Berlin, februari 1874
Kära Mamma!
När jag skriver detta, har du kanske hunnit komma i ordning och börjat arbeta. Jag vet inte hur lång tid det tar för ett brev att nå dig, så jag vet inte hur livet – eller döden – ser ut när du läser mina ord.
Valentine skrev till mor flera gånger och var orolig för oss innan du reste. Han drömmer sant ibland och hade sett oss omringade av eld, flera gånger, och bad oss hålla uppsikt och vara varsamma. Det var vi, jag lovar, mor tar sådant på allvar och gick alltid en extra runda ner till köket för att se att ingenting glödde.
Ändå skedde det en olycka som verkar ha startat i vardagsrummet. Inga ljus var tända, ändå fattade något eld. Jag är så ledsen, mamma, men alla dina böcker i det rummet gick förlorade.
Min bror Madoc, som jag inte har träffat sedan ni förbjöd honom att komma i närheten av mig för några år sedan, var på affärsresa i Berlin, och gick förbi vårt hus för att för en stund vara nära oss utan att vi visste om det. Han såg elden och fick ut oss. Först mor, som befann sig mitt i eldhärden, och sedan mig, som låg och sov i din säng, dit elden ännu inte nått. Han räddade en del av dina böcker som du hade i sovrummet. En granne tog hand om dem.
Vi blev alla förda till sjukhuset. Madoc har brutit ett ben och en arm, och både han och mor har brännskador. Deras invärtes skador är troligen också svåra, med tanke på all rök de andades in, men jag har inte lyckats få reda på mer än detta än och får inte lov att besöka dem. Jag har blivit placerad på ett barnhem, då jag för tillfället anses vara föräldralös.
När du har varit bortrest, så har jag ofta tänkt på vad som ska hända mig när mor inte orkar längre. Du vet inte om det, men när du reser, så tar du hela hennes livsgnista med dig. Jag minns i Kairo, när ni diskuterade mors omedvetna förmåga att binda människor till sig, och att ni enades om att hon skulle försöka sluta med det. Följden blev att hon bara hade dig. Kanske var det bättre innan? När du inte behövde bära hela tyngden av hennes koncentrerade kärlek?
Nå, det som hände var att det effektiva tyska systemet fångade upp mig. Jag skrubbades, kammades och flätades i en stram mittbena, och kläddes i en ren och praktiskt flickuniform. Sattes i skola, i tioåringarnas klass, där jag tillsammans med de andra flickorna undervisas i det som tioåringa flickor förväntas kunna. Mitt i min chock och sorg ger det en välbehövlig stadga med rutiner, regler och disciplin.
Det går inte någon nöd på mig här. Jag önskar att jag kunde få veta hur mor mår. Kanske berättar de för mig om hon dör. Både du och jag vet att döden enbart är en annan existens, men jag skulle ändå sakna henne svårt.
Jag låter dig veta hur det går för oss, om du vill. Har du din amulett på dig så kanske du inte är så intresserad av det. Låt mig veta, är du snäll?
Din dotter Cailin
Berlin, januari 1874
Berlin, januari 1874
Ceridwen Gray stirrade på träasken med allt hat hon förmådde uppbringa.
-Jag hatar Berlin. Jag hatar ladyn, och den som gav dig den förbannade amuletten!
Hon visste inte ens om den låg i asken, eller om den hängde om Morgaines hals för att dämpa känslorna under den nya utgrävningen som lady Evelyn hade bjudit in Morgaine till, någonstans i norra Kina. Spännande, ännu en sådan där chans som man bara inte kunde missa. Och lite inkomst. Bokhandeln gick inte särskilt bra. Alls. Ceris båda jobb började slita hårdare på henne än hon ville låtsas om. Följa med? Hela kroppen skrek i protest. Hon orkade inte! Erkänna det? Aldrig i livet. Ett liv som inte skulle bli särskilt mycket längre om hon fortsatte så här, hann fara igenom hennes huvud innan hon effektivt stängde den ute.
Hellre än att erkänna sig svag, skrapade Ceri ihop sin allra rest av ork till att be om förlåtelse, laga en fantastisk avskedsmiddag åt sin hustru och försäkra henne om sin eviga kärlek. Det handlade ju bara om några månader, ett halvår på sin höjd. Tid, vad var det när kärleken var evig.
Tid, tomhetens tid där varje sekund utan Morgaine var en droppe som urholkade hennes av saknad förstenade hjärta.
När droskan for iväg den morgonen, och porten till hyreshuset de bodde i slagit igen, föll Ceridwen ihop på golvet, ur stånd att röra sig. Där blev hon liggande tills en granne fann henne och hjälpte henne upp till lägenheten och till soffan. Något stärkande att dricka, kanske en liten likör, nehej, inte det, men frun behöver inte se ut som om hon ville mörda mig, det var bara ett erbjudande!
Timme efter timme gick. Tankarna snurrade och stod still om vartannat. Kroppsfunktionerna verkade ha satts på paus, hon kände varken hunger eller törst eller andra behov. Hjärtat slog, mest av gammal vana kändes det som, och andades, jo, det gjorde hon.
Hon tänkte på sina barn.
Elisabeth hade aldrig fått fler barn än Eilwen, men verkade lycklig med henne och sin Simon. Hotellimperiet i Brighton utökades för varje år, och de var förmögna. Stabila. Trygga.
