14
De närmaste dagarna förflöt som i ett töcken. Arbetet sköttes mekaniskt, måltiderna intogs lika rutinmässigt men ingenting smakade honom. Han gjorde allt för att undvika Valentine, och spenderade flera kvällar på sin klubb där han stirrade frånvarande in i brasan.
Någon klappade honom på axeln.
-Hördu gamle gosse, nu får du allt ta och rycka upp dig! Här. Ta dig en konjak!
Utan att ens tänka fyllde Hector munnen med den gyllenbruna vätskan.
Så hejdade han sig.
Vad skulle Ceridwen säga om han kom hem och luktade alkohol!
En enda gång hade det hänt, första gången de var tillsammans i London. Då hade han som vanligt tagit ett litet glas på klubben medan Ceridwen var i huset med babyn Elisabeth. De hade aldrig talat om alkohol, han hade ju träffat henne på en pub första gången och hade ingen aning om hennes aversion.
När hon kände hans andedräkt blev hon som tokig, så upprörd att hon inte ens kunde tala engelska. En hagelskur av hårda ord ackompanjerades av hennes knytnävslag, som hon lade all sin kraft bakom. Till slut måste han faktiskt ropa på hjälp, då han inte ville skada henne men började bli orolig för det ofödda barn hon bar på.
Mr och mrs Howards var ett par i trettioårsåldern som nyligen anställts för att ta hand om huset både när det stod tomt och när familjen bodde där. De kom skyndande och gjorde sitt bästa för att skilja makarna åt. Mrs Howards var egentligen en sträng kvinna, som inte alls uppskattade att se sin matmor i en sådan här situation, men även hon förstod att barnet var viktigare än att uppehålla någon herrskap- och tjänarrelation just nu.
-Så, så, lugnade hon och fick till slut loss Ceridwen från sin man, efter att hon bitit honom djupt flera gånger.
-Du får inte, snyftade den unga frun. Inte du också. Snälla du, drick aldrig mer!
Hector reste sig skakigt, torkade nästan förundrad blodet från munnen med en vit näsduk och föll in i sin myndighetsroll då han sade:
-Sådana är alltså reglerna från och med nu. Inte en droppe alkohol får förekomma i detta hus!
Paret Howards, som var helnykterister, log förtjust mot varandra och nickade ivrigt. Det här skulle nog kunna bli en bra arbetsplats för dem!
På kvällen hade de talat om vad som hänt. Ceridwen låg hopkurad i hans famn, darrande, ledsen.
-Far drack, sade hon med tjock näsa. Det var det väl fler som gjorde i byn, men han blev... otäck. Elak var han när han var nykter också, det gick väl inte en dag utan att vi fick minst varsin örfil, men när han var full tyckte han om att plåga oss. Mest mor. Han blev inte våldsam, men de saker han sade om oss hade varit tillräckligt för att bryta ned oss totalt om inte mor hade varit så kärleksfull. En gång trängde han in mig i ett hörn så att jag inte kunde komma därifrån, och berättade att den dag jag fyllde elva år skulle han ta med mig till gruvan där alla de smutsigaste karlarna arbetade, och så skulle han binda fast mig uppochned vid en grind och låta alla få göra precis vad de ville med mig. Egentligen skulle han vilja ta betalt, men han visste att jag var så värdelös att ingen skulle vilja ge ens en halfpenny för att få... Ursäkta, men jag vill verkligen inte berätta allt han sade! Jag vet inte hur det hade gått om jag inte haft Emyr. Han var min bäste vän och min beskyddare. Större än far redan när han var tretton. Efter det där far sagt om gruvarbetarna, rymde jag till Emyr och grät. Då gick han hem till oss och bad att få tala med far. Han sade: ”Jag skall gifta mig med Ceri en dag, och därför ber jag farbror om att vara snäll emot henne så att jag inte behöver göra er illa.” Far hånskrattade och tänkte sopa till Emyr, men han fångade fars arm i rörelsen och vred den bakom ryggen. ”Nu är farbror bra dum”, sade han bekymrat. ”Nu måste jag visst lära er en läxa.” Så bar han ut far till vårt uthus, där han surrade ihop händerna och hängde upp honom på en krok. Far svor och sprattlade, men Emyr sade bara milt att nu fick han hänga där en stund, det var ju tur att inga grannar såg honom nu för då skulle Emyr behöva berätta hur elakt far hade betett sig och då blev det nog inte roligt. En hel natt hängde han där. Vi var alla rädda för att han skulle hämnas, särskilt när han blev full nästa gång, men så fort han visade några tendenser alls sade någon av oss: ”Nu är det visst dags att hämta Emyr”, och då spottade han på golvet och gick ut istället. Emyr svor på att han aldrig skulle smaka alkohol, för min skull. Nu svek ju jag honom och gifte mig med dig istället, det är kanske inte rätt av mig att be dig, men...
-Självklart, käraste! hade Hector viskat. Aldrig, aldrig mer!
Nu satt han där, med det förbjudna i munnen och minnet av hennes förtvivlan i bakhuvudet. Hon var inte hemma nu. Skulle aldrig få veta. Men ändå... Löftet brände i hans hjärta värre än alkoholen brände på tungan.
Hector spottade i glaset.
