ceridwengray

-Var inte det där Dewi?

Smeden Llew slog sig ner på stolen som just blivit tom.

-Jo, svarade Emyr kort.

-Tyckte att jag kände igen honom! Det måste varit minst tjugo år sedan han var här senast, va?

-Tjugosju.

-Men vem räknar, va, Emyr? Ni två hängde ju alltid ihop, ni och flickorna, jag minns när...

Emyr reste sig tvärt.

-Ursäkta, men jag måste hem till hundarna.

Llew såg efter Emyr. Det senaste halvåret hade han givit byn många samtalsämnen. Först kom Ceri tillbaka i november, och flyttade genast in till sin gamla pojkvän. Sedan kom en massa barn. Så ståhejet kring Gareths död och begravning. Just det kanske inte hade så mycket med Emyr att göra, men han befann sig ju i händelsernas mitt. Och polisen, som ville tala med Ceri! Den märkliga helaren med röda ögon. Den unge adelsmannen. Jo, Emyr hade försett dem med skvaller så att det skulle räcka ett helt år. Nu verkade han inte glad åt att Dewi kommit tillbaka. Fanns det mer godsaker att hämta här?

Smeden gnuggade nästan händerna av förtjusning.

 

Inte gick det någon nöd på valparna, inte. De var hos Siriol. Hennes man, som arbetade i gruvan hela veckorna och bara var hemma på lördagkvällen och söndagen, satt som alltid på Fforest Arms. Det var det liv de levde och trivdes med, menade att de då aldrig hade tid att bråka utan kunde njuta av sina söndagar tillsammans.

Sin vana trogen gick han rakt in utan att knacka, och ropade ”hallå”. Det var så man gjorde här. Herregud, om någon gjort det hos honom när Christian varit på besök... Nog hade det hänt, att Siriol kommit dit med middag åt dem, men de gångerna hade de haft tur.

Hundarna kom störtande, men stannade vid hans fötter. De hade redan lärt sig hur man skulle hälsa på flockledaren. Inte hoppa, inte skälla! Han belönade dem för deras lugn, och tackade Siriol.

-Är du tillbaka så här tidigt? undrade hon. Vanligtvis stannade han till stängningsdags, då risken för bråk var störst.

-Ja... jag tänkte ta en sväng förbi Meirwens grav ikväll. Det blir inte tid till det imorgon.

-Jaså? Jag trodde du skulle dit efter kyrkan.

-Det var tänkt så... Men... Du kan aldrig gissa vem som dök upp i byn idag.

-När du uttrycker dig sådär så kan jag inte gissa, nej. För hade det varit Ceri, så hade du knappast stått här nu!

Ett drag av sorg for igenom hans ögon.

-Nej... Men nästan, faktiskt. Eller, ja... Dewi!

Siriol satte sig rakt ner på en stol, och Emyr följde hennes exempel.

-Dewi! Menar du det? Oj... Vad gör han här?

-Skulle visst ta hand om huset som står och förfaller.

Hon lät det sjunka in.

-Dewi... Ja du, det var länge sedan.

-Och du undrar vad som hänt om han stannat.

-Det är klart att jag gör! Vi hade ju bestämt oss, du och jag. Det var Dewi och Ceri vi skulle ha. Ni skulle bo i ert hus, vi i det här, så att vi kunde vara nära varandra och uppfostra våra barn tillsammans och träffas varje dag.

-Riktigt så blev det inte.

-Nej, riktigt så blev det inte.

Emyr sträckte ut en hand över bordet och tog hennes.

-Har du haft ett gott liv ändå, Siriol?

Hon tänkte efter.

-Ja. Ja, det har jag. Visst blev jag ledsen när Dewi flyttade, och kände mig så övergiven när Ceri rymde med Hector. Nu i efterhand kan jag förstå henne, han var ju en gyllene biljett för henne till ett helt annat liv, långt borta från alla vidrigheter på hemmaplan. Som vi aldrig talade om, men vi visste ju. Så visst var det tomt, och du blev ju så ledsen. Det var svårt att stå bredvid och se hur Gwendolen utnyttjade situationen. Men vid det laget hade ju jag Morgan, och han har varit bra mot både mig och barnen.

Emyr kände sig förvånad.

-Tyckte du verkligen att Gwen...?

-Visst gjorde hon det, och jag klandrar henne inte. Hon var nog snäll, men hennes hundlika beundran av dig hade ju alltid retat gallfeber på oss fyra, så att se henne ta på sig rollen som tröstare, det var ytterst irriterande. Ännu värre blev det efter din olycka. Då blev hon nästan självgod, skulle minsann uppoffra sig och gifta sig med dig ändå, för att er kärlek var så ren och stark. Nej, det var fel uttryck, se inte så förfärad ut! Hon älskade dig, det gjorde hon. Tro inget annat. Och så här i efterhand beundrar jag henne för att hon ändå vågade satsa på er två.