William... Han hade råkat i klorna på en Tylwyth Teg. Hade tydligen fått någon sorts avkomma med en av dem, ett märkligt halvblod som Emyr tog hand om nu. Naturligtvis. Emyr, som fortsatte att sopa upp efter henne och hennes familj. Ana stod som alltid vid Williams sida, men den andra i hans liv, bankmannen Eugene, hade inte orkat med längre och brutit upp, hade Ana berättat i sitt senaste brev. De saknade varandra förfärligt, William och Eugene, men någonstans fanns det kanske en gräns.
Valentine klarade sig bättre än Ceri trott att han skulle göra. Han bodde också i Paris nu, med sina båda söner, och fick in en slant på sina böcker som drygades ut med avkastningen från familjeföretaget, som alla barnen hade lika stor del i. Adrian och Nathan verkade trivas i Paris, Nathan gick som lärling hos en skräddare och visade stolt upp sina skisser och kreationer för Ceri när hon var på besök. Han och Ana hade ett särskilt band till varandra, hon hade alltid uppmuntrat honom och han älskade att rita och sy vackra kläder till henne, som hon gärna bar. Ceri hade också fått tjusiga kreationer, och tackade förstås för dem men det kändes som att klä ut sig och det hade hon aldrig tyckt om. Valentine hade skrivit flera brev senaste tiden, oroliga, han hade visst drömt något och ville hälsa på dem. Hon hade inte svarat än. Vad skulle hon säga? Men hon gjorde som han bad, kontrollerade extra noga varje kväll att alla ljus var släckta.
Det var knepigt med Nathan. Han kände alltid på sig hur människor mådde, så Ceri måste anstränga sig hårt för att fokusera på andra känslor än trötthet när hon besökte dem. Relationen till Cailin var också ett stort problem. Cailin vägrade följa med när Ceri reste till Paris, och slutade tala när Ceri föreslog att de skulle bjuda dem till Berlin. Incidenten med Nathan för flera år sedan, då han i sitt oförstånd tänkte hoppa ner från ett fönster för att dö ”en liten stund” för hennes skull, hade hon aldrig kunnat släppa.
Mary hade fullständigt stängt av yttervärlden och ägnade all sin vakna tid åt bön. Kanske var det bäst. Dottern Catriona var ordentligt adopterad av James FitzRoy. I någon härva av lögner hade Ceri övertygat William om att det egentligen var hans dotter med någon husa på Greenhill, och fått James att tro att William behövde tro det, för att, ja, nu mindes hon inte ens längre varför det var så viktigt. Kanske för att behålla William i den här världen, i tron att han hade ett eget barn, så att han kanske kunde släppa halvblodsbarnet.
Madoc hade gjort underverk med företaget efter att ha förskingrat en svindlande summa för några år sedan. Öppnade nya tehus här och där, och gjorde succé med sina privata blandningar. Det ryktades om att det fanns ett Grey´s här i Berlin också, men det kunde hon inte tro. Det skulle hon väl ha fått veta i så fall? Eller? De hade inte setts sedan han i princip kidnappade Cailin i den där förskingringsvevan, han höll sig klokt nog undan Morgaine, men nog hade han väl kunnat komma någon gång när Morgaine var bortrest? Ceri saknade honom, barnet som var mest lik henne själv.
George hade bott hos Elisabeth en tid, och hjälpt henne sortera böcker i ett nytt hotell som Ceri misstänkte att Elisabeth köpt enbart för att ge sin yngste bror något att göra. Nu var han tydligen i Australien och hälsade på kusinen Dylan på obestämd tid.
Just det, så var det Peter också, ja. Barnet hon trodde dött vid födseln, som hon förträngt, som hon glömde bort nu också. Vad han gjorde nu, hade hon ingen aning om. Orkade inte engagera sig.
Hector verkade lycklig nu, med sin Lillie och deras dotter Rose. Lite beskt tänkte Ceri att det var så dags nu att bli en god far, när alla hans andra barn var vuxna och vuxit upp utan att haft mycket med honom att göra alls. Men vem var hon att säga något, hon som inte hade energi nog att engagera sig i sin egen yngsta.
Inga skolor fungerade för Cailin. Hon var för annorlunda. Hur hon än försökte smälta in, så blev det fel. Pratade hon, så sade hon fel saker. Var hon tyst, så var inte det heller bra. Till slut hade Morgaine lyckats hitta några äldre akademiker som hon hade förtroende för, som tog sig an flickans undervisning mot en överkomlig slant. Det blev en spretig kunskap, men bättre än ingenting. Så längde det inte var något bråk, så lät Ceri det hela vara.
Berlin var illa nog även med Morgaine. Utan henne var staden snudd på outhärdlig.
-Du får ordna något själv att äta idag, hälsade hon dottern med när hon kom hem framåt kvällen.
-Mår du inte bra, mor?
Ceri svarade inte. Lögner trasslade till allt, sanningen krävde fler svar än hon förmådde ge.
-Jag ordnar något åt dig också, då?
-Jag vill inget ha.
Cailin såg bekymrad ut, men framhärdade inte. Ordnade med sitt, och sade godnatt.
Ceris kropp var fortfarande som bortkopplad från själen. Ögonen vilade stilla på ingenting, tills hon försökte rycka upp sig och flyttade blicken. Det var då den föll på asken.
