ceridwengray

 

Långt fram på eftermiddagen vaknade Hector till ett inferno av torka och huvudvärk. Tungan var som fastklistrad vid gommen, och han bet ihop om ett kvidande stön när han försökte röra huvudet.

Rummet låg i mörker, doften var honom helt obekant och hur han än rådbarkade sitt suddiga minne kunde han inte förstå var han befann sig. Han mindes bara att...

Nej, det måste ha varit en dröm. En mardröm.

Och hur var det han var klädd? Eller snarare, inte klädd? Han som alltid sov i prydligt strukna nattdräkter, hade endast på sig en halvt uppknäppt skjorta. Och strumpor.

Gode gud. Gode gud, nej!

Hjärtat bankade vilt när han sökte efter en ljuskälla och fann resten av sina kläder. Skrynkliga, trasiga. Så kunde han inte visa sig! Förresten, visa sig? Som om han någonsin ville stå ansikte mot ansikte mot någon igen!

Vad skulle han göra?

Stanna här i det mörka rummet resten av sitt liv?

Tanken var onekligen lockande.

Innan han hunnit fundera mer, gled dörren försiktigt upp och Mollys försynta men märkligt glödande ansikte syntes i springan. När hon såg att han var vaken, sken hon upp och smög in.

-Godmorgon, herrn, sade hon lågt och förbindligt. Jag har tittat till er då och då, tänkte att ni nog skulle vilja ha något att äta när ni vaknade.

Hon placerade stolt en liten korg på nattduksbordet, och slog sig ner på sängkanten bredvid honom. Hector fixerade korgen med blicken, kunde omöjligt se på flickan som... som han hade... Det måste ha varit en våldtäkt, inte sant? Men hur kunde hon då sitta här, så nära honom?

Molly hällde diskret upp ett glas vatten som han svepte.

-Jag vet inte hur jag skall kunna be dig om förlåtelse, viskade han ner i golvet.

Hon skrattade pärlande, ett ljud som både skar i hans öron och fick blodet att isa sig på ett oförklarligt sätt.

-Tänk inte på det, herrn. Se nu till att komma till sitt eget rum, och vila lite till. Ni ser fortfarande bra trött ut. Så kan vi tala mer om det här senare.

 

Ingenting i världen skulle kunnat förmå honom att möta sina barn den dagen. Han nästan smög in till sin egen del av huset, där han låste in sig efter att lämnat en hälsning till butlern mr Simeon att han dragit på sig en rejäl förkylning och inte ville bli störd, och inte ville smitta Mary och George. Resten av kvällen försjönk han i räkenskaper, men visste att han gjorde så många fel att han skulle behöva göra om alltsammans.

Efter en natts djup sömn kände han sig någorlunda redo att möta verkligheten igen.

-Godmorgon, hälsade han sina båda barn när de kom ner till frukosten.

-Godmorgon far, svarade de lika artigt. Mår far bättre nu?

-Ja, tack. Och hur står det till med er?

-Tack bra.

Mer än så hade de inte att säga varandra. Han visste inte hur han skulle tala med dem. Vanligtvis var det Ceridwen som höll igång samtalet, frågade, kommenterade, visste alltid vad som hade hänt och vad som var planerat för dagen. Mary och George samtalade lågmält om någonting han inte uppfattade.

-Hur mår faster Lauren? kastade han ur sig, i ett plötsligt behov av att få känna sig delaktig. Lauren åt nästan alla måltider i sin egen del av huset, endast söndagfrukostarna delade hon med dem. Var det inte söndag idag? Nej, den dagen hade han ju sovit bort. En vanlig måndag, en ny vecka låg framför dem.

Båda barnen vände sig överraskat mot sin far.

-Tack bra, svarade de i kör, väntade ett ögonblick för att se om det skulle komma följdfrågor, men Hector hade tappat modet och nickade bara hummande.

Kan jag fortsätta låtsas som att ingenting har hänt? tänkte han. Kanske. Han skulle i alla fall försöka. Vad hade han för alternativ?

 

Dagen gick. Inte en skymt av Molly. Inga tecken på att någonting hade hänt som inte borde skett. Han rättade gårdagens fel och fortsatte arbeta i sitt eget arbetsrum, inte helt olikt faderns men något ljusare.

