12
Järnvägshotellet i Wolverhampton var inget annat än ett slitet Bed&Breakfast som ville låta viktigt. Man hade emellertid en tåglinjekarta, på vilken Ceridwen kunde se att närmaste tågstopp var Nantgaredig, inte mer än sex miles ifrån Brechfa. Inte längre än att hon skulle kunna gå om hon måste.
Trots att hon kom fram sent, kunde hon inte sova. Tankarna snurrade samtidigt som det stod alldeles still. På ett rangligt skrivbord i hörnet stod några skrivsaker. Kanske borde hon meddela barnen om att hon hade rest.
Stålpennan var inte den bästa, och det var länge sedan Ceridwen hade använt en sådan. Brevet till Valentine blev fullt av plumpar, tills hon insåg att hon höll stiftet uppochned. Då skrattade hon nästan, och ryckte på axlarna. Han fick ta brevet som det var, han förväntade sig ingen perfektion från sin mamma.
Meirwen fick också några rader. Inget om orsaken till hennes så hastiga avfärd, det var hon inte beredd att berätta än. Hon ville också veta hur Hector tänkte förklara det hela innan hon snärjde in sig i något.
De andra barnen tänkte hon skriva till sedan, dem var det ingen brådska med. Men det sista brevet var det viktigaste. Och svåraste.
Personen hon skulle ha träffat om bara några dagar måste få veta att hon inte skulle komma.
I gryningsljuset kurade Ceridwen ihop sig i den lätt fuktiga sängen och fick ett par timmars orolig sömn. Hon drömde att hon blev jagad av en man med yxa och mord i blicken.
Det var Hector.
