte att det skulle bli lite svårt att förklara om det uppdagades för Laura. Eller, hon skulle nog förstå, men säkerligen inte vara särskilt förtjust i det. Kudd-Laura behövde hon heller inte få veta något om, även om det var harmlöst.
Scarlet hade han träffat, av ren nyfikenhet. Hon strålade, hade vuxit och mognat och funnit ett lugn som han inte tyckte om. Ville vara vän med honom, läsa för honom, prata med honom. I sin övergivenhet hade Madoc varit nära att säga ja, snälla du, var hos mig, men räddade sig ur den knipan genom att förolämpa henne med hårda ord och såra henne djupt. Bra, så höll hon sig ifrån honom. Hon betydde bara problem. Att hon sedan verkade ha en ny pojkvän, det rörde väl inte honom?
De hade planerat in en semester på tu man hand i Belgien, han och Laura, då alla barn skulle vara kvar hos Valentine en vecka innan han skulle ta dem till Calais där de skulle mötas upp för hemfärd. Madoc ville inte träffa sina bröder igen, inte på några villkor, men tänkte bita ihop och lägga fram en fasad. Det var han expert på.
Laura hade givetvis genast genomskådat den fasaden när de sågs igen. Varje dag den sista ensamma veckan hade han kräkts av oro för att hon inte skulle komma. Kom med avsikt en timme för sent till värdshuset där de hade bokat plats, för att slippa behöva titta på klockan där. Istället satt han och bet på naglarna på tågstationen. Trots att han inte känt sig det minsta hungrig under den här månaden, så hade han ätit ordentligt för att han inte skulle bli så smal att hon skulle bli orolig, men de mörka ringarna under ögonen kunde han inte dölja. Laura själv såg lugn och välmående ut som alltid, och höll om honom hårt och sade hur mycket hon saknat honom. Det tog honom flera timmar att landa i insikten att hon faktiskt var där hos honom, han var uppskruvad och flackade med blicken och pratade febrilt och försökte lugna sig utan att lyckas det minsta. Inte förrän Laura föreslog att de kanske skulle lägga sig och vila en stund, hon var ganska trött efter resan. Då, med hennes hår i sin näsa och hennes doft som en lugnande filt över hans söndertrasade nerver, viskade han:
-Jag var så rädd att du inte skulle komma.
Sedan somnade han och sov som en död i ett dygn.
När han vaknade igen, fullt påklädd, satt hon vid fönstret med eftermiddagssolen som en gloria runt det glänsande håret, och log mot honom. Kroppen värkte, men själen hade börjat lägga sig till ro, och han frågade hur de haft det. Pratade om henne och flickorna under en promenad och under middagen. Han undvek smidigt alla frågor om Berlin, och hon pressade honom inte, hade lärt sig genom åren i vilka situationer han kunde förmås öppna sig. Madoc hade i sin tur insett för länge sedan att han måste berätta sådant han inte ville för henne, han måste våga släppa in henne om han ville ha henne kvar. Så efter att ömsint men alltmer passionerat gått igenom hela hennes kropp och förklarat sin kärlek och åtrå till varenda liten del, från lilltån upp till hjässan, kröp han ner under täcket intill henne och viskade i mörkret att han inte hade vågat träffa Ceri och Cailin. Att han hade råkat öppna en affär istället. Att Scarlet sökt upp honom men att han avvisat henne. Egentligen kändes det onödigt att berätta det, men det var lika bra. Saker hade alltid en tendens att krypa fram och det skulle verkat misstänkt om hon fick veta det senare av någon annan.
Med balansen någorlunda återställd hade de några riktigt fina dagar innan Valentine och barnen kom. Valentine blev kanske förvånad över hur trevlig Madoc var, även mot Nathan som brukade få gliringar östa över sig. Laura lät sig inte luras en sekund och överraskades inte över att han behövde extra mycket bekräftelse i mörkret den natten. Om Madoc kunnat knuffa ner Valentine från bryggan med armar och ben surrade så skulle han ha gjort det, om nu inte följderna hade blivit så besvärliga. Bättre då att vara trevlig och hoppas på en naturlig död istället.

Vardagen återupptogs, och Madoc växlade takt. Såg till att vara hemma mer, och uppmärksammade Laura och flickorna lite extra. Tog inte lika många uppdrag hemma hos rika damer som ville ha sitt eget te blandat, vilket ledde till att de han reste till betalade ännu mer pengar. När han jobbade, gjorde han det intensivt med hjälp av det där uppiggande medlet, och lyckades utöka Gray-imperiet ännu mer. Månaderna gick, livet var riktigt bra!
Nu behövde emellertid verksamheten i Berlin ses över på nära håll. Laura skulle ha följt med, men Sybil hade råkat ut för en envis förkylning som inte ville ge med sig så hon valde att stanna hemma. Madoc tog det med ro, det handlade bara om några dagar den här gången. Det skulle han klara.

Berlinnatten var stjärnklar. Månen ropade på honom att komma ut. En nattlig promenad var bättre än att försöka få ordning på pappren efter midnatt, så Madoc klädde sig ordentligt och gav sig ut. Styrde stegen mot Ceris adress. Så här dags skulle ingen komma ut och köra bort honom, han kunde unna sig en stunds samhörighet på avstånd.

Ceris intensiva ramsor av hat riktade mot den lilla asken hade dränerat det sista ur henne, och hon föll i någon sorts sömn, eller dvala, och hon hade ingen aning om hur hennes känslor hade hettat upp asken som redan innan var laddad med en magi som sög åt sig sinnesstämningar. Den började glöda inifrån. Slog upp i en röd låga. Åt upp pappren i hyllan. Alla böcker. Snart var hela rummet övertänt och elden slog sönder fönstret och letade sig ut i januarinatten.

Madoc hann faktiskt tänka innan han rusade in. Var det rätt adress? Ja, helt klart. Eller fel adress, han ville verkligen inte att det skulle brinna hos hans mor och syster! Hade det varit vilket annat hus som helst, så hade han aldrig försökt leka hjälte, men det här skulle han inte kunna leva med att ha ogjort. Han gav sig tid att bulta hårt en enda gång på dörrarna han sprang förbi på sin väg upp, inte för att varna men för att få hjälp. Sparkade in dörren med oanade krafter. De stängda dörrarna rörde han inte, vagt medveten om att det var säkrast så just nu, utan försökte utröna om det fanns någon i rummet där det brann. Röken gjorde det nästan omöjligt att se, men hjärtat sade honom att här fanns någon han älskade. Virade halsduken hårdare om munnen, skyddade ögonen och dök in. Fann sin livlösa mor och bar henne igenom lågorna ut till trapphuset där arga grannar kommit ut för att skälla, men snabbt insett vad som var på gång.
-Ta henne! väste han hostande. Finns fler!
Första rummet med stängd dörr var tomt. Det måste vara Cailins. En obeskrivlig ångest grep honom – var hon inte där? Var hon kvar i det eldbefängda rummet? Snabbt slet han upp nästa dörr och svimmade nästan av lättnad när hon låg där. Ruskade henne omilt i axeln så att hon vaknade i rädsla.
-Madoc!
Röken vällde in och han svepte in henne i täcket och sprang ut. Kaoset hade spritt sig, grannar flydde, andra kom till för att titta, några rådiga började försöka släcka och kalla på hjälp.
Tankarna flög som pilar genom Madocs hjärna. Här fanns en sak han kunde göra för sig själv.
-Ta hand om flickan! ropade han till den som stod närmast.
Så rusade han in igen i huset. Allt hade hunnit gå så snabbt, både att få ut folk och för elden att sprida sig, så nu hade den börjat slicka Ceris och Morgaines sovrum. Snabbt bredde han ut överkastet, lassade så många böcker han kunde på det, och hivade ut genom fönstret. Mätte med blicken avståndet ner till marken när han insåg att han inte skulle kunna komma ut samma väg han kom. Andra våningen. Det skulle kunna gå. Tog sig ut genom fönstret. Grep tag i stupröret, som aldrig skulle kunna hålla hans vikt hela vägen, men kanske en bit. Slet upp skinnet på handflatorna när han rasade ner, och föll handlöst på rygg den sista biten.

Där blev allt svart.

Lämnar ni mig så dör jag.
Naturligtvis sade inte Madoc det högt när han tog farväl av Laura och flickorna i Paris den vackra sommardagen. Å nej. Det var kramar och pussar och ha det nu så bra hos far, det var länge sedan ni träffade honom nu, han kommer knappt att känna igen er, men glöm inte att ni är mitt ankare och allt jag överhuvudtaget lever och andas för sa han inte heller.
Nog förstod han vad Laura hade velat ha för reaktion när hon försiktigt tog upp att det kanske var dags för ett besök i Paris snart, så att inte flickorna helt tappade kontakten med sin biologiske far. Eller snarare, vilken annan reaktion som helst hade hon nog kunnat hantera bättre än denna. Svartsjuka, vrede, tårar, ironi, det hade hon kunnat lugna och försäkra bort. Men ett totalt godkännande? Vad skulle hon göra med det, när hon såg rakt igenom honom och visste hur han egentligen plågades? Ja, naturligtvis skulle de resa, självklart måste de ha en god relation till sin far, ja, det var verkligen alldeles för länge sedan de träffat sina bröder! Och Paris var ju en ljuvlig stad, han hatade Paris, Laura skulle verkligen passa på att njuta av att vara där! Javisst, det låter ju väldigt bra, när flickorna väl kände sig trygga med Valentine så kunde de två åka iväg på tu man hand ett litet tag, det vore ju fantastiskt! Och hon skulle inte oroa sig, han kunde själv behöva lite semester, han funderade på att göra dem sällskap till Paris och sedan resa vidare till Berlin. Det var länge sedan han träffade sin mor nu, det kunde vara roligt att överraska henne. Inte ett ord om att han förmodligen var bannlyst och att Morgaine förmodligen skulle bita halsen av honom på fläcken om han kom i närheten av Cailin igen. Och semester? Det visste han inte vad det var. Det gick väl att ta med sig arbetet till Berlin. Eller någon annanstans.
Så. Förberedelser på varsitt håll. Laura delade med sig av sina, han förteg det viktigaste och delade det ytliga.
Väl i Paris hade inte Madoc några som helst intentioner att träffa Valentine. Bilden av hur de kysstes, Valentine och Laura, kom till honom så fort han hörde broderns namn och gjorde honom så illamående att han måste dra efter luft. Tyvärr hade han inte tid att se till att de kom ända fram till dörren, jag står inte ut med att se er gå in i hans hem, hans eget tåg till Berlin skulle gå alldeles strax, men här är ju en droska och all er packning, och ja, jag vet att du älskar mig, jag älskar dig också, till månen och tillbaka och lite till, och er också, älskade småflickor, busa nu ordentligt med far och låt era bröder lära er en massa dumheter!
Känslan av att vara död när han såg vagnen rulla.
Tre djupa andetag och sedan sattes hans egna planer i verket. Han sökte upp brodern William, som för ett ögonblick faktiskt såg glad ut över att se sin bror, innan Madoc lade fram sitt ärende. Under tiden Laura och flickorna var i Paris, så skulle William skuggas. Om han kom i närheten av dem, så skulle han bli nedstucken. Bara så han var medveten om det.
Dialogen blev våldsam.
Varför?
För att du hotade att våldta Laura! Och mig också för den delen.
Är du förryckt! Det skulle jag aldrig göra!
Inte det? Hur var det med tjänsteflickan då?
Aldrig!
Och jag antar att du inte har gjort närmanden mot Cailin heller? Det är helt taget ur det blå att hon inte har velat träffa dig på flera år, inte sedan du blev alldeles sinnessjuk och härjade på Greenhill?
Det hela slutade i blodvite och Madocs spruckna läpp. Å, om han bara hade kunnat röja William ur vägen för alltid! Men mor skulle förmodligen bli arg på honom då. Och om han blev påkommen så skulle det bli alldeles för besvärliga konsekvenser. Men faktum kvarstod - Madoc hade bevittnat både det ena och det andra som hans äldre bror hade gjort under perioden då han närmast verkade sinnessjuk. Ungefär samtidigt förlorade Mary sin sista gnutta förstånd. Kanske de också hade blivit bitna av någon sorts varulv i skogarna, det må vara osagt. Kanske var hela familjen Gray hemsökt, var och en på sitt sätt? Alla hade väl något i bagaget , verkade det som. Han hade tappat räkningen på hur många gånger som någon i familjen hade försökt ta sitt liv. Märkligt att bara en av dem hade lyckats. Hittills.

I Berlin satt Cailin, med en nio år gammal kropp i en tusenårig själ, och försökte nysta ut någon livsstrategi. Mycket hade hon försökt genom åren. Fullständig tillit de första åren, ty något annat låg inte till för henne. Första rejäla törnen den fick var när mamma Morgaine plötsligt slutade bry sig om dem. Nästan från en dag till en annan. Mor Ceri hade blivit förtvivlad och förgäves försökt lista ut vad som var fel. Mitt i de svallande känslorna hade Cailin blivit mer eller mindre bortglömd. Fått bo hos mödrarnas väninna Ana några dagar. Storebror William hade varit på besök, och honom hade hon också genast älskat reservationslöst. Han hade köpt en docka åt henne som hon inte visste vad hon skulle göra med. Leka, hur gjorde man det och varför?
Mor hade pratat med henne om hennes far. Calleigh hette han. Men han var död. Hade hängt sig. Och han visste inte ens om att Cailin fanns, det hade inte känts rätt att berätta det eftersom Calleigh hade tappat minnet och gift sig med Cailins egen syster Mary, som hon aldrig träffat. Men nu var han död. Mor kunde tala med honom ibland, de hade ett band... Ja, kanske hade Cailin också det med honom, det kunde inte Ceri svara på.
Medan hon var hos Ana, så kände sig Cailin ensam och övergiven, och önskade inget hellre än att få tala med sin far. Hur gjorde man det, om han var död? Jo, hon måste väl själv vara åtminstone nästan död då, hon hade hört mammas vänner tala om nära-döden-upplevelser. Hur dog man? Av att inte få luft. Hängt sig, hade far gjort. Med något om halsen. Hon hade provat, och jo, man blev förfärligt yr av att inte få någon luft, och liksom... jodå, gled in i en annan värld.
Där hade hon träffat honom. Och å, så han älskade henne! Han skulle alltid finnas där för henne, om hon ropade på honom så skulle han försöka svara, och han skulle alltid finnas i hennes hjärta, både han och den långa rad av helare som kom före honom. Det var nästan så att hon hade velat stanna där hos honom, men William och Ana drog henne tillbaka till livet igen. Mor hade blivit vit som ett lakan, och mamma hade också reagerat men inte så starkt. Bråken blev ännu värre, nu mellan mor och far, som inte ens levde i samma dimension, och de motstridiga, starka känslorna höll på att riva sönder den då fyraåriga flickan. Och den konflikten hade inte lagt sig med åren. Far hade länge varit en tröst och ett stöd, men ju äldre hon blev, desto tyngre blev deras samtal. Det var svårt att höra honom tala om hennes mödrar på sättet han gjorde. Kallade dem häxor, att de valt en ond väg. och att Cailin måste söka i sitt hjärta och välja den väg som hon kände var rätt för henne. Vilken väg hon än skulle välja skulle vara svår för henne. Och så mor, som inte hade något gott att säga om far längre. I början hade hon det, hon hade berättat om deras märkliga kärlek som helt enkelt inte gick att motstå, men hon talade om honom som någon som fanns innan den här minnesförlusten. Den far som Cailin hade lärt känna, den fnös Ceri åt och kallade alla möjliga fula namn. Det var inte hennes far, hon fick inte tro att Ceri någonsin velat ha med en sådan genuint skenhelig idiot att göra!
Mamma hade blivit sig själv igen, efter något som kanske inte var mer än några månader men alldeles för lång tid för Cailin. Det visade sig att hon hade fått en sorts amulett som skulle dämpa allt som rev inom henne själv, och då stängdes allt annat också av. Mor hade, sin vana trogen, genast strukit ett streck över allt och gått vidare, men inom Cailin vilade en ständig rädsla efter det - närsomhelst kan mamma välja att sluta älska mig. Hon försökte allt hon kunde tänka på för att bli den de ville att hon skulle vara. Försökte vara ett vanligt barn, låtsas gömma sina egna gåvor, men det fick hon också skäll för. Det var som att tilliten tuggades upp och spottades tillbaka på henne, vem hon än valde att fästa sig vid. Madoc, som hon visste skulle ta en kula för henne vilket ögonblick som helst, hade ändå utnyttjat henne genom att ta henne till Brechfa för att hela sin före detta så kallade hustru Scarlet. Han hade ingen aning om hur mycket det tog på hennes krafter att göra något sådant, visste inte att allt hon helade lagrades i henne själv istället. Scarlet hade överlevt, och fäst sig vid henne. Kallade henne sin lillasyster, lovade ta hand om henne. Försiktigt lagrade Cailin det i sitt hjärta när Madoc övergav henne där. Eller... Det var inte rättvist. Hon hade själv bett om att få stanna. Här fanns hennes djupaste rötter, och hos morbror Rhodri kunde hon faktiskt finna en trygghet som hon inte känt sedan mamma tog på den där amuletten. Tryggheten i att faktiskt inte vara särskilt viktig. På den ensligt belägna gården var det ingen som brydde sig om henne, men hon störde ingen heller. Utförde de sysslor som hon blev tilldelad, och kände sig för första gången i sitt liv normal. Om det nu var normalt att sova i vedboden. Men det var hennes vedbod! Hennes egen. Så när William kom för att hämta henne, så hade hon inte velat följa med. Hade det bra där hon var. Men hon älskade honom ju, så hon lovade resa hem med honom.
Och så svek han henne också.
Det minnet ville Cailin förtränga.
Under ett sällsamt besök på mors förra hem Greenhill fick hon träffa resten av sina halvsyskon och deras barn. Det var ofattbart att detta hade varit mors liv i så många år, detta stora gods och alla dessa människor i familjen. Trots att nästan alla var vänliga och försökte få henne att känna sig välkommen, så hade hon sällan känt sig så utanför och malplacerad. Så var det incidenten med Nathan... Valentines ene tvillingson, som verkade känna hennes känslor och hennes ensamhet. När hon berättade att hon kände sig mer hemma med de döda än de levande, så var han på väg att hoppa ut genom fönstret på fjärde våningen för att han skulle dö en liten stund och vara med henne så att hon inte skulle känna sig så ensam. Storasyster Elisabeth hade efter det vägrat låta sin dotter Eilwen leka med henne, och även pojkarnas styvmor Laura hade intagit en något mer reserverad hållning. George, som hon också älskat reservationslöst sedan hans besök i Egypten, hade sina egna problem och hade också försvunnit för henne. För säkerhets skull slutade hon helt att tala under en lång period, något hon återvände till då och då även nu när hon behövde vila från sig själv. Det hjälpte. Litegrand.
Berlin hade de flyttat till nu, hon och Ceridwen och Morgaine. Mamma hade öppnat en bokhandel och delade sin tid där med att resa och leta nya böcker. Mor hade flera jobb, i ett bageri och i en restaurang, för att försörja dem då deras ekonomi inte var lika stabil som tidigare. Det hände också att Morgaine följde med den där ladyn, som mor tyckte så illa om, på utgrävningar, så som Cailin var van vid från hela sin uppväxt. Det var aldrig något bråk kring det. Mor sa till mamma att hennes arbete var viktigt för dem alla, och att det bara var bra för dem att vara ifrån varandra ibland. Det var nyttigt att sakna. Och Ceri var lycklig över att veta att Morgaine gjorde något hon tyckte var givande och intressant. Det lät bra, men Cailin visste att det inte var helt sant. Att vara ifrån mamma var inte alls särskilt bra för mor. Eller så behövde hon dessa perioder då hon fick lov att vara trött. Ingenting orkade hon med när mamma var borta, utöver arbetet. Tog med sig rester hem från restaurangen och slängde fram på bordet innan hon stupade i säng. Det kunde gå dagar innan de ens talade med varandra.
Martin hade tagits in som hjälp när Morgaine var bortrest. Till att börja med var han tänkt som hjälp i bokhandeln, men det hade utökats till att han hjälpte Cailin med hennes skolarbete, i utbyte mot mat och lån av böcker. Han var en skärpt ung man som studerade teologi, och som snabbt blev Cailins första ordentliga förälskelse. Om hon bara kunde bli lite äldre snart, så att de kunde gifta sig! I ett sådant anfall av behov att få tala med någon, skrev hon till Scarlet. Att hon behövde sin storasyster, någon att tala med. Det dröjde inte länge förrän ett svar kom - Scarlet var på väg! Det gjorde Cailin lite orolig, eftersom ingen av hennes mödrar uppskattade att Scarlet hade ansett sig vara mer lämpad att ta hand om Cailin än de, men just nu var mamma bortrest och mor bara sov, så det skulle nog inte vara någon fara.
Återseendet hade varit underbart först. Men så hade de bråkat. Ganska ordentligt. Cailin hade velat ha någon att tala med, någon som egentligen mest lyssnade och tyckte om henne, medan Scarlet var helt inställd på att hjälpa, avlasta, underlätta, men Cailin hade exploderat. "Vet du, det var därför jag bad dig komma hit. För att jag trodde att du skulle kunna vara annorlunda. Men det är du inte. Du försöker tala om för mig vad jag ska göra och inte göra, du talar om för mig hur mitt liv kommer att bli, du talar om för mig att jag inte har något val, eller så talar du om för mig hur mitt liv kommer att bli om jag väljer det ena eller det andra. Ingen av er förstår någonting! Ingen av er förstår synergieffekten! Jag vill berätta för dig varför jag bad dig komma hit! För att vara min syster, någon som står BREDVID mig, inte försöker leda mig genom att gå framför. Någon som tror på mig! Någon som säger till mig att vad jag än ställs inför, så kommer jag att klara det, och att du alltid finns där för mig. Jag vill inte ha ÄNNU en som kommer med domedagsprofetior om mig, och tror att du vet allt, för det gör du inte! Far tror också det, han tror att han vet allt om mor men han har ingen aning. Och så försöker han förklara för mig hur hon är. Och när jag försöker prata med honom, så ler han bara - kärleksfullt, men överseende - och säger att det märks att jag fortfarande är ett barn. Hur tror du att det känns? Att du kommer hit, som jag bad dig om, och berättar hur mycket du har offrat och hur hårt du har arbetat för att min väg ska bli lättare? Och dessutom ha mage att vilja portionera ut denna hemska vetskap i LÄTTSMÄLTA portioner? Vad tror du att jag är, ett spädbarn som du måste mosa maten åt? Tror du att det känns lättare att få höra att mitt liv kommer att bli alldeles förfärligt och kämpigt, och att jag dessutom inte kommer att kunna klara av det själv, utan behöver någon som röjer vägen åt mig? Och när jag försöker slåss för min självständighet, inför både dig och far och mor och mamma, så blir jag klappad på huvudet som om jag säger något lustigt eller förbjuden eller omyndigförklarad. Jag VET att ni bara vill hjälpa, men hur ska jag få er att förstå att jag inte vill HA hjälp förrän jag ber om den? Ni hjälper mig inte, ni lägger hinder i vägen för mig då jag måste slåss emot er också, er som jag älskar och som älskar mig, det är så bortkastat!" Och senare... Då hade Scarlet stött henne ifrån sig, när Cailin hade försökt förklara att Scarlet inte alls var det hemska monster hon ansåg sig själv vara. Martin hade följt med på middag dit, och när han kysst Scarlet på kinden, så... ja, då hade hon faktiskt för ett ögonblick förvandlats till ett monster och Cailin hade sprungit därifrån. Men Martin hade inte låtit sig skrämmas. Hade bjudit Scarlet på middag, och grälade på Cailin för att hon var så hård mot sin syster. Förstod hon inte att allt var gjort av omsorg? Var det inte dags att hon växte upp lite?
Cailin log beskt för sig själv där hon satt i fönstersmygen. Växa upp? Hon som försökt växa ner i större delen av sitt liv.

