ceridwengray

Efter Mollys tilltag insjuknade Hector. Man trodde att det var den påstådda förkylningen som tagit ny fart, så han lämnades ifred utan att någon undersökte hans tillstånd närmare.

En ångest starkare än han kunnat föreställa sig slet i själen, och försatte kroppen i ett feberliknande tillstånd. Han hatade nu sin säng och sitt rum, försökte lämna det men fann att benen inte bar. Tre gånger om dagen kom en husa in med något att äta, men fick bära tillbaka det mesta utom vattnet. Ett par gånger var det Molly som kom in. Då skrek han så förtvivlat och försökte söka skydd, att hon faktiskt lät honom vara ifred. Leken hade varit roligt när den liknade en smygande katt-och-råttajakt, men den här vettlösheten gjorde henne nästan lite ångerfull. Hon hade hört så mycket konstiga berättelser om herremän, och hade fått höra att män alltid, alltid var ute efter sådant här. Att han tagit så illa vid sig av hennes tilltag, det överraskade henne.

En vecka förflöt, innan Lauren besökte honom med frukostbrickan.

-Käre bror, sade hon bekymrat. Vad är det egentligen som fattas er?

-Det är bara en envis infektion, ljög han. Jag känner mig redan bättre. Stiger nog upp imorgon.

-Så bra. Era barn börjar bli oroliga.

Var det sant? Hade de ens märkt av hans närvaro?

Han kunde bara mumla något ohörbart till svar.

-Jag hoppas att ett brev från er dotter kan pigga upp er, log systern. Jag känner igen Meirwens sigill.

Meirwen?

Hector satte sig upp i sängen. Hon hade aldrig skrivit till honom förut! Tvärtom hade hon alltid hållit en viss distans. Meirwen som var så lik sin mor, som han kanske hade varit extra sträng emot just därför. Ceridwen hade aldrig haft lätt i sällskapslivet, han ville inte att Mei skulle uppleva detsamma. Låt vara att hon valde att avstå, men han ville åtminstone ge henne chansen att fungera socialt. Därför hade han vägrat låta henne slippa de tråkiga lektionerna med miss Ethel, trots att hon rasat mot dem. Som far till en frisinnad flicka måste han väl vara hård, eller hur? Någon måste skydda henne!

Ett styng av glädje och förväntan ilade till i magtrakten genom allt det svarta.

Han bröt sigillet med darrande händer.

Läste.

Blev sittande en lång stund och stirrade ut i tomma intet.

Hon ville inte längre vara hans dotter. Skrev att han aldrig funnits där för dem. Anklagade honom för att ha drivit bort deras mor. Bad honom om att hålla sig undan Mary och George under sitt besök, så att han inte skulle förstöra deras liv också.

Nu hade han det svart på vitt.

Han hade alltid varit en besvikelse som son.

Senare en dålig make.

En usel far.

En ansvarslös husbonde.

En försumlig företagsledare, som inte öppnat böckerna på en vecka.

Som om han blivit översköjd av ett häftigt regn, rann allt det svarta av honom och lämnade kvar en känsla av lätthet, nästan eufori.

Lösningen var ju så enkel! Han skulle kunna göra allting bra genom en simpel handling.

Med ett underligt leende spelande i mungipan steg han upp. Åt sin frukost och njöt av varje tugga. Kammade håret noga, och ansade skägget som vuxit sig aningen för långt. Letade fram sina allra bästa kläder och klädde sig med omsorg.

Stegen nästan fjädrade när han kallade på mr Simeon.

-Jag känner mig mycket bättre, så jag tänkte ägna dagen åt att gå igenom fars arbetsrum. Det finns så mycket gammalt bråte som bara ligger där, det är dags att ta itu med det och göra något användbart av. Kanske en skrivarverkstad? Skrivbordet är ju vackert. Jag tror jag börjar med det.

Mr Simeon behöll sitt stenansikte och visade ingen förvåning över husbondens oväntade talförhet. Normalt sett var Hectors instruktioner kortfattade och opersonliga. Varför han nu skulle berätta om hur han ämnade tillbringa dagen var obegripligt. Kanske var herrn ändå inte riktigt frisk ännu.

-Det låter som en bra idé, nickade butlern strikt.

 

Ivrigt sökte Hector efter nyckeln till faderns skrivbordslådor. I en av dem fanns mekanismen till ett lönnfack... Ja, där!