-Jag hatar dig, viskade hon. Jag hatar dig. Hatar dig. Hatar dig!
Cailin drog in Morgaines doft när hon kurade ihop sig i mödrarnas dubbelsäng, där hon brukade sova när mamma var borta på sina resor. En otäck känsla grep tag i hennes mellangärde och klämde åt. Som en föraning. Valentine kunde drömma sanndrömmar ibland, hade mor berättat. Undrar hur det kändes. Måste vara ganska skrämmande, om man haft en mardröm och inte visste om det var sant eller ej. Det gick ju inte att trösta med att det bara var en dröm, om det kanske var verklighet.
Både Scarlet och Martin hade sökt försoning, något hon artigt men bestämt avböjt. Människor var opålitliga, både levande och döda. Planerna på att bli läkare började luckras upp. Varför skulle hon bli det, när hon inte tyckte om människor? Håglöst lärde hon sig kroppens alla beståndsdelar på latin, lärde sig om alla sjukdomar för att hon inte hade något bättre för sig, läste ointresserat filosofer och mystiker utan att bry sig om vad de hade att säga. Ivern att bli vuxen hade också försvunnit. Livskris, kunde man ha det när man var tio år? Tio jordeår, vill säga. Kanske var själen så gammal att det var dags för en kris.
Hon kämpade inte emot. Försökte lugnt resonera med sig själv. Ja, just nu kändes allt meningslöst, hon ville inte ha någon inpå livet. De som verkligen brydde sig om henne skulle finnas kvar om hon kom ut på andra sidan denna mörka tunnel, de som inte fanns kvar var inget att sakna. Dö ville hon absolut inte, det fanns alldeles för många som väntade på henne på andra sidan och kunde ställa krav. En sorts nirvana vore att välkomna. Ett fullständigt utslocknande. Samtidigt kändes det också skrämmande.
Vad gjorde man när allt kändes så här?
Drack te, givetvis.
Gray's. Stadens nya och supermoderna tehus. En kopp var hutlöst dyr, men Cailin kunde inte motstå. Hoppade över en del lektioner och lade pengarna på en kopp väldoftande lugn. Provade sig igenom sortimentet, vägrade fastna för en sort, då te förmodligen var som människor, en sort hon tyckte mycket om kunde försvinna utan förvarning.
Det var bara kvinnor som arbetade i den kombinerade tehuset/butiken. Chefen ville visst ha det så, skrattade damerna när Cailin undrade. Mr Gray. Walesare. Bodde i London. Jo, Cailin visste. Han hade alltså varit i Berlin utan att berätta det för henne. Den insikten värkte.
Madoc Gray kunde inte sova. Försökte inte ens. Det var ingen idé utan Laura.
Sommarmånaden hon tillbringad i Paris med Valentine och alla fem barn hade varit den värsta i hans liv. Tanken hade varit att han skulle passa på att umgås ordentligt med sin mor och syster i Berlin, men när allt kom till kritan så hade han inte vågat söka upp dem, av rädsla för att bli avvisad. Bättre att försöka hålla sig sysselsatt med något annat. Öppna ett tehus, till exempel. Det tog inte så lång tid för honom, som kunde klara av en otrolig mängd arbete och papper på kort tid om han bara fokuserade, och som kunde prata omkull de flesta om han lade sin själ i det. Eftersom han ändå inte kunde sova utan Laura så fick han mycket gjort. Ett nytt uppiggande hälsomedel hjälpte också till att skärpa hans sinnen, någon vit substans som man kunde inta på olika sätt. Han föredrog att lägga det under tungan, och fick på så sätt energi långt utöver det vanliga. När effekten avtog, kunde han faktiskt falla i dvala några timmar, om han höll om kuddarna som han sprutat Lauras parfym på. Han hade snuddat vid tanken på att skaffa en flicka som var lik henne, bara för att sova med, men misstänkte att det skulle bli lite svårt att förklara om det uppdagades för Laura. Eller, hon skulle nog förstå, men säkerligen inte vara särskilt förtjust i det. Kudd-Laura behövde hon heller inte få veta något om, även om det var harmlöst.
Scarlet hade han träffat, av ren nyfikenhet. Hon strålade, hade vuxit och mognat och funnit ett lugn som han inte tyckte om. Ville vara vän med honom, läsa för honom, prata med honom. I sin övergivenhet hade Madoc varit nära att säga ja, snälla du, var hos mig, men räddade sig ur den knipan genom att förolämpa henne med hårda ord och såra henne djupt. Bra, så höll hon sig ifrån honom. Hon betydde bara problem. Att hon sedan verkade ha en ny pojkvän, det rörde väl inte honom?
De hade planerat in en semester på tu man hand i Belgien, han och Laura, då alla barn skulle vara kvar hos Valentine en vecka innan han skulle ta dem till Calais där de skulle mötas upp för hemfärd. Madoc ville inte träffa sina bröder igen, inte på några villkor, men tänkte bita ihop och lägga fram en fasad. Det var han expert på.
