11
Tillbaka till Wales, alltså. Hem till Brecfa, där hon inte satt sin fot sedan fadern körde bort henne den där gången hon tänkte presentera Hector. 25 år sedan. Inte tillräckligt länge för att någon skulle ha glömt, det visste hon, men nu var hon vuxen och hade mod att möta vad som än månne komma.
Frågan var hur hon tog sig dit.
Järnvägen, kanske? Ända till byn gick den väl inte, men väl hon var i närheten kunde hon säkert ta sig hem.
Då behövdes pengar.
Hon svor tyst över sin man. Lätt för honom att sitta trygg och varm i sitt hus, och köra ut henne utan en penny på fickan. Nå, hon hade fått med sitt smyckesskrin. Hon fick väl pantsätta det hon hade för att få råd att resa. Var man nu hittade en pantbank, hon hade aldrig behövt tänka på sådana saker förut. Men vänta nu, brukade hon inte passera en liten diskret dörr på väg till... Jo, nog var det väl en pantbank åt det hållet!
Med raska steg begav hon sig genom det tilltagande kvällsdunklet till den lilla butiken som just höll på att stänga. En stund senare gick hon med lättare bagage och en sedelbunt i handen mot närmaste järnvägsstation.
-Går det några tåg till Wales ikväll? frågade hon.
-Wales, fnös damen bakom disken. Vart i Wales?
-Vart går tågen?
Damen tittade ogillande över kanten på sina små glasögon.
-Vi har ett mycket finmaskigt järnvägsnät, min goda dam. Tala om vart ni önskar resa så skall jag gärna hjälpa er.
Ceridwen hade aldrig tålt att behandlas nedlåtande, men försökte att behålla humöret.
-Brechfa, svarade hon kort.
Damen började slå i sina register.
-Det stavas med f, tillade Ceridwen efter en stund. Det låter som Brechva, men det stavas med f.
Ny ogillande blick. Vad var det här för påhitt! Ett v var väl ett v, inte sant?
-Nej, något sådant finns inte.
-Vad är närmaste station, då?
-Vilken är närmaste stad, då? Ni måste uttrycka er lite klarare om jag skall kunna hjälpa er!
-Jag trodde att British Railways utbildade sin personal ordentligt, fräste Ceridwen när tålamodet rann av henne. Caerfyrddin! Eller, Carmarthen.
-Vänligen bestäm er för vilket!
-Det är ju samma sak, kan ni ingenting ni?
Munnen var bara ett smalt streck när kvinnan åter ögnade igenom sina kataloger.
-Till Carmarthen går det tåg. Men dit kommer ni inte ikväll.
-Hur långt kommer jag idag då?
-Wolverhampton.
-Ge mig en biljett dit då. Och gå sedan hem och läs på!
Med biljetten i handen och ett elakt leende lekande i mungipan satte sig Ceridwen på en bänk och väntade på tåget. Första steget ifrån hennes trygga liv, första steget mot hennes förflutna.
