ceridwengray

Natten var ljum, mycket mer som en vårnatt än slutet av december. Ceridwens hår luktade av brandrök, blandat med hennes egen doft som alltid gjorde honom lätt yr.

Med långa, säkra steg bar Emyr sin ungdomskärlek allt längre in i skogen. Han skulle ta henne till trädet, alla träds moder, som hade hjälpt både honom själv och Valentine genom svåra stunder.

-Jag är så trygg hos dig, mumlade Ceridwen leende mot hans bröst.

-Du kan alltid vara trygg hos mig, käraste! viskade han till svar.

Hennes händer började röra sig, sökte sig upp mot hans ansikte, lade sig om nacken.

-Kyss mig, bad hon.

Emyr stelnade till, kände hur hjärtat började slå fortare.

-Nu är du yrvaken, försökte han skoja.

-Mm. Passa på, då!

Han blev nästan arg.

-Som om jag skulle!

-Mm. Jag vet nog hur du ser på mig när jag klär om, både morgon och kväll. Jag känner väl hur dina rörelser dröjer när du borstar mitt hår. Du vill kyssa mig. Och jag vill ha dig. Nu.

Blodet brusade så att han nästan inte hörde vad han själv sade.

-Ceri. Du har varit med om något fruktansvärt ikväll. Jag tänkte ta dig...

-Ta mig! avbröt hon förtjust. Ja, gör det!

-... ta dig till ett ställe i skogen som jag tror kan vara läkande för dig! fräste han och gick med ännu snabbare steg.

Ceridwen lät sig tyst bäras en stund.

-Känner du verkligen ingenting när du ser på mig? Vill du inte ens röra vid mig?

Emyr bet ihop hårt och fortsatte gå.

Med sina små händer tog Ceridwen tag i hans huvud och vred det mot sitt. Sökte hans läppar med sina, rörde dem mjukt och försiktigt.

Emyr tvärstannade. Kunde inte annat.

-Känner du ingenting alls? viskade hon, fortfarande med läpparna mot hans.

-För guds skull!

I en enda rörelse släppte han ner henne på marken, föll själv ner på knä och slog händerna för ansiktet.

Varsamt flyttade hon dem, lät små lätta kyssar falla över pannan, ögonen, hela ansiktet. Emyr stod först som förlamad, men vaknade upp och grep henne om handlederna. Så behärskat han kunde pressade han fram:

-Din man är inte långt härifrån. Om du vill... om... du borde gå till honom.

Märkligt upprymd över att bli fasthållen andades Ceridwen med glödande ögon:

-Men det är dig jag vill ha just nu!

I häpnad och förtvivlan tryckte han så hårt att han nästan bröt av hennes smala lemmar, innan han med full kraft sköt henne ifrån sig.

-Förbannelse över dig! Vad är du för människa egentligen? Vad har jag gjort mot dig, för att du skall plåga mig såhär! Har jag inte förklarat för dig? Vad är det du inte har förstått?

-Vill du inte ha mig då? frågade hon med en självsäkerhet som gjorde honom ännu mer förtvivlad.

-Vill ha? Vill ha? I himlens namn, Ceri, det är väl klart att jag vill ha dig! Varenda sekund du har varit hos mig har jag värkt av längtan efter dig, du är väl inte dum?

-Men så ta mig då! Ni har ju bestämt att jag skall följa med Hector härifrån imorgon. Ni har bestämt över mitt huvud vad som är bäst för mig. Nå, nu är det min tur att bestämma, och jag behöver dig nu!

Emyr slog näven i närmaste träd.

-Jag kan inte! Jag kan inte, jag kan inte! Det går inte, varför tror du Gwendolen lämnade mig? Tror du inte att vi försökte? Tror du inte att jag också brinner?

Ceri lade armarna i kors över bröstet.

-Det jag tror, sade hon nästan hånfullt, är att ni inte hade någon fantasi. Att Gwen inte har det förvånar mig inte det minsta, men du, Emyr? Eller var hon för pryd för att låta dig försöka? Ni karlar, ni tror att ni bara har ett enda verktyg, när ni i själva verket har en hel låda!

Emyr tog ett par hotfulla steg närmare henne.

-Du gör mig snart riktigt förbannad, sade han lent.

