16
-Skall vi gå någonstans och prata, kanske? föreslog han när de långt om länge släppte taget om varandra. Jag har inte riktigt någon lust att ta det här inför öppen ridå. Kan jag följa dig hem?
Hon skakade på huvudet.
-Jag måste bo här, om det finns något rum ledigt. Det... finns inte plats hemma.
Emyr förstod det hon inte sade.
-Då tar vi en promenad istället.
Kvällen borde ha varit stjärnklar, tänkte Ceridwen. Det skulle ha passat in på den magiska känsla som lade sig som ett täcke runt hennes sinnen. Nu var den bara gråsvart och fuktig, med en bit av månen som försökte tränga sig igenom molnen.
-Om du visste vad jag är glad att se dig, utbrast Emyr och tog hennes hand i sin, där den nästan försvann helt. Grova skogsarbetarhänder, levande och varma.
-Är du?
-Ja, det är jag. Jag har tänkt så mycket på dig under åren, hoppats att du har haft det bra men inte haft någon att fråga. Din mor visste ingenting, och din far går ju inte att tala med.
-Jag skrev till prästen några gånger de första åren och bad honom läsa högt för mor, men när jag aldrig fick svar så gav jag upp hoppet. Och tillbaka hit vågade jag inte resa.
-Men nu är du här?
-Nu är jag visst här.
-Varför, Ceri? Vad är det som har hänt?
Hon sökte hans blick. Kunde hon lita på honom? Och spelade det egentligen någon roll? Det kunde omöjligt bli värre. Vände han sig ifrån henne, så var han inte den vän hon behövde.
Så hon berättade allt. Om livet i England, sin ensamhet, sin nya kärlek och om bråket med Hector. Om mötet med föräldrarna och brodern. Om hur hon varit rädd för att möta Emyr igen.
Han var tyst en lång stund. De hade hunnit ända ner till ån, och stod nu och såg ner i det glittrande nattsvarta vattnet.
-Visst var jag ledsen och arg, det kan jag inte förneka. Men inte så mycket på dig. Jag visste hela tiden att du inte var lika säker på att du ville dela ditt liv med mig, som jag var. Du var ju yngre, och så full av nyfikenhet och äventyrslust, det är klart att du ville se dig om! Jag hade hoppats på att få vara den trygga klippan som du kom tillbaka till när du var redo. Jag räknade tillochmed med att du skulle kunna bli förälskad i någon annan, men trodde att det skulle dö ut. Att det var jag som egentligen ägde ditt hjärta. Det är det jag har varit så rädd för under åren, att mannen du följde var en flyktig förälskelse som dog, så att du satt i ett känslolöst äktenskap. Och det som jag tyckte så hjärtinnerligt illa om var hur byn reagerade. Plötsligt var jag inte den store och starke längre, jag var någon att tycka synd om. De beklagade mig, lade huvudet på sned på det där vedervärdigt jolmiga sättet och talade om hur hemskt du hade betett dig. Ett tag hoppades jag ändå på att du skulle återvända, men när jag insåg att det inte skulle hända, gifte jag mig med Gwendolen.
Ceridwen skrattade till lite ynkligt.
-Ja, hon var ju alltid tokig i dig! Och avskydde mig.
-Det är klart att hon gjorde. Och jag behövde tröst, det skall jag inte sticka under stol med. Hon var hängiven, och skötte om mig som vore jag en kung.
-Så vad hände?
-En olycka. Jag skulle hjälpa till att lugna smedens häst, du vet att jag alltid har haft god hand med djur. Men här var något annorlunda, hästen var som tokig och... Ja, han sparkade mig. På ett mycket olämpligt ställe. Finns inte en sak som fungerar som det skall i de regionerna efter den händelsen. Kan knappt pissa, om jag får uttrycka mig så direkt. Och något samliv gick ju inte att ha, det förstod vi ganska snart. Gwen älskade mig fortfarande, men hon var ung och ville ha en familj med barn. Vi pratade om att ta till oss några föräldralösa, men från hennes sida var det halvhjärtat. Hon ville föda själv, ville vara en äkta mor. Jag var så rädd för att bli lämnad ensam att jag faktistk föreslog att hon skulle kunna bli gravid med någon annan, men hon fann den tanken avskyvärd. Det smög sig in en bitterhet mellan oss, ditt namn kom upp allt oftare. Jag vill inte berätta allt hon sade om dig, men droppen var i just den diskussionen om barn. Hon sade att ”Ceri skulle väl gärna ha sålt sig som en hora till en annan man för att ge dig ett barn”, och det kunde jag bara inte tåla. Jag svarade det elakaste jag kunde komma på i stunden, att jag älskade dig så mycket mer än Gwen, och om jag haft dig till hustru istället så hade jag aldrig saknat barn, då skulle jag ändå haft allt jag någonsin drömt om.