Tystnaden lade sig, och de båda vännerna förlorade sig i barndomsminnen en stund innan Emyr tog till orda:

-Dewi bjöd hem mig till sig imorgon efter kyrkan, han ville ha hjälp med reparationerna. Och jag vill gärna titta till Mei, så jag tar med mig hundarna på en rejäl långpromenad. Då sover vi alla gott sedan.

Siriol kramade hans hand.

-Gör så, Emyr. Hälsa honom så gott och säg att mitt hem är hans hem också.

-Det skall jag!

 

Hundarna älskade att följa med till skogen, och den stillsamma gläntan med det uråldriga trädet kände de till vid det här laget. Även de påverkades av stillheten, och lade sig ner för att vila invid rötterna.

Emyr föll ner på knä bredvid graven.

-Jag saknar dig så mycket, Meirwen. Jag vill att du skall vara varm och levande och lycklig. Men jag får trösta mig med att du ändå är här, även om jag inte kan höra dig. Att jag kan tala med dig nu på ett sätt som jag aldrig skulle ha vågat göra om du hade levt.

Alla bara lämnar mig. Och att jag nu gnäller över det, gör att jag känner mig så ynklig. Jag vill inte vara liten och ledsen, jag vill vara den stora och starka som alla vänder sig till. Då mår jag bra, då är jag den jag vill vara. Men ändå är det inte nog. Något saknas och jag vet inte vad det är.

Mina morföräldrar var de första som lämnade mig, när de dog. Morfar var ju lika stor som jag är, nästan, så han var min förebild. Han talade alltid om hur bra det var att jag var stor, när jag var ledsen och kände mig klumpig. Redan när jag var tio år var jag stor som en vuxen man, men såg ut som en barnunge ändå. Klumpig och okoordinerad, men stark, så barnen vågade inte reta mig särskilt mycket. Och Dewi fanns alltid där, han var min bäste vän. Han beundrade mig för att jag var stor, och kom på tusen positiva saker med det. Jag kunde till exempel nå frukt från grenar som ingen annan nådde, jag kunde släpa stora grenar till kojorna vi byggde. Flytta stenar och bygga vår egen ruin, som vi försökte imponera på flickorna med. Han var alltid full av upptåg, och jag tyckte så mycket om honom. Det var för honom jag visade alla kärleksskedar jag täljde till Ceri men aldrig vågade ge henne för att de aldrig blev bra nog. Timme ut och timme in kunde jag prata om hur mycket jag älskade henne, bad honom analysera hennes tonfall och vad hon hade sagt och vad hon kunde mena med det, och han sade aldrig åt mig att sluta tjata om henne även om det måste ha varit väldigt långtråkigt att lyssna på. Men så reste han. Flyttade till England med sina föräldrar. De var liksom finare än vi, tyckte de, så egentligen fick han nog inte leka med oss men det struntade han alltid i. Han kom in till byn ändå, vi var nästan aldrig ute vid deras gård för den var bara... för mycket. Tjugo rum! Tjugo! Vilket storhetsvansinne. T^y Mawr är visserligen också stort, men det har ju använts till nyttiga saker också. Det är där jag går och lär mig skriva.

Jag saknade Dewi mycket. Plötsligt hade jag ingen att prata med om Ceri. Det blev obalans i gruppen, när vi bara var tre. Men vid det laget hade jag börjat komma ikapp i min kropp lite mer, och fick bättre självförtroende så att jag kunde närma mig din mamma. Och hon tog emot min beundran, nästan nonchalant. Tretton var hon när Dewi for. I den åldern hade man flickvänner och pojkvänner. Ganska oskyldigt, men ändå. Och hon behövde mig. Det var nu det var som värst hemma på gården, förstod jag i efterhand, med Etain. Jag gjorde allt jag kunde för att skydda Ceri. Hennes far var ju rädd för mig, så han skadade henne inte direkt, men nu när jag är vuxen förstår jag att det han gjorde mot henne var mycket värre än att slå henne. Och sedan försvann hon också. Det tog tid att inse det. I flera år trodde jag att hon skulle komma tillbaka till mig. Tittade efter henne varenda dag. Det var som... att mina lungor hade försvunnit. Hon, som jag andats för, hon fanns inte där.

