18
Människorna i London fortsatte sina liv utan Ceridwen. Hector satte upp stora skygglappar och låtsades att hon hade farit till Greenhill, trots att han nu visste bättre.
Flera veckor förflöt. Valentine och han undvek inte varandra lika noga, men behöll tystnaden. Inte ens företagets affärer togs upp, Hector koncenterade sig så hårt på sin låtsasvärld att han inte orkade med sina vanliga förebråelser att Valentine inte intresserade sig tillräckligt.
Efter några veckor hostade Valentine lätt igen efter middagen, på samma olycksbådande sätt som när han meddelat var modern befann sig. Hector stålsatte sig och mötte strängt sonens blick.
-Jag hörde rykten... började Valentine, men blev genast avbruten:
-Rykten! Du lyssnar väl inte på skvaller, Valentine?
Sonen såg ner i bordet ett ögonblick innan han åter såg på sin far.
-Mors smycken är på pantbanken. Vet far hur de har hamnat där?
Å nej.
Naturligtvis. Vad hade han väntat sig? Han hade kört iväg henne utan pengar.
Förvånad över att han kunde göra sig hårdare än han redan var, reste sig Hector tvärt och lämnade rummet. I sitt nattduksbord förvarade han alltid en bunt kontanter av gammal vana, trots att han sällan handlade något själv för reda pengar nuförtiden. Sådant skötte andra om. Han rafsade åt sig sedlarna och återvände till matsalen.
-Här, nästan viskade han och drämde bunten i bordet. Lös ut dem, och sedan talar vi aldrig mer om detta. Aldrig!
Den natten vägrade sömnen att infinna sig. Varenda muskel var spänd till sin bristningsgräns, huvudvärken malde värre än någonsin. Direkt på morgonen sökte han upp sin läkare och bad om råd. Svaret hette Laudanum, det moderna och självklara valet vid sådana här besvär.
Hector tvekade. Opium och alkohol, det kunde aldrig vara bra!
Under dagen sprängde huvudet så att han hade svårt att fokusera på siffrorna.
Det var ju medicin. Läkaren hade ordinerat det, nog måste man kunna lita på sin läkare?
In i det längsta tvekade han.
Hällde upp den föreskrivna dosen i ett litet glas.
Luktade, ryggade tillbaka.
Masserade tinningarna.
Blundade.
Drack.
Lättnaden var inte ögonblicklig, men påtaglig. En behaglig trötthet spred sig genom hela kroppen, samtidigt som allt kändes lättare.
Han kramade hårt om flaskan, som om han funnit en livlina i ett iskallt hav.
De snart 22-åriga tvillingarnas födelsedag närmade sig. De hade diskuterat huruvida festen skulle hållas i London eller på Greenhill, och londonalternativet vann. Hector hade som vanligt inte deltagit i planeringen, men slogs plötsligt av insikten att det nu var han som måste ordna med presenter till dem.
Vad köpte man till ett par ungdomar? Han hade ingen aning. Själv hade han alltid fått pengar i present. Opersonligt och egentligen onödigt. Nu när den ständiga anspänningen släppt, tack vare en daglig dos Laudanum, kände Hector att han ville ge ungdomarna något riktigt fint, något som passade just dem. Som far borde han veta, men det gjorde han inte.
Vem umgicks de med?
Han försökte få tag på något namn i bakhuvudet.
Miss Morgaine, hennes namn hade ofta dykt upp det senaste året. Ceridwen hade talat om henne, det måste ha varit för att hon var god vän med barnen.
Han gick in i hustruns rum för första gången sedan hon lämnade huset, för att finna hennes adressbok. Mrs Howards hade städat, inte en sak låg där den inte skulle vilket fick rummet att se övergivet ut.
Inte tänka!
Utan att reflektera, tog Hector upp flaskan som han för säkerhets skull alltid bar med sig, och tog en ordentlig klunk. Krampen i magen löstes upp, och han fann adressen.
Miss Morgaine reagerade som om hon sett ett spöke när han sökte upp henne för att fråga om hon kunde råda honom, men hon fann sig snabbt och beklagade att hon inte kände hans barn särskilt väl, men smycken brukade alltid vara uppskattat av kvinnor i alla åldrar, och kanske några skrivsaker till Valentine, för visst skrev han väl poesi ibland?
Hector hade ingen aning, och skämdes för det men tackade artigt.
Det enklaste hade varit att be sekreteraren att ordna med gåvorna, men han kände att han ville välja själv. Lite förväntansfull, vad skulle de tycka? Skulle de bli glada? Hos juveleraren bad han att få se på något som skulle få en ung dam att förstå att hon var en mycket viktig person. ”Min dotter”, log han nästan blygt, och försäljaren nickade förtroligt och plockade fram en bricka med utsökta små halssmycken. Det fick inte vara för pråligt, det fick absolut inte likna en friargåva eller något man gav till sin hustru!
Hector valde med omsorg, och fastnade till slut för ett litet hjärta i rent guld.
-Kan man få det graverat, eller är det för litet? undrade han.
-Det går alldeles utmärkt, men det kommer att ta några dagar ty vår bästa gravör är inte här just nu.
-Då får jag be att vänta med graveringen. Jag tar det som det är så länge.
-Vad vill ni att det skall stå?
Han tvekade inte:
-Till vår älskade dotter.
Kvällen före födelsedagen kände sig Hector för första gången på länge riktigt upprymd. Det berodde inte bara på en dubbel – eller var det kanske trippel? - dos av medicinen, utan på förväntan. Ceridwens frånvaro hade tvingat honom att agera. Nu var han nyfiken på sina barn och deras vänner. Skrev Valentine verkligen poesi? Det måste han fråga om! Kanske kunde ha få en helt ny plats i företaget, på reklamsidan? Siffror var kanske inte så roligt för alla, även om Hector fann det intressant.
Mrs Howards smög in i biblioteket, där han satt, med en bekymrad min.
-Jag ber verkligen om ursäkt för att jag stör så här sent, men det har kommit ett nytt sådant där brev till herrn.
Först förstod inte Hector vad hon menade.
Så såg han brevet. Ofrankerat, utan avsändare, med en handstil som var anonym men ändå klart igenkännbar för honom.
Han nickade kort åt henne att gå.
Tänkte dricka upp det sista ur flaskan, men fann att där bara fanns en tesked. Då kastade han den med full kraft i elden innan han drog ett djupt andetag och öppnade brevet.
Där stod namnet.
Först förstod han inte. Vad var det här?
Så steg en fasa inom honom, som spred sig som brinnande is från bröstet ut i alla blodkärl.
Allt föll på plats.
Allt rasade samman.