Inte förrän i gryningen nästa dag var det dags att betala.

Innan det ens hade ljusnat, vaknade Hector av att någon kröp ner i hans säng.

Ceridwen, tänkte han instiktivt och sträckte ut handen för att smeka henne över det sträva, mörklockiga håret.

Istället kände han en lång, tjock fläta.

Molly!

Han nästan kastade sig ur sängen och stirrade vilt på hennes nakna gestalt.

-Jag tyckte herrn såg piggare ut idag, spann hon och sträckte ut sig.

Hector fick inte fram ett ljud.

-Är det något som är fel? ville hon veta.

Han bröt sig loss ur sin förlamning och lade snabbt täcket över henne.

-Snälla Molly, det jag gjorde var... oförlåtligt, men...

-Ja, bet hon av. Det var oförlåtligt. Jag var jungfru innan, det skall han veta! En trettiotreårig överbliven jungfru som ingen velat ha, inte förrän herrn var så full att han inte skulle ha sett skillnad på mig och på en ko. Som har drömt om herrn i halva mitt liv, jag skulle göra vadsomhelst för er! Så om ni ratar mig nu, då skändar ni mig mer än häromkvällen!

Hector satte sig på sängkanten, som bedövad.

-Men kära du... Jag kan verkligen inte!

-Ni kunde i lördags natt.

-Jag...

-Nu är ni så god och gör om det, annars berättar jag allt för mrs Tilly, och för alla som arbetar på godsen här i närheten!

Molly kastade bestämt av sig täcket och började knäppa upp knapparna i hans nattdräkt. Han försökte värja sig.

-Min hustru... Jag vill inte...

-Er hustru är inte här, sade hon bryskt. Alla fina män gör såhär, det vet alla.

-I så fall är jag ingen fin man! Jag har aldrig bedragit min hustru!

-Inte det? Hur var det med madam Byrd? Vi vet alla att hon var er älskarinna under många år. Det visste frun också.

Vad?

Insikten slog Hector med full kraft. Hade Ceridwen verkligen trott att madam Byrd varit mer än en god vän? Det skulle förklara en hel del. Tanken gjorde honom apatisk tillräckligt länge för att Molly skulle få möjlighet att lirka av honom överdelen. Då vaknade han till.

-Det här är synnerligen olämpligt! väste han och föste undan henne.

Men Molly lät sig inte hindras. Hon hade fått smak av något märkligt lockande – makt! Nu var det inte längre hennes förälskelse och längtan som drev henne, utan känslan av att hon, som känt sig ratad och osynlig i alla år, skulle kunna tvinga en rik man att underkasta sig henne.

-Nu gör ni som jag säger, annars skriker jag! sade hon tillräckligt högt för att göra honom nervös. Hela ert anseende står på spel – allt för att ni inte är karl nog att ta för er!

Hector såg chansen till en utväg.

-Jag är inte karl nog, sade han snabbt. Jag kan helt enkelt inte. Män har väldigt svårt för att... ta för sig när de blir pressade, kan jag berätta!

Mollys ögon smalnade när hon värderande lät blicken fara över honom. Sedan såg hon sig om i rummet. Blicken fastnade på gardinomtagen, och hennes ansikte förvreds i ett beräknande leende.

-Om allt jag hört om män stämmer, så kan jag nog råda bot på den saken. Ni lär ha två huvuden, som inte är särskilt väl sammankopplade. Det såg vi ju härom kvällen, inte sant? Lägg er på sängen.

-Aldrig.

-Lägg er, sade jag! Ni är inte i position att gå emot mig!

Hector tvekade, men när Molly gjorde ansats till att skrika högt gjorde han henne till viljes. Hur farligt kunde det bli? Hans lust hade alltid varit ganska svårväckt, hon skulle inte lyckas få honom dit hon av någon anledning så gärna ville.

Molly tog loss omtagen, och band omsorgsfullt fast sin husbondes handleder i sängstolparna. Han försökte protestera, men då tog hon sina egna underkläder som hon haft i ett bylte och tvingade in dem i hans mun. Sedan satte hon sig över hans ben, så att han inte förmådde röra sig alls.

Och med skammens tårar strömmande ur ögonen fick Hector Gray erfara att Molly hade hört rätt. Själens vilja kunde vara totalt bortkopplad från kroppens.