Vördnadsfullt lirkade han ut trälådan och öppnade den.

Där låg den. Svaret på alla problem.

En skimrande, pärlemorbesatt revolver.

Alla skulle tro att det var ett vådaskott, en olycka vid rengöringen. Ingen skulle känna något dåligt samvete. Ceridwen kunde bli lycklig med sin älskade. Meirwen blev nog lättad. Valentine skulle slippa företaget.

Ett kort ögonblick rynkade han ögonbrynen, men skakade av sig känslan. Företaget var ingen levande person och därmed oviktigt just nu. Kanske ville någon ta över verksamheten som den var, kanske skulle den avveckas. Personalen var kunnig, de skulle kunna göra det bästa av situationen. De var så illa tvungna.

Bäst att börja rensa lite annat först, så att det inte blev så uppenbart.

Längst inne i lönnfacket låg en brevbunt, och några fotografier. En vacker kvinna utan en tråd på kroppen som log blygt rakt in i kameran. Hector vände det snabbt uppochned och öppnade frånvarande det översta brevet. Det inleddes med ett stycke glödande kärleksförklaringar, och han skulle precis kasta det åt sidan när hans blick fångades av sitt eget namn.

Men William, min allrakäraste, förlåt mig men jag kan inte hålla med dig när det gäller Hector. Du menar att han kommer att sporras till större ansträngning om du kritiserar allt han gör, men jag tror att han skulle göra ett ännu bättre arbete om han fick veta hur stolt du är över honom.

Porträttet på väggen av fadern såg ned på honom. Strängt, ogillande.

En spegelbild av Hectors eget ansikte.

 

Beslutsamt tog han upp revolvern. Plötsligt kändes det som att inte en enda minut fick gå till spillo. Alla spår av Williams kärlekslösa sätt att fostra sina barn skulle utplånas. Meirwen hade rätt, han måste se till att inte Mary och George också förstördes av familjen Grays gift!

Lugnt tog han isär vapnet. Det hade legat oanvänt så länge, och skulle man tro att det var en rengöringsolycka så måste han använda rensningsverktygen.

Hector var så djupt försjunken i sitt göromål att han inte hörde hur dörren gnisslade och någon smög in.

-Vad gör ni, far? frågade en klar röst.

Hector ryckte till så häftigt att han tappade det han höll i händerna, och stirrade skräckslaget på sin yngste son. Hans första impuls var att ryta åt honom, men något höll honom tillbaka och han tvingade istället fram ett leende.

-Jösses, så du skrämde mig! Jag... Jag bara städar farfars skrivbord, och så... fann jag denna och tänkte... att...

Fantasin tog slut.

George stack fram huvudet.

-Kan man döda någon med den?

-Kanske. Jag vet inte. Den är väldigt gammal. Jag tänkte rengöra den för att prova om den fortfarande fungerar.

Barnets klara ögon borrade sig in i hans själ.

-Är det inte farligt?

Hector svalde och kände hur händerna började skaka.

-Jo. Det kan vara farligt. Bäst att jag låter bli.

-Så att ingen blir skadad.

-Ja. Så att ingen blir skadad.

Desperat försökte han finna något annat att tala om.

-Vill du se var min far förvarade den här, och annat som han ville hålla särskilt hemligt?

Det ville George, och blev förtjust i den sinnrika mekanismen.

-Finns det fler? ville han veta.

-Om! Hela huset är fullt av lönnfack, och det lär finnas en hemlig gång men jag har aldrig hittat den.

Pojkens ögon blev klotrunda.

-Nähä!

-Så har man sagt mig.

-Kan vi leta, far? Genast?

Så drog ett ängsligt uttryck över ansiktet.

-Men ni har nog inte tid. Förlåt så mycket!

Något dog inom Hector, samtidigt som det kändes som ett nytt liv försiktigt, försiktigt spirade någonstans i hjärttrakten. Han såg på revolvern. Plötsligt skrämde den honom.

-Det jag har att göra kan vänta. Kom, så letar vi! Skall vi börja här inne?

 

En lång stund provade de båda herrarna Gray att dra eller trycka på olika böcker, pryndadssaker och ornament. Hector kunde inte minnas att han någonsin känt sig så avspänd tillsammans med något av sina barn. De hade ju faktiskt roligt!