Madoc såg upp mot den blygrå himlen. Sommarregn, det var egentligen hans favoritväder, men just idag kändes det ödesdigert. För att lura både sig själv och Laura så hade han inte tagit med något pappersarbete alls, utan bara en enkel väska med lite kläder i. Men på hotellet väntade en stor låda på honom med brev att besvara och räkenskaper att gå igenom. Med en smörgås i handen och ett stort glas iste - tillrett enligt hans egna önskemål - började han gå igenom högen. När han såg den spretiga, välkända handstilen hajade han till. Han hade inte sett henne, eller tagit kontakt med henne överhuvudtaget sedan han lämnade henne i Emyrs vård i Brechfa för ett par år sedan. Han hade lovat sig själv och henne att inte lägga sig i hennes liv igen. Inte skada henne mer - om han kunde hjälpa det. Så vad var det här? Brevet luktade rikt av kuramumma och svart te.
"Kära M, Du är saknad.
P.S. Jag har hittat ett te jag tror du skulle tycka om, det ligger i brevet. D.S.
Din, nu och för alltid, Scarlet
Han skakade på huvudet med ett litet leende. Så typiskt Scarlet, hennes PS var alltid längre än själva brevet. Vände och vred på det. Såg ut på regnet. Såg på brevhögen. Blundade och såg Laura och Valentine. Vad gjorde de nu? Kom fram till att de älskade varandra ändå, och ville lappa ihop familjen? Tittade lite närmare på baksidan. Adressen låg här i Berlin. Ja, men naturligtvis.
Utan att våga tänka djupare än så, med en öppen vägran att överväga konsekvenserna, skickade han ett svar.

Sommarens värmande strålar nådde knappt ner till marken i denna del av Brechfaskogen. Emyr kikade upp mot det täta taket av lövverk och kände hur det pirrade lite i huden. Förtrollad, sades det. Tylwyth Tegs hemvist. Farligt.

Jo, nog visste Emyr vilka faror som lurade om man inte var på sin vakt. Flera dagar, kanske veckor, av hans liv hade försvunnit här i skogen och orsakat hans hustru Niamh djup oro. Å andra sidan var han ganska säker på att de dagarna skulle komma tillbaka till honom på ett eller annat sätt. Han närmade sig sextio år, men inte ett grått hår syntes och han kände sig starkare i kroppen än han gjort i det som borde varit hans krafts dagar. På gott och ont, tänkte han och smekte ett underligt luddigt blad. På gott och ont...

Niamh... En värme spred sig genom bröstet, djupt ner i tårna. Vem hade kunnat ana att Gud skulle skänka honom en sådan gåva? Hon var iriska, men hade släktband till grannens gård och tog över den med sin lille son Bray. Hon och Gwen hade genast kommit bra överens, men Emyr hade hon inte haft mycket till övers för. Inte förrän de började arbeta i skogen tilsammans och på allvar börjat tala med varandra. Sedan hade det gått förvånansvärt snabbt innan hon flyttade in till honom och de gifte sig. I den ordningen. Bray ville kalla honom far, och den kvällen rann tårarna av lycka efter släckning. Allt han någonsin hade kunnat önska sig hade han nu.

Djupare in i den dolska skogen funderade han mer över Ceri. Över brevet han fått för en del år sedan. Det hade viskats redan när de var barn, att Jones hade en droppe feblod i sina ådror. Det där hade han alltid slagit bort, men kanske var det sant. Hon hade skrivit att hon i alla år, utan att vara medveten om det, hade bundit honom till sig, och att hon nu släppte honom fri. Det kändes som om någon huggit av repet som förtöjde båten, som om han plötsligt inte hade något att hålla sig i längre. Alla år som de varit ifrån varandra ändrade inte på grundförutsättningen, att det var kärleken till henne som varit hans drivkraft. Och som fördärvat hans äktenskap med Gwen, och hindrat honom från att finna någon annan. Det tog lång tid att finna ut vem han själv var. Inte för att det var så stor skillnad egentligen, men friheten att kunna älska någon annan var omvälvande!

Sedan den där förunderliga julen 1863 så verkade större delen av Ceridwens familj ha inkluderat honom i sitt liv. Meirwen hade tillochmed kallat honom sin far. Sorgen efter henne hade lagt sig, men han tände fortfarande ett ljus för henne varje söndag. Valentine hade också återvänt. Äldste brodern William och han hade fått en obehagligt våldsam start vid Meirwens begravning, men vid det senaste besöket hade de kommit bra överens. Yrvädret Madoc, som för ett par-tre år sedan kom med en flicka som verkade ha ena foten i dödsriket och bad dem rädda henne. Mary, ljuvaste Mary som inte kunde hantera alla laddade minnen som hennes man hade från denna plats. George, den trasige ynglingen som blev både bättre och sämre av att vara nära sin destruktive kusin Dylan. Tillochmed Ceris numera före detta make Hector hade tagit sin tillflykt till Brechfa under en tid, tillsammans med sin nya hustru Lillie och deras dotter Rosie.

Och så lilla Cailin. Emyrs hjärta värkte när han tänkte på den vilsna lilla flickan som Madoc i princip hade kidnappat från Berlin där hon nu bodde med sina två mödrar, för att hela Scarlet som den dödssjuka flickan hette. Cailin, vars far inför Emyrs ögon gradvis förvandlats från det känslokalla monstret Rafael till den varmhjärtade Calleigh. Det borde kanske ha varit plågsamt för honom att se den märkliga kemin spraka mellan honom och Ceri under hans tak, men det var mest som att resignerat beskåda hur två naturkrafter oundvikligen kolliderade. Hur detta monster slutligen dog och återuppstod hade han bara Marys ord på, Mary som följt Calleigh som en skugga under hans tid som helbrädgagörare i London, som sett honom både gripas och avrättas för dådet i S:t Pauls där hon sjläv mist sin hörsel, och som tillsammans med sin far och sin bror William sett återuppståndelsen och den pånyttfödde Calleigh som genast bad om hennes hand, utan några minnen alls av sitt tidigare liv. Naturligtvis kunde han inte ha varit död, det måste ha funnits en logisk förklaring, men faktum kvarstod, att det i den nästan otäckt lillgamla Cailins ådror rann blod med droppar som krockade våldsamt med varandra. Han hade själv märkt hur skogen vibrerat lite extra under hennes vistelse här. Som om det fanns någon här som kände igen henne, eller på något sätt ville åt henne.

William Gray hade kommit för att hämta henne efter Madocs vårdslösa tilltag. Han hade gått ut i skogen och varit borta i tre dagar. Emyr kände igen det där alltför väl, men lyckades inte få något svar på vad som hänt. Förändrad var han dock, rastlös, jagad, plågad. Någon månad senare kom han tillbaka, som en hålögd skugga av sig själv, och försvann in i skogen igen. När han återvände hade något hänt med hans hand. Som om någon hade sågat av den och satt dit den igen.

Tankekedjan avbröts av ett ljud han inte kunde placera i skogen. Nästan som ett skadat djur, men ändå inte. Försiktigt drog sig Emyr mot den lilla tjärnen. Under en buske skymtade han något rödbrunt, nästan som en rävpäls. Med en pinne lyfte han försiktigt undan några grenar. Ett par enorma gröna ögon vändes mot honom och han ryggade instinktivt bakåt en tum. Definitivt inte en räv. När första reaktionen lagt sig, så satte han sig försiktigt på huk för att se närmare på varelsen. Jo, den här kände han igen. Vanligtvis brukade Tylwyth Teg hålla sig i skuggorna när människor var i närheten, men denna hade varit mer nyfiken.

-Hur kan jag hjälpa dig? undrade han lågt, försiktig med att inte röra vid henne.

Varelsen sträckte fram en arm. En handlös arm med ett gapande hål som droppade en genomskinlig, glänsande substans. Med varje förlorad droppe verkade hon sjunka ihop en aning.

Emyr tvekade. Visste inte hur de här varelsernas livsform fungerade, men visste att det fanns en stor risk att dras in i deras tidsrymd om man kom för nära. Och att få hennes... vad det nu var på sig, det var han inte beredd att riskera.

Med något som såg ut att vara en överjordisk ansträngning drog sig den kvinnliga varelsen upp på huk. Inför hans ögon skedde nu något av det märkligaste, men samtidigt det mest naturliga han sett. Ur henne gled en liten varelse, inte större än en harpalt, som hon fångade upp med sin enda hand. Så sjönk hon ihop igen medan hon sträckte ut det lilla livet mot honom.

Alla Emyrs instinkter sade åt honom att ta emot det, samtidigt som förnuftet ropade ”nej”. Hjärtat vann, och han sträckte ut sin stora näve. Han var beredd på den där stickande känslan igen, men inget sådant skedde. Den lilla blöta låg så stilla, andetagen var snabba men några hjärtslag kunde han inte förnimma. Kanske hade de inte hjärtan? Försiktigt lade han sin rena näsduk över knytet, men då verkade andetagen upphöra. Snabbt tog han bort det, och de återkom.

 

Varsamt tog han sig hemåt. Hans trogna häst March ryggade tillbaka när han kom ut från den delen av skogen, och gav honom en misstänksam blick. Vad var det nu husbond hade hittat på? Emyr förklarade. Livet och döden var ett ständigt kretslopp, där döden i sig inte var någonting att frukta. Hade han inte fått detta i sin hand så hade han låtit det bero, men nu hade han givits ett förtroende. Hur skulle March känna om hans eget föl blev lämnat att dö, trots att han bett om hjälp?

Fnysande böjde hästen lite på nacken och accepterade.

På vägen hem kom alla tvivel och alla frågor. Vad hade han givit sig in på? Vad åt ens en sådan här? Modern hade bröst, men vad fanns i dem? Hur höll man den varm? Behövde man ens det?

En ingivelse fick honom att vika av mot kyrkan innan han gick hem. Den lilla pep till när han gick över tröskeln, men han hyssjade så lugnande han kunde och gick fram till altaret.

-Käre Gud, bad han, först viskande men sedan med allt säkrare stämma. Käre gode Gud, Du som har skapat allt levande, även de som i våra ögon tycks leva i Din skugga. Ta detta lilla liv lite extra till Ditt hjärta! Ge mig styrka och insikter nog att vårda det i Ditt namn, och ge det förutsättningar för att leva bland människorna om ingen annan kommer och ber om det.

Utan dåligt samvete letade han fram nattvardsvinet och lät försiktigt en droppe falla på det lilla huvudet som var täckt av flammande rött hår. Alla var Guds barn, prästerna hade inte större rätt än någon annan att utföra heliga handlingar.

-Jag döper dig, lilla vännen, i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn, och jag ska göra allt jag kan för dig.

 

Niamh tog nykomlingen lugnt. Tog den lilla i sin hand och lät Emyr tvätta av sig. De resonerade fram och tillbaka. Det var Bray som kom med lösningen.

-Hon är ju inte större än en kattunge! Kanske katten kan mata henne?

De såg på varandra. Det kändes groteskt, men samtidigt ganska logiskt. Det skadade inte att försöka i alla fall!

Experimentet slog väl ut. Katten hade just fått ungar, och var i denna stund så styrd av modersinstinkter att hon genast adopterade denna nya unge. Slickade henne ömt och lät henne äta och sova bland de andra. Emyr och Niamh turades om att ha henne nära, osäkra på vad hon skulle växa upp till men med en känsla av att det kunde vara bra att ha lite mänsklig närkontakt också.

Efter några dagar slog den lilla upp ögonen. Något rörde sig i Emyr, ett igenkännande, och pusselbitar som föll på plats.

William Gray.

Det kunde vara hans. Lillpyret var mänskligt nog till det. Visste han om det? Det hade gått ett par år sedan hans besök, men tiden löpte annorlunda i parallellvärlden.

Med den lilla under sin haka författade han ett brev. Det tog hela kvällen trots att det bara var några rader, han hade inte lärt sig att skriva förrän nyligen och pennan låg inte rätt i hans hand, men han ville inte att det skulle komma från någon annan. Ett brev, allmängiltigt om han inte visste något, men tillräckligt tydligt om han var medveten om det.

 

Något i tygväg ville hon fortfarande inte ha på sig, det verkade nästan göra ont på henne. Alldeles naken tyckte hon om att kura ihop sig i halsgropen hos någon av människorna eller hos djuren. Åt, växte och verkade må bra. Ändå verkade något fattas. Något de inte kunde ge henne.

Emyr såg ut genom fönstret.

-Jag hoppas du förstår, William, sade han till den tomma vägen.

Att bränna sitt ljus i båda ändarna...

Jo, det var ett uttryck som Madoc Gray kunde identifiera sig med till fullo.

Laura hade förlåtit honom. Till hans gränslösa förundran hade hon faktiskt gjort det, trots all förödelse som följde i spåren efter hans tanklöshet gällande Scarlet. En alltför stor del av företagets pengar hade han förskingrat för att få loss Scarlet ur fängelset, och han hade faktiskt rent ut kidnappat lilla Cailin för att hon kanske skulle kunna hela Scarlets skador så pass att hon överlevde. Mor skulle nog kunna förlåta honom, men aldrig Morgaine. Vad henne anbelangade skulle han aldrig någonsin få se sin älskade lilla halvsyster igen. Men även de känslorna stängde han inne, låste det skrinet med sju lås och slängde nycklarna i Themsen.

 

De hade gift sig, i en ganska diskret ceremoni med bara barnen närvarande. Madoc hade inte velat ha någon annan där. Inte heller hade han velat bo kvar på Greenhill, eller i huset i London, där vemsomhelst i familjen skulle kunna dyka upp och ha lika stor rätt som han att vara där. Ett nytt liv, det var vad han behövde! Och ett nytt hus. Till det tog han ett lån, ett hisnande lån som beviljades enbart på grund av att han var den han var. Mer pengar ur företaget eller från familjen kunde han inte gärna ta. Någonstans fanns det tydligen en gräns ändå. Samvete hade han inget, men någon sorts känsla för heder. I vissa fall åtminstone.

Så Madoc kastade sig rakt ut i arbete. Skulle lätt kunnat begrava sig i det om inte Laura och flickorna hållit honom uppe över ytan. För pengarna skulle tillbaka. Varenda penny. Och huset skulle betalas. Han försökte lyssna på sin hustru de kvällar han kom hem och bokstavligt talat rasade ihop innanför dörren, utan att ens orka hänga av sig. Försökte inse att hon behövde honom mer än pengarna, att flickorna behövde honom, att han inte fick slita ut sig på det sättet. Ett par dagar lydde han, men var snart fast igen.

 

Räddningen för företaget var starkt förknippat med kungligheternas återkomst. Om det nu var den äkta drottningen. Madoc hade sina starka tvivel om den saken, men höll tyst om det och red på den rojalistiska vågen. Med nya teblandningar och vackra burkar fick affärerna ett rejält uppsving. Några intresserade sig också för blandningen PrincessS. Vem var denna prinsessa? Madoc själv avslöjade ingenting, men ryktena började snabbt sprida sig, att det var en speciell blandning till hans lilla styvdotter Sybil. Damernas hjärtan veknade, glömd var skandalen kring hur han stal sin brors hustru, och man började istället viska om hur den där Valentine Gray hade tagit med sig de båda tvillingpojkarna och flyttat till Paris. Där levde han visst tillsammans med en konstnär! Vilken dekadens! Det var nog inte så underligt ändå, att miss Laura hade valt den andra brodern istället. Men den här teblandningen... Var det möjligen så att herr Gray skulle kunna ta fram en åt deras egen lilla prinsessa, eller åt sin gamla mor, eller åt henne själv möjligen?

Det kunde Madoc.Till sin egen förvåning fann han sig vara riktigt bra på att blanda det vanliga, svarta teet med blommor, frukter eller kryddor för att få fram nya, unika smaker. Och det var här rörelsen tog en ny riktning. En snilleblixt fick honom att erbjuda teprovning hemma hos en av de förnämaste damerna. Eller, tebjudning snarare. En sorts invigningsfest för en ny tesort, med scones och kakor och alla väninnor och för all del även fiender som kunde få lov att bli avundssjuka. Herr Gray skulle naturligtvis vara närvarande han också, eller, han var inbjuden hette det, men det var underförstått. Han skulle hälla upp teet, berätta om det, skryta om värdinnan och vara trevlig och charmig så som bara han kunde. Förstulna förslag, skickliga undanmanövrar, en tät stämning av intriger och falsk vänskap... Det var de kvällarna som tärde värst på honom, då han knappt kunde ta sig från hallen in till sovrummet. Då han till slut släpade sig in till sängen och begravde ansiktet i Lauras flytande hår, och långsamt, långsamt kom till ro.

 

Pengarna rullade in. Det behövdes. Hector hade lämnat företaget och flyttat med Lillie och lilla Rosie till Wales, till Brechfa av alla ställen. Mary... hans olycksdrabbade syster som till slut tagit sin fysiska och psykiska tillflykt till ett kloster på okänd ort. Hon borde ha fått sitt barn vid det här laget, det både välkomna och ovälkomna som skulle tas hand om någon annan. William och hans märkliga livskamrater bodde i Paris, George hade flyttat till Elisabeth i Brighton, mor levde i Berlin med sin nya familj. Greenhill stod tomt och sorgligt öde, förutom faster Lauren som nog tyckte det var ganska skönt att slippa all dramatik. Huset i London var också obebott för det mesta, så det klokaste hade ju varit att flytta dit, men Madoc vägrade. Det var för mörkt. För fullt av minnen. Det var tillräckligt trångt i den där låsta kistan i hans bröst som det var.