Laura hade givetvis genast genomskådat den fasaden när de sågs igen. Varje dag den sista ensamma veckan hade han kräkts av oro för att hon inte skulle komma. Kom med avsikt en timme för sent till värdshuset där de hade bokat plats, för att slippa behöva titta på klockan där. Istället satt han och bet på naglarna på tågstationen. Trots att han inte känt sig det minsta hungrig under den här månaden, så hade han ätit ordentligt för att han inte skulle bli så smal att hon skulle bli orolig, men de mörka ringarna under ögonen kunde han inte dölja. Laura själv såg lugn och välmående ut som alltid, och höll om honom hårt och sade hur mycket hon saknat honom. Det tog honom flera timmar att landa i insikten att hon faktiskt var där hos honom, han var uppskruvad och flackade med blicken och pratade febrilt och försökte lugna sig utan att lyckas det minsta. Inte förrän Laura föreslog att de kanske skulle lägga sig och vila en stund, hon var ganska trött efter resan. Då, med hennes hår i sin näsa och hennes doft som en lugnande filt över hans söndertrasade nerver, viskade han:
-Jag var så rädd att du inte skulle komma.
Sedan somnade han och sov som en död i ett dygn.
När han vaknade igen, fullt påklädd, satt hon vid fönstret med eftermiddagssolen som en gloria runt det glänsande håret, och log mot honom. Kroppen värkte, men själen hade börjat lägga sig till ro, och han frågade hur de haft det. Pratade om henne och flickorna under en promenad och under middagen. Han undvek smidigt alla frågor om Berlin, och hon pressade honom inte, hade lärt sig genom åren i vilka situationer han kunde förmås öppna sig. Madoc hade i sin tur insett för länge sedan att han måste berätta sådant han inte ville för henne, han måste våga släppa in henne om han ville ha henne kvar. Så efter att ömsint men alltmer passionerat gått igenom hela hennes kropp och förklarat sin kärlek och åtrå till varenda liten del, från lilltån upp till hjässan, kröp han ner under täcket intill henne och viskade i mörkret att han inte hade vågat träffa Ceri och Cailin. Att han hade råkat öppna en affär istället. Att Scarlet sökt upp honom men att han avvisat henne. Egentligen kändes det onödigt att berätta det, men det var lika bra. Saker hade alltid en tendens att krypa fram och det skulle verkat misstänkt om hon fick veta det senare av någon annan.
Med balansen någorlunda återställd hade de några riktigt fina dagar innan Valentine och barnen kom. Valentine blev kanske förvånad över hur trevlig Madoc var, även mot Nathan som brukade få gliringar östa över sig. Laura lät sig inte luras en sekund och överraskades inte över att han behövde extra mycket bekräftelse i mörkret den natten. Om Madoc kunnat knuffa ner Valentine från bryggan med armar och ben surrade så skulle han ha gjort det, om nu inte följderna hade blivit så besvärliga. Bättre då att vara trevlig och hoppas på en naturlig död istället.
Vardagen återupptogs, och Madoc växlade takt. Såg till att vara hemma mer, och uppmärksammade Laura och flickorna lite extra. Tog inte lika många uppdrag hemma hos rika damer som ville ha sitt eget te blandat, vilket ledde till att de han reste till betalade ännu mer pengar. När han jobbade, gjorde han det intensivt med hjälp av det där uppiggande medlet, och lyckades utöka Gray-imperiet ännu mer. Månaderna gick, livet var riktigt bra!
Nu behövde emellertid verksamheten i Berlin ses över på nära håll. Laura skulle ha följt med, men Sybil hade råkat ut för en envis förkylning som inte ville ge med sig så hon valde att stanna hemma. Madoc tog det med ro, det handlade bara om några dagar den här gången. Det skulle han klara.
Berlinnatten var stjärnklar. Månen ropade på honom att komma ut. En nattlig promenad var bättre än att försöka få ordning på pappren efter midnatt, så Madoc klädde sig ordentligt och gav sig ut. Styrde stegen mot Ceris adress. Så här dags skulle ingen komma ut och köra bort honom, han kunde unna sig en stunds samhörighet på avstånd.
Ceris intensiva ramsor av hat riktade mot den lilla asken hade dränerat det sista ur henne, och hon föll i någon sorts sömn, eller dvala, och hon hade ingen aning om hur hennes känslor hade hettat upp asken som redan innan var laddad med en magi som sög åt sig sinnesstämningar. Den började glöda inifrån. Slog upp i en röd låga. Åt upp pappren i hyllan. Alla böcker. Snart var hela rummet övertänt och elden slog sönder fönstret och letade sig ut i januarinatten.
Madoc hann faktiskt tänka innan han rusade in. Var det rätt adress? Ja, helt klart. Eller fel adress, han ville verkligen inte att det skulle brinna hos hans mor och syster! Hade det varit vilket annat hus som helst, så hade han aldrig försökt leka hjälte, men det här skulle han inte kunna leva med att ha ogjort. Han gav sig tid att bulta hårt en enda gång på dörrarna han sprang förbi på sin väg upp, inte för att varna men för att få hjälp. Sparkade in dörren med oanade krafter. De stängda dörrarna rörde han inte, vagt medveten om att det var säkrast så just nu, utan försökte utröna om det fanns någon i rummet där det brann. Röken gjorde det nästan omöjligt att se, men hjärtat sade honom att här fanns någon han älskade. Virade halsduken hårdare om munnen, skyddade ögonen och dök in. Fann sin livlösa mor och bar henne igenom lågorna ut till trapphuset där arga grannar kommit ut för att skälla, men snabbt insett vad som var på gång.