Men Gwendolen fanns där. Jämnårig med Ceri och Siriol, men så olik dem. Mild, vän, blyg, och oändligt trofast hade hon försökt vinna min vänskap i åratal, men jag hade ju varit fullt upptagen med att tråna efter Ceri. Nu fanns hon där, och – ja, vad skall jag säga? Jag behövde tröst. Lät henne kyssa mig, pyssla om mig, älska mig. En vit brud ville hon vara, givetvis, så vi bestämde oss för giftermål. Herregud, Mei, jag var nästan tjugo år och hade aldrig varit tillsammans med en kvinna, det är klart att jag längtade! Men... innan vi hann så långt, råkade jag ut för den här olyckan. Det var nära att jag dog. Inte av själva skadan, men av urinförgiftning eftersom allt var trasigt och jag inte kunde göra mig av med det jag måste. Hela den tiden minns jag som en dimma av ångest och smärta. Byn var lojal, de skramlade ihop till en skicklig läkare som räddade det som räddas kunde. Och det är inte mycket, det kan jag säga till dig nu när du är död och inte blir generad av sådant här längre. Jag hade så ont, så länge, och har fortfarande ont ibland även om jag inte låtsas om det. Men Gwen ville ändå gifta sig med mig. Hennes kärlek var så ren och stark, sade hon. Tyvärr hade aldrig hennes mor talat med henne om hur barn blir till. Gwen trodde att barn, det fick man när man var gift. Och gifta oss skulle vi ju. Hon fick en chock när hon insåg hur det låg till. Att jag aldrig skulle kunna ge henne några. Hade jag älskat henne ordentligt, så hade vi nog kunnat leva barnlösa. Eller ta till oss barn. Vet du, jag föreslog tillochmed att hon skulle ligga med någon annan, och låta mig få stå som far. Jag ville inte bli ensam. Älskade henne gjorde jag inte, men jag tyckte om henne och var så rädd för att hon skulle lämna mig. Min rädsla och hennes desillusion var en urusel kombination. Vi började gräla allt mer. Sade saker som vi nog båda ångrar idag. Och till slut lämnade hon mig. Jag drev bort henne, så där har jag ingenting att säga.

Sedan dog mina föräldrar och bror i en farsot. Och min lillasyster, som jag berättade för dig om, hon blev gravid och gick i ån. Det var därför jag tog det så hårt när du gjorde nästan samma sak, även om ni hade helt olika skäl till det. Jag visste inte ens om att hon väntade barn, jag fick veta det efteråt. När allt var för sent. Innan jag hunnit tala med henne. Å, om jag hade kunnat vrida tiden tillbaka! Hon hade kunnat få bo hos mig, jag hade tagit hand om dem båda! Fått det barn som jag så innerligt längtat efter jag också, även om jag bara var morbror. Nu... Det kändes som ett sådant slöseri, det hon gjorde.

Så nu var jag helt ensam. Inga vänner, ingen hustru, ingen familj. Bekanta hade jag väl, men knappt det längre eftersom jag började slåss med dem för att få utlopp för allt. Som jag slogs, Mei! Ingen hade en chans mot mig. Inte ens smeden, Llew, även om han gav mig åtminstone lite motstånd. Det var så skönt att få göra någon illa. Tror det är samma sak med dem som super, eller brukar droger. För ett ögonblick försvinner resten av världen, det är bara en sak som är verklig. Det var rena turen att ingen dog, för jag hade inte vett att stoppa i tid. Kampen när männen försökte lugna mig var nog lika viktig den. De tog i mig, de gav mig närhet. Kan du förstå det? Även om de var hårdhänta, så var det mänsklig kontakt.

Så blev jag frälst. Jesus talade till mig. Jag hoppas att du har mött Gud nu, Meirwen, och vet vilken styrka det finns i kärleksbudskapet. Det tog tid för mig att ställa om och ändra mitt beteende, men till slut lyckades jag bli den jag vill vara. Någorlunda i alla fall. Ibland måste jag påminna mig, när jag känner svartsjuka och missunnsamheten gripa tag i mig. Men under många år levde jag ett lugnt och bra liv ensam med mina djur. Behövde ingen, kändes det som. Levde bara för mig själv.

Så kom hon tillbaka. Jag tog emot henne med öppna armar, kände inget agg utan bara glädje. Kärleken blommade upp igen. Visst var det en nostalgirest, hon var ändå min första och enda kärlek så det är klart att det spelade in, men nu när hon återvände mindes jag varför. Det var inte bara en fix idé. Jag älskar henne. Och det kändes så befriande att få göra det! Få vara den som alltid fanns för henne, vad hon än gjorde, hur hon än var. När hon följde med Hector hem, så var det ändå med en sorts halvt löfte om att återvända ibland. Så jag kunde inte sörja hennes avfärd. Dessutom fanns ju du kvar. Och när du for, så var det för att du äntligen funnit ro hos den du älskade. Hur kunde jag känna annat än glädje för din skull?