Tema: Jag ska ha större kuvert när jag skickar till Norge nästa gång

 

 

 

Dessa historier baseras på ett brevlajv, som nu, hösten 2013, är inne på sin tredje vända. Jag finner stort nöje i att göra riktigt fina kuvert, med frimärken som jag köpt av en trevlig filateist.

 

Varför blev jag så här? Vad hände?

 

Ögonen som mötte Madocs var nästan svarta, med en förtärande eld längst in.

Hans egna.

Överallt strödde han förödelse omkring sig. Rev sönder, förstörde.

Dödade.

 

Varför finner jag ingen ro?

 

Laura. Broderns hustru. Det hade börjat som en lek för hans del, på samma sätt som med Scarlet. Hon hade varit höggravid med värkande fötter som behövde vila. Madoc hade suttit inne i sin mors rum och sorterade bland hennes papper, höll i en spännande broschyr om erotisk zonterapi. Djävulen flög i honom, och han erbjöd henne fotmassage.

Han hade alls inte tänkt sig att bli kär i henne. Verkligen inte. Men så blev det.

Och så var det ju Nici. Som liksom han gjorde sitt bästa för att bränna sitt ljus i båda ändarna samtidigt.

 

Vad hände med oss, Auin?

 

Upplevelsen på puben den där gången, strax efter att Scarlet lämnat honom... De skulle försöka dricka varandra under bordet, han och Nici. Men istället för att bli berusad av vodkan, hände något annat när han såg in i hennes blå ögon.

Han hade sett någon annan. Sett sig själv som någon annan.

Upplevt en kärlek som han inte visste fanns. En kärlek bortom allt förnuft, över alla gränser. Förbjuden.

Dödlig.

Han hade dött för hennes skull, den gången, bara genom att säga hennes hemliga namn, det som ingen levande fick uttala enligt deras urgamla seder. Hon var prästinnan, gudinnan som absolut inte fick vidröras. Han var ynglingen, vars blod skulle offras för god skörd. Inte allt, men tillräckligt för att han hade behövt hennes vård efteråt.

Som de hade älskat...

 

Är det det jag saknar? Känslan av att fullständigt ge upp mig själv?

 

Nici hade han egentligen inget intresse av, lika lite som hon hade det av Madoc. Men något fanns där mellan dem, något som ingen av dem kunde nå och som skapade mer frustration än lugn.

Laura blev hans lugn.

Hos henne kunde han verkligen få vila. Så länge hon inte försökte fråga honom om hur han mådde, och vad han tänkte på. Då slingrade han sig som alltid. Men kanske... kanske skulle han en dag kunna lita på henne, trots sitt heliga löfte om att aldrig mer lita på någon?

Han beslöt att försöka. Bad Laura gifta sig med honom, lämna Valentine.

Hon accepterade.

En stilla frid hade sänkt sig över honom, genomsyrat varje blodåder kändes det som. Äntligen! Äntligen hade han hittat hem!

Känslan höll i sig, tills Laura skulle tala med Valentine.

Efter det samtalet ville de båda tala med honom. Han gick in, utan att knacka. Såg dem kyssa varandra.

Känslan gick knappast att beskriva. Som en förlamning. Som om allt det levande blodet hade förvandlats till iskallt bäckavatten i ett enda hjärtslag.

Laura hade ändrat sig, förklarade Valentine.

Tusen tankar hann rusa igenom hans huvud. Tankar på hämnd och överlevnad.

Att hon nästan genast stoppade Valentine, sa att hon inte klarade av att göra så mot Madoc, det hjälpte egentligen inte särskilt mycket. Den gryende tilliten var grusad.

Ändå behövde han henne. Fann vila hos henne, och förbannade sig själv för det samtidigt som han desperat gömde sig i hennes famn. Revs av rastlösheten så fort han inte var alldeles intill henne. Och med fem barn hade Laura inte tid att vara tillsammans med honom varje stund på dygnet, så var det bara.

Så han drev sig iväg. Och tillbaka. Blev allt tröttare på sig själv och på det liv han inte lyckades bryta sig loss ifrån.

 

Nu var han hemma igen. Tvättade av sig efter en stunds glömska hos sin käraste. Mötte ögonen i spegeln igen.

Om han skulle försöka.

Vad kunde gå fel?

Allt var redan åt helvete.

Gick in till henne igen. Satte sig på sängkanten. Hon log mot honom, sömningt, lyckligt, vilket fick det att värka i bröstet på honom.

-Laura?

-Mm?

När hon såg allvaret i hans blick satte hon sig upp.

Orden fastnade.

-Madoc?

Hon lade sin hand på hans axel, hennes vackra hår flöt som en vågig flod över hennes bröst efter att ha varit tyglat i en fläta hela dagen.

Hans hjärta slog hårt.
Vad skulle kunna hända?

Hon skulle kunna vända sig emot honom. Ömheten skulle kunna slockna, hon skulle rygga tillbaka i förfäran, avsky. Aldrig låta honom komma nära sina döttrar igen.
Eller så skulle hon kunna hålla om honom.

Hon väntade. Det såg han. Alltför många gånger hade hon försökt be honom tala om vad som tyngde honom, lika många gånger hade han slagit ifrån sig, menat att inget blev bättre av att tala.

Tänk om hon hade rätt, och han hade fel?

Att han skulle må bäst av att få det här ur sig?

Han prövade i tankarna medan han såg henne i ögonen. Tänkte:

-Du. Det är du som fyller mitt liv med mening. Utan dig vore jag en fladdrande vrakspillra i vinden. Men nu... Jag har dödat en man. För Scarlets skull.

De egna tankarna fick honom att rycka till.

-Jag... jag är inte... inte så trött, jag... tar en promenad.

Utan att invänta hennes reaktion flydde han.

 

Promenad? Nej, det hade han väl aldrig tagit någon i hela sitt liv. Inte frivilligt i alla fall. Men en ridtur, en nattlig orkan i mörkret på de välkända vägarna, det var vad han behövde. Helst skulle han velat rida på mindre stigar, men ville inte åsamka hästen någon skada. Sig själv, det kunde det faktiskt kvitta med.

Säkert gav han upphov till många spännande berättelser den natten, om någon var ute och såg den svarta gestalten dundra fram som om han hade den lede i hälarna. Vilket kanske var vad han hade också.

När varken han själv eller hästen orkade mer i det tempot, begav han sig tillbaka till Greenhill i lugnare mak. Kände sig inte ett dugg bättre.

Efter några sekunders tvekan gick han med bestämda steg gick han mot Marys rum. Mary, som alltid lyckades få folk att må lite bättre. Alla utom sig själv. Lilla Rosie, faderns och Lillies dotter, var den enda som höll Mary ifrån att gå i kloster, det visste han. Precis som han själv sökte Mary vila från det som rev inom henne. Men hon förstörde inte människors liv i sin väg.

Resolut klättrade han ner i hennes breda säng.

Hon vaknade till, utan rädsla, och log mot honom.

Bara det fick lugnet att åter börja nosa sig fram till hans trasiga själ.

-Mary, viskade han. Jag måste berätta något för dig.

Hennes vackra grå ögon mötte hans i dunklet. De var som ett ljus i sig.

Vetskapen om att hon inte kunde höra gav honom modet att fortsätta. Tog hennes hand och la den under sin kind som en extra kudde och började:

 

-Jag har dödat en man. Det var inte meningen. Men han är död.

Ingen reaktion från henne. Lättat andades han ut. Det värsta var sagt.

-Jag träffade på henne igen, uppe i Edinburgh. Scarlet. Hon blev inte alls glad att se mig. Menade att jag hade lämnat henne. Men det gjorde jag inte. Det var hon. Trodde jag. Eller, så var det i min värld. Men som vanligt missförstod vi varandra. Jag ville reda ut det, förklara... Hon... Jag har inte sagt det till någon. Elisabeth vet, men hon har nog också hållit tyst. Scarlet höll på med svartkonster redan när vi träffades i Brighton. Jag märkte det efter ett tag. Det var därför vi blev utkastade, Eli blev vansinnig... Och nu gör hon det för fullt. Som yrke. Dem hon hjälper blir rädda för henne och ser henne som ett monster. Det... jag hade svårt att ta det. Ville hjälpa henne bort ifrån det där, men hon vägrade göra sig beroende av någon igen, allra minst mig.

Han lyfte ena handen och strök bort en hårslinga som hade fastnat på Marys läppar. Tänk så lätt det var att berätta detta för henne! Mary och han, de hade aldrig haft mycket gemensamt, men de hade ändå vuxit under samma hjärta samtidigt och de skulle alltid vara syskon. Tvillingar. Inte kunde hon överge honom. Inte som Meirwen övergivit Valentine. Ett stråk av stolthet drog igenom honom. De där två, som alltid varit så nära... men hon hade svikit. Det skulle hans syster aldrig göra!

-Jag kunde inte låta bli att hålla om henne. Hon var så skör. Och jag tycker så mycket om henne. Men när hon ville att jag skulle avsluta med Laura... Det kunde jag förstås inte. Ville inte. Jag har också gått vidare, precis som hon gjort, och vi har absolut ingen framtid tillsammans. Hon sa... att hon hade medel till att förhäxa mig. Knyta mig till sig, ge mig guld och gröna skogar om jag bara stannade hos henne, men att jag samtidigt inte skulle vara mannen hon älskade då. Och jag sa att jag nog inte passade till att vara en liten tam mops. Å vad vi skrattade... Och hon åt! Jag fick henne att äta, och jag var så stolt! Du förstår... Under de åren vi var tillsammans... Jag kände mig ändå lugn då. För att jag hade henne att ta hand om. Försörja. Jag visste varför jag arbetade, och det var för att göra henne glad, se till att hon kunde driva det där antikvariatet. Sedan, när hon lämnade mig... allt... Fan också!

Tårarna brände bakom ögonlocken. Med våld höll han dem tillbaka. Vägrade gråta!

Mary smekte stilla hans kind, kröp närmare och lade sitt huvud på hans bröstkorg.

Madoc tog sig tid att kontrollera andningen och återfå lugnet.

-Hon blev så arg på mig nu också. Kallade mig en beryktad slyngel och sprang ifrån mig. Igen. Jag kunde inte ta det, Mary. Jag förstod inte. Gång på gång gör jag henne illa och jag förstår inte varför! Inte den här gången i alla fall. Så jag sökte. Fann hennes lilla mögelstinkande källare till slut. Knackade inte utan gick bara in, jag vågade inte knacka om hon inte skulle öppna. Och där stod en karl, och fick någon sorts behandling med vad det nu var... cirklar och salt och jag vet inte allt. Sedan gick han. Utan en blick på henne, utan ett ord. Och så kunde jag inte låta någon behandla henne. Så jag sa en del saker. Som fick honom att trycka upp mig mot väggen. Jag skallade honom för att komma loss, inte särskilt hårt, men... han föll baklänges. Rakt på en sten.

Han lät det sista sjunka in, även för sig själv. Nu hade han sagt det. Högt. Och det kändes precis likadant som när det hände – ingenting.

-Han dog omedelbart. Blodet rann ut i en stor mörk pöl från bakhuvudet. Jag visste inte att blod var så tjockt och luktade så... så... dött! Jag ville hämta polisen omedelbart och förklara olyckan, men hon påstod att jag som både engelsman och walesare skulle bli sliten i stycken. Att hon skulle ta på sig skulden, och jag skulle bara gå därifrån. Som om jag skulle kunna det! Mycket kan man säga om mig, syster min, men någon feg usling som smiter iväg med svansen mellan benen...

Alla de tillfällen som han faktiskt har flytt, som alldeles nyss, sköljs över honom som en häftig störtskur.

-Ja, okej då. Jag är en feg jävel. Men inte den här gången. Jag kunde inte! Jag ville ju beskydda henne, rädda henne ifrån den där eländiga tillvaron... som hon inte ville bli räddad ifrån... och hade jag bara låtit henne vara, så som hon besvor mig, så hade den där karln aldrig dött och hon hade aldrig blivit häktad. För nu sitter hon inne för dråp. Jag försöker göra vad jag kan för henne... men det är inte lätt.

Mary såg upp på honom när han tystnade, och gav honom en lätt kyss på tinningen innan hon lade sig tillrätta igen och strök små, små cirklar precis mellan ögonen. Så som mor brukade göra för att få dem att somna.

Han skrattade till.

-Banne mig, Laura hade rätt. Det känns bättre att prata. Tur att du är döv. Jag ska göra dig till min biktmor från och med nu!

Med ett hemligt leende slöt Mary ögonen och drog upp täcket över dem båda.

 

I gryningen vaknade Madoc med ett ryck av att Laura satt vid hans ena sida och Mary på den andra.

-Laura! Viskade han hest. Jag... jag somnade och... jag...

-Jag har sagt till Laura att du har något att berätta för henne.

Med vild blick vände han sig mot sin syster.

-Du... du...

-Jag hörde vartenda ord. I hjärtat. Du kan tala direkt till mig, visste du inte det?

Fasan steg i honom och han försökte rent fysiskt komma loss, men Mary lade sin brännskadade hand på hans bröstkorg.

-Madoc... Jag såg min man hänga ifrån en ek. Enbart på grund av att vi inte kunde tala om allt med varandra. Jag önskar ingen av er det ödet. Tala med henne. Jag ber dig.

Hjärtat slog som om det skulle brista vilken sekund som helst, andningen hängde inte med. Lauras eget nästan magiska lugn i kombination med systerns krockade i honom, slet i honom, så mycket kärlek...

-Jag kan inte! Utbrast han och gömde ansiktet i händerna. Jag kan inte, kan inte, kan inte...

-Madoc har orsakat en olycka där en man dog, sade Mary lågt och lugnt.

 

Världen stannade. Allt tystnade. Sekunden hängde upp sig till en evighet.

Det var nu det skulle avgöras. Nu den verkliga domen kom.

-Måtte Han ta dig!

Var det ett sätt att tala till sin man!

Inte för att Madoc hade känt sig som någon äkta make. För hans del hade det mest varit en lek, med oväntade inslag av allvar. Hur han hade blivit fascinerad av hennes uppenbarelse när hon arbetat på storasyster Elisabeths hotell nere i Brighton, och försökt vinna henne bara för att se om han kunde. De hade hittat på spännande lekar, gåtor, visat varandra ett ögonblick av hudlöshet då han frågat om Scarlet Luna White ville byta färg och bli en Gray.

Ingen annan än hon hade fått se hans sårbarhet.

Och nu hade hon förbannat honom och lämnat honom.

 

Sorglös.

Det var bästa ordet att beskriva Madoc Gray.

Som barn hade han klättrat i de högsta träden, dykt i de djupaste delarna av sjön och tagit för sig av livet med en glupande aptit och självklarhet, som om den fanns till bara för honom. Född mitt i den stora barnaskaran var han för ung för att leka med Valentine och Meirwen, inte för att de släppte in någon i sin tvåsamhet men ändå, och för gammal för att ha något utbyte av lille George. Tvillingsystern Mary var så totalt olik honom till sättet att han oftast inte tog någon notis om henne alls. Mild och stillsam? Nej, det var ingenting för honom! De andra pojkarna på godset, tjänstefolkets barn, måste förstås arbeta en stor del av dagen så trots livligheten på godset växte han upp ganska ensam. Ibland kunde han hälsa på hos någon av granngårdarna, det hände i föräldrarnas ögon alltför ofta att han tog sin favorithäst och gav sig iväg olovligen, men Madoc hade behövt ha fler kamrater i närheten för att få utlopp för all sin energi. När han äntligen fick börja på internatskola blev det nästan överslag istället. Otaliga var de artiga men arga brev som skickats från husmodern, lärare och rektor om pojkstreck som helt enkelt var lite för mycket, lite för många.

Madoc slingrade sig ur alla situationer. Far blev arg, javisst, men han hade skrikit sig trött på tvillingarna, som han kallade Meirwen och Valentine utan att reflektera över att han själv var ena halvan i ett tvillingpar. Bannorna rann av honom, glatt lovade han bot och bättring, väntade en dag eller kanske en halv, och gick sedan och hittade på något annat. Mor försökte inte ens förmana. Han såg i hennes ögon att hon roades av upptågen, att det var något hon nog själv skulle ha gjort om hon kunnat. Om hon haft en annan typ av uppväxt. Han älskade sin mor mest av alla, och tog för givet att han var hennes favoritbarn. Mor och han. De kunde sitta hopkrupna tillsammans i fönstersmygen och hitta på sagor när regnet öste ner därutanför, de lekte kurragömma, en gång hade han försökt leka ”gömma George” men det tyckte mor inte var lika roligt.

Födelsedagar och juldagen var det bästa han visste. Eller, att öppna paket var det roligaste! Det spelade ingen roll vad som fanns i dem. De få gånger han lekte med sin syster, så lekte de födelsedag. Hans födelsedag. Då skulle hon slå in något som han redan hade, och ge honom. Att återgälda gesten slog honom aldrig in. Han frågade inte vad någon annan ville göra. Brydde sig egentligen inte om någon annan än sig själv, men på grund av hans charm så märktes inte det. Arg kunde han bli, arg som ett bi, men aldrig ledsen. Aldrig tjurig eller långsint. När något var glömt, så var det glömt. Eller möjligen undanstoppat långt, långt in i en vrå där det tyst låg och frätte på hans själ.

 

Kvinnotycket var nog medfött. Madoc älskade kvinnor! Alla! Från mor, via mrs Tilly och alla jungfrur, ända bort till prästens magra fru. Kvinnor var helt enkelt magiska och hade en särskild doft som han bara inte kunde motstå. Den första han försökte kyssa var just mrs Tilly, när hon precis hade slickat sitt pekfinger rent från chokladglasyr. Choklad och de där mjuka läpparna, det var en oemotståndlig kombination, så han tog chansen. Mrs Tilly blev mäkta överraskad över femåringens tilltag men skrattade vänligt och sade att han nog skulle hålla sig till sin egen ålder och samhällsklass.

Sagt och gjort. På sexårskalaset prövade han lyckan med lilla Sophie Hesslington, som genast sprang och skvallrade för mamma. Sex år senare var det just lady Hesslington som villigt lät sig förföras inne i Ceridwens mörka garderob. Äldre kvinnor var tacksamma objekt, upptäckte Madoc snabbt. Ville de inte veta av honom, så var de så strikt uppfostrade och diskreta att de helt enkelt inte låtsades om hans inviter, i annat fall var de väldigt tillmötesgående och uppfinningsrika. Eller för all del, nästan löjligt blyga också, och då fick han känna sig öm och erfaren. Det tyckte han om. Att spegla sig i vad andra tyckte om honom, det var det närmaste empati han kunde komma.

 

Etons kamratanda var ingenting för Madoc. Han fann inget som helst nöje i att plåga andra, men klarade sig undan pennalism genom att han fortsatte med kreativa spratt. En av städerskorna kom från Wales, och hennes dialekt fick honom att längta så innerligt efter hemmets kärleksfulla atmosfär, att han omedelbart inledde ett förhållande med henne och lät henne lära honom språket. För dum var han inte. Kvicktänkt, men lite för ofokuserad för att gå ut med några högre betyg. Det fanns ju så mycket annat spännande att syssla med!

 

Den stora och dramatiska vändpunkten kom när han var sjutton. Att mor blev osams med far och flyttade tillbaka till den lilla byn Brechfa i Wales, det tog han inte så hårt på. Att fira jul i Wales tillsammans med tvillingarna, det var ju ett äventyr! Och att få briljera med sina språkkunskaper trivdes han med. Flickorna blev överförtjusta och skulle lära honom fler ord och fraser. Romantiska eskapader höll han sig ifrån här, det kändes helt enkelt opraktiskt. Några kyssar, visst, men annars inget. Istället följde han intresserat spelet i familjen. Här fanns gott om underhållning! Valentine, som han ansett vara en riktig vekling, totalt styrd av sin syster, hade hittat på något så kreativt som att bli opiumbrukare, på gränsen till missbrukare. För en gräns fanns det, förstod Madoc. Ett rus kunde inte vara så farligt, man blev inte missbrukare förrän drogen tog över helt, och det tänkte han själv aldrig tillåta. Om någon var herre i hans liv, så var det han själv! Meirwens förtvivlan och utbrott, hennes märkliga förälskelse i Emyr som hon genast adopterade som sin nye far, Emyr själv och hans stilla dyrkan av modern... Och morfadern! Madoc hade aldrig varit så upplivad i hela sitt liv som när de skulle besöka Ceridwens barndomshem och blev bortjagade med en yxa. Vilken kraft! Vilken styrka! Samma energi som strålade tillbaka ifrån hans mor när hon försvarade dem. Inte för att Madoc ville kasta yxor efter folk, det kändes lite väl barbariskt, men där fanns ändå något som han anammade den dagen. När det gällde att försvara någon han älskade, då skulle han också bli sådan! Om han nu fann någon att älska förstås.