-Oj, viskade Ceridwen.
Han vände sig mot henne med ett sorgset leende som hon mer anade än kunde se i nattens mörker.
-Efter det kunde vi naturligtvis inte fortsätta tillsammans. Hon fick sin frihet, och valde att flytta ner till Swansea för att börja om på nytt. Hon har ju kvar sin syster här i byn, och jag har ryktesvägen fått höra att hon fick det ganska bra till slut. Jag unnade henne verkligen det, hon var en bra flicka och jag tyckte om henne. Men åren efter att hon flyttade blev svåra. Om det inte varit för din far, så hade jag kanske försökt supa ihjäl mig.
-Min far?
-Ja, han är en så ynklig figur. Att bli som han vore ett öde värre än det jag redan råkat ut för. Och i bakhuvudet låg ändå alltid hoppet om att du skulle komma tillbaka. Du skulle aldrig ha förlåtit mig om jag hade börjat dricka. Därför gjorde jag aldrig det, jag har i alla år hållit mitt löfte.
Hon sökte hans hand igen när de vände tillbaka till byn.
-Nu då? frågade hon försiktigt. Hur känner du nu inför allting? Du verkar så trygg och lugn.
Han ryckte lätt på axlarna.
-Jag blev frälst.
Ceridwen släppte lite på sitt grepp, men han tog ett fastare tag.
-Oroa dig inte, lugnade han. Jag mötte Jesus i en väldigt farlig situation. Istället för att dricka började jag slåss med karlarna, och de hade förstås inte en chans. Jag hade lätt kunnat slå ihjäl någon, men så blev jag stoppad av en röst i huvudet, och det gick som en blixt genom hela kroppen. Svårt att förklara, men en religiös upplevelse var det. Så istället för att slåss, så började jag försöka avstyra bråk. Och prata med Jesus när jag känner mig ensam. Du behöver inte oroa dig, jag är inte ute på något frälsningståg som de där märkliga mormonerna som kommit till byn är. Religionen är en sak mellan Gud och mig. Jag svär fortfarande när jag blir arg, utan att ha dåligt samvete. Folk får tro som de vill, och jag tror inte att Jesus är så småaktig att han blir sur för sådana saker.
När de väl kom tillbaka till Brechfas centrum, så var allt låst och släckt.
-Mitt bagage! klagade Ceridwen. Han visste att jag tänkte hyra av honom inatt, kunde han inte ha hållit dörren öppen?
-Se det positiva i saken, log Emyr belåtet. Nu sparar du ju den slanten, och du blir helt enkelt tvungen att sova hos mig!
Hon kastade en irriterad men road blick på honom och lommade efter mot hans hus. Vad hade hon för val?
Stugan låg i utkanten av husklungan som utgjorde centrum. Välvårdad och trevlig, en befriande kontrast till barndomshemmet. Det fanns en liten kammare som verkade oanvänd, ett stort allrum med matplats och spis, och ett sängloft.
-Nu är det upp till dig och ditt samvete, Ceri, sade han muntert. Du vet att jag inte kan göra några otillbörliga närmanden, även om jag gärna hade försökt. Du kan sova med mig och hålla dig varm uppe på loftet, eller så gör jag iordning en bädd åt mig inne i kammaren.
Ceridwen tänkte så att det gjorde ont i hennes trötta huvud. Borde hon bry sig om vad någon tyckte? Hennes man, hennes älskade, hennes familj – hade de något med hennes val att göra?
Att få sova bredvid Emyr... Det hade hon aldrig gjort, annat än när de gjort utflykter mitt på dagen och tagit en lur under något träd. Då hade hon känt sig så trygg. Som om ingen i hela världen kunde göra henne illa.
-Folk tycker ändå att jag är en förtappad själ, svarade hon som i självförsvar. Jag sover med dig.