-Ta henne! väste han hostande. Finns fler!
Första rummet med stängd dörr var tomt. Det måste vara Cailins. En obeskrivlig ångest grep honom – var hon inte där? Var hon kvar i det eldbefängda rummet? Snabbt slet han upp nästa dörr och svimmade nästan av lättnad när hon låg där. Ruskade henne omilt i axeln så att hon vaknade i rädsla.
-Madoc!
Röken vällde in och han svepte in henne i täcket och sprang ut. Kaoset hade spritt sig, grannar flydde, andra kom till för att titta, några rådiga började försöka släcka och kalla på hjälp.
Tankarna flög som pilar genom Madocs hjärna. Här fanns en sak han kunde göra för sig själv.
-Ta hand om flickan! ropade han till den som stod närmast.
Så rusade han in igen i huset. Allt hade hunnit gå så snabbt, både att få ut folk och för elden att sprida sig, så nu hade den börjat slicka Ceris och Morgaines sovrum. Snabbt bredde han ut överkastet, lassade så många böcker han kunde på det, och hivade ut genom fönstret. Mätte med blicken avståndet ner till marken när han insåg att han inte skulle kunna komma ut samma väg han kom. Andra våningen. Det skulle kunna gå. Tog sig ut genom fönstret. Grep tag i stupröret, som aldrig skulle kunna hålla hans vikt hela vägen, men kanske en bit. Slet upp skinnet på handflatorna när han rasade ner, och föll handlöst på rygg den sista biten.
Där blev allt svart.
Ceridwen Gray stirrade på träasken med allt hat hon förmådde uppbringa.
-Jag hatar Berlin. Jag hatar ladyn, och den som gav dig den förbannade amuletten!
Hon visste inte ens om den låg i asken, eller om den hängde om Morgaines hals för att dämpa känslorna under den nya utgrävningen som lady Evelyn hade bjudit in Morgaine till, någonstans i norra Kina. Spännande, ännu en sådan där chans som man bara inte kunde missa. Och lite inkomst. Bokhandeln gick inte särskilt bra. Alls. Ceris båda jobb började slita hårdare på henne än hon ville låtsas om. Följa med? Hela kroppen skrek i protest. Hon orkade inte! Erkänna det? Aldrig i livet. Ett liv som inte skulle bli särskilt mycket längre om hon fortsatte så här, hann fara igenom hennes huvud innan hon effektivt stängde den ute.
Hellre än att erkänna sig svag, skrapade Ceri ihop sin allra rest av ork till att be om förlåtelse, laga en fantastisk avskedsmiddag åt sin hustru och försäkra henne om sin eviga kärlek. Det handlade ju bara om några månader, ett halvår på sin höjd. Tid, vad var det när kärleken var evig.
Tid, tomhetens tid där varje sekund utan Morgaine var en droppe som urholkade hennes av saknad förstenade hjärta.
När droskan for iväg den morgonen, och porten till hyreshuset de bodde i slagit igen, föll Ceridwen ihop på golvet, ur stånd att röra sig. Där blev hon liggande tills en granne fann henne och hjälpte henne upp till lägenheten och till soffan. Något stärkande att dricka, kanske en liten likör, nehej, inte det, men frun behöver inte se ut som om hon ville mörda mig, det var bara ett erbjudande!
Timme efter timme gick. Tankarna snurrade och stod still om vartannat. Kroppsfunktionerna verkade ha satts på paus, hon kände varken hunger eller törst eller andra behov. Hjärtat slog, mest av gammal vana kändes det som, och andades, jo, det gjorde hon.
Hon tänkte på sina barn.
Elisabeth hade aldrig fått fler barn än Eilwen, men verkade lycklig med henne och sin Simon. Hotellimperiet i Brighton utökades för varje år, och de var förmögna. Stabila. Trygga.
William... Han hade råkat i klorna på en Tylwyth Teg. Hade tydligen fått någon sorts avkomma med en av dem, ett märkligt halvblod som Emyr tog hand om nu. Naturligtvis. Emyr, som fortsatte att sopa upp efter henne och hennes familj. Ana stod som alltid vid Williams sida, men den andra i hans liv, bankmannen Eugene, hade inte orkat med längre och brutit upp, hade Ana berättat i sitt senaste brev. De saknade varandra förfärligt, William och Eugene, men någonstans fanns det kanske en gräns.
Valentine klarade sig bättre än Ceri trott att han skulle göra. Han bodde också i Paris nu, med sina båda söner, och fick in en slant på sina böcker som drygades ut med avkastningen från familjeföretaget, som alla barnen hade lika stor del i. Adrian och Nathan verkade trivas i Paris, Nathan gick som lärling hos en skräddare och visade stolt upp sina skisser och kreationer för Ceri när hon var på besök. Han och Ana hade ett särskilt band till varandra, hon hade alltid uppmuntrat honom och han älskade att rita och sy vackra kläder till henne, som hon gärna bar. Ceri hade också fått tjusiga kreationer, och tackade förstås för dem men det kändes som att klä ut sig och det hade hon aldrig tyckt om. Valentine hade skrivit flera brev senaste tiden, oroliga, han hade visst drömt något och ville hälsa på dem. Hon hade inte svarat än. Vad skulle hon säga? Men hon gjorde som han bad, kontrollerade extra noga varje kväll att alla ljus var släckta.