 

Sedan blev allt väldigt otäckt. Far hade försökt dränka sig i Themsen, fick han veta genom Mary som skrev till honom. Det var svårt att bara skaka av sig. Sedan var det Meirwen som tog sitt liv, sitt och barnet hon väntade. Nästan samtidigt var det någon terrorist som sprängde S:t Pauls katedral. Mor lämnade landet utan någon förklaring. Mary var försvunnen, troligtvis i ruinerna, då mrs Howards visste att Mary tänkt sig till högmässan den dagen. Valentine hamnade i fängelse, anklagad för våld mot tjänsteman, incest, sodomi och en massa spännande, och låg sedan döende i lunginflammation. Storebror William, som aldrig riktigt känts som en del av familjen då han gick på en militärskola och ytterst sällan var hemma, han kom tillbaka för att reda upp i familjen, med knytnäven som redskap. Under allt detta gick Madoc som förlamad på Eton och kände hur hela hans fundament rasade under honom. Hur kunde mor lämna landet, lämna honom? Och Mary – kunde hon inte ha gått till en annan kyrka? Hon gick väl aldrig till S:t Pauls, varför i hela världen skulle hon gå just dit just då? Borde han hjälpa till att leta efter henne? Men det fanns redan hundratals volontärer som hjälpte till, läste han i tidningen, han skulle nog mest vara ivägen. Och innan han hann besluta sig åt ena eller andra hållet så fick han besked om att Mary hade hittats, svårt skadad men vid liv. Valentine hade också repat sig. Härligt! Kunde man försöka återgå till någon sorts normalitet? Nej, det kunde man inte. Det skulle hållas begravning för Meirwen. I Wales av alla ställen. Kunde man få slippa? Nehej, det kunde man visst inte, om man inte var för ung som George eller hade en nyfödd, som Elisabeth. Så syskonen hade rest. Valentine, blek och tunn som ett spöke, bistre William, Madoc och Mary. Mary som gav honom den fysiska chock som inget av det som hänt dittills hade lyckats ge honom. Döv av explosionen, sönderbränd med bara några små testar kvar till hår, och med en sorts fridfull, nästan helig utstrålning som fullständigt lamslog honom. Eller nej, han var inte lamslagen, han hade nog aldrig pratat så mycket strunt i hela sitt liv. I ren förtvivlan rann det ur bisarra skämt ur honom, som att han kunde ta med Mary till cirkus och visa upp henne som en talande apa. William blev förbannad och hotade att klå upp honom, Valentine satt apatisk och Mary bara log mot honom.

Hela resan blev en surrealistisk mardröm. Mary sade sig kunna tala med Meirwen, unge Christian Fallchester var av någon outgrundlig anledning där och hade något ouppklarat med Valentine, William gav sig på Emyr för allt vad han var värd, anklagade honom för att ha bedrivit otukt med deras mor. Att komma tillbaka till Eton var en ren lättnad! Hans sista termin, sedan skulle han ut i arbetslivet, in i fars företag var det tänkt. William hade valt en annan väg, Valentine var i Madocs ögon inkompetent, nu var det hans tur att göra intryck.

 

Sommaren 1864 tillbringade han i Brighton, så som han gjort ända sedan Elisabeth gifte sig med Simon och flyttade dit. Han var för rastlös för att ha ferier, så på hotellen fick han arbeta och tjäna ihop en egen slant. De pengarna var mycket mer värda än de han fick från föräldrarna! Han trivdes bra med Elisabeth. Trots hennes längtan efter barn så betedde hon sig aldrig som hans mamma, utan just som den storasyster hon var. Den där längtan efter en egen familj kunde han inte förstå, men gladdes med henne åt lilla Eilwen som äntligen kom efter sex års väntan. Hon var en gladlynt liten krabat som skrattade högt när han bollade med henne – vilket han hade förstånd nog att inte göra när Eli var i närheten. Barnjungfrun var trygg och erfaren och låtsades inte om hans inviter, som egentligen inte var allvarligt menade utan mest av gammal vana. På en semesterort som Brighton saknades det inte kvinnor som fann det spännande med ett litet äventyr med en yngling.

Samma sommar gifte sig Mary med en besynnerlig man kallad Calleigh, som sade sig vara helare. Mary påstod att det var han som räddat henne ur ruinerna, och läkt hennes yttre skador. Men dövheten kunde han minsann inte göra något åt. Det sades att det var Calleigh själv som hade sprängt katedralen, tillsammans med hans mor, vilket var det dummaste han hört, men att den här charlatanen hade gjort det var mycket troligt. För detta hade han blivit arresterad och skulle bli hängd, men på något sätt hade han lyckats få det att se ut som att han återuppstod ur sin grav och påstod sig ha tappat minnet. Madoc var gränslöst misstänksam mot mannen och vägrade honom sin acceptans.

Arton år hade han hunnit fylla den här sommaren då livet vändes uppochned. Syster Simon, som var syster både till yrket och till Elisabeths make och brukade upprätta en sommarpraktik när hon var ledig från sin tjänst uppe på en skola i Skottland, hade nu sällskap av en liten underlig figur. Scarlet Luna White hette hon, liten och mager, med de största ögon Madoc någonsin sett. Hon föll inte alls för hans charm, tvärtom stöttes hon bort av hans sätt. Det gjorde honom ännu mer benägen att försöka vinna henne. Hon var underlig, frågvis, diskussionslysten, socialt inkompetent – och han föll som en fura! En utmaning! Något annorlunda!

Uppvaktningen krävde både fantasi och intelligens. Processen lockade fram något i honom som ingen annan lyckats med. Kärlek? Nej, det var nog inte det, snarare att han kunde finna vila i vissa delar av sig själv som han annars struntade i, och vågade visa henne sina hemligheter. Tog med henne till undersidan av ett brofäste, som han under flera år hade dekorerat med allt vackert han kunde hitta. Snäckor, glasbitar, kapsyler, fina stenar. Hon lade ut spår, så att han fick leta sig fram till en nattlig picknick på taket. Så höll de på den sommaren, turades om med att överraska varandra. Till slut blev hon hans. Att älska med henne innebar så mycket mer ömhet än de inslag av lekfullhet och ren åtrå som han dittills varit van vid. Scarlet var så bräcklig, samtidigt så stark, och trots att likheterna med Ceridwen egentligen var få, så var det något med henne som dämpade hans längtan efter modern.

Kunde han lova att inte svika henne? Annars skulle hon inte kunna stanna hos honom.

Hur skulle han kunna lova det?

Återigen kom tanken på Ceridwen för honom. Mor hade älskat far, det visste han. Ändå inledde hon ett förhållande med den där miss Morgaine, ändå bodde hon i flera månader hos sin ungdomskärlek Emyr, ändå verkade hon ha haft något samröre med den där Calleigh. Om hon kunde bete sig så, hur skulle då Madoc kunna lova trohet? Hur kunde man lova något som man inte visste något om? Ett giftermål enligt lagens betydelse skulle det förresten inte kunna bli tal om, då hennes far, som visst var en uppsatt domare, inte skulle godkänna det.

Men han lovade. Lovade försöka. Lovade försöka ta reda på vem han själv var. Så de hade en egen ceremoni nere vid stranden, där de växlade ringar och förklarade sig själva för man och hustru.

 

Hur det gick till, eller varför, hade han ingen aning om. Men en kväll bröt helvetet lös. Syster Simon fick andnöd, Scarlet låste in sig på sitt rum och ritade märkliga symboler med sitt eget blod, och Elisabeth kastade ut det halvt äkta paret med huvudet före. Så arg hade han aldrig sett henne förut. Plötsligt hade hon liknat mor, och han kände den där häftiga saknaden igen, ville springa tillbaka, ville ställa allt tillrätta. Var för ett ögonblick beredd att överge Scarlet, bara för att få vara med sin egen familj igen. Men så kunde han inte göra. Han ville vara ridderlig, även om han inte visste vad – eller nu, vem – han beskyddade.

De hade flyttat till London, till Hectors lilla övernattningsrum. Han började arbeta på firman, fann sig plötsligt ha ansvar för någon annan än sig själv. Arbetade sig trött intill benmärgen, det här var helt annorlunda än att studera! När Scarlet fortsatte deras lekar, så hängde han inte med. Greps av ångest när hon en dag var borta. Orkade inte gå hem till ensamheten, som han till sin förvåning fann att han hatade. Trodde att hon hade lämnat honom. Då förlorade Madoc nästan fattningen. Nära panik sökte han upp Mary, som bodde i londonhuset. Mindes vad far hade sagt, att med Mary i närheten kände han sig alltid lite lättare till sinnes. Hennes make fick han väl stå ut med. Två nätter i rad sov han tätt intill sin tvillingsyster, och kände att far hade rätt. Det var något med Mary som lugnade honom.

Sedan fick han veta att Scarlet bara hade gömt sig för honom, och gömt en karta så att han skulle leta efter henne.

Var det då han insåg att det här inte skulle fungera?
Kanske.

Det var åtminstone då han såg till att behöva åka till Shanghai.

 

Shanghai!

Mellan Madoc och staden inträffade en omedelbar ömsesidig förälskelse. Staden var som en person i sig, levande, lockande, men utan de krav som en människa kunde tänkas ställa på honom. En stad skulle aldrig känna sig sviken.

Att få träffa mor igen var lika underbart som han hade föreställt sig. Höggravid var hon nästan lika bred som lång, och hennes hår hade blivit alldeles stålgrått sedan sist han såg henne, men hon själv var densamma. Åtminstone på de punkter som betydde något för honom. Morgaine höll sig undan så gott hon kunde, han insåg snabbt att hon inte hörde till typen som uppskattade hans charm så han försökte lägga band på sig men det var inte lätt när livet självt bubblade i hans ådror.

Cailin föddes medan han var där. Först väntade han utanför, men moderns bittra eder på walesiska skrämde honom så han gick ut på gatorna tills han trodde att det var lugnt igen. Ceridwen låg och sov lugnt, medan Morgaine satt med barnet i en fåtölj med ett förundrat drag över ansiktet. De såg så fridfulla ut att han inte ens kom sig för att be att få hålla henne, men snart lärde han känna det lilla livet och förundrades även han över hur någon så liten kunde gripa tag så fullständigt om hans hjärta. För första gången i sitt liv insåg han hur det kändes att vara beredd att gå i döden för någon.

Ett halvår stannade han den gången, bodde officiellt i företagets hyresrum men spenderade så mycket tid han kunde med sin lillasyster. Det var en förunderlig unge, som aldrig skrek, och som tycktes se rakt igenom honom så liten hon var.

 

I London hade Scarlet öppnat en sorts bokhandel, som upptog så mycket av hennes tid och intresse att Madoc nästan kände sig svartsjuk på den när han var hemma. Eller snarare var han avundssjuk på hennes passion. Att hon hade hittat något som hon verkligen brann för. Var hörde han själv hemma? Vad ville han? Det funderade han inte över, han bara fortsatte att gå på möten, kontrollera siffror, planera och förhandla. Just affärsmötena kunde han finna nöje i, när det gällde att ro hem en riktigt bra affär, men att sedan ta hand om kringarbetet tråkade ut honom mer än han kunde säga. Varför han ändå fortsatte? För Scarlets skull. För att han hyste tillgivenhet för den märkliga flickan och kände ett ansvar, och en stolthet över det ansvaret. Att vara trogen var lättare än han hade trott. Nog flirtade han lika vilt, och nog hade han ofta drivit situationer till sin spets, men under de fyra år de hade varit en del av varandras liv, så hade han inte tagit någon annan vare sig till sin säng eller något annat ställe. Nästan som att det låg ett slags egenvärde i att balansera på gränsen till att inte hålla löftet, men ändå göra det.

 

En gång till hade han träffat mor och hennes nya familj, som nu hade flyttat till Kairo. Den staden var inte alls lika spännande, något Ceridwen också klagade över. Men Morgaine hade arbete där och Ceridwen förklarade att hon skulle kunna bo i ett råtthål om det gjorde hennes hustru lycklig. Hustru? Ja, de hade ingått ett emotionellt äktenskap enligt någon ritual. Nu hette de båda Jones, och Cailin var lika mycket Morgaines dotter som Ceris, om inte mer. Men just då var hon mest av allt hans syster. Märklig var hon, flickebarnet, men den kärlek som hon omslöt med honom rörde återigen vid de där strängarna han ibland inte trodde fanns. Fullständigt kravlös, kunde inte ens tänka sig att han kunde svika henne. Visste nog inte ens vad svek var, och Madoc hoppades innerligt att hon aldrig skulle få veta det. Särskilt inte från honom.

 

Att komma hem till Scarlet efter en långresa var alltid skönt. Han tyckte verkligen om henne! I lagom doser.

Ville han ha barn?

Frågan överraskade honom, liksom det försiktiga, nästan ängsliga tonfallet.

Nej, det ville han verkligen inte! Han kunde inte se sig själv som en far. Ville absolut inte ha det ansvaret. Så nej tack.

Scarlet blev lättad. För hon skulle aldrig kunna få barn, berättade hon. Han ryckte mest på axlarna, tyckte det var praktiskt. Hade inte tänkt över det hela så mycket.

Men sedan gled diskussionen över på något annat, när han skojade om att han minsann varit trogen sin lilla hustru.

Hur skulle han reagera om hans lilla hustru inte varit honom trogen?

Första reaktionen var förvåning, nästan lättnad. Om Scarlet kunde, så skulle han också kunna! Kanske skulle de ha ett mer öppet förhållande, var det så hon menade?

Nej, det var det inte.

Tårögd berättade hon. Att en man hon arbetat tillsammans med fått lite för mycket att dricka, och hade missuppfattat henne, tvingat sig på henne.

Madoc blev alldeles kall och stilla. Någon hade gjort hans kvinna illa, då måste han döda honom.

Nej, det fick han inte! Mannen hade inte menat något illa, han hade varit förtvivlad efteråt, bett tusen gånger om förlåtelse.

Spelade ingen roll. Han måste dö.

Men hans forskning var så viktig, viktig för tusentals människor!

Förstod hon inte? Han måste hämnas! Vad för sorts man var han, om någon kunde göra hans hustru illa ostraffat?

Grälet växlade mellan resonemang och hårda ord, och innan han förstod vad som hade hänt, hade Scarlet Luna Gray förbannat honom och lämnat honom.

 

Lämnat honom, och övergivit honom. Sopade undan alla spår. Vägrade låta sig hittas, vägrade låta honom be om förlåtelse för hur han reagerat.

Det var där han bestämde sig. Inte medvetet, men ett försvar växte upp runt omkring honom.

 

Han skulle aldrig mer lita på någon.

Aldrig.

 

Väldigt mycket.

Fem år senare har Ceridwen och Hector officiellt skilt sig. Hector är omgift med den före detta kurtisanen Lillie Engel, som han gav i uppdrag att tillfoga honom skada när han upptäckte att smärta gav honom en stunds andrum från allt han hade att brottas med. Yrkesrelationen gled över till något djupare, och när Hector var försvunnen en längre tid efter att hans skepp mot Shanghai hade förlist, så insåg de båda att de nog borde göra allvar av de där känslorna. Men längtan efter kommissarien ligger där, väl dold.

Ceridwen har gift sig, om än inte lagligen, med sin Morgaine, och de bor i Egypten med dottern Cailin, född av Ceridwen efter ett kort förhållande med en besynnerlig man som hon träffade under ännu besynnerligare omständigheter. Kärleken är stark, men förhållandet bitvis ganska stormigt.

Valentine blev oväntat far, med en kvinna som inte alls ville ha barn så han tog hand om tvillingarna och hittade Laura, själv ensamstående mor, och de väntar gemensamt barn.

Ingen trodde på att Mary hade sprängt S:t Pauls, så hon blev frisläppt, och bor hos kommissarie Fallchester eftersom hon inte vill ha för mycket med sin egen familj att göra.

Williams aggressiva beteende kom sig av en skottskada i huvudet, men han arbetar på att behärska sig och har till sin hjälp sin livskamrat Ana som han bor med i Paris.

George råkade ut för den mörkare sidan av kamratandan på Eton, råkade ut för att bäste vännen och kusinen Dylan började supa och blev elak och nu är spårlöst försvunnen, och råkade ut för en varulv, så han har det inte lätt på någon front!

En bortbyting dök upp, Georges tvillingbror Peter som barnmorskan stal vid förlossningen. Ceridwen förträngde det fullständigt, att ett av barnen sades vara dödfött, så ingen har vetat om honom förrän lilla Cailin påpekade för George att han hade ett hål i sitt hjärta.

Elisabeth lever ett förhållandevis väldigt okomplicerat liv i Brighton!

Och Madoc ska ni få läsa mer om nu!

 

Regnet föll tungt över London den här torsdageftermiddagen när vagnen med fången och likkistan rullade in mot polisstationen.

-Bäst att du vaktar kistan, mumlade konstapeln till kusken. Man vet aldrig.

Mary Gray Calleigh klev ostadigt ur vagnen, tog klumpigt stöd med sina ihopkedjade händer. Hon hade insisterat på handfängsel, även om konstapeln nog hade trott sig kunna hantera den späda kvinnan. Bakom låg hennes make. Före detta make.

 

Konstapel Hayworth bad att få tala med någon som haft att göra med fallet S:t Pauls drygt fyra år tidigare. Helst kommissarie Fallchester. Jaså, var han inte inne? Nå, vem som helst då!

Efter att ha placerat Mary i förvar, tog han tacksamt emot en kopp rykande te och började sin berättelse.

-Det var en herde som såg dem, strax efter gryningen, strax utanför Coventry. Värdshusvärden berättade att de hade varit på väg till Irland, till någon helig ö, någon pilgrimsvandring eller vad det var. Trevligt par, maken hade visst hjälpt till med något sår som inte velat läka. Hustrun verkade väldigt blyg. Och så... hängde han där. Högt upp i en ek. Såg nästan ut som att han log, hur bisarrt det än kan verka. Hon satt på marken nedanför, totalt nedkyld och genomblöt, Gud vet hur länge hon suttit där. Så berättade hon... att hon ville erkänna ett mord. Hon var nästan otäckt lugn, nästan som i trance. Lätt var det inte att förhöra henne, hon är nämligen stendöv och var inte särskilt intresserad av att läsa på de lappar vi lade framför henne, men det vi fick ur henne var att det var hon som hade... hon som låg bakom dådet vid S:t Pauls. Det var naturligtvis för otroligt för att ta på allvar, men då spände hon blicken i mig och sade: ”Jag är mrs Grey.” Jag förstod inte vad hon menade, men en kollega till mig var fascinerad av fallet när det begav sig och läste allt han kom över om det, och jodå, nog förekom det en mrs Grey i det där chiffret som gjorde att man efterlyste en mrs Ceridwen Gray, annan stavning men det verkade ändå som att misstankarna var befogade, för hon lämnade landet ungefär samtidigt som massakern skedde. Vidare berättade hon att hon och hennes make, en viss Calleigh, hade planerat detta fruktansvärda tillsammans, för att de skulle kunna resa sig ur ruinerna och skapa en kult omkring sig genom sitt ogudaktiga helande... Och visst, jag har hört talas om att det i fattigkvarteren har gått omkring ett ungt par som fullkomligt har avgudats, men aldrig riktigt tagit det på allvar, sådant trams. Men det var alltså dessa två. När jag frågade om varför hon låtit sin mor stå som skyldig i alla dessa år, så hårdnade hennes blick och hon sade att modern haft ett förhållande med hennes make, tillochmed har ett barn med honom, och att hon därför fann det alldeles utmärkt att modern befann sig i landsflykt, eller riskerade att bli dekapiterad så fort hon satte foten på brittisk mark. Jag frågade också varför hon bekände nu, och vad som hänt med hennes make, varpå hon tonlöst sade att Djävulen själv äntligen kommit för att ta deras själar. Jag vet inte vad jag skall tro om detta, det finns naturligtvis ingen djävul men kanske har deras samvete kommit ikapp dem. Eller så diktar hon upp alltsammans. Men det är så otroligt, att det nästan skulle kunna vara sant. Så jag tyckte att det var bäst att föra dem hit.

Hayworth reser sig och tillägger:

-En sak till... Hon bad att få vara ensam med sin man en kort stund, och det kunde vi inte gärna neka henne till, hon är ju faktiskt inte anklagad för något egentligen. Och... när vi sedan kontrollerade kroppen, så... hade den en kraftig järnspik körd rakt i hjärtat.

Londonpolisen nickar trött. S:t Pauls... Detta gäckande fall, denna påminnelse om deras tillkortakommanden. Nog hade de haft ögonen på mrs Gray de senaste åren, de visste exakt var hon befann sig, men hade inte tillräckligt på fötterna för att utfärda ett internationellt gripande. Ett enkelt chiffer och kommissarie Fallchesters övertygelse räckte inte. Kunde de ha bevakat fel person? Kunde allt faktiskt avslutas nu?

Han ville tro det.

-För in henne, sade han bryskt.