-Bra, svarade hon lugnt och knäppte upp sin blus.

-Ceri! utropade han med ångest i rösten. Sluta! Nu går vi hem, omedelbart!

-Inte förrän vi har älskat med varandra.

Han skrattade bittert.

-Då får vi bosätta oss här då.

-Inte då, sade hon tryggt och klädde av sig resten.

Natten var mörk, men Emyr tyckte ändå att hela skogen badade i ljus. Han såg henne. Sträckte hjälplöst ut en hand, kunde inte låta bli. Hon smög sig intill honom, kysste honom igen, omsorgsfullt och allt intensivare. Log när hans händer slöt sig om henne, strök över henne, nästan åt av henne. Åter föll han ner på knä, kunde inte hålla sig uppe.

-Dina händer, viskade hon och lossade en som grävt sig in i hennes midja. Kysste varje finger, bet lätt i dem, och fortsatte:

-Dina händer skulle kunna få vilken kvinna som helst i extas. Det är sådant ni inte vet, ni arma män, och sådant vi inte vågar berätta för er.

Så visade hon honom.

-Herregud, andades Emyr ljudlöst när han en intensiv stund senare strök en totalt avslappnad och mycket belåten Ceridwen över håret där hon låg i hans famn.

Hon skrattade.

-Tror du Gwen skulle ha lämnat dig om hon vetat?

-Aldrig, log han tillbaka.

Ett par minuter till njöt Ceri av friden inom sig. Sedan klädde hon på sig, natten var inte så behaglig efter en stunds nakenhet.

-Nu är det din tur, sade hon mjukt.

Emyr förstod inte.

-Melys och jag... vi var på en föreläsning, fortsatte Ceridwen. En mycket hemlig sådan. Om älskogens nöjen. Där fick vi lära oss mycket spännande. Ja, jag vet att du inte kan... Tillochmed jag är för blyg för att använda vissa ord, men enligt den här föreläsaren så skall en man ändå kunna nå samma höjder som jag gjorde nyss. Låt mig försöka!

-Ceri, älskade, jag har redan fått mer av dig än jag någonsin trodde var möjligt igen. Vi låter det vara där.

-Nej. Då känner jag mig så ensam.

-Ensam!

Han slöt armarna om henne och kysste henne varsamt.

-Jag var också där, som du kanske minns.

-Mm. Men.. jag skulle ändå vilja försöka. Om inte annat så för glädjen att röra vid hela dig.

-Om du bara kunde stanna hos mig, Ceri!

-Om jag stannade, så skulle jag snart bli rastlös och längta bort, det vet du.

-Ja. Meirwen förstår inte det där, men jag känner dig bättre. Jag har hela tiden vetat att du är här på besök.

-Och jag kan komma tillbaka. Till dig. Ibland. Om du vill. Men om du hittar någon annan...

-Aldrig.

-Om du hittar någon annan, så vill jag att du skall veta om du också kan få lov att känna såhär. Du har givit mig så mycket, låt mig få göra detta för dig. För mig. För framtiden. Låt mig få röra dig, helt enkelt! Om inget händer, så gör det åtminstone inte ont! Vill du inte att jag rör vid dig?

Det argumentet kunde han inte bemöta, så full av skepsis men ändå glädje lät han henne hållas.

Ända tills hon tog av hans skor.

-Vad gör du? undrade han häpet och satte sig upp på armbågarna.

-Fötterna är en spegel av kroppen sägs det, svarade hon koncentrerat och lät lillfingernageln rispa lätt över de fina linjerna som hon i mörkret inte kunde urskilja.

-Det var det dummaste... började han, men drog häftigt efter andan när han kände en bekant men bortglömd ilning i ryggraden.

-Känns det bra? viskade hon, och han kunde bara blunda och nicka.

Ytterst försiktigt satte hon tungspetsen mot samma område. Vid ett annat tillfälle skulle hon nog ha tvekat inför att ha ansiktet så nära en skogsarbetares stora fötter, som såg större delen av sitt liv instängda i varma skor, men just nu var den doften en del av den märkligt erotiska upplevelsen.

-Diw, andades Emyr och lade sig ner igen. Gud!

