ceridwengray

Kvällsluften kylde Ceridwens brinnande kinder när hon lämnade Emyrs stuga.

Där inne satt de, hennes man och hennes son. Den ene hade hon valt, den andre hade hon uppfostrat så gott hon kunnat.

Inte tillräckligt gott tydligen.

Och hennes besvärjelse vid faderns död hade inte heller verkat hjälpa. Valentine mådde om möjligt ännu sämre nu. Hon som varit så säker på att det skulle bli bättre, att fadern skulle ta alla sina synder med sig in i döden!

 

Då mindes hon plötsligt.

Naturligtvis!

Hon hade glömt en mycket viktig ritual.

Synd-ätandet.

En sed så förlegad och barbarisk i det engelska samhället, att hon helt hade glömt bort den.

När någon dog, helst innan, skulle en person genom att äta ett stycke bröd och dricka lite vatten ta på sig den döendes synder, så att de inte skulle gå igen.

Så var det ju! Det var därför!

Lättad om hjärtat visste nu Ceridwen vad hon måste göra. Men vem var det nuförtiden som åtog sig sådant? När hon var ung hade det varit gamle Hywel, en eremit som bara visade sig i byn vid begravningar då han fick en sixpence för att åta sig uppdraget. Inte kunde väl han leva än?

Hon måste fråga någon.

Gick in till Fforest Arms.

-Vem anlitar vi som synd-ätare? frågade hon ägaren som stod bakom bardisken.

-Synd-ätare?

-Ja. Till far. Till begravningen imorgon. Lever gamle Hywel än?

-Nej, han dog för tio år sedan, och sedan dess har vi faktiskt inte brytt oss om det där. Det kändes lite... makabert.

Paniken hotade stiga.

-Men... om inte... Jag måste tala med Rhodri om detta!

Hon rusade ut, utan att bry sig om de roade blickarna som följde henne. Den där Ceridwen Jones, hon hade allt varit härifrån bra länge! Synd-ätare!

 

Elen och barnen hade lagt sig, men Rhodri satt utanför huset och rökte en pipa.

-Paid! väste Ceridwen och slet den ur munnen på honom, kastade den på marken och stampade allt vad hon orkade.

-Vad i helvete...

-Vi måste ha en synd-ätare till far! Annars kommer vi aldrig att bli fria.

Rhodri fnös.

-Vi håller inte på med sådant längre.

-Det skiter jag i. Jag tänker inte ha hans skulder hängande över mig och mina barn och barnbarn, förstår du? De måste dö, de också!

-Du är inte klok.

-Det är inte mig det handlar om nu, kan du få in det i din försupna skalle? Jag gör vadsomhelst för mina barn. Vadsomhelst! Vill du att dina barn skall bli som han?

-Lägg av, Ceri. Det finns inget vi kan göra.

-Jo, min själ om det finns!

Utan att ta hänsyn till de sovande, stövlade hon in och rotade fram en bit bröd. Det stod även en halvfull flaska sprit på bänken, som hon också tog.

-Jag får göra det själv, fräste hon.

Så slogs hon av en idé, så briljant att hon stannade upp och begrundade den i några ögonblick.

-Finns det mer? frågade hon och viftade med flaskan.

Rhodri kastade en ofrivillig blick mot vedboden och svarade snabbt:

-Det är klart att det inte finns!

Som en pil var hon framme vid boden och ryckte upp dörren.

-Ge fan! tjöt brodern och flög efter henne.

Bakom några vedträn, illa gömda, fann hon två fulla flaskor med den förhatliga vätskan.

-Brinner bra har jag hört, spann hon belåtet.

-Du skulle bara våga!

-Du skulle bara våga stoppa mig! Jag är din storasyster, du skall visa mig respekt!

Rhodri tvekade.

-Vad tänker du göra? undrade han skrämt.

-Följ med får du se!