Värken pulserade i en varm rytm genom hela Hectors kropp, samtidigt som han aldrig känt sig så avslappnad i hela sitt liv. Total befrielse. Så långt ifrån de lättare rus han känt tidigare, när han älskat med Ceridwen. Som en lätt sommarbris jämfört med de höststormar som kunde lyfta taken av byggnader.

Utan tak låg han länge på golvet och försökte aktivt att undvika att begrunda sitt liv. Han ville inte tänka. Ville bara vara kvar i denna eufori. Rörde sig lite, och smärtan sände återigen lustfyllda signaler till hjärnan. Till slut reste han sig, genomkyld och stel men märkligt levande. Tog på den trasiga skjortan och benkläderna, som visst inte heller var särskilt hela.

Arbetet hade halkat efter under förberedelserna inför Marys bröllop. Han hade mycket att ta igen. Såg på fåtöljen i hörnet, men rynkade avvärjande pannan. Ville inte sitta bekvämt. Valde istället den hårda stolen vid bordet. Bara att sätta sig ner fick honom nästan att ropa högt av smärta, men lyckokänslan sköt återigen sina strålar genom honom så det var en förvirrat blandad känsla, som samtidigt gav honom ett oanat fokus. Aldrig hade han känt sig så skärpt! Ögonen flög igenom räkenskapsböckerna, och arbetet tog slut alldeles för fort. Han snyggade till sig, och gick till kontoret. Där var det naturligtvis tomt, ingen arbetade där en söndag. På ett sätt var han besviken. Hade gärna sett om han hade tillräckligt med självbehärskning för att kunna dölja hur ont han hade.

En kanna vatten stod på ett litet hörnbord. Det fick räcka åt honom, han hade visserligen inte ätit så mycket dagen innan på grund av anspänningen, men vid det här laget kände han ingen hunger.

Arbetade tills ögonen gick i kors och siffrorna blev suddiga. Sömn, behövde han verkligen sådant? Det kändes som att han hade blivit övermänsklig, eller snarare omänsklig.

Just som han bestämt sig för att han nog ändå behövde den där vilan, kom den första kontorsflickan.

-Är ni här så tidigt? sade hon förvånat. Jag brukar alltid vara först.

Han harklade sig.

-Ja, jag har en del att ta igen.

-Så bra, jag har en hel hög här som måste attesteras, och vi har fått in ett nytt anbud som... vänta, jag skall hämta!

Det var som att tomheten i magen paradoxal nog gav honom den energi han behövde för att ta sig igenom dagen. När kvällen kom, stupade han i säng med kläderna på och sov som en död.

På tisdagen hade känslan i kroppen mattats av till ett dovt molande. Det var inte tillräckligt, tänkte han när han irriterat rakade sin hals med skakig hand.

Ostadigheten gjorde att han skar sig djupt.

Där var den igen! Upprymdheten!

En stund stannade han upp och njöt av känslan. Inget annat spelade någon roll just då.

På prov drog han lätt rakkniven över sin handled, där huden var som tunnast.

Å, vilken lycka!

Utan att tänka över det, stoppade han rakkniven i bröstfickan till sin väst innan han drack ett par glas vatten och återvände till kontoret.

Kommissarien hade rätt. Varför hade han sett så bekymrad ut, när livet var så fantastiskt?

-Var inte det där Dewi?

Smeden Llew slog sig ner på stolen som just blivit tom.

-Jo, svarade Emyr kort.

-Tyckte att jag kände igen honom! Det måste varit minst tjugo år sedan han var här senast, va?

-Tjugosju.

-Men vem räknar, va, Emyr? Ni två hängde ju alltid ihop, ni och flickorna, jag minns när...

Emyr reste sig tvärt.

-Ursäkta, men jag måste hem till hundarna.

Llew såg efter Emyr. Det senaste halvåret hade han givit byn många samtalsämnen. Först kom Ceri tillbaka i november, och flyttade genast in till sin gamla pojkvän. Sedan kom en massa barn. Så ståhejet kring Gareths död och begravning. Just det kanske inte hade så mycket med Emyr att göra, men han befann sig ju i händelsernas mitt. Och polisen, som ville tala med Ceri! Den märkliga helaren med röda ögon. Den unge adelsmannen. Jo, Emyr hade försett dem med skvaller så att det skulle räcka ett helt år. Nu verkade han inte glad åt att Dewi kommit tillbaka. Fanns det mer godsaker att hämta här?

Smeden gnuggade nästan händerna av förtjusning.

 

Inte gick det någon nöd på valparna, inte. De var hos Siriol. Hennes man, som arbetade i gruvan hela veckorna och bara var hemma på lördagkvällen och söndagen, satt som alltid på Fforest Arms. Det var det liv de levde och trivdes med, menade att de då aldrig hade tid att bråka utan kunde njuta av sina söndagar tillsammans.

Sin vana trogen gick han rakt in utan att knacka, och ropade ”hallå”. Det var så man gjorde här. Herregud, om någon gjort det hos honom när Christian varit på besök... Nog hade det hänt, att Siriol kommit dit med middag åt dem, men de gångerna hade de haft tur.

Hundarna kom störtande, men stannade vid hans fötter. De hade redan lärt sig hur man skulle hälsa på flockledaren. Inte hoppa, inte skälla! Han belönade dem för deras lugn, och tackade Siriol.

-Är du tillbaka så här tidigt? undrade hon. Vanligtvis stannade han till stängningsdags, då risken för bråk var störst.

-Ja... jag tänkte ta en sväng förbi Meirwens grav ikväll. Det blir inte tid till det imorgon.

-Jaså? Jag trodde du skulle dit efter kyrkan.

-Det var tänkt så... Men... Du kan aldrig gissa vem som dök upp i byn idag.

-När du uttrycker dig sådär så kan jag inte gissa, nej. För hade det varit Ceri, så hade du knappast stått här nu!

Ett drag av sorg for igenom hans ögon.

-Nej... Men nästan, faktiskt. Eller, ja... Dewi!

Siriol satte sig rakt ner på en stol, och Emyr följde hennes exempel.

-Dewi! Menar du det? Oj... Vad gör han här?

-Skulle visst ta hand om huset som står och förfaller.

Hon lät det sjunka in.

-Dewi... Ja du, det var länge sedan.

-Och du undrar vad som hänt om han stannat.

-Det är klart att jag gör! Vi hade ju bestämt oss, du och jag. Det var Dewi och Ceri vi skulle ha. Ni skulle bo i ert hus, vi i det här, så att vi kunde vara nära varandra och uppfostra våra barn tillsammans och träffas varje dag.

-Riktigt så blev det inte.

-Nej, riktigt så blev det inte.

Emyr sträckte ut en hand över bordet och tog hennes.

-Har du haft ett gott liv ändå, Siriol?

Hon tänkte efter.

-Ja. Ja, det har jag. Visst blev jag ledsen när Dewi flyttade, och kände mig så övergiven när Ceri rymde med Hector. Nu i efterhand kan jag förstå henne, han var ju en gyllene biljett för henne till ett helt annat liv, långt borta från alla vidrigheter på hemmaplan. Som vi aldrig talade om, men vi visste ju. Så visst var det tomt, och du blev ju så ledsen. Det var svårt att stå bredvid och se hur Gwendolen utnyttjade situationen. Men vid det laget hade ju jag Morgan, och han har varit bra mot både mig och barnen.

Emyr kände sig förvånad.

-Tyckte du verkligen att Gwen...?

-Visst gjorde hon det, och jag klandrar henne inte. Hon var nog snäll, men hennes hundlika beundran av dig hade ju alltid retat gallfeber på oss fyra, så att se henne ta på sig rollen som tröstare, det var ytterst irriterande. Ännu värre blev det efter din olycka. Då blev hon nästan självgod, skulle minsann uppoffra sig och gifta sig med dig ändå, för att er kärlek var så ren och stark. Nej, det var fel uttryck, se inte så förfärad ut! Hon älskade dig, det gjorde hon. Tro inget annat. Och så här i efterhand beundrar jag henne för att hon ändå vågade satsa på er två.

Tystnaden lade sig, och de båda vännerna förlorade sig i barndomsminnen en stund innan Emyr tog till orda:

-Dewi bjöd hem mig till sig imorgon efter kyrkan, han ville ha hjälp med reparationerna. Och jag vill gärna titta till Mei, så jag tar med mig hundarna på en rejäl långpromenad. Då sover vi alla gott sedan.

Siriol kramade hans hand.

-Gör så, Emyr. Hälsa honom så gott och säg att mitt hem är hans hem också.

-Det skall jag!

 

Hundarna älskade att följa med till skogen, och den stillsamma gläntan med det uråldriga trädet kände de till vid det här laget. Även de påverkades av stillheten, och lade sig ner för att vila invid rötterna.

Emyr föll ner på knä bredvid graven.

-Jag saknar dig så mycket, Meirwen. Jag vill att du skall vara varm och levande och lycklig. Men jag får trösta mig med att du ändå är här, även om jag inte kan höra dig. Att jag kan tala med dig nu på ett sätt som jag aldrig skulle ha vågat göra om du hade levt.

Alla bara lämnar mig. Och att jag nu gnäller över det, gör att jag känner mig så ynklig. Jag vill inte vara liten och ledsen, jag vill vara den stora och starka som alla vänder sig till. Då mår jag bra, då är jag den jag vill vara. Men ändå är det inte nog. Något saknas och jag vet inte vad det är.

Mina morföräldrar var de första som lämnade mig, när de dog. Morfar var ju lika stor som jag är, nästan, så han var min förebild. Han talade alltid om hur bra det var att jag var stor, när jag var ledsen och kände mig klumpig. Redan när jag var tio år var jag stor som en vuxen man, men såg ut som en barnunge ändå. Klumpig och okoordinerad, men stark, så barnen vågade inte reta mig särskilt mycket. Och Dewi fanns alltid där, han var min bäste vän. Han beundrade mig för att jag var stor, och kom på tusen positiva saker med det. Jag kunde till exempel nå frukt från grenar som ingen annan nådde, jag kunde släpa stora grenar till kojorna vi byggde. Flytta stenar och bygga vår egen ruin, som vi försökte imponera på flickorna med. Han var alltid full av upptåg, och jag tyckte så mycket om honom. Det var för honom jag visade alla kärleksskedar jag täljde till Ceri men aldrig vågade ge henne för att de aldrig blev bra nog. Timme ut och timme in kunde jag prata om hur mycket jag älskade henne, bad honom analysera hennes tonfall och vad hon hade sagt och vad hon kunde mena med det, och han sade aldrig åt mig att sluta tjata om henne även om det måste ha varit väldigt långtråkigt att lyssna på. Men så reste han. Flyttade till England med sina föräldrar. De var liksom finare än vi, tyckte de, så egentligen fick han nog inte leka med oss men det struntade han alltid i. Han kom in till byn ändå, vi var nästan aldrig ute vid deras gård för den var bara... för mycket. Tjugo rum! Tjugo! Vilket storhetsvansinne. T^y Mawr är visserligen också stort, men det har ju använts till nyttiga saker också. Det är där jag går och lär mig skriva.

Jag saknade Dewi mycket. Plötsligt hade jag ingen att prata med om Ceri. Det blev obalans i gruppen, när vi bara var tre. Men vid det laget hade jag börjat komma ikapp i min kropp lite mer, och fick bättre självförtroende så att jag kunde närma mig din mamma. Och hon tog emot min beundran, nästan nonchalant. Tretton var hon när Dewi for. I den åldern hade man flickvänner och pojkvänner. Ganska oskyldigt, men ändå. Och hon behövde mig. Det var nu det var som värst hemma på gården, förstod jag i efterhand, med Etain. Jag gjorde allt jag kunde för att skydda Ceri. Hennes far var ju rädd för mig, så han skadade henne inte direkt, men nu när jag är vuxen förstår jag att det han gjorde mot henne var mycket värre än att slå henne. Och sedan försvann hon också. Det tog tid att inse det. I flera år trodde jag att hon skulle komma tillbaka till mig. Tittade efter henne varenda dag. Det var som... att mina lungor hade försvunnit. Hon, som jag andats för, hon fanns inte där.

Men Gwendolen fanns där. Jämnårig med Ceri och Siriol, men så olik dem. Mild, vän, blyg, och oändligt trofast hade hon försökt vinna min vänskap i åratal, men jag hade ju varit fullt upptagen med att tråna efter Ceri. Nu fanns hon där, och – ja, vad skall jag säga? Jag behövde tröst. Lät henne kyssa mig, pyssla om mig, älska mig. En vit brud ville hon vara, givetvis, så vi bestämde oss för giftermål. Herregud, Mei, jag var nästan tjugo år och hade aldrig varit tillsammans med en kvinna, det är klart att jag längtade! Men... innan vi hann så långt, råkade jag ut för den här olyckan. Det var nära att jag dog. Inte av själva skadan, men av urinförgiftning eftersom allt var trasigt och jag inte kunde göra mig av med det jag måste. Hela den tiden minns jag som en dimma av ångest och smärta. Byn var lojal, de skramlade ihop till en skicklig läkare som räddade det som räddas kunde. Och det är inte mycket, det kan jag säga till dig nu när du är död och inte blir generad av sådant här längre. Jag hade så ont, så länge, och har fortfarande ont ibland även om jag inte låtsas om det. Men Gwen ville ändå gifta sig med mig. Hennes kärlek var så ren och stark, sade hon. Tyvärr hade aldrig hennes mor talat med henne om hur barn blir till. Gwen trodde att barn, det fick man när man var gift. Och gifta oss skulle vi ju. Hon fick en chock när hon insåg hur det låg till. Att jag aldrig skulle kunna ge henne några. Hade jag älskat henne ordentligt, så hade vi nog kunnat leva barnlösa. Eller ta till oss barn. Vet du, jag föreslog tillochmed att hon skulle ligga med någon annan, och låta mig få stå som far. Jag ville inte bli ensam. Älskade henne gjorde jag inte, men jag tyckte om henne och var så rädd för att hon skulle lämna mig. Min rädsla och hennes desillusion var en urusel kombination. Vi började gräla allt mer. Sade saker som vi nog båda ångrar idag. Och till slut lämnade hon mig. Jag drev bort henne, så där har jag ingenting att säga.

Sedan dog mina föräldrar och bror i en farsot. Och min lillasyster, som jag berättade för dig om, hon blev gravid och gick i ån. Det var därför jag tog det så hårt när du gjorde nästan samma sak, även om ni hade helt olika skäl till det. Jag visste inte ens om att hon väntade barn, jag fick veta det efteråt. När allt var för sent. Innan jag hunnit tala med henne. Å, om jag hade kunnat vrida tiden tillbaka! Hon hade kunnat få bo hos mig, jag hade tagit hand om dem båda! Fått det barn som jag så innerligt längtat efter jag också, även om jag bara var morbror. Nu... Det kändes som ett sådant slöseri, det hon gjorde.

Så nu var jag helt ensam. Inga vänner, ingen hustru, ingen familj. Bekanta hade jag väl, men knappt det längre eftersom jag började slåss med dem för att få utlopp för allt. Som jag slogs, Mei! Ingen hade en chans mot mig. Inte ens smeden, Llew, även om han gav mig åtminstone lite motstånd. Det var så skönt att få göra någon illa. Tror det är samma sak med dem som super, eller brukar droger. För ett ögonblick försvinner resten av världen, det är bara en sak som är verklig. Det var rena turen att ingen dog, för jag hade inte vett att stoppa i tid. Kampen när männen försökte lugna mig var nog lika viktig den. De tog i mig, de gav mig närhet. Kan du förstå det? Även om de var hårdhänta, så var det mänsklig kontakt.

Så blev jag frälst. Jesus talade till mig. Jag hoppas att du har mött Gud nu, Meirwen, och vet vilken styrka det finns i kärleksbudskapet. Det tog tid för mig att ställa om och ändra mitt beteende, men till slut lyckades jag bli den jag vill vara. Någorlunda i alla fall. Ibland måste jag påminna mig, när jag känner svartsjuka och missunnsamheten gripa tag i mig. Men under många år levde jag ett lugnt och bra liv ensam med mina djur. Behövde ingen, kändes det som. Levde bara för mig själv.

Så kom hon tillbaka. Jag tog emot henne med öppna armar, kände inget agg utan bara glädje. Kärleken blommade upp igen. Visst var det en nostalgirest, hon var ändå min första och enda kärlek så det är klart att det spelade in, men nu när hon återvände mindes jag varför. Det var inte bara en fix idé. Jag älskar henne. Och det kändes så befriande att få göra det! Få vara den som alltid fanns för henne, vad hon än gjorde, hur hon än var. När hon följde med Hector hem, så var det ändå med en sorts halvt löfte om att återvända ibland. Så jag kunde inte sörja hennes avfärd. Dessutom fanns ju du kvar. Och när du for, så var det för att du äntligen funnit ro hos den du älskade. Hur kunde jag känna annat än glädje för din skull?

Men sedan blev allt så otäckt. När Ceri kom tillbaka, så var det med den här... varelsen, som du sade till oss i brevet att vi måste döda. Nu när du själv är död, förstår du bättre då? Kan du se att han faktiskt läkte din mamma? Kan du förstå, att jag älskar henne så mycket att jag blev glad för hennes skull när jag förstått att de inlett ett förhållande? Det var bisarra dagar, men på något sätt kompletterade vi varandra, vi tre. Vi kunde båda ge Ceri något som hon behövde, och hon gav oss också det hon hade att ge. Men nu... nu tror jag inte att hon någonsin kommer tillbaka. Och jag vet inte hur jag skall klara det, Mei. Om jag bara visste att hon var lycklig med vem hon nu är tillsammans med... Calleigh eller Morgaine eller om hon finner någon annan. Men jag vet ingenting om vad hon gör eller var hon är. Kan du se efter henne? Du skrev att du har förlåtit henne, så älskade Meirwen, ta hand om henne så gott du kan för min räkning nu när jag inte kan det längre! Allt jag kan göra är att finnas här, om hon någon gång skulle behöva mig igen. Men det är ingen rolig sits. Att bara vänta.

Så dog du, och det var lika svårt som när min syster dog. På ett sätt har ju du också lämnat mig, även om du på ett annat sätt nu är mycket närmare. Jag skall försöka se det ljusa i att du är död, men du måste förstå att det inte är lätt. Jag är inte mer än människa, hur stark min tro än är. En människa i min famn gör mig gladare än en som är hos Gud.

Det var därför jag inte kunde säga nej till Christian. Jag måste få prata med dig om det här också. Kunde jag ha gjort annorlunda, eller gjorde jag faktiskt rätt? Ingen levande människa kan jag försvara mina handlingar inför. Men kanske inför dig? Han blev sänd till mig i förtroende, en ung, trasig människa. Valentines älskade. För hans skull, eftersom han är Ceris son, ville jag ta hand om min gäst. Jag tyckte om honom. Alla hans skador... Jag ville bara svepa in honom i trygghet och ömhet. Skulle jag inte ha gjort det? Han såg inte gränsen, jag gjorde det, men hur skulle jag ha fått honom att backa utan att såra honom dödligt och göra allt ännu värre? Det handlade så mycket om tillit, något både han och jag behövde lära oss om. Att det sedan var förbjuden sexualitet inblandad... Är det människans regler, eller är det verkligen Guds? Det kändes inte som om jag bröt något himmelskt tabu när jag rörde vid honom. Tvärtom. Ändå är jag rädd, rädd för att jag har förstört mer än jag läkt. Kan du se efter honom också? Jag kan inte anklaga honom för att ha lämnat mig, för han var bara till låns. Och älskar din bror, vill vara med honom. Så varför känner jag mig så fattig? Varför vill ingen vara tillsammans med mig, för min egen skull? För den jag är nu? Jag tror inte ens att Gwen skulle velat det, hon ville ta hand om mig, hon ville inte att jag skulle vara mentalt stark och det måste jag ändå säga att jag har blivit. Jag står ju här, trots allt ohyggligt som har hänt. Du vet säkert vad din mor har gjort. Det är... ofattbart.

Men nu, Meirwen. Nu har Dewi återvänt. Min barndomsvän. Och jag behandlade honom så illa. Blev överrumplad, kunde inte värja mig mot hans sätt, hans skoj, hans kommentarer om att det var han och jag mot världen. Så var det för närmare trettio år sedan, men nu? Vem är han nu? Han tyckte inte om den jag hade blivit. Hård, sade han. Är jag det? Jag trodde inte det. Men kanske? Nykomlingar kan jag bjuda in i mitt hem. Kommissarie Fallchester har sovit i min säng, liksom hans brorsson, och Ceris barn som jag inte känner har jag erbjudit mitt hem. Men han som var min vän en gång, honom var jag direkt ovänlig mot. Är jag rädd för att bli sviken igen? Eller är jag rädd för att han skall se mig som den jag var innan han reste? Är jag rädd för att han vet för mycket, men samtidigt för lite? Jag vill inte berätta allt för honom, Mei. Allt det här som jag berättar för dig. Jag vågar inte. Samtidigt behöver jag nog någon att tala med. Är han en gåva från dig? Har du sänt mig en vän, så att jag inte skall vara så ensam?

