ceridwengray

”Det var en gång en fågelfångare, som bodde ensam djupt inne i en skog. Han älskade fåglar, att se på dem, lyssna till dem och försöka fånga dem med en speciell locksignal. Deras sång hjälpte honom att somna, precis som du kanske somnar av en vaggvisa eller den här sagan. Men morgonen efter att hade fångat dem, så släppte han dem igen, och de flög vidare. En del blev arga över att bli släppta och hackade på honom, en del blev arga för att de överhuvudtaget hade låtit sig lockas. En del kvittrade glatt när de flög, andra sorgset, och några var helt tysta. Fågelfångaren såg efter dem en stund, men vände sedan blicken mot nya fångster, även om gårdagens fågel satt kvar och betraktade honom. En dag hamnade en annorlunda fågel i hans hand. När morgonen kom, så flög den inte iväg, och han ville det inte heller. Den såg på honom med sina svarta ögon, som var större än på någon annan fågel han sett. Flög runt honom på dagen, ibland så långt bort att han trodde att den hade försvunnit, men den kom alltid tillbaka och sjöng för honom så att han kunde sova. Men en dag var den borta. Fågelfångaren kunde inte sova. Han försökte fånga in nya fåglar, men de gäckade honom. Så en dag hamnade en uggla i hans håv. Den vackraste, klokaste fågeln som finns. Ugglan själv tror att hon är klumpig och grå, för att ingen har tagit sig tid till att se hur vacker hennes fjäderdräkt är, hur elegant hon rör sig och hur tidlös hennes blick är. Den här ugglan stannade hos honom hela natten och fick honom att sova tryggare än han hade gjort på mycket länge, men sedan måste hon återvända till de ägg som hon ruvade på. En dag kom hon tillbaka, med ett av äggen så varsamt i sina klor. Hon lade det i fågelfångarens skälvande händer och sa: ”Här är det käraste jag har. Jag litar på att du kommer att vårda det väl.” Han blev rädd, försökte ropa åt henne att inte lita på honom, att han skulle släppa iväg den lilla uggleungen så fort den var kläckt. Men hon tittade bara på honom, med ett leende i sina gula ögon - för en uggla kan ju inte le med näbben, vet du – och sa: ”Ha lite större tilltro till dig själv.” Och där stod han, fågelfångaren, med det varma ägget i sina händer och tänkte att om någon vågade anförtro honom det käraste de hade, så kanske han skulle kunna höra fågelsången i sitt huvud på nätterna även utan att fånga fåglar. Kanske. Och hur det slutar vet vi inte, för det lilla ägget är inte kläckt än!”