Ceridwen fortsatte att behandla fötterna, med tungan, håret, naglarna, tänderna. Gjorde en paus för att krypa upp och bli grundligt kysst, själv tänd på nytt.

Och till slut öppnade sig himlen även för Emyr.

En lång stund låg de tätt intill varandra och betraktade de disiga stjärnorna.

-Jag älskar dig, sade Ceridwen sorgset.

-Jag vet, käraste. Jag vet. Men tack för att jag får höra det.

-Om jag kunde dela på mig...

-Schhh. Nu är det vi. I just denna stund är det du och jag. Inga andra. Ingenting annat.

-Du och jag, upprepade Ceridwen förundrat. Du och jag.

Imorgon skulle hon resa hem. Splittrad mellan alla hon älskade, alla som hon ville vara med. Resa med ett bagage fullt med hemligheter, våldsdåd och ofattbara sanningar till en trasig tillvaro som på något sätt måste limmas ihop.

Hon suckade djupt och kurade ihop sig under Emyrs varma vinterrock.

Imorgon var imorgon. Nu var nu. Just nu hade hon allt hon ville ha.

Det fick räcka.

Emyr lyssnade till hennes andetag, hörde hur de blev lugna och regelbundna när sömnen nådde henne. Hjärtat värkte, både av lycka och sorg.

-Min Ceri, tänkte han och kysste hennes hår. Det är så lätt att älska dig.

Och samtidigt så oerhört, oerhört svårt.

Kvällsluften kylde Ceridwens brinnande kinder när hon lämnade Emyrs stuga.

Där inne satt de, hennes man och hennes son. Den ene hade hon valt, den andre hade hon uppfostrat så gott hon kunnat.

Inte tillräckligt gott tydligen.

Och hennes besvärjelse vid faderns död hade inte heller verkat hjälpa. Valentine mådde om möjligt ännu sämre nu. Hon som varit så säker på att det skulle bli bättre, att fadern skulle ta alla sina synder med sig in i döden!

Då mindes hon plötsligt.

Naturligtvis!

Hon hade glömt en mycket viktig ritual.

Synd-ätandet.

En sed så förlegad och barbarisk i det engelska samhället, att hon helt hade glömt bort den.

När någon dog, helst innan, skulle en person genom att äta ett stycke bröd och dricka lite vatten ta på sig den döendes synder, så att de inte skulle gå igen.

Så var det ju! Det var därför!

Lättad om hjärtat visste nu Ceridwen vad hon måste göra. Men vem var det nuförtiden som åtog sig sådant? När hon var ung hade det varit gamle Hywel, en eremit som bara visade sig i byn vid begravningar då han fick en sixpence för att åta sig uppdraget. Inte kunde väl han leva än?

Hon måste fråga någon.

Gick in till Fforest Arms.

-Vem anlitar vi som synd-ätare? frågade hon ägaren som stod bakom bardisken.

-Synd-ätare?

-Ja. Till far. Till begravningen imorgon. Lever gamle Hywel än?

-Nej, han dog för tio år sedan, och sedan dess har vi faktiskt inte brytt oss om det där. Det kändes lite... makabert.

Paniken hotade stiga.

-Men... om inte... Jag måste tala med Rhodri om detta!

Hon rusade ut, utan att bry sig om de roade blickarna som följde henne. Den där Ceridwen Jones, hon hade allt varit härifrån bra länge! Synd-ätare!

Elen och barnen hade lagt sig, men Rhodri satt utanför huset och rökte en pipa.

-Paid! väste Ceridwen och slet den ur munnen på honom, kastade den på marken och stampade allt vad hon orkade.

-Vad i helvete...

-Vi måste ha en synd-ätare till far! Annars kommer vi aldrig att bli fria.

Rhodri fnös.

-Vi håller inte på med sådant längre.

-Det skiter jag i. Jag tänker inte ha hans skulder hängande över mig och mina barn och barnbarn, förstår du? De måste dö, de också!

-Du är inte klok.

-Det är inte mig det handlar om nu, kan du få in det i din försupna skalle? Jag gör vadsomhelst för mina barn. Vadsomhelst! Vill du att dina barn skall bli som han?

-Lägg av, Ceri. Det finns inget vi kan göra.

-Jo, min själ om det finns!