Med en uppmanande blick på sin bror gick hon med rak rygg och bestämda steg bort mot bårhuset.

 

Kvällen var mörk, men hon visste vägen och vid bårhuset lyste alltid en liten lykta kvällen före en begravning, som för att förbereda den döde. Huset låg en bra bit från närmaste bebyggelse av begripliga skäl. Den låga dörren var låst, men Ceridwen fann en sten och slog sönder låset och gick in.

-Du är galen! flämtade Rhodri, men följde henne med en blandning av skräck, nyfikenhet och upphetsning.

Ceridwen svarade inte. Lyktan hade hon tagit med sig, och lyste nu på faderns stilla ansikte.

-Så lugn han ser ut, viskade hon förundrat.

-Ja. Det ser ut som att han har... fått frid på något sätt.

Ceridwen nickade. Det förklarade varför hans synder fortfarande förpestade hennes liv. De var på fri fot.

Hon lade brödet och den halvfulla flaskan på faderns bröstkorg. Hur orden låtit mindes hon inte alls, utan fick improvisera:

-Alla dina synder, alla dina bördor, låt det gå över i detta bröd och denna dryck. Men låt all din styrka, all den glädje och kärlek du en gång känt, flyga fritt och vara dina efterkommande till tröst och gagn!

Så tog hon en tugga av brödet, och fyllde sin mun med den förhatliga vätskan.

Utan att svälja bet hon så hårt på insidan av sin egen handled att några droppar blod trängde fram. Dem pressade hon ut och strykte över faderns döda läppar.

Rhodri betraktade henne, som hypnotiserad, och gjorde likadant. Det kändes otroligt märkligt att ha den spritindränkta brödklumpen i munnen, skrämmande, som att den faktiskt innehöll allt ont som fadern gjort. Och blodet... Smärtan var nästan välkommen.

Ceridwen såg sin bror i ögonen en lång stund, innan hon hällde ut båda flaskorna över hela liket. Rhodri blev rädd, ville protestera men kunde inte med munnen full.

Dödgrävarens spade stod lutad mot väggen. Den tog Ceridwen och hackade upp en liten grop i hörnet av bårhuset, där golvet inte var lika hårt packat. Rhodri som var starkare tog över när han förstod vad hon höll på med. I gropen spottade de ut brödet och såg på varandra.

-Vad var det vi gjorde nu? viskade Rhodri. Vågade inte tala högt härinne.

-Vi tog på oss hans synder, andades Ceridwen tillbaka. Så nu kan han inte gå igen och plåga oss mer. Men aldrig att jag sväljer dem och tar dem i min egen kropp! Här får de förfaras, brännas sönder och förmultna.

-Brännas... brännas sönder? Vad menar du, Ceri?

Hon svarade inte. Fann några trästickor och satte eld på dem med hjälp av lyktan.

-Ceri? Ceri, för i helvete!

-Gå ut om du inte törs! sade Ceridwen skarpt.

-Du kan inte bränna upp honom!

-Det är klart att jag kan, svarade hon kallt.

-Räcker inte det vi redan har gjort? Det var ju nästan en fin ritual, Ceri, snälla du, du får inte!

-Jag måste! Jag hatar den där spriten, opiet, absinthet, jag hatar allt det där så innerligt att jag måste, måste få avreagera mig på något sätt! Annars spricker jag av hat. Jag blir tokig, förstår du? Han måste brinna! Och om inte du slutar, om inte Valentine slutar, om inte Morgaine slutar, så gud hjälpe er!

Vem är Morgaine? flög det igenom Rhodris huvud, men innan han hann reagera hade Ceridwen satt den brinnande stickan till faderns spritindränkta svepning. Den fattade genast eld. Rhodri blev stående som fastvuxen, men Ceridwen letade febrilt efter mer brännbart att lägga över honom. Hon fann några plankor, en stor hög med halm, tygstycken, ett par trasiga bårar... Allt hon kunde få loss kastade hon på elden.

