17
Förvånansvärt snabbt utformades ett mönster. Redan första morgonen betraktade Emyr lugnt och utan blygsel Ceridwen när hon tvättade sig, efter att hon sovit i en av hans skjortor som räckte henne långt ner på benen.
-Låt vara att vissa delar av min kropp inte längre kan känna lust, men jag har fler sinnen, sade han lågt och strök henne över nacken. Låt mig få borsta ut ditt hår! Minns du att jag brukade göra det?
Visst mindes hon. Hår hade alltid varit hennes ömma punkt, något Hector aldrig hade förstått. Han hade bara blivit förbryllad när hon bett honom borsta henne. Det var också hår som hade varit en bidragande orsak till att hon hamnat i den här situationen. Långt, mörkt, blankt hår...
-Mina saker är kvar på värdshuset, påminde hon. Jag har ingen borste.
-Inga problem.
Med varsam hand löste han upp hennes halvlånga, rufsiga lockar och började kamma ut dem med fingrarna.
Å gud, tänkte Ceridwen med pulsen dunkande i tinningarna. Jag kan inte stanna här! Har jag inte trasslat till allt tillräckligt?
Men hon stannade. Sov intill Emyr varje natt. Lagade hans mat och kläder. Tog hand om modern under hela dagarna, och gjorde sitt bästa för att snygga upp i huset. Slog dövörat åt Elen, försökte göra sig osynlig för fadern de dagar han var för full för att arbeta i skogen. Rhodri arbetade i garveriet, fåren hade de sålt när Branwen blev sjuk.
Tack vare Emyr fick hon vara ifred för byborna, men särskilt vänligt inställda var de inte. Siriol vägrade att ens se åt hennes håll. Hon såg så sliten ut, minst tio år äldre än Ceridwen som ju sluppit hårt kroppsarbete så många år.
Postmästaren fick lida för hennes frustration. Första gången hon gick in för att fråga om hon hade fått någon post, så hade han sett ner på henne med en överlägsen min.
-Ceridwen Jones, vem är det?
Så tusan om hon tänkte låta den här stroppen beröva henne det enda hon kände att hon hade kvar just nu, sina rötter i den här byn!
-Ni måste vara nyinflyttad, log hon elakt överseende.
Postmästaren blev förnärmad.
-Jag har bott här i tjugo år! påpekade han värdigt.
-Nyinflyttad alltså. Jag är född och uppvuxen här i byn, det borde ni ha reda på om ni vill vara en postmästare värdig er titel.
Genast ångrade hon sig. Var det någon i Brechfa hon borde hålla sig väl med, så var det folk vid posten! Dagen efter lade hon sig till med en så ödmjuk min hon förmådde, och undrade vänligt om det möjligen hade kommit något brev till henne.
Postmästaren accepterade hennes tysta ursäkt, och svarade lika tillmötesgående att jodå, visst hade mrs Jones fått brev! Ville hon fortsätta med poste restante, eller ville hon uppge en adress i byn så att hon togs upp på den dagliga rundan?
Ceridwen tänkte efter. Att få sin post direkt hem till Emyr skulle onekligen vara bekvämt, men... På något sätt skulle det kännas så definitivt. Som om hon helt hade lämnat sitt liv i London. Hon såg på avsändaren, och hjärtat studsade till när hon kände igen den sirliga handstilen.
London fanns kvar. Alla olösta konflikter låg kvar.
Människorna fanns kvar.
-Jag kommer helst hit och hämtar breven, tack, bestämde hon.