Utan att ta hänsyn till de sovande, stövlade hon in och rotade fram en bit bröd. Det stod även en halvfull flaska sprit på bänken, som hon också tog.

-Jag får göra det själv, fräste hon.

Så slogs hon av en idé, så briljant att hon stannade upp och begrundade den i några ögonblick.

-Finns det mer? frågade hon och viftade med flaskan.

Rhodri kastade en ofrivillig blick mot vedboden och svarade snabbt:

-Det är klart att det inte finns!

Som en pil var hon framme vid boden och ryckte upp dörren.

-Ge fan! tjöt brodern och flög efter henne.

Bakom några vedträn, illa gömda, fann hon två fulla flaskor med den förhatliga vätskan.

-Brinner bra har jag hört, spann hon belåtet.

-Du skulle bara våga!

-Du skulle bara våga stoppa mig! Jag är din storasyster, du skall visa mig respekt!

Rhodri tvekade.

-Vad tänker du göra? undrade han skrämt.

-Följ med får du se!

Med en uppmanande blick på sin bror gick hon med rak rygg och bestämda steg bort mot bårhuset.

Kvällen var mörk, men hon visste vägen och vid bårhuset lyste alltid en liten lykta kvällen före en begravning, som för att förbereda den döde. Huset låg en bra bit från närmaste bebyggelse av begripliga skäl. Den låga dörren var låst, men Ceridwen fann en sten och slog sönder låset och gick in.

-Du är galen! flämtade Rhodri, men följde henne med en blandning av skräck, nyfikenhet och upphetsning.

Ceridwen svarade inte. Lyktan hade hon tagit med sig, och lyste nu på faderns stilla ansikte.

-Så lugn han ser ut, viskade hon förundrat.

-Ja. Det ser ut som att han har... fått frid på något sätt.

Ceridwen nickade. Det förklarade varför hans synder fortfarande förpestade hennes liv. De var på fri fot.

Hon lade brödet och den halvfulla flaskan på faderns bröstkorg. Hur orden låtit mindes hon inte alls, utan fick improvisera:

-Alla dina synder, alla dina bördor, låt det gå över i detta bröd och denna dryck. Men låt all din styrka, all den glädje och kärlek du en gång känt, flyga fritt och vara dina efterkommande till tröst och gagn!

Så tog hon en tugga av brödet, och fyllde sin mun med den förhatliga vätskan.

Utan att svälja bet hon så hårt på insidan av sin egen handled att några droppar blod trängde fram. Dem pressade hon ut och strykte över faderns döda läppar.

Rhodri betraktade henne, som hypnotiserad, och gjorde likadant. Det kändes otroligt märkligt att ha den spritindränkta brödklumpen i munnen, skrämmande, som att den faktiskt innehöll allt ont som fadern gjort. Och blodet... Smärtan var nästan välkommen.

Ceridwen såg sin bror i ögonen en lång stund, innan hon hällde ut båda flaskorna över hela liket. Rhodri blev rädd, ville protestera men kunde inte med munnen full.

Dödgrävarens spade stod lutad mot väggen. Den tog Ceridwen och hackade upp en liten grop i hörnet av bårhuset, där golvet inte var lika hårt packat. Rhodri som var starkare tog över när han förstod vad hon höll på med. I gropen spottade de ut brödet och såg på varandra.

-Vad var det vi gjorde nu? viskade Rhodri. Vågade inte tala högt härinne.

-Vi tog på oss hans synder, andades Ceridwen tillbaka. Så nu kan han inte gå igen och plåga oss mer. Men aldrig att jag sväljer dem och tar dem i min egen kropp! Här får de förfaras, brännas sönder och förmultna.

-Brännas... brännas sönder? Vad menar du, Ceri?

Hon svarade inte. Fann några trästickor och satte eld på dem med hjälp av lyktan.

-Ceri? Ceri, för i helvete!

-Gå ut om du inte törs! sade Ceridwen skarpt.

-Du kan inte bränna upp honom!

-Det är klart att jag kan, svarade hon kallt.

-Räcker inte det vi redan har gjort? Det var ju nästan en fin ritual, Ceri, snälla du, du får inte!