Men sedan blev allt så otäckt. När Ceri kom tillbaka, så var det med den här... varelsen, som du sade till oss i brevet att vi måste döda. Nu när du själv är död, förstår du bättre då? Kan du se att han faktiskt läkte din mamma? Kan du förstå, att jag älskar henne så mycket att jag blev glad för hennes skull när jag förstått att de inlett ett förhållande? Det var bisarra dagar, men på något sätt kompletterade vi varandra, vi tre. Vi kunde båda ge Ceri något som hon behövde, och hon gav oss också det hon hade att ge. Men nu... nu tror jag inte att hon någonsin kommer tillbaka. Och jag vet inte hur jag skall klara det, Mei. Om jag bara visste att hon var lycklig med vem hon nu är tillsammans med... Calleigh eller Morgaine eller om hon finner någon annan. Men jag vet ingenting om vad hon gör eller var hon är. Kan du se efter henne? Du skrev att du har förlåtit henne, så älskade Meirwen, ta hand om henne så gott du kan för min räkning nu när jag inte kan det längre! Allt jag kan göra är att finnas här, om hon någon gång skulle behöva mig igen. Men det är ingen rolig sits. Att bara vänta.

Så dog du, och det var lika svårt som när min syster dog. På ett sätt har ju du också lämnat mig, även om du på ett annat sätt nu är mycket närmare. Jag skall försöka se det ljusa i att du är död, men du måste förstå att det inte är lätt. Jag är inte mer än människa, hur stark min tro än är. En människa i min famn gör mig gladare än en som är hos Gud.

Det var därför jag inte kunde säga nej till Christian. Jag måste få prata med dig om det här också. Kunde jag ha gjort annorlunda, eller gjorde jag faktiskt rätt? Ingen levande människa kan jag försvara mina handlingar inför. Men kanske inför dig? Han blev sänd till mig i förtroende, en ung, trasig människa. Valentines älskade. För hans skull, eftersom han är Ceris son, ville jag ta hand om min gäst. Jag tyckte om honom. Alla hans skador... Jag ville bara svepa in honom i trygghet och ömhet. Skulle jag inte ha gjort det? Han såg inte gränsen, jag gjorde det, men hur skulle jag ha fått honom att backa utan att såra honom dödligt och göra allt ännu värre? Det handlade så mycket om tillit, något både han och jag behövde lära oss om. Att det sedan var förbjuden sexualitet inblandad... Är det människans regler, eller är det verkligen Guds? Det kändes inte som om jag bröt något himmelskt tabu när jag rörde vid honom. Tvärtom. Ändå är jag rädd, rädd för att jag har förstört mer än jag läkt. Kan du se efter honom också? Jag kan inte anklaga honom för att ha lämnat mig, för han var bara till låns. Och älskar din bror, vill vara med honom. Så varför känner jag mig så fattig? Varför vill ingen vara tillsammans med mig, för min egen skull? För den jag är nu? Jag tror inte ens att Gwen skulle velat det, hon ville ta hand om mig, hon ville inte att jag skulle vara mentalt stark och det måste jag ändå säga att jag har blivit. Jag står ju här, trots allt ohyggligt som har hänt. Du vet säkert vad din mor har gjort. Det är... ofattbart.

Men nu, Meirwen. Nu har Dewi återvänt. Min barndomsvän. Och jag behandlade honom så illa. Blev överrumplad, kunde inte värja mig mot hans sätt, hans skoj, hans kommentarer om att det var han och jag mot världen. Så var det för närmare trettio år sedan, men nu? Vem är han nu? Han tyckte inte om den jag hade blivit. Hård, sade han. Är jag det? Jag trodde inte det. Men kanske? Nykomlingar kan jag bjuda in i mitt hem. Kommissarie Fallchester har sovit i min säng, liksom hans brorsson, och Ceris barn som jag inte känner har jag erbjudit mitt hem. Men han som var min vän en gång, honom var jag direkt ovänlig mot. Är jag rädd för att bli sviken igen? Eller är jag rädd för att han skall se mig som den jag var innan han reste? Är jag rädd för att han vet för mycket, men samtidigt för lite? Jag vill inte berätta allt för honom, Mei. Allt det här som jag berättar för dig. Jag vågar inte. Samtidigt behöver jag nog någon att tala med. Är han en gåva från dig? Har du sänt mig en vän, så att jag inte skall vara så ensam?

Det susade till i det gamla trädet, och en ovanligt varm vind smekte honom över ansiktet. Han log.

-Tack, Mei. Tack för att du ändå finns och lyssnar. För att du förstår och inte dömer mig. Jag gör så gott jag kan, det vet du?

Han visslade till på hundarna, som genast lystrade och kom fram till honom.

-Jag skall ge Dewi en ärlig chans. Det skall jag verkligen.

Med det som en sista hälsning till Mei för den här gången, gick han hemåt i kvällens mörker.