Det var knepigt med Nathan. Han kände alltid på sig hur människor mådde, så Ceri måste anstränga sig hårt för att fokusera på andra känslor än trötthet när hon besökte dem. Relationen till Cailin var också ett stort problem. Cailin vägrade följa med när Ceri reste till Paris, och slutade tala när Ceri föreslog att de skulle bjuda dem till Berlin. Incidenten med Nathan för flera år sedan, då han i sitt oförstånd tänkte hoppa ner från ett fönster för att dö ”en liten stund” för hennes skull, hade hon aldrig kunnat släppa.
Mary hade fullständigt stängt av yttervärlden och ägnade all sin vakna tid åt bön. Kanske var det bäst. Dottern Catriona var ordentligt adopterad av James FitzRoy. I någon härva av lögner hade Ceri övertygat William om att det egentligen var hans dotter med någon husa på Greenhill, och fått James att tro att William behövde tro det, för att, ja, nu mindes hon inte ens längre varför det var så viktigt. Kanske för att behålla William i den här världen, i tron att han hade ett eget barn, så att han kanske kunde släppa halvblodsbarnet.
Madoc hade gjort underverk med företaget efter att ha förskingrat en svindlande summa för några år sedan. Öppnade nya tehus här och där, och gjorde succé med sina privata blandningar. Det ryktades om att det fanns ett Grey´s här i Berlin också, men det kunde hon inte tro. Det skulle hon väl ha fått veta i så fall? Eller? De hade inte setts sedan han i princip kidnappade Cailin i den där förskingringsvevan, han höll sig klokt nog undan Morgaine, men nog hade han väl kunnat komma någon gång när Morgaine var bortrest? Ceri saknade honom, barnet som var mest lik henne själv.
George hade bott hos Elisabeth en tid, och hjälpt henne sortera böcker i ett nytt hotell som Ceri misstänkte att Elisabeth köpt enbart för att ge sin yngste bror något att göra. Nu var han tydligen i Australien och hälsade på kusinen Dylan på obestämd tid.
Just det, så var det Peter också, ja. Barnet hon trodde dött vid födseln, som hon förträngt, som hon glömde bort nu också. Vad han gjorde nu, hade hon ingen aning om. Orkade inte engagera sig.
Hector verkade lycklig nu, med sin Lillie och deras dotter Rose. Lite beskt tänkte Ceri att det var så dags nu att bli en god far, när alla hans andra barn var vuxna och vuxit upp utan att haft mycket med honom att göra alls. Men vem var hon att säga något, hon som inte hade energi nog att engagera sig i sin egen yngsta.
Inga skolor fungerade för Cailin. Hon var för annorlunda. Hur hon än försökte smälta in, så blev det fel. Pratade hon, så sade hon fel saker. Var hon tyst, så var inte det heller bra. Till slut hade Morgaine lyckats hitta några äldre akademiker som hon hade förtroende för, som tog sig an flickans undervisning mot en överkomlig slant. Det blev en spretig kunskap, men bättre än ingenting. Så längde det inte var något bråk, så lät Ceri det hela vara.
Berlin var illa nog även med Morgaine. Utan henne var staden snudd på outhärdlig.
-Du får ordna något själv att äta idag, hälsade hon dottern med när hon kom hem framåt kvällen.
-Mår du inte bra, mor?
Ceri svarade inte. Lögner trasslade till allt, sanningen krävde fler svar än hon förmådde ge.
-Jag ordnar något åt dig också, då?
-Jag vill inget ha.
Cailin såg bekymrad ut, men framhärdade inte. Ordnade med sitt, och sade godnatt.
Ceris kropp var fortfarande som bortkopplad från själen. Ögonen vilade stilla på ingenting, tills hon försökte rycka upp sig och flyttade blicken. Det var då den föll på asken.
-Jag hatar dig, viskade hon. Jag hatar dig. Hatar dig. Hatar dig!
Cailin drog in Morgaines doft när hon kurade ihop sig i mödrarnas dubbelsäng, där hon brukade sova när mamma var borta på sina resor. En otäck känsla grep tag i hennes mellangärde och klämde åt. Som en föraning. Valentine kunde drömma sanndrömmar ibland, hade mor berättat. Undrar hur det kändes. Måste vara ganska skrämmande, om man haft en mardröm och inte visste om det var sant eller ej. Det gick ju inte att trösta med att det bara var en dröm, om det kanske var verklighet.
Både Scarlet och Martin hade sökt försoning, något hon artigt men bestämt avböjt. Människor var opålitliga, både levande och döda. Planerna på att bli läkare började luckras upp. Varför skulle hon bli det, när hon inte tyckte om människor? Håglöst lärde hon sig kroppens alla beståndsdelar på latin, lärde sig om alla sjukdomar för att hon inte hade något bättre för sig, läste ointresserat filosofer och mystiker utan att bry sig om vad de hade att säga. Ivern att bli vuxen hade också försvunnit. Livskris, kunde man ha det när man var tio år? Tio jordeår, vill säga. Kanske var själen så gammal att det var dags för en kris.
