ceridwengray

 

Ceridwen hade tur. Redan på tågstationen i Nantgaredig mötte hon en man som skulle åka med häst och vagn till garveriet i Brechfa för att lämna några tunnor.

-Vad skall lilla frun göra i Brechfa då? undrade den pratglade mannen efter att ha berättat om sina höns en lång stund.

-Siarad Cymraeg, skrattade Ceridwen. Tala walesiska!

-Å, det kan hon allt göra hemma hos mig och hönorna, skojade mannen tillbaka.

Han envisades med att köra henne ända till barndomshemmet, ett litet stycke utanför själva byn. När de åkte igenom centrum, insöp hon atmosfären. Mycket var nytt, jovisst, men nog var det hemma. På gott och ont.

 

Redan på långt håll lyste förfallet. Ceridwen blev förfärad – hade hon kommit för sent? När hon hörde yxhuggen blev hon något lugnare samtidigt som en annan oro tog form. Yxhugg kunde vara lika personliga som ljudet av fotsteg. Det här ljudet kände hon igen. Det var far som högg.

Gareth kastade en misstänksam blick mot ekipaget. När han kände igen sin dotter, vidgades ögonen en sekund innan han demonstrativt spottade i backen och såg bort.

På en impuls bad Ceridwen den hjälpsamme herren:

-Skulle ni vilja vara snäll och lämna mitt bagage på Fforest Arms, om ni ändå skall tillbaka den vägen? Jag... jag är inte säker på att jag skall stanna här.

Det lovade han, och gav henne en uppmuntrande vinkning när han vände.

Gareth fortsatte huggandet. Ceridwen kände hur motviljan vällde upp i henne. Hon ville inte tala med fadern. Bättre att leta efter mor själv.

Hon gick in genom den låga dörren, och ryggade tillbaka när hon kände lukten av gamla sopor och sur mjölk. Stugan var översållad med matrester, obestämbara tygstycken, verktyg och diverse skräp.

-Vem är du?

En skarp röst kom från köksvrån, där en mager kvinna satt och rörde i den stora järngrytan.

-Ceridwen Jones. Det här är mitt barndomshem. Jag hade hoppats att finna min mor i livet.

Kvinnan nickade mot vrån längst bort i rummet, som var avskild med ett trasigt förhänge.

Ceridwen skyndade dit och drog undan tyget.

Där låg Branwen, tunn som en skugga med levande men ändå döda ögon.

-Mor! viskade Ceridwen och fattade hennes beniga hand.

Ett rosslande hördes från den gamlas strupe.

-Hon kan inte prata längre, fnös rösten vid spisen. Har legat sådär sedan tidigt i våras, den lata käringen.

Ceridwen kvävde impulsen att trycka ner det där flottiga huvudet i grytan, och försökte koncentrera sig på sin mor.

-Jag har kommit för att se efter hur det är med er, sade hon mjukt. Är det något jag kan hjälpa er med?

-Hon kan inte prata, sade jag ju, skrek kvinnan gällt.

-Cai dy ben! snäste Ceridwen tillbaka. Vad är du för en idiot då, som bara sitter där och gapar istället för att ta hand om den här svinstian?

-Jag råkar vara frun i huset, och du har ingen rätt att komma instövlande och störa på det här sättet!

-Rhodris fru då, antar jag?

-Ja, svarade hon högdraget.

-Så tråkigt att han växte upp till en så illa nogräknad man! Men nu är det så att jag har minst lika mycket rätt som han till den här gården, och banne mig om jag tänker låta min mor ligga sjuk i en sådan här röra!

-Varsågod och städa då, din engelska hora! Tror du inte vi vet varför du rymde härifrån? Kom inte hit och sätt dig på några höga hästar, det säger jag bara!

Ceridwen ignorerade henne, och fortsatte tala till Branwen, som nu låg där med en ängsligt men hoppfullt ljus i de grumliga ögonen.

-Var inte orolig, mor. Jag skall se efter er nu, och jag har så mycket att berätta. Men – ligger ni direkt på halmen? Ni sticker ju er!

Hon vände sig argt mot sin svägerska.

-Varför ligger hon inte på en filt, eller ett fårskinn?

-Hon kissar ju på sig hela tiden! Jag har annat att göra än att tvätta.

-Ja, jag ser det, kommenterade Ceridwen syrligt och såg sig menande om i rummet.

-Det första ni måste ha, är en ren bädd, sade hon bestämt. Var finns sängkläderna?

Modern skakade olyckligt på huvudet.