-Det räcker! vrålade Rhodri till slut och drog ut henne. Nu måste vi springa härifrån!

-Aldrig! Jag skall se honom brinna! Allt skall brinna, allt måste försvinna, all skuld, allt som har hänt, allt, allt!

-Har du blivit komplett galen, Ceri! Vill du att alla skall veta vad du har gjort?

-Ja! Jag vill att alla skall sluta älta en massa skit, och hellre tänka på allt hemskt jag har gjort! Om jag gör något som är värre, så kan de bara hålla käften om sina egna skulder. Kan du tänka dig något värre än att elda upp sin egen far?

Ceridwen började skratta, mer och mer hysteriskt, och hon höjde armarna för att skjutsa vinden mot bårhuset, vars väggar också började pyra.

Förfärad vände Rhodri om och sprang in mot byn. Han visste inte vad han skulle göra, men hjälp måste han ha!

 

Emyrs hus var det närmaste. Han slet upp dörren, och fann Valentine bredvid sin mormor.

-Ble mae Emyr? frågade han flämtande, innan han kom ihåg att det här var en engelsman. Var är Emyr?

-Han är på puben. Har något hänt?

Rhodri såg mellan Valentine och sin gamla mor som vaknade till och blev orolig.

Han tvekade.

-Ja. Men... stanna hos mor. Snälla! Hon får inte vara ensam. Inte nu.

Så rusade han vidare.

Vid det laget kunde alla se att någonting brann långt därborta, och satte det snabbt i samband med Rhodris panikslagna uppträdande.

-Vad är det som brinner? ville man veta. Därborta ligger ju bara...

-Bårhuset! ropar Rhodri. Hjälp mig!

 

Bårhuset! Hur kunde det plötsligt ha börjat brinna? Lyktan som hängde utanför var stormsäker, det visste de sedan tidigare. Kunde gubben ha gått igen?

Emyr hade för Meirwens skull sökt länge efter Ceri på alla ställen han kunde komma på, men hade nu givit upp och tänkte att om hon gömde sig så väl, så ville hon väl verkligen vara ifred. När han hördes av ropen, isade det längs hela ryggraden.

Bårhuset!

-Var är Ceri? röt han åt den osammanhängande Rhodri.

-Hon... är däruppe.

Vettlös av skräck sprang Emyr det fortaste han kunde, förbi alla nyfikna bybor som också var på väg till branden.

Ceridwen satt lugnt på marken med armarna löst runt knäna, alldeles för nära elden. Han närmast sopade upp henne och sprang därifrån.

-Nej! protesterade hon. Det brinner ju fortfarande. Jag vill se!

Hon kämpade för att komma loss, men han bar henne långt därifrån.

-Jag vill se! Jag vill se honom brinna! klagade hon högljutt.

-Ceri, älskade, ta dig samman! Vad är det du har gjort! Är det du som har satt eld på bårhuset?

Hennes blick var troskyldig som ett barns när hon mötte hans.

-Ja.

Åh herregud.

-Vad skall jag ta mig till med dig!

Hon klappade honom förstrött på kinden, som vore han ett litet barn som behövde tröst.

-Allt blir bra nu. Vi åt hans synder, så att han inte kan göra oss illa mer.

-Ni åt hans... Ceri! Det där är farliga saker att leka med.

-Vi lekte inte! invände hon förnärmat. Vi gjorde allt bra.

Ögonen var lika klara som förut, med ett stråk av något ogripbart.

En smygande känsla av oro spred sig från magen på Emyr.

-Jag förstår, sade han tillkämpat lugn. Allt blir nog bra, Ceri. Skall vi gå hem nu?

-Har det brunnit färdigt?

Ett brak hördes när väggarna på det lilla makabra huset rasade samman.

Emyr svalde hårt.

-Ja, Ceri. Det har brunnit färdigt.