-Jag måste! Jag hatar den där spriten, opiet, absinthet, jag hatar allt det där så innerligt att jag måste, måste få avreagera mig på något sätt! Annars spricker jag av hat. Jag blir tokig, förstår du? Han måste brinna! Och om inte du slutar, om inte Valentine slutar, om inte Morgaine slutar, så gud hjälpe er!

Vem är Morgaine? flög det igenom Rhodris huvud, men innan han hann reagera hade Ceridwen satt den brinnande stickan till faderns spritindränkta svepning. Den fattade genast eld. Rhodri blev stående som fastvuxen, men Ceridwen letade febrilt efter mer brännbart att lägga över honom. Hon fann några plankor, en stor hög med halm, tygstycken, ett par trasiga bårar... Allt hon kunde få loss kastade hon på elden.

-Det räcker! vrålade Rhodri till slut och drog ut henne. Nu måste vi springa härifrån!

-Aldrig! Jag skall se honom brinna! Allt skall brinna, allt måste försvinna, all skuld, allt som har hänt, allt, allt!

-Har du blivit komplett galen, Ceri! Vill du att alla skall veta vad du har gjort?

-Ja! Jag vill att alla skall sluta älta en massa skit, och hellre tänka på allt hemskt jag har gjort! Om jag gör något som är värre, så kan de bara hålla käften om sina egna skulder. Kan du tänka dig något värre än att elda upp sin egen far?

Ceridwen började skratta, mer och mer hysteriskt, och hon höjde armarna för att skjutsa vinden mot bårhuset, vars väggar också började pyra.

Förfärad vände Rhodri om och sprang in mot byn. Han visste inte vad han skulle göra, men hjälp måste han ha!

Emyrs hus var det närmaste. Han slet upp dörren, och fann Valentine bredvid sin mormor.

-Ble mae Emyr? frågade han flämtande, innan han kom ihåg att det här var en engelsman. Var är Emyr?

-Han är på puben. Har något hänt?

Rhodri såg mellan Valentine och sin gamla mor som vaknade till och blev orolig.

Han tvekade.

-Ja. Men... stanna hos mor. Snälla! Hon får inte vara ensam. Inte nu.

Så rusade han vidare.

Vid det laget kunde alla se att någonting brann långt därborta, och satte det snabbt i samband med Rhodris panikslagna uppträdande.

-Vad är det som brinner? ville man veta. Därborta ligger ju bara...

-Bårhuset! ropar Rhodri. Hjälp mig!

Bårhuset! Hur kunde det plötsligt ha börjat brinna? Lyktan som hängde utanför var stormsäker, det visste de sedan tidigare. Kunde gubben ha gått igen?

Emyr hade för Meirwens skull sökt länge efter Ceri på alla ställen han kunde komma på, men hade nu givit upp och tänkte att om hon gömde sig så väl, så ville hon väl verkligen vara ifred. När han hördes av ropen, isade det längs hela ryggraden.

Bårhuset!

-Var är Ceri? röt han åt den osammanhängande Rhodri.

-Hon... är däruppe.

Vettlös av skräck sprang Emyr det fortaste han kunde, förbi alla nyfikna bybor som också var på väg till branden.

Ceridwen satt lugnt på marken med armarna löst runt knäna, alldeles för nära elden. Han närmast sopade upp henne och sprang därifrån.

-Nej! protesterade hon. Det brinner ju fortfarande. Jag vill se!

Hon kämpade för att komma loss, men han bar henne långt därifrån.

-Jag vill se! Jag vill se honom brinna! klagade hon högljutt.

-Ceri, älskade, ta dig samman! Vad är det du har gjort! Är det du som har satt eld på bårhuset?

Hennes blick var troskyldig som ett barns när hon mötte hans.

-Ja.

Åh herregud.

-Vad skall jag ta mig till med dig!

Hon klappade honom förstrött på kinden, som vore han ett litet barn som behövde tröst.

-Allt blir bra nu. Vi åt hans synder, så att han inte kan göra oss illa mer.

-Ni åt hans... Ceri! Det där är farliga saker att leka med.

-Vi lekte inte! invände hon förnärmat. Vi gjorde allt bra.

Ögonen var lika klara som förut, med ett stråk av något ogripbart.

En smygande känsla av oro spred sig från magen på Emyr.

