9
Utan säkerhetsventil hade förmodligen Hector brutit ihop, men han hade ett ställe där han kunde slappna av. Historien bakom var nästan lite lustig. När Ceridwen väntade de äldsta tvillingarna och var så trött, så hade en kamrat från herrklubben i London tyckt att han behövde lite kvinnligt sällskap och givit honom ett gräddvitt visitkort med en adress i ett någorlunda respektabelt område.
-Det är en mycket diskret och på sätt och vis anständig kvinna. Se det som en present ifrån mig.
-Men jag vill då verkligen inte... protesterade Hector förfärat.
-Seså, alla gör på det här sättet. Det är bra för affärerna, och jag har redan betalat damen i förväg för ett besök. Dessutom har jag lånat en bok av henne som jag vill att du tar med.
Så Hector hade på skakiga ben begivit sig till adressen han fått. Han skulle bara lämna tillbaka boken, och sedan genast gå hem!
En inte helt ung men mycket välklädd dam öppnade. Hector harklade sig.
-Madam Byrd? undrade han så stadigt han förmådde.
-Det stämmer. Mr Gray? Välkommen in!
Hon steg åt sidan för att släppa in honom.
-Jag skulle bara lämna den här boken, stammade Hector och räckte fram ett inslaget paket.
-Det var snällt, men vill ni inte stiga in och hålla mig sällskap en stund? Jag har precis bryggt en kanna te.
Madam Byrd gick in i lägenheten och lämnade dörren öppen efter sig. Att stänga den och gå hade verkat alltför ouppfostrat, så Hector följde tafatt efter.
-Slå er ner, bad hon mjukt och satte sig själv i en buteljgrön emmafåtölj.
Hector satte sig längst ut på sitsen och tummade förvirrat på sin hatt.
-Vad är det för bok? busade han ut, mån om att bryta tystnaden.
Damen höjde lätt road ett ögonbryn, och vecklade upp pappret. I paketet låg en chokladask. Hon skrattade ett hjärtligt, klingande skratt medan stackars Hector stirrade på innehållet och blev allt rödare i ansiktet.
-Jag är rädd för att någon har velat skämta med er, sade hon varmt och lade en hand på hans knä. Vill ni inte smaka en bit?
Vreden steg i honom, och han skakade av hennes hand i det att han reste sig tvärt.
-Jag uppskattar inte att bli till åtlöje, sade han kallt och vände sig om för att gå. Madam Byrd följde snabbt efter.
-Förlåt, bad hon. Det var inte meningen. Jag visste inte...
-Visste inte vad? Att jag aldrig skulle ha kommit hit om jag inte ville göra min så kallade vän en tjänst och återlämna det han lånat? Att jag inte är intresserad av kvinnor som ni?
Madam Byrd stelnade nästan omärkligt till.
-Kvinnor som jag? frågade hon frostigt lent.
-Tro inte att jag inte förstår!
Hon såg honom en lång stund i ögonen. Värderande, prövande.
-Nej, herr Gray. Jag tror faktiskt inte alls att ni förstår. Men nu har ni uträttat ert ärende, och kan återvända hem till er bekymmerslösa tillvaro. Adjö.
Hon vände och gick tillbaka in till den lilla salongen, där hon demonstrativt men elegant slog sig ner i fåtöljen igen och smuttade på sitt te.
Hector blev stående ett par ögonblick. Tänk om han hade missförstått alltsammans! Han tog ett par tvekande steg tillbaka och blev stående på tröskeln.
-Om jag har förolämpat er... Jag ber tusen gånger om ursäkt!
-Sätt er, bad hon trött.
Han lydde.
-Nej, herr Gray. Ni har inte förolämpat mig. Tvärtom, tror jag. Er vän, eller vad man nu skall kalla honom, har som ni mycket riktigt misstänkte, betalat mig en summa för att... umgås med er. Det är mitt yrke. Men jag är tillräckligt erfaren för att se att ni inte är den typ av man som besöker, som ni sade, sådana kvinnor som jag. Det finns en uppriktighet hos er som jag sällan träffar på, och det får mig att känna mig smutsig. Jag är uppriktigt ledsen för att ni har utsatts för det här, och hoppas att ni inte tänker illa om mig.
Hector kände sig både lättad, förvirrad och beklämd på samma gång och visste inte vad han skulle göra. Plötsligt var han inte alls lika benägen att gå sin väg. Men att sitta och vrida sin hatt varv på varv kändes inte heller särskilt konstruktivt. Ögonen föll på tekannan, och utan att fundera närmare hällde han upp en kopp åt sig själv.
-Utsökt porslin, kommenterade han sakligt.
-Kinesiskt, svarade damen artigt.
Då log Hector.
-Jag vet. Det är jag som har importerat det. Jag föll för det här mönstret.
Madam Byrd besvarade hans leende och slappnade av.
-Då har ni sannerligen god smak!
Den eftermiddagen etablerades en försiktig vänskap mellan dem. De diskuterade porslin, konst och tyger, och Hector kunde inte minnas när han senast haft så trevligt. När de skildes åt bad hon honom att återvända snart. Ett ögonblicks besvärad tystnad uppstod, innan hon tillade:
-Som vän. Ingenting annat.
Då hade han lättad lyst upp, och lovat ta med en liten gräddkanna som han trodde skulle passa precis till hennes servis.
Vänskapen höll i sig och djupnade under åren. De vågade anförtro varandra saker som de annars hade hållit inom sig. Madam Byrd grät över hur illa berörd hon blev över att män som inte bevärdigade henne ens en nick när de möttes på stan, en timme senare kom för att få slicka på hennes vrister. Hector kunde blotta sin rädsla för att förlora sin familj. De tröstade varandra, stöttade varandra och upplevde något så sällsynt som äkta vänskap över gränserna, välsignat befriad från romantiska känslor.
Naturligtvis fick Ceridwen reda på denna bekantskap och blev rasande. Hector försökte förklara, det var väl då han hade kastat ur sig att det väl inte var fel med lite sällskap. Han tog för givet att hon förstod att det inte fanns någon annan kvinna för honom, inte på det sättet. Hans så kallade köttsliga begär hade aldrig varit särskilt starkt, så avhållsamheten vid graviditeterna och tiden därefter såg han nästan som en välkommen paus i samlivet. Hur skulle han kunna veta att mrs Tilly trodde annorlunda, och att det var hon som talade om för Ceridwen att det var helt i sin ordning att han hade en älskarinna?
Men hade hans hustru känt till sanningen, att det var hos en annan kvinna som maken vågade fälla tårar över hur nära det var att Val hade drunknat, så hade hon nog känt sig långt mer sviken. Nu kände hon bara hur avståndet mellan dem ökade. De älskade fortfarande varandra, men lekfullheten hade drunknat i den där sjön.
