10
Efter två kvarter i ilska saktade Ceridwen ner farten. ”Ut ur mitt hus”, hade han sagt. Då betydde det väl att Greenhill också var stängt för henne.
En röst längst in i huvudet försökte tala om för henne att de nog skulle kunna lösa det här om de bara fick prata med varandra, om hon fick förklara. Men hon var rädd, sårad och stolt och ville inte lyssna. Rädslan viskade att Hector aldrig varit så här arg förut, han kanske aldrig skulle vilja lyssna. Och hans ord om att barnen kanske inte var hans – vad trodde han egentligen om henne? Kanske hade han aldrig litat på henne, och varför i så fall inte? Genom sig själv känner man andra, sades det. Hade han själv hemligheter för henne?
Ceridwen hade aldrig ljugit för sin man. Hon visste att många äktenskap var grundade på smussel och hemlighetsmakeri, något som hon själv aldrig skulle acceptera. Däremot var det väl inte helt nödvändigt att berätta allt man gjorde, tyckte hon. Till exempel ville inte hon veta vad Hector hade för sig på sina besök hos den där slynan Byrd, men hon hade förlikat sig med tanken på att han gick dit. Nu var det visserligen länge sedan, hon hade visst dött för några år sedan fick hon veta från ett helt annat håll. Det hade gjort Hector ännu mer stram, så mrs Tilly hade nog haft rätt. Det var bra för en man att få uppskattning från fler håll.
Men jag då! skrek hon inombords. Nu när hon äntligen hade funnit den där extra glädjen i livet, funnit någon som älskade henne precis som hon var och hade tid för henne. Var det inte hennes tur nu att få känna sig speciell? Hon skötte ju fortfarande sina plikter som hustru och mor. Otrohet, innebar inte det att man svek sin make? Hur gjorde hon det?
Om det hela kom fram, om det började skvallras... Jo, då skulle nog familjen Grays rykte sättas i gungning. Inte bara hennes, utan barnens också.
Att det aldrig kunde vara enkelt!
Hon såg upp och insåg att hon var på väg rakt mot sin älskades hem.
Det gick inte an.
Så vad skulle hon ta sig till nu?
Hon kunde inte åka till Greenhill. Inte gå hem till Meirwen, det var alldeles för trångt där hon bodde med sin väninna. Till Elisabeth? Ingen skulle undra över det, Elisabeth väntade sitt första barn och kunde behöva sin mors stöd. Risken var emellertid stor att de skulle börja bli förtroliga, att Ceridwen skulle börja anförtro dottern saker som hon absolut inte borde oroas med just nu. Hälsa på Madoc kanske? Den charmige vildhjärnan med det skarpa intellektet som nu studerade vid Eton. Man blev alltid glad av att umgås med honom. Ibland kändes det som att det var Meirwen och Madoc som var tvillingparet, så lika var de i sin livsglädje, medan Mary och Valentine hade ett mer drömmande sinnelag. Men nej, hon kunde inte komma ditstörtande och störa honom mitt i terminen.
Etain! Hos storasyster fanns säkert en trygg hamn för så lång tid hon behövde. Det var mycket länge sedan de hade träffats, det kunde rentav bli en trevlig resa.
Bakom bilden av systerns ansikte tonade ett äldre fram i Ceridwens minne.
Mor.
Undrar om mor fortfarande levde.
Ett sug drog genom bröstet och ner i magen. En längtan, en tomhet.
Hiraeth.
-Mae hiraeth arnaf fi, sade hon högt till en lyktstolpe. Jag längtar hem.