Det susade till i det gamla trädet, och en ovanligt varm vind smekte honom över ansiktet. Han log.

-Tack, Mei. Tack för att du ändå finns och lyssnar. För att du förstår och inte dömer mig. Jag gör så gott jag kan, det vet du?

Han visslade till på hundarna, som genast lystrade och kom fram till honom.

-Jag skall ge Dewi en ärlig chans. Det skall jag verkligen.

Med det som en sista hälsning till Mei för den här gången, gick han hemåt i kvällens mörker.

Underliga människor rörde sig i Lonon nattetid. Några smög längs väggarna, andra satt bara och tittade tomt framför sig medan springande steg kunde höras, ibland ackompanjerat av ångestfyllda skrik. Mitt i det lågpulserande nattlivet gick Ceridwen Gray med säkra steg mellan kommissarie Fallchesters hem och sitt eget i takt till sitt snabbhamrande hjärta.

Aldrig hade hon trott att hon själv skulle bli den som angav Valentine för det förfärliga brott han hade begått. På ett sätt stred det mot alla hennes modersinstinkter. Samtidigt visste hon att hon inte kunnat göra annorlunda. Det var nu, endast nu inatt, som hon hade haft tillräckligt många trumfkort på hand för att våga sig på att spela. Imorgon kunde det ha varit för sent.

Kanske var det ändå för sent. Allt hade gått bra till en början. Hon hade åtminstone behållit sitt lugn, kunnat resonera – ända tills kommissarien hade bjudit henne på whiskey. Å, att hon aldrig kunde komma över sitt hat mot droger! Med sitt förnuft visste Ceridwen mycket väl att många kunde ta sig ett glas konjak utan att förvandlas till rytande monster med förgiftade tänder. Hon hade varit på tillräckligt många bjudningar för att ha insett det vid det här laget. Men efter senaste månadens tumult hade just spriten blivit hennes verkliga akilleshäl. Herregud, hon hade tillochmed varit beredd att aldrig träffa Morgaine igen, om inte drickandet kunde upphöra!

Morgaine.... Å, om hon bara hade varit hemma ikväll! Det var nu långt över två månader senast de såg varandra. Mycket hade hänt, även i Morgaines liv verkade det som. Breven andades om en önskan om tröst. Å andra sidan, om hon hade varit hemma, så hade förstås Ceridwen blivit kvar där hela natten. Inte fått veta något om Hector. Och inte kunnat slåss för Valentine.

 

Allt hade gått så snabbt att hon ännu inte hunnit känna efter. Hector hade kommit hem runt midnatt efter sin middag med kommissarie Fallchester. Ceridwen hade hållit sig undan, hon var visserligen oerhört nyfiken på hur allt hade gått, men tänkte att han kanske behövde vara ensam. Men han hade sökt upp henne och bett om ett samtal. Berättat allt som kommissarien förtäljt, om den unge brorsonen Christians öde.

Ceridwen visste mer än Hector. Hade läst ynglingens brev till sonen. Romansen hade hon haft på känn längre, med breven blev den känslan mer eller mindre bekräftad. Valentines djupa depression, hans drogmissbruk, och slutligen bekännelsen att han hade våldfört sig på en ung man under ett rus... Hon var inte dum. Att få höra sanningen nu, var bara den sista biten i ett tusenbitarspussel. Bilden hade hon länge haft klart för sig.

-Jag måste berätta för honom, sade Hector med all världens sorg i rösten. Jag ser ingen annan utväg.

Ceridwen tänkte febrilt. Så länge det bara hade gällt Valentine, då hade hon enkelt kunnat tiga rakt ner i graven. Då hade saken bara haft en sida. Ett brott som begåtts, som ingen såg. Vem skulle då kunnat anklaga Val? Men nu... Hon hade själv talat med kommissarien, sett smärtan längst in i ögonen. Och hon hade uppfattat laddningen mellan honom och sin make. Den kände hon igen, och unnade dem verkligen att få känna hur blodet porlade, så som hon gjorde när hon var tillsammans med Morgaine. Hur det var med kommissarien visste hon inte, men hon kände Hector tillräckligt väl för att veta att det här inte var något ytligt, hur snabbt känslorna än hade flammat upp. Visst kunde han låta bli att berätta vad han visste om Valentine – om han aldrig mer såg kommissarien i ögonen. Om hon själv aldrig mer skulle få drunkna i Morgaines blick, tvingas ha förtärande hemligheter för henne...

-Vad känner du för honom? frågade hon ändå, lågt och försiktigt.

Hector närmast föll ner i en av den lilla salongens fåtöljer. Samma rum där han fått den obehagliga nyheten om hustruns kärleksaffär. Ett helt liv sedan. Vad skulle ha hänt om han aldrig fått veta? Skulle de ha suttit här då, han med sina räkenskaper och hon med sina svävande funderingar som förr? Trampat på i samma hjulspår i ytterligare 25 år?

-Han fick mig att känna mig... så...

-Levande? fyllde Ceridwen i.

Han log bittert.

-Ja. Levande.

Så drog en oro över ansiktet, då han betraktade sin livskamrat.

-Jag menar inte att... Jag...

-Schhh, jag vet! lugnade hon och kröp upp i hans famn. Tror du inte att jag förstår? Du och jag, älskade, vi har haft det bra tillsammans tycker jag. Men något har saknats, det insåg du också idag? Vi var absolut inte döda innan, men Morgaine och kommissarie Fallchester har väckt en ny sida av oss till liv, som vi inte kände till. Är det inte så?

Han blundade och nickade, i det ögonblicket så innerligt tacksam över sin okonventionella hustru.

-Han har så ont. Att inte veta vem som har gjort brorsonen illa. Jag... jag kan inte medverka till att förlänga den pinan. Men hur skulle jag kunna ange Valentine? Svika min egen son?

Ceridwen reste sig beslutsamt.

-Först måste vi vara säkra på att det är som vi tror. Sedan måste vi få iväg Val härifrån, omedelbart!

Även Hector reste sig, upprörd.

-Skall vi låta honom smita? Låta honom gå ostraffad för det han har gjort?

Utan att inse det hade han höjt rösten.

-Ostraffad! ropade hon tillbaka. Har du inte sett honom? Hur han mår, den ständiga rädsla han har gått i gudarna vet hur länge, är inte det straff nog?

-Inte enligt lagen!

-Här skall ingen anges förrän han är långt härifrån. Ingen låser in mina barn, förstår du? Jag skall nog komma på något sätt.

-Hur då? Hur i hela himlen skall du kunna klara Valentine ur det här?

-Du glömmer att du talar om ett av mina barn, svarade hon kallt. Jag gör det jag måste. Jag skall tala med kommissarien. När Val är i säkerhet.

En krypande ångest spred sig från magen ända ut i lungorna, när Hector insåg vad hon kunde mena.

-Du skulle väl aldrig...

-... utöva utpressning? Jo, det kan du ge dig fan på att jag kan!

-Jag tillåter det inte!

-Försök stoppa mig!

 

Med de orden hade hon rusat upp till Valentines rum, och tvingat ur honom ett svar. Var det sant? Var det? Rädslan hade kunnat skäras med kniv, men Ceridwen hade inte tid att trösta eller vara smidig. Resolut började hon packa en väska, redo att skicka honom tillbaka till Wales där hon visste att ingen skulle kunna finna honom om han bara hade vett att ligga lågt.

Val hade bönat och bett. Förstod inte varför någon skulle behöva veta. Snälla far, varför måste ni berätta för kommissarien? Kan ni inte bara... låta bli?

Det var som att höra all livslust rinna ut ur den djupa suck som undslapp Hector där han lutade sig mot dörrposten med slutna ögon.

-Nej, hade han sagt. Nej, jag behöver inte säga något.

Sedan hade han lämnat huset.

 

För att dränka sig i Themsen.

 

När doktor Edwards kom hem med Hector någon timme senare, förstod Ceridwen först inte vad som hänt. Hector... försökt ta livet av sig? Nu?

Kroppen reagerade snabbare än hon själv, och knäna vek sig.

Helt oresonligt greps hon av vrede mot doktorn, när hon insåg att det var samme man som så skandalöst kysst kommissarien på en nyårsfest. Det ryktet hade nått ända till Greenhill. Ceridwen blev svartsjuk å sin mans vägnar, kände hur allt skulle vara bortkastat om kommissarien var en person som bara lekte med andras känslor. Naturligtvis hade doktorn inget med det att göra, men känslostormarna hindrade effektivt all form av logiskt tänkande.

Men när hon hade skrikit en stund åt Edwards, så började kugghjulen snurra.

Om kommissarien ändå brydde sig om Hector. Om han kände likadant.

Var det värt risken?

Först måste hon byta några ord med Valentine. Livsviktiga ord. Därför protesterade hon inte när läkaren envisades med att få tala med Hector, utan avtvingade Val hela historien. Hoppet sjönk hos henne, hon hade trott att förälskelsen varit något ömsesidigt som gick överstyr. Men så berättade äntligen Val att Christian verkade ha blivit starkare av hans besök, kanske började försöka förlåta honom. Hade kysst honom idag!

Med det i bagaget skyndade Ceridwen iväg till kommissarien, ignorerade Valentines invändningar om att hon hade lovat att förklara för henne vad som hänt, varför hon måste veta allt detta, och struntade fullkomligt i vad klockan kunde vara.

 

Mötet hade som sagt börjat någorlunda lovande. Kommissarien blev helt klart berörd när hon började med att berätta att Hector försökt ta livet av sig, och erkände att han inte visste vad han kände, men det var tillräckligt för henne. Så släppte hon nästa bomb, om Val. Tummade på trumfkortet om kommissariens läggning, men det fnös han bara åt så det stoppade hon snabbt undan tills vidare. Lade istället fram ett högre kort, om att Christian verkade må bättre, och kunde må sämre igen om Val anhölls.

Någonstans där tappade kommissarien tålamodet, och plockade fram en whiskeyflaska.

Exakt där brast det för Ceridwen.

 

Kanske var det ändå till det bästa, tänkte hon där hon svepte kappan tätare omkring sig och ökade farten. En trashank hade förföljt henne ett par kvarter, men tappat intresset. Det var oerhört dumdristigt av henne att vara ute ensam så här sent, men det brydde hon sig inte om.

Hur det nu var, så hade hennes utbrott fått mötet att ta en helt ny vändning. Givit nya öppningar. Kommissarien hade visat sig svag för ett ögonblick. Bett henne att gå. Sagt att han lovade gå med på vadsomhelst, bara hon lämnade honom ifred. Ingen fick se honom så här!

Visst hade hon tänkt tanken.

Låt Valentine vara ifred, så går jag.

Men hennes medmänsklighet vann – i kombination med en sorts beräkning som inte kom till henne förrän efteråt. Hade hon i det ögonblicket ställt krav, så hade hon sått ett frö av bitterhet i mannen. Ett frö som skulle kunna växa till något oerhört obehagligt. Med Meirwen misstänkt för ett brott, var det av största vikt att odla en bra relation till mannen som hade makt att låsa in henne. Den tanken kom emellertid inte till henne förrän hon redan hade öppnat sitt hjärta. Hon tyckte om den här mannen, förstod mycket väl att hennes egen man också gjorde det. Inte för att hon någonsin anat att Hector kunde ha haft dolda strömmar inom sig, men nu föll onekligen ganska mycket på plats. Hur han aldrig tagit några initiativ till äktenskaplig samvaro, hans vänskap med madam Byrd, den prostituerade kvinnan som hon så länge trott var hans älskarinna men bara varit en vän... Jo, nu förstod hon mycket mer.

-Är ni inte svartsjuk? frågade kommissarien förundrat, när hon bett honom vara god mot hennes man.

Hon log. Nej, inte på honom. Hon hade varit svartsjuk på madam Byrd, i tron att den damen fick något som Ceridwen själv önskade. Men det här?`Nej. Hon hade sin Morgaine. Hon förstod så väl.

När hon gick så var de, om inte vänner så åtminstone inte ovänner. Vad som skulle hända med Valentine hade de inte talat mer om. Alla trumfkort låg nu öppna. Kommissarien hade fått syna hennes hand. Vem av dem som vann potten visste hon inte. Kanske båda.

Kanske ingen.

 

Huset var svart när hon återvände. I Hectors rum satt Valentine med ett så övergivet uttryck att hon måste gå fram och hålla om honom.

-Gå och lägg dig, älskling. Jag tar över nu. Vi får prata senare. Det är gott om tid.

Till hennes förvåning gick Val med på det utan protester. Kanske var han själv trött, eller så såg han hur sliten hon själv var.

Hon klädde av sig, och letade fram överdelen till en av makens nattdräkter. Den var ren, men doftade ändå Hector. Mjuk av många års användning. Hon kröp ner bredvid honom, han blundade men hon visste att han inte sov.

Om han försvann...

Vad skulle hon göra då?

På sätt och vis var hon rikt lottad. Morgaine älskade henne. Emyr älskade henne. Vem som helst av dem skulle ta emot henne med öppna armar. Men kärleken fungerade inte så, lika lite som när det gällde barnen. Ingen var utbytbar.

Var hon arg på honom, för att han valt att lämna henne?
Hon kände efter.

Nej, faktiskt inte. Hennes övertygelse om att det var nuet som var viktigt slog igenom även nu. Hade han lyckats, så kunde hon nog ha blivit arg. Men nu låg han ju här, och hon hade tusen andra saker att koncentrera sig på. Hon aktade sig noga för att älta.
Håret hade torkat, kändes lite stelt när hon smekte över det.

-Hector? viskade hon.

Han såg upp. Blicken var så tom, att hon bet sig i läppen.

-Jag vill att du lever. Stanna hos mig.

Den fruktansvärda blicken vilade på henne en lång, lång stund. Ceridwen fick lägga band på sig för att inte försöka ruska liv i honom.

Hon upprepade sitt mantra:

-Det viktiga är inte vad som har hänt. Det viktiga är vad vi gör med framtiden.

Efter ytterligare några andlösa minuter, slöt han ögonen och nickade.

 

Tisdagen bjöd på strålande sol, en märklig kontrast till stämningen i huset. Sömnen hade hållit sig borta denna natt, så det var en sandig Ceridwen som före gryningen gick ner i köket för att tala med mrs Howards.

-Herr Gray har blivit opasslig, kraxade hon med sömnlöshetens trötthet i rösten. Han...

Hon visste inte vad hon skulle hitta på, så hon försökte inte ens linda in det utan litade på tjänstefolkets inbyggda respekt. De skulle inte fråga.

-Jag måste resa till Brighton idag, det är ju dags för Elisabeth att föda vilken dag som helst, och jag har lovat... Valentine kommer att hålla sin far sällskap idag, och jag skall låta skicka bud efter Mary. Och... det är möjligt att kommissarie Fallchester också kommer på besök. Bara så att ni vet.

Hon ville säga: Det har ingenting med Valentine att göra. Eller Meirwen. Ingenting med de hemligheter och synder som den här familjen bär på.

Men hur mycket hon än önskade att det var sant, så kunde hon inte ändra på någonting.

 

Tågresan gick henne helt förbi. En medpassagerare måste väcka henne när de var framme.. Ursäkta min påflugenhet, men skulle inte frun stiga av i Brighton? Det var inte mycket som kunde göra Ceridwen generad, men att ha suttit och sovit på ett tåg, då folk hade iakttagit henne... Det färgade faktiskt hennes kinder svagt rosa.

Elisabeth och Simon hade varit gifta i sex år nu. De hade träffats genom Hector, Simon ägde flera hotell i Brighton och hade velat ge ett av dem en kinesisk inredning. Mötena och planeringen hade tagit lång tid, flera gånger var Simon bjuden till Greenhill för att i en mer inspirerande miljö kunna diskutera sitt projekt. Nog hade han sneglat på den femton år yngre Elisabeth, men aktat sig noga. En affärspartners dotter... Nej, bättre visste han!

Elisabeth var den av döttrarna som hade lättast för att växla mellan världarna. Medan Meirwen föraktade konvenansen, och Mary aldrig skulle drömma om att gå barfota eller äta tårta med händerna, så kunde Elisabeth finna ett sant nöje i att diskutera senaste mode och societetsskvaller, för att i nästa stund lugnt ruska av sig polityren och lägga sig raklång i gräset. Hon var intelligent, men också klok nog att kunna dölja det när det passade bäst. Lång, för att vara Ceridwens dotter, med samma mörka, bångstyriga hår som de alla delade, men med en suverän förmåga att tygla det till eleganta frisyrer. Otaliga var de gånger då hon försökt frisera en otålig Meirwen. Den sju år yngre Mary var mer tålmodig, njöt rentav av att bli borstad och ompysslad.

När hotellplaneringen började lida mot sitt slut, planerade Elisabeth för festen hon skulle hålla på sin artonårsdag. Hon hade bett om ett samtal med sin far, och sagt att hon gärna skulle se att hennes förlovning eklaterades samma dag. Det var dags att hon gifte sig nu. Kanske Simon kunde bli en god äkta man?

Hector hade blivit mycket förvånad.

-Jag visste inte att ni känner varandra, sade han och rynkade pannan.

-Det gör vi inte heller, jag har aldrig talat med honom på tu man hand. Men jag tycker att han verkar trevlig. Inte fullt så ytlig som andra män som jag träffat på baler och bjudningar. Jag vill ha en make med ett riktigt yrke, far. Inte en sprätt som glider omkring i salongerna i sina fina kläder och inte gör något vettigt. Kan ni tala med honom?

Det lovade Hector. Elisabeth var hans förstfödda, han hade aldrig nekat henne någonting. Och Simon var en bra karl. Lite skrytsam kanske, men på ett ganska trevligt sätt som man kunde le åt.

Simon, som egentligen hette något helt annat i förnamn men valde att kalla sig vid efternamn, kunde inte dölja att ögonen blev blanka vid förfrågan. Skulle fröken Elisabeth ha intresserat sig för honom? Hon, den underbaraste av alla?

Bröllopet hade varit elegant, påkostat utan att vara pråligt. Bruden utstrålade lugn, medan brudgummen lyste av en vördnadsfull lycka, som kunde han fortfarande inte förstå att detta hände honom. Nog hade det skvallrats lite, det var ofrånkomligt vid sådana här tillställningar. Var han inte lite väl gammal? Gick det inte lite väl snabbt, det här? Men de var åtminstone av samma samhällsklass, där kunde ingen opponera sig.

 

Barn ville de gärna ha. Så snart som möjligt. Men tiden gick och ingenting skedde. Inte ens missfall, något de visserligen var glada för, men denna tystnad i kroppen var nästan ännu mer skrämmande. Elisabeth led, och Simon gjorde vad han kunde för henne. Tog henne med på resor, gjorde henne delaktig i arbetet så att hon inte skulle gå och grubbla hela dagarna. De hade börjat tala om att ta till sig något föräldralöst barn, då Elisabeth äntligen tagit till sig Ceridwens råd om att hälsa på moster Etain och kusinen Aislin, som var kunniga i växtrikets läkekonst.

Och nu var det dags. Ett mirakel!

Ceridwen kom dit i grevens tid. Värkarbetet hade startat på natten, och tilltog med jämn fart. Stadens bästa läkare fanns på plats, och nickade godkännande när patientens mor ville hålla henne i handen.

-Du är så duktig, viskade hon. Min fina dotter! Jag är så stolt över dig, så oerhört lycklig för er skull!

-Det gör så ont, mor! flämtade Elisabeth mellan värkarna.

-Jag vet, älskling. Men all den smärta du känner nu, den slipper ditt barn. Du tar den istället, förstår du?

Elisabeth blundade och nickade. Visste inte om det var sant, men det var en tröst.

 

Strax före solnedgången föddes en liten perfekt flicka. Ceridwen var den första att hålla henne, hon torkade av barnet och svepte in det ordentligt innan hon lade det i dotterns famn. Simon fick komma in. Han grät av rörelse, tackade alla, rörde försiktigt vid den pyttelilla kinden.

-Jag skulle vilja döpa henne efter dig, käraste! sade han blygt med grumlig röst.

Elisabeth log trött.

-Ja, det förtjänar jag faktiskt! Men... Jag skulle vilja föra vidare mitt walesiska arv. Låta temat i kvinnolinjen gå vidare. Mormor heter Branwen, mor heter Ceridwen, så har vi Meirwen... Det här Wen, mor, vad betyder det?

Ceridwen svalde, rörd in till hjärteroten.

-Vit, sade hon ostadigt. Och roten är Gwen. Det finns många vackra namn som både börjar och slutar på det. Men vill ni ha in Elisabeth också... så kanske Eilwen?

-Eilwen...

Makarna Simon smakade på namnet.