Hon kämpade inte emot. Försökte lugnt resonera med sig själv. Ja, just nu kändes allt meningslöst, hon ville inte ha någon inpå livet. De som verkligen brydde sig om henne skulle finnas kvar om hon kom ut på andra sidan denna mörka tunnel, de som inte fanns kvar var inget att sakna. Dö ville hon absolut inte, det fanns alldeles för många som väntade på henne på andra sidan och kunde ställa krav. En sorts nirvana vore att välkomna. Ett fullständigt utslocknande. Samtidigt kändes det också skrämmande.
Vad gjorde man när allt kändes så här?
Drack te, givetvis.
Gray's. Stadens nya och supermoderna tehus. En kopp var hutlöst dyr, men Cailin kunde inte motstå. Hoppade över en del lektioner och lade pengarna på en kopp väldoftande lugn. Provade sig igenom sortimentet, vägrade fastna för en sort, då te förmodligen var som människor, en sort hon tyckte mycket om kunde försvinna utan förvarning.
Det var bara kvinnor som arbetade i den kombinerade tehuset/butiken. Chefen ville visst ha det så, skrattade damerna när Cailin undrade. Mr Gray. Walesare. Bodde i London. Jo, Cailin visste. Han hade alltså varit i Berlin utan att berätta det för henne. Den insikten värkte.
Madoc Gray kunde inte sova. Försökte inte ens. Det var ingen idé utan Laura.
Sommarmånaden hon tillbringad i Paris med Valentine och alla fem barn hade varit den värsta i hans liv. Tanken hade varit att han skulle passa på att umgås ordentligt med sin mor och syster i Berlin, men när allt kom till kritan så hade han inte vågat söka upp dem, av rädsla för att bli avvisad. Bättre att försöka hålla sig sysselsatt med något annat. Öppna ett tehus, till exempel. Det tog inte så lång tid för honom, som kunde klara av en otrolig mängd arbete och papper på kort tid om han bara fokuserade, och som kunde prata omkull de flesta om han lade sin själ i det. Eftersom han ändå inte kunde sova utan Laura så fick han mycket gjort. Ett nytt uppiggande hälsomedel hjälpte också till att skärpa hans sinnen, någon vit substans som man kunde inta på olika sätt. Han föredrog att lägga det under tungan, och fick på så sätt energi långt utöver det vanliga. När effekten avtog, kunde han faktiskt falla i dvala några timmar, om han höll om kuddarna som han sprutat Lauras parfym på. Han hade snuddat vid tanken på att skaffa en flicka som var lik henne, bara för att sova med, men misstänkte att det skulle bli lite svårt att förklara om det uppdagades för Laura. Eller, hon skulle nog förstå, men säkerligen inte vara särskilt förtjust i det. Kudd-Laura behövde hon heller inte få veta något om, även om det var harmlöst.
Scarlet hade han träffat, av ren nyfikenhet. Hon strålade, hade vuxit och mognat och funnit ett lugn som han inte tyckte om. Ville vara vän med honom, läsa för honom, prata med honom. I sin övergivenhet hade Madoc varit nära att säga ja, snälla du, var hos mig, men räddade sig ur den knipan genom att förolämpa henne med hårda ord och såra henne djupt. Bra, så höll hon sig ifrån honom. Hon betydde bara problem. Att hon sedan verkade ha en ny pojkvän, det rörde väl inte honom?
De hade planerat in en semester på tu man hand i Belgien, han och Laura, då alla barn skulle vara kvar hos Valentine en vecka innan han skulle ta dem till Calais där de skulle mötas upp för hemfärd. Madoc ville inte träffa sina bröder igen, inte på några villkor, men tänkte bita ihop och lägga fram en fasad. Det var han expert på.
Laura hade givetvis genast genomskådat den fasaden när de sågs igen. Varje dag den sista ensamma veckan hade han kräkts av oro för att hon inte skulle komma. Kom med avsikt en timme för sent till värdshuset där de hade bokat plats, för att slippa behöva titta på klockan där. Istället satt han och bet på naglarna på tågstationen. Trots att han inte känt sig det minsta hungrig under den här månaden, så hade han ätit ordentligt för att han inte skulle bli så smal att hon skulle bli orolig, men de mörka ringarna under ögonen kunde han inte dölja. Laura själv såg lugn och välmående ut som alltid, och höll om honom hårt och sade hur mycket hon saknat honom. Det tog honom flera timmar att landa i insikten att hon faktiskt var där hos honom, han var uppskruvad och flackade med blicken och pratade febrilt och försökte lugna sig utan att lyckas det minsta. Inte förrän Laura föreslog att de kanske skulle lägga sig och vila en stund, hon var ganska trött efter resan. Då, med hennes hår i sin näsa och hennes doft som en lugnande filt över hans söndertrasade nerver, viskade han:
-Jag var så rädd att du inte skulle komma.
Sedan somnade han och sov som en död i ett dygn.
När han vaknade igen, fullt påklädd, satt hon vid fönstret med eftermiddagssolen som en gloria runt det glänsande håret, och log mot honom. Kroppen värkte, men själen hade börjat lägga sig till ro, och han frågade hur de haft det. Pratade om henne och flickorna under en promenad och under middagen. Han undvek smidigt alla frågor om Berlin, och hon pressade honom inte, hade lärt sig genom åren i vilka situationer han kunde förmås öppna sig. Madoc hade i sin tur insett för länge sedan att han måste berätta sådant han inte ville för henne, han måste våga släppa in henne om han ville ha henne kvar. Så efter att ömsint men alltmer passionerat gått igenom hela hennes kropp och förklarat sin kärlek och åtrå till varenda liten del, från lilltån upp till hjässan, kröp han ner under täcket intill henne och viskade i mörkret att han inte hade vågat träffa Ceri och Cailin. Att han hade råkat öppna en affär istället. Att Scarlet sökt upp honom men att han avvisat henne. Egentligen kändes det onödigt att berätta det, men det var lika bra. Saker hade alltid en tendens att krypa fram och det skulle verkat misstänkt om hon fick veta det senare av någon annan.