-Jag förstår, sade han tillkämpat lugn. Allt blir nog bra, Ceri. Skall vi gå hem nu?

-Har det brunnit färdigt?

Ett brak hördes när väggarna på det lilla makabra huset rasade samman.

Emyr svalde hårt.

-Ja, Ceri. Det har brunnit färdigt.

Hector fick bud om svärfaderns död, och skyndade till Brechfa för att försöka försonas med hustrun. Meirwen exploderade mot honom, men nådde faktiskt till slut någon sorts vapenvila. Hector fick också veta vad Valentine hade gjort, och reagerade starkt på detta varpå Valentine flydde till skogs. På något sätt fick de tillbaka honom, och Hector berättade vad som hade hänt honom själv. Ceri tappade koncepten på nytt.

Förbannade ungar! Helvetes jävla snorungar som inte har ens ett halmstrå till ryggrad! Hur blev de så förbannat veka? Detta evinnerliga tjat om skuld och förlåtelse och vems fel, och deras vidriga sätt att älta älta älta varenda litet gruskorn de råkat få i skon!

Ceridwen svor innerligt och slog knytnäven i träden där hon gick inåt i skogen efter att ha lämnat Emyr och Valentine i skogsbrynet.

Vilken sällsynt dålig kombination de måste vara, hon och Hector! Våldstendenserna kom från bådas håll, och Hectors sätt att gorma åt barnen hade säkert hjälpt till att göra dem till sådana här ynkryggar.

Hon knyckte med huvudet. Aldrig hade hon känt någon skuld! Ett styng då och då över att hon lämnat Emyr, men det var mer vemod över en förlorad dröm än dåligt samvete. Hon hade alltid stått för sina val, även om hon av praktiska skäl inte talade vitt och brett om dem. Det här gnället som båda tvillingarna höll på med... Det gjorde henne helt vansinnig! Hon gjorde sitt absolut yttersta för att behålla en mildhet och hålla sin famn öppen. Trösta dem. Hennes första impuls när hon fick höra om Valentines opiumrökande var att klå honom gul och blå, men hon hade – mycket med Emyrs hjälp i ungdomen – övat sig på att först tänka och sedan handla. Nu lyckades hon tänka: ”Vad behöver han nu? Hur skall jag göra så att det blir bäst för alla?” Då föll agan bort, och hon kunde istället försöka trösta samtidigt som hon gjorde sig beredd att kämpa för honom. Men vad spelade det för roll om hon kämpade, om han bara tänkte tycka synd om sig själv?

Förbannade unge, svor hon igen.

Det här sista...

Att Emyr hade blivit den som lockade hemligheten ur Valentine gjorde henne inte det minsta avundssjuk. Han hade den förmågan, genom sitt lugn och sitt sätt att se på världen. Dessutom stod han inte Val särskilt nära ännu. Även om själva handlingen var avskyvärd, så var det faktum att just Val hade kunnat göra något så otäckt inte särskilt förkrossande för Emyr.

Visste Meirwen? Var det därför hon vaktat så på brodern?

Åh, det spelade ingen roll just nu.

Ceri kände sig död inombords.

Hennes Valentine.

Tanken snuddade vid henne:

Hade jag varit som dem, så hade jag tagit på mig skulden. Jämrat mig och sagt att allt var mitt fel, det är jag som har uppfostrat dem fel. Skyll på mig, straffa mig!

Herregud, vilken löjlig idé!

Hon hade gjort sitt bästa i alla år. Det hade Hector också gjort.

Ceridwen sjönk ner på en stubbe när hon gått en bra stund. Då märkte hon att March hade följt efter henne, och log beskt.

Kärlek, tänkte hon. Vad hon än gjorde, så skulle Emyr älska henne. Och vad hennes barn än gjorde, så skulle hon älska dem, de var bara så bakvänt fåfänga att de inte begrep det utan trodde att de måste göra si eller så för att förtjäna kärlek. Hon hoppades att de snart skulle få egna barn, så att de förstod.

Kärlek...

En lugn vrede steg upp i henne. Som vanligt var det hon som måste ta tag i det här. Hon måste göra något. Vadsomhelst som tog död på den förlamande känsla som hade fyllt henne.