-Min lilla Eili, smekte Elisabeth med rösten. Ja, Eilwen skall hon heta! Tack, mor!

-Tack själv! Det betyder mycket för mig. Mer än jag förstod.

 

Onsdagen blev den mest fridfulla och den lyckligaste dagen på många, många år för Ceridwen. Hon ville inte låta den anställda barnjungfrun sköta flickan, utan satt själv med henne timmar i sträck medan Elisabeth sov och Simon bjöd alla gäster på sina fem hotell på cigarrer. Det var lågsäsong, så det hade han råd med. Eilwens renhet rensade även Ceridwen från det tumult som rivit i henne sedan hennes fars död. Framtiden låg rent bokstavligt talat i hennes händer. Allting kunde ordna sig. Alla förtjänade en ny start! Moderskärleken vällde på nytt upp i henne. Å, om hon inte vore så gammal! Om hon själv kunde få ett barn till, få känna det här magiska bandet! Nåväl, hon fick nöja sig med barnbarn. Meirwen hade talat så varmt om unge herr Mayweather, och hade visst flyttat hem till honom nu. Kanske skulle det inte dröja länge innan familjen utökades med fler små mirakler.

 

Vid lunchtid på torsdagen kom Hector, Valentine och Mary från London, och Meirwen reste ensam från Maidstone. Medan syskonen beundrade den lilla, gick Ceridwen undan med Hector. Han var sig inte lik, men såg åtminstone inte lika död ut i blicken som när hon hade rest.

-Hur är det? undrade hon lågt.

-Jag vet uppriktigt sagt inte, svarade han lugnt. Jag känner mig... avstängd. Inte likgiltig, men... Det är svårt att förklara. Som om ingenting av det som var viktigt förr spelar någon roll nu. Som om jag har fått ett nytt liv, som jag inte vet vad jag skall göra med.

Hjärtat slutade nästan slå i hennes bröst. Aldrig förr hade hon känt sig osäker inför sin man, alltid tagit hans kärlek för given. Om han kände sig avstängd...

-Men en sak vet jag, nu sedan jag hållit lilla Eilwen i famnen.

Han drog ett djupt andetag.

-Molly väntar barn. Jag fick veta det i söndags, skulle ha berättat för dig om jag inte hade fått telegrammet om Meirwen. Och jag tänker ta mitt ansvar och erkänna det som mitt.

En malström av känslor svepte igenom Ceridwen. Svartsjuka. Sorg. Hopplöshet. Avsky och avsmak. Men även glädje och känslan av nytt hopp. Hon hade ju själv just önskat sig ett nytt barn, men måste det vara ett som hon själv hade fött? De hade inte sett mycket av Molly sedan de återvänt till Greenhill på nyårsafton. Hon hade haft vett att hålla sig undan.

-Det är därför som Meirwen hatar mig så innerligt nu igen. Delvis därför.

-Var det därför som hon vägrade följa med dig från häktet?

Han log snett.

-Nej... Nej, hon följde med mig, efter mycket om och men, men hon vägrade förstå villkoren för hennes frigivning. Att jag skrivit på ett borgenpapper och därmed gjorde mig ansvarig för henne. Hon trodde att hon bara skulle kunna åka tillbaka till Maidstone, som om ingenting hänt. Menade att jag som vanligt försökte styra och ställa över hennes huvud. Sedan kom det fram att hon också väntar barn.

-Na! Beth wyt ti'n dweud!

-Språket, Ceridwen. Tydligen har kommissarien ett sorts sjätte sinne, så att han kan uppfatta sådant även när det är så tidigt att kvinnan inte vet om det själv. Meirwen svor och kallade det en förbannad lögn, men då förstod jag varför hon var så våldsam. Jag mindes ju hur du var när du väntade Elisabeth.

Ceridwen nickade förstummad, kunde bara lyssna.

-Så då ville jag tala i enrum med kommissarien. Förklara att han måste ha överseende med henne, att hon inte kunde rå för sitt humör även om det naturligtvis inte är acceptabelt att bruka våld mot en tjänsteman. Skulle jag ha förklarat det med henne i rummet, så hade hon nog slagit ihjäl oss båda. Men då blev hon plötsligt så liten och behövande, kramade mig, kallade mig far igen. Jag smälte som smör. Ett par ögonblick. Innan hon spottade på mig. Då förde de ut henne med våld. Och kommissarien...

Blicken vilar långt, långt borta.

-Ja? uppmanade hans hustru.

Hector ryckte till, som hade han verkligen inte varit närvarande.

-Kommissarie Fallchester kysste mig, sade han torrt. Och jag fullkomligt drack honom. Livrädd, omtumlad, överraskad bortom förstånd, men så villigt, Ceridwen! Så nu förstår jag dig. Men Meirwen... Hon kom in igen strax efter det, och plockade upp stämningen trots att det egentligen inte fanns något att ta på. Jag lät henne gå före mig in i vagnen och skulle ge order om att köra henne till Maidstone, själv behövde jag få vara ifred och tänka. Men det accepterade hon inte. Hon for ut mot mig, frågade varför jag inte hade gratulerat henne till förlovningen. Då gjorde jag det, och frågade om det var sant att hon väntade barn. Hon förnekade ivrigt, hur kunde jag bara tro det! Men när jag undrade om det faktiskt var helt omöjligt, så erkände hon att det nog inte var det. Det var då jag gjorde misstaget att berätta om Molly. När hon bytte samtalsämne och frågade om jag funnit någon ny arbetsplats åt henne än. Du vet att jag försökte, så fort vi kom hem från Wales, men hon var verkligen förkrossad. Har ju bott över halva sitt liv på Greenhill, ser mrs Tilly som sin mor och hela tjänarstaben som sin familj. Hur skulle jag kunna skicka bort henne då? Straffa henne för något som jag själv initierade. Det hon gjorde... Nej, det kan jag inte förlåta. Men hur skulle jag kunna straffa henne, samtidigt som jag lät Valentine gå fri? Du säger att Valentine har fått sitt straff, genom hur han mår. Jag väljer att tänka att Molly också har fått det. Att bli gravid som en ensamstående piga, det kan inte vara lätt. Vad skulle jag ha gjort?

Efter några ögonblicks tystnad insåg Ceridwen att frågan inte var retorisk, utan uppriktigt ställd.

-Nej... Nej, Hector, du gjorde rätt. Hade jag inte tyckt det, så hade jag själv låtit avskeda henne, det vet du. Jag har bara valt att inte tänka på det. Men barnet... Naturligtvis skall du erkänna det! Annars skulle jag skämmas över dig!

Hector nickade.

-Det var vad jag trodde. Du har alltid haft hjärtat på rätta stället. Kommissarien föreslog att jag skulle låta skicka iväg henne, och ändå ta ansvar utan att erkänna att det var mitt... För Mollys skull. För att inte hon skulle bli föraktad. Men det här handlar inte om henne längre. Det är ett nytt litet liv på gång! Ur mardrömmen kan det spira något levande, är det inte... bisarrt?

-Och underbart!

-Ja, och underbart. Men Meirwen blev vansinnig. Hon började slåss igen, och tog återigen tillbaka allt släktskap med mig. Då försökte jag lämna henne, stannade vagnen och sade att för all del, ville hon inte vara min dotter så fick det väl vara så. Men inte heller det dög åt henne, hon följde efter mig, fortsatte slå, anklagade mig för att, så att säga, ha ”förhandlat” med kommissarien för att få henne släppt. Hon visste nog vad han gick för när det gällde män, sade hon.

-Men Mei! kved Ceridwen.

-Det skulle hon inte ha sagt. Allt det andra kunde jag ta. Men att hon skulle smutsa ner ett av de mest fantastiska ögonblicken i mitt liv, det kunde jag inte tåla. Jag slet åt mig något remtyg från hästen, och band henne. Sedan körde jag tillbaka henne till häktet.

Ceridwen blev stum. Sedan kunde hon inte hindra ett leende.

-Det är säkert mycket illojalt av mig, men.. du har mina fulla sympatier!

Hector log också, trött men glad över ett ögonblicks samhörighet, och att bli förstådd.

-Dina, ja. Men Meirwen var inte så glad. Hon förbannade mig, önskade mig död och att djävulen måtte ta min själ. Och det kanske han har gjort också.

-Säg inte så!

Hon glömde att vara rädd för att hans kärlek till henne kunde ha försvunnit. Kastade sig i hans famn, kände hur hans armar fångade upp henne och höll henne hårt, hårt.

-Det är ju du, grät hon. För mig är du samma man som jag förälskade mig i vid första ögonkastet. Jag vill ha dig i mitt liv! Jag vill vara din hustru, jag vill att du skall älska mig!

Han tog hennes huvud i båda händerna och såg länge och sökande in i hennes tårfyllda, bruna ögon. Så kysste han henne, mjukt och sorgset.

-Ingen flod är djup nog att skölja bort min kärlek till dig, Ceridwen! viskade han. Du, som har varit själva livet för mig i så många år!

Med en lättad suck blinkade hon bort sina tårar och snöt sig.

-Vi skall ta hand om ditt barn, sade hon bestämt.

 

De gick ut i stora salongen, där Valentine satt i soffan och såg håglös ut medan Mary lite förskräckt betraktade hur Meirwen gick runt och fingrade på inredningen. Fick man verkligen göra så?

Hector och Ceridwen satte sig i varsin fåtölj. Ceridwen skulle just till att fråga Meirwen hur hon trivdes på Maidstone, då dottern satte sig bredvid Valentine och viskade något.

Ceridwen rynkade pannan. De där två... De hade ett alldeles för intimt förhållande. Den känslan hade gnagt i henne i flera år nu. Det var något... nästan oanständigt över deras närhet. Något som inte kändes sunt i deras ömsesidiga beroende av varandra. Valentines hjälplöshet, Meirwens inställning att hon måste vaka över sin bror hela tiden.

Plötsligt lade Meirwen handen på Valentines lår, vände hans ansikte mot sig och kysste honom. Först försiktigt, sedan allt mer passionerat, och han besvarade närmandet ivrigt. Ceridwen hann inte reagera innan nästa dråpslag kom.

-Vet ni? sade hon till sin bror, ignorerade fullständigt alla i rummet. Kommissarien och Hector hade rätt i sina anklagelser... Jag är faktiskt med barn!

Ytterst flyktigt sneglade hon mot Hector mitt emot och flinade lite, innan hon reste upp huvudet och kysste sin bror passionerat igen.

En fläck, en mikroskopisk liten del i Ceridwens själ som hon i så många år hade förträngt, tog fäste i hennes medvetande. Växte. Spred sig. Förlamade henne. Kylde ner varenda vettig tanke. I Meirwens hastiga, illvilliga leende såg hon sin far glimma förbi. Hans triumf när han lyckats göra någon ledsen. Snälla mamma Branwen som tog alla smällar, som villigt grät för att göra sin make till viljes. Gareth, som utnyttjade allt och alla omkring sig, som trampade på allt som var rent... Hur hade hon kunnat undgå att se hur lik Meirwen var honom?

För att hon aldrig hade lett på det där viset innan.

-Är det Vals? frågade hon bedrägligt lugnt, överraskad över att hennes röst överhuvudtaget fungerade.

-Kanske, ler Meirwen retsamt.

Mitt i bröstet tändes en annan känsla, så välbekant att hon inte ens blev rädd.

-Var det nödvändigt att basunera ut detta inför Mary? förlängde hon frågan medan hatet fick fäste i en blodåder, och sakta började sprida sig ut till varenda kapillär i kroppen.

-Hon skulle ändå fått veta tids nog, svarade Meirwen med ett lugnt leende. Barn tenderar att växa och synas, har jag hört.

Hector reste sig och tog mjukt tag i Marys arm.

-Kom vännen, så går vi ut, sade han mjukt.
-Vad står på Hector? Fortsatte Meirwen med samma leende fastgjutet i ansiktet, men nu blandat med ett stänk av hån. Är ni inte glad över att ni haft rätt i det hela? Och att ni har ett barnbarn till på väg, även om det bara skulle vara via er son? Hade ni fortfarande varit min far hade det varit dubbelt så mycket barnbarn, vore inte det fantastiskt?

Hector stannade i dörren, fortfarande med armen om den ytterst förvirrade Mary. Vände sig långsamt mot Meirwen.

-Det är sannerligen goda nyheter, sade han lågt och behärskat. Likaså nyheten att jag åter är levande för dig. Gratulerar!

Han gjorde en ansats till att föra ut Mary, men hon skakade loss hans varsamma hand.

-Jag förstår inte! utbrast hon ångestfyllt. Mei! Val! Vad menar ni? Vad gör ni?

-De flesta kvinnor går nog till sin fars grav för att berätta nyheter när de är så här stora, sade Meirwen lugnt till Hector, varpå hon tystade Valentine som försökte protestera, genom att kyssa honom på nytt och spänna de hånleende ögonen i Hector.

-Mei!

Mary rusade fram och försökte slita isär sina syskon.

-Syskonkärlek kallar de det, kära du! spann Meirwen och strök systerns kind ömt och menande. Känner du dig utanför?

Ceridwen blundade ett ögonblick. Syskonkärlek...

 

-Nu skall vi leka en av pappas favoritlekar, flickor. Ni sitter där, mitt emot varandra, och håller andan så länge ni kan. Om du andas först, Ceri, så åker din syster på stryk. Och vice versa. Om du svimmar, åker din syster på stryk med bältet. Och vill du inte vara med, så åker din syster på stryk med käppen. Vill ingen av er leka, så kommer inte mamma att kunna sitta ner på fjorton dagar, förstår ni? Sätt igång!

 

Hectors mjuka röst väckte henne tillbaka till en lika skräckfylld nutid.

-Du gör väl inte detta för att såra en död man, Meirwen?

Då äntligen fick hon rörelseförmågan tillbaka, och drog åt sig den flämtande Mary som ryckt sig loss. Med en blick full av avsmak mot sina tvillingar, lämnade hon rummet. Väl ute sjönk hon ner på golvet, med ryggen mot dörren, så uppfylld av vibrerande hat att hon var nära att svimma.

I alla hår hade hon haft fel. Trott att det var alkoholen som gjort Gareth till ett monster. Nu visste hon. Hatet fanns i deras blod. Illviljan och brutaliteten låg där och lurade precis under ytan. Droger ökade risken för att det skulle bryta igenom, men ondskan kunde ändå slippa loss.

Min gud, låt mig inte skada dem! Låt mig inte hata dem så innerligt!

-Mor?

Mary föll ner på knä bredvid henne.

-Mor, är allt som det skall?

Ännu vågade inte Ceridwen öppna ögonen, rädd för att hatet skulle lysa igenom.

Idag av alla dagar.

Tre dagar efter att Hector nästan hade ryckts ifrån henne – driven av Meirwens eget hat.

En kort stund efter att de hade beundrat lilla Eili, glatt sig åt den nya världsmedborgaren.

Idag hade de gjort detta. Spottat på hennes lycka, slagit sönder hennes hopp om en ljusare framtid. Solkat ner allt som var vackert.

-Ett ögonblick, älskling. Jag blev bara lite yr.

I flera minuter satt hon där, ur stånd att driva känslan ur sin kropp. Förstod med ens sin far, och hatade det också. Det vore så lätt att ge efter, vore så skönt att få släppa loss allt!

Som när hon dödade honom.

Och brände upp hans lik.

Hade hon verkligen trott att det skulle göra henne fri?

Ja, det hade hon.

Nu hade det blivit tvärtom. Genom att ge efter, hade hon låtit honom ta en bit av sin själ.

Jag måste... jag måste...

Vad måste hon? Måste göra något gott istället för ont. Måste försöka förstå och förlåta. Kämpa emot det här. Måste tänka på allt som är fint med dem. Allt roligt de haft. All kärlek de delat.

Med möda tvingade hon fram bild efter bild av Meirwen och Valentine där de skrattade, lekte, låg hopkrupna intill henne för att få höra en kvällssaga. Långsamt, långsamt trängde livet undan den iskalla känslan i blodet.

Hon nästan slet upp ögonen, och mötte Marys oroliga blick.

-Jag är ledsen att du skulle behöva se det där, gumman.

-Vad handlade det om, mor?

Ceridwen reste sig och drog upp dottern på fötter.

-Kom, vi behöver en kopp te.

 

De hade just hunnit slå sig ner vid bordet i den ljusa matsalen med sina rykande koppar när det hördes ett ordentligt brak inifrån rummet de lämnat. Kort därefter slog dörren igen.

Det var frestande. Så oerhört frestande att bara sitta kvar där med sitt te, och titta ut genom de stora fönstren som vette mot stranden. Låta tvillingarna sköta sitt. Slippa alla upprivna känslor de lämnade i sitt kölvatten.

Känslan av hat spratt till igen.

Nej!

Hon skulle fortsätta vara en så bra mamma hon kunde! En god mor lät inte sina barn bråka på det här sättet.

Ceridwen bet ihop och skyndade för att se vad som hänt.

I hallen mötte hon en uppriven Meirwen.

-Älskling. Kom så pratar vi lite, bara du och jag. Vi kan gå ut om du vill.

Meirwen skakade frustrerat på huvudet.

-Jag vill inte prata med någon av er! Någonsin! halvt skrek hon genom tårarna.

-Schhh, jag vet. Kom så går vi ut.

Hon såg argt på sin mor.

-Lyssna på vad jag säger! Jag vill inte prata med er! INGEN av er! Jag vill aldrig se den här familjen igen!

Ceridwen bet ihop. Tvingade sig till att lägga band på den avskydda känslan som slogs i bröstet för att slippa loss.

-Jag vet älskling. Men jag är din mamma och jag älskar dig hur du än är och vad du än gör. Och du skall inte vara ensam och arg nu. Det är inte bra för barnet.

-Det är värre för henne om hon måste leva med er! Jag kan inte stanna i närheten av er! Jag orkar inte. Jag vill lämna den här förbannade familjen bakom mig och låta henne få ett normalt och tryggt liv!!

Hon gick ut, med Ceridwen i hälarna.

Jag får inte låta henne gå. Då har han vunnit. Igen.

-Du är väldigt arg, och det har du all rätt att vara.

-Låt mig vara!!

-Nej,

Meirwen gav sin mor en riktigt arg sammanbiten blick med åska i ögonen och vände sig sedan om och började gå med hastiga steg. Ceridwen följde henne, plötsligt kändes det som att hela hennes överlevnad berodde på om hon lyckades bli sams med Meirwen eller ej. Om den destruktiva känslan tog över, om den inte försvann... Då skulle hon kvävas. Det visste hon.

Meirwen blev mer och mer frustrerad. Till slut vände hon sig om och skrek:

-Låt mig vara ifred! Jag hatar er! Jag vill aldrig se er igen! Ska det vara så svårt att förstå?!?

Hon stirrade argt på sin mor med bröstkorgen hävande, men till slut veknade hon och hennes ögon blev bara sorgsna.

-Snälla du, låt mig bara gå, viskade hon snyftandes.

Det var alltså så det kändes att få höra att ens barn hatade en. Som en kraftig stöt rakt i bröstet. Rösten som ropade åt henne att strunta i allt och göra dottern till viljes blev allt starkare, men hon vägrade ge efter för den. Inte än!

-Bara om du låter mig krama dig en stund först.

-Snälla du, jag vill bara vara ifred. Jag orkar inte med er nu. Inte ens dig.

-Bara en stund.

Jag måste få hålla om dig, förstår du inte? Annars dör jag!

Meirwen gav upp och kröp ihop i sin mors armar. Ceridwen sjöng lågt för henne på walesiska, strök henne mjukt över håret och kände hur värmen återvände. Kanske kunde de rädda detta i alla fall.

-Jag kan inte låta henne växa upp med er, sade Meirwen efter en stunds ro. Snälla förstå det.

-Jag förstår, svarade Ceridwen vänligt, och det gjorde hon faktiskt. Det var Meirwen som inte förstod att det inte var familjen i sig som var skadlig. Det var de själva. Det arv de bar på. Hon skulle aldrig kunna gömma sig för det.

-Det sårade mig så mycket att du trodde... att du inte förstod att jag inte var allvarlig...

Hon drog efter andan.

-Hur i hela världen kunde du tro att jag skulle kunna bära Vals barn?

Den rofyllda känslan blev svagare, men Ceridwen kämpade för att behålla sitt lugn och svarade vänligt:

-Hur i hela friden kunde du säga något så dumt då, älskling? Inför Mary?

-Jag skulle bara... retas med Hector. Valentine och jag vi.. vi skojade om det i Wales. Och jag var så arg på Hector och ville bara... Herregud, jag trodde väl aldrig att du och Mary skulle tro på det! Vad tror ni om mig egentligen?!

Hon snyftar till.

-Mei... Jag är ledsen, men det var inte så svårt att tro på.