Med balansen någorlunda återställd hade de några riktigt fina dagar innan Valentine och barnen kom. Valentine blev kanske förvånad över hur trevlig Madoc var, även mot Nathan som brukade få gliringar östa över sig. Laura lät sig inte luras en sekund och överraskades inte över att han behövde extra mycket bekräftelse i mörkret den natten. Om Madoc kunnat knuffa ner Valentine från bryggan med armar och ben surrade så skulle han ha gjort det, om nu inte följderna hade blivit så besvärliga. Bättre då att vara trevlig och hoppas på en naturlig död istället.
Vardagen återupptogs, och Madoc växlade takt. Såg till att vara hemma mer, och uppmärksammade Laura och flickorna lite extra. Tog inte lika många uppdrag hemma hos rika damer som ville ha sitt eget te blandat, vilket ledde till att de han reste till betalade ännu mer pengar. När han jobbade, gjorde han det intensivt med hjälp av det där uppiggande medlet, och lyckades utöka Gray-imperiet ännu mer. Månaderna gick, livet var riktigt bra!
Nu behövde emellertid verksamheten i Berlin ses över på nära håll. Laura skulle ha följt med, men Sybil hade råkat ut för en envis förkylning som inte ville ge med sig så hon valde att stanna hemma. Madoc tog det med ro, det handlade bara om några dagar den här gången. Det skulle han klara.
Berlinnatten var stjärnklar. Månen ropade på honom att komma ut. En nattlig promenad var bättre än att försöka få ordning på pappren efter midnatt, så Madoc klädde sig ordentligt och gav sig ut. Styrde stegen mot Ceris adress. Så här dags skulle ingen komma ut och köra bort honom, han kunde unna sig en stunds samhörighet på avstånd.
Ceris intensiva ramsor av hat riktade mot den lilla asken hade dränerat det sista ur henne, och hon föll i någon sorts sömn, eller dvala, och hon hade ingen aning om hur hennes känslor hade hettat upp asken som redan innan var laddad med en magi som sög åt sig sinnesstämningar. Den började glöda inifrån. Slog upp i en röd låga. Åt upp pappren i hyllan. Alla böcker. Snart var hela rummet övertänt och elden slog sönder fönstret och letade sig ut i januarinatten.
Madoc hann faktiskt tänka innan han rusade in. Var det rätt adress? Ja, helt klart. Eller fel adress, han ville verkligen inte att det skulle brinna hos hans mor och syster! Hade det varit vilket annat hus som helst, så hade han aldrig försökt leka hjälte, men det här skulle han inte kunna leva med att ha ogjort. Han gav sig tid att bulta hårt en enda gång på dörrarna han sprang förbi på sin väg upp, inte för att varna men för att få hjälp. Sparkade in dörren med oanade krafter. De stängda dörrarna rörde han inte, vagt medveten om att det var säkrast så just nu, utan försökte utröna om det fanns någon i rummet där det brann. Röken gjorde det nästan omöjligt att se, men hjärtat sade honom att här fanns någon han älskade. Virade halsduken hårdare om munnen, skyddade ögonen och dök in. Fann sin livlösa mor och bar henne igenom lågorna ut till trapphuset där arga grannar kommit ut för att skälla, men snabbt insett vad som var på gång.
-Ta henne! väste han hostande. Finns fler!
Första rummet med stängd dörr var tomt. Det måste vara Cailins. En obeskrivlig ångest grep honom – var hon inte där? Var hon kvar i det eldbefängda rummet? Snabbt slet han upp nästa dörr och svimmade nästan av lättnad när hon låg där. Ruskade henne omilt i axeln så att hon vaknade i rädsla.
-Madoc!
Röken vällde in och han svepte in henne i täcket och sprang ut. Kaoset hade spritt sig, grannar flydde, andra kom till för att titta, några rådiga började försöka släcka och kalla på hjälp.
Tankarna flög som pilar genom Madocs hjärna. Här fanns en sak han kunde göra för sig själv.
-Ta hand om flickan! ropade han till den som stod närmast.
Så rusade han in igen i huset. Allt hade hunnit gå så snabbt, både att få ut folk och för elden att sprida sig, så nu hade den börjat slicka Ceris och Morgaines sovrum. Snabbt bredde han ut överkastet, lassade så många böcker han kunde på det, och hivade ut genom fönstret. Mätte med blicken avståndet ner till marken när han insåg att han inte skulle kunna komma ut samma väg han kom. Andra våningen. Det skulle kunna gå. Tog sig ut genom fönstret. Grep tag i stupröret, som aldrig skulle kunna hålla hans vikt hela vägen, men kanske en bit. Slet upp skinnet på handflatorna när han rasade ner, och föll handlöst på rygg den sista biten.
Där blev allt svart.