Då ringde dörrklockan med sitt mässande, metalliska ljud.

George gjorde en liten grimas.

-Marys poesilunch, suckade han.

Hectors puls ökade.

Skulle det komma hit folk? Nu?

Han gick ut mot stora hallen, och möttes av sin sjuttonåriga dotter som såg förundrat på honom.

-Far! utbrast hon andlöst, både vantroget och förhoppningsfullt. Har ni klätt er så fint bara för min lunch?

Nej, tänkte han. Jag klädde mig såhär för att jag trodde att det skulle vara min sista dag i livet.

Herregud! Tänk om han hade hunnit göra det. Om George hade hittat honom, om Marys väninnor hade hört skottet...

Alla hade nog inte blivit lika lättade över hans död som han trott. Åtminstone inte just idag.

En våg av självförakt sköljde igenom honom, men han lyckades trycka undan den. Det här var Marys dag, han kunde känna sig som en ynkrygg senare men nu gällde det att vara stark.

Han förmådde inte le, men svarade så värdigt han kunde:

-Naturligtvis vill jag vara fin på din lunch, Mary.

 

En handfull flickor fyllde den stora entren med ljusa, glada röster. Där var Joanne North, Sarah Hesslington och några andra som inte Hector kunde namnge. Mr Simeon tog emot drivor av dyrbara pälsverk, decemberdagen var kall.

Lunchen bestod av en mängd smårätter, allihop specialkomponerade av Mary och mrs Tilly. Hector förvånades över de överraskande men angenäma smaksensationerna. Aldrig hade han vetat att dottern hade sådana talanger!

Mary reste sig och påkallade blygt uppmärksamhet.

-Idag skall vi alltså få njuta av Elizabeth Barret Brownings underbara poesi. Ni har alla valt ut era favoriter? Bra. Jag undrar...

Hon rodnade och såg ner i bordet.

-Jag undrar om min far skulle vilja göra oss den äran att läsa den första sonetten? Eller... det är sonett nummer fyrtiotre, men... Jag har den här, avslutade hon nästan olyckligt och höll tafatt upp ett tummat papper.

Hector reste sig och kom till Marys undsättning. Hela situationen var bisarr. Kanske hade han ändå genomfört sin plan, och befann sig i någon annan sorts värld nu? Hur det än var med det, så måste han hålla uppe en fasad för sin flickas skull. Att läsa en dikt högt, det kunde väl inte vara så mycket annorlunda än att rapportera försäljningssiffror för ledningsgruppen?

Han klarnade strupen och läste långsamt med sin mjuka röst:

 

How do I love thee? Let me count the ways.

I love thee to the depth and breadth and height

My soul can reach, when feeling out of sight

For the ends of being and ideal grace.

I love thee to the level of every day´s

Most quiet need, by sun and candle-light

I love thee freely, as men strive for right.

I love thee purely, as they turn from praise.

I love thee with the passion put to use

In my old griefs, and with my childhood's faith.

I love thee with a love I seemed to lose

With my lost saints. I love thee with the breath,

Smiles, tears, of all my life; and, if God choose,

I shall but love thee better after death.

 

Omvärlden försvann. Kvar fanns bara detta papper, och en längtan så stark att den hotade spränga hans bröst.

-Far!

Mary rörde försiktigt vid hans arm.

Hector såg upp, som om han nyss vaknat ur en dröm.

Sex par ögon betraktade honom. Nyfiket, häpet, vänligt.

-Ni får ursäkta, sade han grumligt och märkte först då att näsan var tät. Han måste ha gråtit.

-Marys mor har varit bortrest länge. De här orden... Hade jag haft ms Brownings gåva, så hade jag velat säga detta till henne. Men nu vill ni unga damer säkert vara ifred, jag skall inte störa er trevliga lunch längre. Tack för att jag fick den äran att vara med!

Han lade band på sig för att lämna matsalen så värdigt som möjligt. Mary sände honom en blick full av förståelse, tacksamhet och överraskning. Han motstod först en impuls att lägga handen mot hennes mjuka kind – men ändrade sig. I alltför många år hade han hållit tillbaka alla sina känslor för barnen, av rädsla för att de en dag skulle tas ifrån honom. Idag hade det varit mycket nära att han istället hade lämnat dem.

Det var dags att tänka om.

-Tack, Mary, viskade han ohörbart när deras hud för ett ögonblick möttes.