Inte om du visste vad som hänt tidigare i vår familj, flög igenom hennes huvud men den tanken sköt hon ifrån sig så effektivt att den lika gärna aldrig kunde ha tänkts.

Meirwen drog sig häftigt undan.

-För guds skull mor.... Jag skulle Aldrig. ALDRIG! Han är min bror! Mitt eget kött och blod! Det är en sak att andra tror saker om oss, men att du också skulle.... Jag orkar inte det här. Jag vill hem.

Hon försökte resa sig, men Ceridwen höll fast henne och sade:

-Inte du, Mei. Inte du. Du skulle inte göra det, det vet jag. Men jag var inte så säker på Val.

Nu var det sagt. Kanske borde hon ha varit tyst.

-Helvete mor! Du kan inte mena på allvar att du tror att han skulle ha våldtagit mig också! Det krävs två vet ut, och varken jag eller Val skulle någonsin! Jag hatar er allihop.

Där var det igen. Hatet.

-Då så. Då vet jag, svarade hon svalt.

-Du är lika illa som Hector. Jag vill aldrig se någon av er igen.

-Det kan du glömma! Har jag så fel då? Se mig rakt in i ögonen och säg att jag inte är i skuggan av närheten när det gäller Val!

Meirwen fäste de tåriga ögonen bestämt i sin mor.

-Valentine skulle aldrig någonsin göra något sånt. Inte mot mig. Jag är hans syster för guds skull! Sluta tro så lite om honom!

Ceridwen såg tillbaka, sökande.

-Är det så? Har han aldrig ens rört vid dig, på sätt han inte borde? Ens i sömnen?

På något sätt kändes det viktigt att få misstankarna bekräftade. Var det sant, så skulle hennes vaga olustkänslor inte längre vara vansinniga, utan helt enkelt intuition.

-Herregud mor!

Meirwen vek undan med blicken och rodnade kraftigt.

-Valentine skulle aldrig någonsin göra något mot mig. Jag skulle omöjligt kunna bära hans barn, kan vi lämna det där?

-Naturligtvis. Förlåt mig, jag var bara dum. Förlåt, Meirwen! Det har hänt så mycket senaste tiden, jag är rädd för att jag kan tro vadsomhelst just nu.

Dottern suckade, veknade inför snällheten hon mötte. Orkade inte hålla hemligheter längre.

-En gång... viskade hon. För några år sedan. Men det var ett misstag i sömnen, han visste inte vad han gjorde. Och... han sa att han drömt. En gång.

Ceridwen nickade. Kände sig för ett ögonblick som död inuti. Kanske hade det varit bättre om hon inte insisterat på att få veta. För att få tillbaka en gnutta liv igen drog hon ner Meirwens huvud mot sin axel.

-Men han skulle aldrig någonsin i vaket tillstånd. för allt i världen... han är min bror... Och jag skulle aldrig! förstår du hur ont det gjorde att ni trodde det?

Förstår du hur ont det gjorde att tro det?

-Jag trodde aldrig det, Mei, ljög hon. Jag förstår. Och jag vet att han aldrig skulle göra något sådant när han var vaken. Men hans sömn... har ju varit orolig. Länge.

Och du har alltid gjort allt du kan för att trösta honom.

-Det trodde du visst! Du såg så besviken ut.. och tog med Mary ut.. Du frågade till och med! Hur kunde du? Jag trodde jag kunde lita på dig...

-Jag var besviken på skådespelet, Mei. Och visst, jag frågade. Jag är inte perfekt, jag reagerar också starkt ibland - och ni ville ju att vi skulle tro att det var så.

-Jag ville bara retas med Hector! Jag trodde att han skulle vara dum nog att gå på det, inte du! Det var ett skämt... inget mer....

Hon snyftade till igen, krympte ihop och blev plötsligt nästan mindre än sin mor.

-Jag ville att du skulle vara glad.. Över barnet...

-Älskling! Jag är så glad! Så oerhört glad, det vet du. Men du måste förstå att glädje över barnet inte var det som överskuggade den scenen ni spelade upp.

-Herregud... Det var ett skämt... Madoc sa att folk pratade så... vi tänkte att det skulle vara roligt att driva med folk.. Och jag var, är, så arg på Hector.

Ceridwen satt tyst en stund.

-Önskar du honom verkligen död, Meirwen? På allvar, djupast in i ditt hjärta?

-Ja, viskade hon. Ja, jag vill aldrig se honom igen. Jag vill aldrig se någon av er igen. Jag ska gömma mig långt bort från allt som kan skada henne.

Känslan av förstening kröp tillbaka.

-Är det verkligen så illa?

-Ja.

Ceridwen slöt ögonen en stund.

Älskade, älskade barn. Du kan inte gömma dig från dig själv.

-Då så. Då skall du få vara ifred.

 

De talades vid en stund till. Om framtiden. Om att välja. Och att kämpa. Meirwen gick med på att följa med in och ta farväl av åtminstone Mary. Ceridwen lät dem vara ifred, satte sig vid bordet med sitt nu iskalla te. Försökte upprepa sitt mantra. Det som har hänt har hänt, det är framtiden som är viktig. Men för en gångs skull lät orden tomma. Framtiden? Vad vore den, om hon inte fick dela den med sina barn?

Marys höjda röst fick henne att hoppa till. Det var så ovant att höra Mary upprörd, att hon genast lämnade tekoppen ännu en gång för att se vad som hänt.

Mary hade lämnat det luftiga gästrum som hon blivit tilldelad, och mötte sin mor i hallen.

-Mei säger att vi är dåliga, och att ni och far inte får vara i närheten av ett litet barn. Men Eilwen då? Får vi aldrig mer se Eli och henne igen heller, Mei?"

Ceridwen föste snabbt tillbaka sina döttrar in i rummet.

Meirwen kastade en otacksam blick mot sin mor innan hon bekymrat såg på Mary.

-Det är klart att ni får. Elisabeth skulle aldrig fösa bort er. Men.. Hon är redan mer distanserad från familjen och allt som händer där. Det är inte jag. Så jag måste bryta upp för att kunna ge mitt barn ett bra liv bortanför det.

Hon vände sig med en vädjande blick mot sin mor.

-Snälla förklara för henne. Berätta att ni respekterar mitt beslut.

Utan förvarning smög den sig tillbaka, den där känslan av att vilja skada. Och nu orkade inte Ceridwen stå emot längre. Meirwen hade redan sagt upp relationen, vad hade hon nu att förlora?

-Visst kan jag förklara. Du förstår, Mary, fri kärlek det gäller bara för Meirwen. Inte för någon annan
Rösten klingade tillgjort vänlig, hennes ögon svartare än vanligt.

Meirwen såg gapande på henne.

-Fri kärlek?! Vad i...

Hon hindrade sig själv från att svära inför Mary.

-Bara för att du finner det lämpligt att hoppa i säng med vem som helst betyder det inte att jag gör det! Jag har aldrig..!

Ceridwen stängde dörren bakom dem, ställde sig med ryggen mot den så att ingen skulle kunna smita ut utan att flytta på henne.
-Tänk på att babyn sover. Håll era röster nere. Det Meirwen vill lära sitt barn, det är att man får slå vem man vill. Att man får spotta på vem man vill. Tillochmed regelrätt misshandel, det går an. Man skall vägra att sträcka ut en hand mot den som ber om förlåtelse, man skall tala om för folk att de bör ta livet av sig och hamna i helvetet. TYST! Man skall förkasta allt gott, se det dåliga i allting, man skall slå klorna i den man säger sig älska och suga livet ur dem fullkomligt. Sedan skall man kasta bort dem som begagnade trasor. Och framför allt skall det här barnet få lära sig att det bara är det som är viktigt. Att andra barn, dem skall man förskjuta, trots att de inte har gjort en fluga förnär eller ens har blivit födda. Det är en sådan tillvaro som Mei vill ge sitt barn. Det är det som hon kallar för trygghet och kärlek.

Meirwen stapplade bakåt och såg förskräckt på sin mor.

-Det där... Det där är orättvist! Jag var arg.. Och de förtjänade det! Och jag skulle aldrig... aldrig göra så igen... inte inför henne... Jeremiah han, han gör mig lugn. Han ser till att jag inte gör så! Ögonen började tåras och hon backade tills hennes rygg slog i en bokhylla.

-Du är fruktansvärt orättvis nu.... Allt jag vill ge henne är kärlek. Och trygghet bort från denna förbannade familj med all kyla, all "fri kärlek", allt opium, alla...

Hon tystnar. Ville inte säga våldtäkter framför Mary.

-Vem är du att beskylla mig efter allt du har gjort! fortsatte hon istället.

Marys skrämda blick växlade mellan dem, snabbt som en fågel.
Ceridwen lade armarna i kors och lutade sig åter mot dörren.
-Menar du att jag brände upp min fars lik? Eller är det mitt förhållande med Morgaine som stör dig?Meirwen stod förstummad ett ögonblick och såg på sin mor, gapandes och blinkandes. Sedan rusade hon fram och slog henne med knytnävarna på bröstet, djupt ilsket.

-För i helvete mor!! Hur... Hur kan ni?!?! Med min vän?!?

Ceridwen värjde sig så gott hon kunde, men stod kvar och slog inte tillbaka. Hon har aldrig någonsin slagit något av sina barn, och skulle hon börja nu skulle hon kanske aldrig kunna sluta.
-Du ser, Mary. Man får slå när någon förtjänar det. Och när någon gör en lugn, då blir det barn.

Meirwen stannade upp i sin attack, förfärad och förorättad, innan hon gav sin mor en örfil och backade undan. Bröstet hävde sig av ilska.

-Hur vågar du!! Det är inte så... Det var aldrig så! Jag är inte du! Jag gör inte sånt!!

Ceridwen tog sig om kinden, kände hur det brann i henne av lust att slå tillbaka men istället höjde hon rösten inför nästa salva:

-Nej, sådant gör ALDRIG du, Mei! Aldrig! Vilken tur att det är DU som är helt perfekt! Som aldrig gör fel! Som sticker huvudet i sanden och skyller på alla andra! Din förbannade martyr! Din skenheliga, jävla, förbannade snorunge!

Meirwen backade bakåt, varje ord kändes som ett slag rakt i magen och hon kände hur tårarna brände.

-Jag.. jag har aldrig påstått... Jag vet att jag inte är perfekt! Jag vet och jag skäms över vad jag gör! Och du säger åt mig att sluta beskylla mig själv för saker och så gör du det själv nu! Jag... Det gör så ont.

Hon slog armarna om sig själv och försökte hämta andan så gott det gick. Ceridwen andades också häftigt, men lyckades få kontroll över sig själv och sade något lugnare:
-Ja. Det gör ont. Det gör så fruktansvärt ont, att göra allt man kan -ALLT- för ens barn i tron att det är det bästa. Och så förkastas det. Trampas sönder som något obehagligt som måste sopas under mattan. Vad har vi gjort som är så fruktansvärt fel. Meirwen? VAD? Mot dig? Ja, jag har ett förhållande med din väninna. Jag tröstade henne när hon var ledsen, vi blev också vänner, och det djupnade i den vackraste kärlek jag någonsin varit i närheten av. Jag älskar henne, och hon älskar mig. Samhället säger att det är fult. Du säger att det är fult. Men skall jag avstå ifrån den skimrande glädjen, den läkande närvaron, för din skull, Meirwen? Kärlek är så sällsynt och så mäktigt, den känner inga mänskliga lagar, det kan du väl själv förstå? Gör det mig till en dålig människa, att jag älskar?

Men Meirwen var för upprörd för att vilja lyssna.

-Morgaine! Hon.. hon är min vän.. Vi lekte som små. hon är så.. så ung! HON ÄR MIN VÄN! Hur i helvete kan du dela hennes säng?! Hur ska jag någonsin kunna se henne i ögonen igen?! Förstår du inte vad du har gjort?! Och så frågar du vad ni har gjort som är så fel! När du delar min väns säng, när Hector gör en annan kvinna med barn, när han binder ihop mig och lämnar mig till att ruttna i häktet! När ni båda övergav mig och Valentine i en tid då vi behövde er! När Hector har spenderat hela våra liv med att vara elak och förtryckande mot oss! Hur i helvete kan du fråga vad ni har gjort mot mig?!?! Hur vågar du förebrå mig för att jag vill lämna den här familjen!?

Ceridwen steg åt sidan och öppnade dörren.
-Varsågod.

Meirwen såg förtvivlat på sin mor. Det var inte så här hon ville säga farväl till sin familj.

-Och... om jag går nu? frågade hon osäkert.

-Så gråter jag blod, konstaterade Ceridwen enkelt.

-Kan någon förklara... viskade Mary som stod och trycker i ett hörn med stora, olyckliga ögon.
Ceridwen suckade trött.

-Jag skall försöka. Till att börja med... Nej, Hector har inte varit en bra far. Inte till Mei och Val i alla fall. Det har sina förklaringar men inte sina ursäkter. Han vet om det och vill förbättra sig, men Mei är så förbittrad att hon inte kan se det. Och när det gäller oss... Käraste Mary. Både din far och jag är välsignade med förmågan att förälska oss i både män och kvinnor. Det är ett lagbrott, och ett religiöst brott också men... Ibland måste man tänka själv. Välja själv. Ni är alla så pass vuxna nu, att vi känner att vi kan leva våra liv som vi gör om vi bara gör det diskret och är uppriktiga mot varandra, jag och din far. Vi vet var vi har varandra. Vi älskar varandra. Men vi älskar andra också. Valentine älskar också en man. Jag trodde att jag hade givit er en så pass fri uppfostran att ni inte skulle fördöma det, men jag hade tydligen fel. Din syster vill inte veta av oss, och det finns ingenting jag kan göra åt saken. Inte utan att sälja min själ. Och det gör jag aldrig. Inte för någon, levande eller död.

-Nu är du orättvis igen! inflikade Meirwen. Jag gav Hector en ärlig chans och han försummade den! Och jag accepterade att du hade en affär med en kvinna! Och att Valentine förälskat sig i en man! Jag accepterade det för att jag älskar er! Men du kan inte be mig att respektera att du går till sängs med en av mina barndomsvänner! Eller att far gick till sängs med Molly och gjorde henne med barn! Eller hade oanständigheter för sig med kommissarien när jag behövde hans hjälp! Lika lite som jag kan acceptera vad Val gjorde mot stackars Christian! Du målar upp mig som ett monster här, men jag har accepterat, respekterat och älskat er trots era läggningar och affärer! Men jag är inte så omoralisk som alla er andra, jag har faktiskt gränser! Jag må tappa besinningen ibland och slå folk, men jag ligger inte runt hur som helst som alla er andra!!

Med ens kände Ceridwen hur trött hon var. Trött ända in i benmärgen. Hon sjönk ner på golvet med ryggen mot väggen.

-Jag vill inte bråka mer, vädjade hon.

-Inte jag heller... Jag har inte gjort annat med er alla senaste tiden... Vad tror du jag behöver lämna familjen för? Se på oss! Skulle du vilja ha ett oskyldigt barn i den här miljön?

-Ja. Vi skall ta hand om Mollys barn.

-Då tycker jag synd om det... Jag tänker inte utsätta min dotter för det.

-Nej, du har sagt det.

De satt tysta en stund, alla tre. Meirwen tog först till orda, viskade medan tårarna började rinna igen:

-Jag vill inte skiljas så här. Inte med bråk och som ovänner...

Ceridwen kröp bort till henne och lade försiktigt armarna om henne.

-Jag är så ledsen. Så ledsen, men jag ångrar ingenting!

-Medan jag ångrar massor... Men gjort är gjort och jag måste se framåt. Snälla mor, var inte arg på mig. Hata mig inte. Jag klarar inte av att skiljas om du är ond på mig. Det är svårt nog ändå.

-Skall jag ljuga för dig då, det sista jag gör? grät Ceridwen. Jag är arg! Jag är så in i själen ledsen för hur du har förstört den här dagen genom ditt tilltag. Jag var så lycklig när jag satt med Eili i morse, innan ni kom. Med henne i famnen kändes det som att hela familjen kunde få en nystart, kunde få chansen att läka. Jag ville visa upp den lilla för er, ville dela med mig av min glädje och framtidstro, min enorma tacksamhet över att ha er alla samlade och fortfarande i livet, och så... så kan du inte ge mig det. Det räcker inte med att du öppet har önskat min älskade man rakt ner i helvetet, önskat honom död. När han faktiskt klarade sig, efter att inte ha sett någon annan utväg än att göra som du sade, så låter du honom ändå inte vara. Du säger att han är död och begraven för dig, men ändå... En halvtimme efter att du hållit det nya lilla livet i din famn, så iscensätter du något helt horribelt med Valentine - för guds skull, med VALENTINE! Han som för ett par dagar sedan höll om sin far och besvor honom att aldrig försöka göra om det, som satt vakt utanför hans dörr...

Hon grät så att hon nästan inte kunde prata, men pressade fram:.
-Honom lurar du med på det här, på att ytterligare skada din far. Det är ren jävelskap, ren och utstuderad ondska, Meirwen! Om inte Eilwen kunde få dig att tänka om... Hur skall du kunna få mig att tro att du kan ta hand om ett eget barn? Ditt hat mot Hector är sjukligt! Det du har gjort...

Hon gav upp. Kröp ihop, grät som ingen någonsin hade sett henne gråta förut. Mary stod handfallen, men var strax framme för att trösta.

Moderns ord skar som knivar i Meirwen och hennes egen gråt tilltog. Förtvivlad över att se modern så här, förtvivlad över alla ord och tvivlen de byggde i henne. Hon smög in sina armar under Marys och bara snyftade en lång stund, för förstummad för att säga något.

-J-jag.... jag är så l-ledsen... hulkade hon. J-jag... jag men-ade inte... att.. att....

Hon tappade orden, för förtvivlad och förvirrad för att svara på några av alla beskyllningar. Istället begravde hon bara ansiktet mot sin mors axel och grät hejdlöst tillsammans med henne.

De reagerade knappt när dörren sköts upp, och Elisabeth stod där med babyn i famnen, klädd i nattdräkt med det rufsiga håret utslaget.

-Vad i hela världen håller ni på med? frågade hon förundrat.

Mitt i gråten började Ceridwen skratta, kan inte hjälpa det. Mary föll in i skrattet, som hade en desperat klang.
-Mor och Meirwen uppfostrar mig, kved hon.

Elisabeth skakade på huvudet åt dem.

-Kan ni uppfostra henne lite tystare, är ni snälla! Jag har just fått ett barn här, och skulle behöva lite lugn och ro. Skärpning, damer!
Så gick hon.
Ceridwen tog sig samman, torkade näsa och ögon med ärmen och såg vemodigt på Mei.
-Jag vill inte att du går. Kan vi inte bara... låta bli att bråka? Låta bli att anklaga, låta bli att älta... Låta allt bli som jag hoppades på imorse? En ny start? Mei?

Hon sträckte vädjande ut sin hand.

Meirwen drog sig undan.

-Jag vill.. Men.. Jag kan inte. Än mindre nu efter allt du sagt. Det har bara bekräftat vad jag redan visste- att den här familjen är ingen plats för ett barn. Kanske borde jag lämna det själv hos Jeremiah och hans familj och försvinna jag med, jag vet inte. Men er kan jag åtminstone bespara henne.

Hon reste sig, gick mot dörren och betraktade dem mycket sorgset.

-Jag är verkligen djupt ledsen för allt jag gjort. Jag hoppas att ni kan förlåta mig.

Sedan gick hon.

 

Kvar på golvet satt Ceridwen med sin yngsta dotter.

Kanske var det för det bästa. Hade hon inte själv klagat över att alla behövde henne, slet sönder henne? Nå, nu var det en mindre att bekymra sig över.

Hur det nu var, så kunde inte den tanken trösta henne det allra minsta.

-Mor? Får vi aldrig se Meirwen igen? undrade Mary med darrande underläpp.

Ceridwen måste andas djupt flera gånger innan hon kunde svara.

-Uppriktigt sagt – jag vet inte. I min familj finns en historia av att bryta med sina föräldrar. Det tog mig tjugofem år innan jag återvände för att konfrontera mina. Etain har ännu inte gjort det. Men hon och jag har åtminstone haft kontakt i alla år. Jag tror att det kan bli bra mellan er, Mary. Det tror jag faktiskt. Du kan ju skriva till henne om du har lust, och se hur hon tar det. Det är mig hon är bitter på. Och far.

Mary klappade ömt sin mor på kinden.

-Jag tycker inte att ni är dålig, mor.

Ceridwen mötte förundrat Marys klara blick. Kände hur hoppet faktiskt återvände.

Meirwen speglade allt det kaotiska i henne. Mary tog fram de sidor som hon var stolt över. Kanske var det så, att man skulle omge sig med de människor som plockade fram ens bästa sidor, och släppa greppet om de andra.

Morgaine, tänkte hon. Jag måste träffa Morgaine. Nu. Var hon än befinner sig.