Hon lyfte lite på huvudet, liksom lyssnade på sina egna tankar som återvände som ett eko i vinden.

Paralyseringen byttes ut mot en visshet så stark att hon nästan förlorade medvetandet.

Det fanns ett sätt.

Lokalsinne hade hon alltid haft, även i skogen. En sorts medfödd känsla för väderstreck. Hon hade aldrig gått vilse. I mörkret, med hästen travande efter sig på de svarta stigarna, letade hon sig fram till sitt föräldrahem. Lät hästen förstå att han skulle vänta en bit bort. March skakade lite på manen, men lydde.

Med steg så lätta att hon tyckte sig sväva gick hon så tyst hon kunde fram till huset. Sände en tacksam tanke till Rhodri som äntligen fått tummen ur och smort de gnisslande gångjärnen på ytterdörren, så att den gled upp ljudlöst.

Rhodri och hans familj låg inne i kammaren. Fadern i vrån där Branwen förut varit bunden av sin sjukdom. Han snarkade tungt, spritångorna stod som en aura omkring honom.

En lång stund stod hon där och bara såg på honom. Blodet rusade i kroppen, kändes som att det bubblade. Med oändlig försiktighet fann hon en liten sax och klippte några strån ur Gareths gråraggiga hår. Gick bort till eldstaden, i stunden fullkomligt oberörd av att någon kunde vakna och se henne.

Med eldgaffeln rörde hon om så att glöden kom fram. Tyst bad hon en innerlig bön:

Låt allt ont som kommer från denna man försvinna med honom. Låt hatet brinna ut. Låt våldet förångas. Låt den svaghet som leder till droger, som har gått i arv genom hans blod, sugas tillbaka till honom i detta nu, och försvinna för alltid tillsammans med honom.

Hårstråna petade hon in med sina bara fingrar i glöden. Brände sig visst, men det kände hon inte. Håret krullade ihop sig, fräste till och försvann med en svag doft som Ceri skyddade sig från genom att andas i sitt armveck.

När allt var stilla igen i eldstaden, gick hon tillbaka till sin sovande far.

Allt ont du har gjort. Allt ont du har fört vidare. Nu är det slut. Nu är det nog.

Nästan ömsint lyfte hon upp sin mors kudde som låg bredvid. Grådaskig trots att hon försökt få den ren, med ett vackert broderat monogram. Stod med den en stund i handen och andades djupt.

Så tryckte hon den med all sin kraft över sin fars ansikte, tills allt liv hade runnit ur honom.

När hon närmade sig byn, såg hon att folk hade börjat bege sig till kyrkan. Den här kvällen och natten hade varat ett helt liv, nu var det äntligen dags för en ny gryning!

Meirwen och Madoc kom emot henne.

-Mor, var har ni varit? Vi har varit så oroliga!

-Behövde tänka, svarade hon kort och siktade istället in sig på Valentine, som satt på en kyrkbänk långt bak och såg ut som den ensammaste människan i hela världen.

Då återvände äntligen värmen i Ceridwens hjärta.

Hon tog sonens händer, och såg honom djupt i ögonen.

Nu har jag gjort allt jag kan för dig, tänkte hon. Och nu kan jag se dig i ögonen, för det jag nyss har gjort är en synd långt värre än din, min älskade son.

Under den tre timmar långa mässan lät hon sången fylla hela hennes själ med hopp och kraft. Hon bad med en intensitet som brann ända ner i tårna. För sig själv. För alla hon älskade.

Och för sin far.

Sista mars slutade officiellt brevlajvet, som denna blogg skulle vara en bakgrund till. Det har hänt oerhört mycket med familjen Gray, så mycket att jag omöjligt kan berätta allt i detalj. Men några texter till har jag skrivit, som jag kan bjuda er på!

Under julen kom Meirwen, Valentine och Madoc till Brechfa där de bodde hos sin mor och Emyr. Ceridwen var öppen med varför hon hade lämnat Hector, berättade att hon älskade en kvinna men höll namnet hemligt för hennes skull.
Meirwen och Valentine bar på sina egna hemligheter. Valentine var snubblande nära att fastna i ett opiummissbruk, och hade under ett rus gjort förfärliga saker som han skämdes djupt för. Nästa berättelse visar Ceris reaktion på detta.