-Vet ni inte, eller finns det inga? Kan ni göra ett tecken för vad ni menar? Vet ni inte om det finns?

Branwen nickade.

-Det finns alltså inga?

Ny huvudskakning.

-Då får jag alltså börja med att tvätta. Oroa er inte, mor. Nu är jag här.

 

När kvällen kom, var Ceridwen tröttare än hon varit i hela sitt liv. Medan svägerskans hånfulla kommentarer haglade över henne, hade hon rensat så gott hon kunde. Letat rätt på stora bykkaret, hämtat vatten, faktiskt funnit en bit hård såpa längst in i köksskåpet och satt igång. Mellan varven kom det in barn och ungdomar i olika åldrar och stirrade häpet på henne med munnarna på vid gavel.Till slut kom även Rhodri hem.

-Vad ända in i glödheta helvete, svor han när han fann hemmet fullt av linor med blöt tvätt kors och tvärs.

-Jag skulle hängt ut den, men ena torkstolpen hade ruttnat.

-Ceri!utbrast han vantrogen. -Vad gör du här!

-Städar, svarade hon torrt.

-Jaha. Elen, vad får vi till middag?

-Gröt. Men det räcker inte till henne där!

Rhodri gav sin hustru en örfil.

-Du behandlar min syster med respekt, förstått? Naturligtvis äter du här, Ceri. Hur länge stannar du?

Inte en sekund till, tänkte hon chockad, men hann inte svara innan Gareths gestalt fyllde dörröppningen.

-Hon äter inte ens en möglig brödkant som hunden har skitit ut här i mitt hus, sade han mycket lågt. Här är hon inte välkommen.

För första gången i sitt liv var Ceridwen tacksam mot den mannen. Hon torkade av händerna på kjolen och gick bort till sin mor.

-Jag kommer tillbaka imorgon igen, lovade hon. Tack för din gästvänlighet, Rhodri, men det är nog bäst att jag bor nere i byn under mitt besök. Vi får talas vid mer en annan dag.

Så lämnade hon hemmet, med en känsla av sorg och lättnad.

 

Fforest Arms såg exakt likadant ut som när hon lämnade byn. Ceridwen kände sig som om hon just stigit ur en sådan där tidskapsel, där hon själv kände sig som femton år men alla andra hade åldrats. Några ansikten var nya, men de flesta kände hon igen.

Ett mummel fortplantade sig genom rummet, och ansikte efter ansikte vände sig mot henne. Misstänksamma, förundrade, arga, vantrogna – allt omvartannat.

-Ser man på, fnös en man hånfullt. Är det inte miss Jones som bevärdigar oss med ett besök?

Ceridwen kände hur hoppet sjönk. Nog hade hon anat att hon inte skulle mottas särskilt varmt, men öppen motvilja orkade hon inte med. Inte nu, efter den här dagen med familjen.

Då reste sig en man längst inne i hörnet.

Emyr!

Hon hade glömt hur lång han var. Nu hade hela kroppen hunnit ifatt, så att han tycktes fylla upp hela rummet där han stod.

-Visst är det Ceri, sade han lugnt med ett varmt leende, och lade ett förtäckt hot i den lika vänliga fortsättningen:

-Det är väl ingen som har några problem med det?

Ett något tjurigt, besviket men nekande sorl lade sordin på stämningen. Här hade man haft chansen till en stunds förströelse, och så skulle den där bjässen förstöra allt. Emyr var ingen slagskämpe, men alla visste att han inte tvekade att slå näven i bordet i frågor som betydde något för honom.

-Har du glömt hur hon behandlade dig? försökte någon påpeka, i hopp om att kanske få till ett trevligt gräl för att pigga upp.

Huvudpersonernas ögon möttes en lång stund.

Tanken på Emyr hade naturligtvis dykt upp under åren. Hon hade velat tala med honom innan hon flyttade. Förklara. Få förlåtelse för att hon övergav deras drömmar om en gemensam framtid. Mötet med honom hade hon fruktat mer än något annat. Att se avsky eller sorg i hans ögon... Det skulle ha gjort henne så ont!

Nu stod han där, med inget annat än glädje i blicken och famnen utbredd. För henne.

-Välkommen hem, viskade han mot hennes hår när hon banat sig väg genom den fullsatta puben.

Ceridwen tillät sig att slappna av totalt. För några ögonblick skulle hon låtsas att allt var bra. Att det var just här hon hörde hemma med både hjärta och själ.

I hans famn.