19
Timme efter timme blev han sittande, ur stånd att formulera en handling. Somnade av utmattning i fåtöljen, och väcktes respektfullt av mr Howards.
-Ni arbetar för mycket, sade butlern bekymrat. Det är inte min sak att råda er, men kanske borde ni vila upp er på Greenhill en tid?
Hector såg yrvaket upp. Det tog flera sekunder innan allt kom tillbaka, och han såg sin situation klart.
Idag fyllde hans barn år. Idag skulle de ha fest. Huset skulle fyllas av glada, ytliga människor och han måste vara en god och artig värd.
Han trevade efter Laudanumflaskan. Mindes att den var tom, och kände paniken stiga.
Gud, låt mig klara detta, bad han. Låt mina barn slippa skämmas över mig på deras egen dag!
På skakiga ben reste han sig och tog sig till badrummet. Mötte sin egen hålögda blick i spegeln, och var tacksam över sitt välansade skägg. En rakkniv skulle han aldrig kunnat hantera idag!
Magen vände sig och han kräktes i handfatet.
Det här gick inte.
Oändligt långsamt klädde han sig. Samlade sina drag så gott han kunde och gick ner till matsalen, där födelsedagsbarnen just hade avslutat en sen frukost. Försökte, men kunde inte se dem i ögonen utan fäste blicken strax bredvid deras ansikten.
-Jag tänkte, väste han och måste klarna strupen. Jag tänkte att ni ungdomar nog vill ha en föräldrafri fest, nu när mor är... bortrest. Så jag reser till Greenhill. Har den äran, ni båda!
Utan att vänta på svar vände han på klacken och gick mot ytterdörren. Där mötte han mr Howards, och sade trött:
-Ni har rätt, jag behöver vila. Jag far till landet några dagar. Ungdomarnas presenter ligger på mitt nattduksbord, kan ni se till att de får dem?
-Naturligtvis, herrn.
Hector hejdade sig:
-Och ni vet vad som gäller. Om någon av gästerna plockar fram någon form av berusningsmedel, så kasta ut dem!
Mr Howards log belåtet.
-Oroa er inte, herrn. Ni kan lita på oss!
Resan blev en mardröm. Ångesten slet i Hector, och illamåendet växte med varje skakning i vagnen han hyrt på gatan. Vanligtvis var resorna mellan London och Greenhill planerade och kördes med egen vagn, men Hector hade bråttom och ville inte vänta på att kusken skulle få allt iordning. Den här resan blev ett välkommet tillskott för åkaren som råkade köra förbi! För varje gång Hector måste stanna och kasta upp vid vägen lade han på en rejäl slant i dricks. Inte förrän sent på kvällen var han framme, och gav då kusken ytterligare en slant så att denne skulle kunna sova över på närmaste värdshus om han ville.
Att Greenhill kunde verka så öde! Tänk om ingen fanns här? Om han var totalt ensam, kanske fanns ingen mer levande varelse i hela världen, ingen utom han som var utlämnad till en tillvaro i ändlöst mörker...
Trycket ökade över bröstet. Ingen ny medicin hade han tagit sig tid att köpa, nu ångrade han det djupt! Opium och alkohol, hade det inte varit så? Opiet kunde han förstås inte få tag på, men det andra? Ceridwen hade varit noga med att hälla ut varenda droppe hon kunde hitta, men hade det inte stått en konjakflaska inne på Hectors fars arbetsrum? Greenhill var stort nog att det rummet fortfarande fanns kvar orört, och Ceridwen hade vad han visste aldrig satt sin fot där.
Det över tjugo år gamla löftet till hustrun om att aldrig dricka sig berusad var som bortblåst. Nu fanns inte utrymme för sådan sentimentalitet, nu gällde det liv eller död!
Febrilt letade han sig fram i mörkret till det överlastade arbetsrummet. När ögonen vant sig lite, fann han faktiskt vad han letade efter högt uppe i en bokhylla.
Utan att hejda sig ens ett ögonblick slet han med tänderna upp korken och drack djupa klunkar av den starka, söta vätskan. Ögonen tårades och han hostade så han nästan kräktes igen, men hade nu inget kvar att kasta upp. Hela han var tom. I kropp och själ.
Han noterade inte ens de tassande stegen, och att rummet blev ljusare.
-Men herr Gray! flämtade en kvinnoröst förfärat. Hur är det fatt?
Först då reagerade han. Ryckte till, försökte rygga undan men hade hamnat i ett hörn.
-Seså, det är bara jag, Molly! Jag hörde ljud, och ville se efter så att inte unge herr George gick i sömnen igen. Låt mig hjälpa er upp.
Hon greppade försiktigt om hans axlar.
Då brast alla järnband som Hector Gray slagit om sin själ. Han föll ihop i hennes famn och grät så att lungorna värkte och hela kroppen skakade. Molly fann sig snabbt och tröstade. Hon var över trettio år och hade arbetat på Greenhill sedan hon var en ung flicka, och hade varit förälskad i godsets herre under lika lång tid. Kanske var det hon som tog initiativet och sökte hans mun med sin, kanske var det han. I förenad längtan, förtvivlan och desperation tog de sig på något sätt in till William den äldres sovrum intill arbetsrummet. De kläder som var ivägen slets sönder, kastades åt sidan. Sedan drunknade de i en virvlande, bottenlös brunn.
