23
Förbannade ungar! Helvetes jävla snorungar som inte har ens ett halmstrå till ryggrad! Hur blev de så förbannat veka? Detta evinnerliga tjat om skuld och förlåtelse och vems fel, och deras vidriga sätt att älta älta älta varenda litet gruskorn de råkat få i skon!
Ceridwen svor innerligt och slog knytnäven i träden där hon gick inåt i skogen efter att ha lämnat Emyr och Valentine i skogsbrynet.
Vilken sällsynt dålig kombination de måste vara, hon och Hector! Våldstendenserna kom från bådas håll, och Hectors sätt att gorma åt barnen hade säkert hjälpt till att göra dem till sådana här ynkryggar.
Hon knyckte med huvudet. Aldrig hade hon känt någon skuld! Ett styng då och då över att hon lämnat Emyr, men det var mer vemod över en förlorad dröm än dåligt samvete. Hon hade alltid stått för sina val, även om hon av praktiska skäl inte talade vitt och brett om dem. Det här gnället som båda tvillingarna höll på med... Det gjorde henne helt vansinnig! Hon gjorde sitt absolut yttersta för att behålla en mildhet och hålla sin famn öppen. Trösta dem. Hennes första impuls när hon fick höra om Valentines opiumrökande var att klå honom gul och blå, men hon hade – mycket med Emyrs hjälp i ungdomen – övat sig på att först tänka och sedan handla. Nu lyckades hon tänka: ”Vad behöver han nu? Hur skall jag göra så att det blir bäst för alla?” Då föll agan bort, och hon kunde istället försöka trösta samtidigt som hon gjorde sig beredd att kämpa för honom. Men vad spelade det för roll om hon kämpade, om han bara tänkte tycka synd om sig själv?
Förbannade unge, svor hon igen.
Det här sista...
Att Emyr hade blivit den som lockade hemligheten ur Valentine gjorde henne inte det minsta avundssjuk. Han hade den förmågan, genom sitt lugn och sitt sätt att se på världen. Dessutom stod han inte Val särskilt nära ännu. Även om själva handlingen var avskyvärd, så var det faktum att just Val hade kunnat göra något så otäckt inte särskilt förkrossande för Emyr.
Visste Meirwen? Var det därför hon vaktat så på brodern?
Åh, det spelade ingen roll just nu.
Ceri kände sig död inombords.
Hennes Valentine.
Tanken snuddade vid henne:
Hade jag varit som dem, så hade jag tagit på mig skulden. Jämrat mig och sagt att allt var mitt fel, det är jag som har uppfostrat dem fel. Skyll på mig, straffa mig!
Herregud, vilken löjlig idé!
Hon hade gjort sitt bästa i alla år. Det hade Hector också gjort.
Ceridwen sjönk ner på en stubbe när hon gått en bra stund. Då märkte hon att March hade följt efter henne, och log beskt.
Kärlek, tänkte hon. Vad hon än gjorde, så skulle Emyr älska henne. Och vad hennes barn än gjorde, så skulle hon älska dem, de var bara så bakvänt fåfänga att de inte begrep det utan trodde att de måste göra si eller så för att förtjäna kärlek. Hon hoppades att de snart skulle få egna barn, så att de förstod.
Kärlek...
En lugn vrede steg upp i henne. Som vanligt var det hon som måste ta tag i det här. Hon måste göra något. Vadsomhelst som tog död på den förlamande känsla som hade fyllt henne.
Hon lyfte lite på huvudet, liksom lyssnade på sina egna tankar som återvände som ett eko i vinden.
Paralyseringen byttes ut mot en visshet så stark att hon nästan förlorade medvetandet.
Det fanns ett sätt.
Lokalsinne hade hon alltid haft, även i skogen. En sorts medfödd känsla för väderstreck. Hon hade aldrig gått vilse. I mörkret, med hästen travande efter sig på de svarta stigarna, letade hon sig fram till sitt föräldrahem. Lät hästen förstå att han skulle vänta en bit bort. March skakade lite på manen, men lydde.
Med steg så lätta att hon tyckte sig sväva gick hon så tyst hon kunde fram till huset. Sände en tacksam tanke till Rhodri som äntligen fått tummen ur och smort de gnisslande gångjärnen på ytterdörren, så att den gled upp ljudlöst.
Rhodri och hans familj låg inne i kammaren. Fadern i vrån där Branwen förut varit bunden av sin sjukdom. Han snarkade tungt, spritångorna stod som en aura omkring honom.
En lång stund stod hon där och bara såg på honom. Blodet rusade i kroppen, kändes som att det bubblade. Med oändlig försiktighet fann hon en liten sax och klippte några strån ur Gareths gråraggiga hår. Gick bort till eldstaden, i stunden fullkomligt oberörd av att någon kunde vakna och se henne.
Med eldgaffeln rörde hon om så att glöden kom fram. Tyst bad hon en innerlig bön:
Låt allt ont som kommer från denna man försvinna med honom. Låt hatet brinna ut. Låt våldet förångas. Låt den svaghet som leder till droger, som har gått i arv genom hans blod, sugas tillbaka till honom i detta nu, och försvinna för alltid tillsammans med honom.
Hårstråna petade hon in med sina bara fingrar i glöden. Brände sig visst, men det kände hon inte. Håret krullade ihop sig, fräste till och försvann med en svag doft som Ceri skyddade sig från genom att andas i sitt armveck.
När allt var stilla igen i eldstaden, gick hon tillbaka till sin sovande far.
Allt ont du har gjort. Allt ont du har fört vidare. Nu är det slut. Nu är det nog.
Nästan ömsint lyfte hon upp sin mors kudde som låg bredvid. Grådaskig trots att hon försökt få den ren, med ett vackert broderat monogram. Stod med den en stund i handen och andades djupt.
Så tryckte hon den med all sin kraft över sin fars ansikte, tills allt liv hade runnit ur honom.
När hon närmade sig byn, såg hon att folk hade börjat bege sig till kyrkan. Den här kvällen och natten hade varat ett helt liv, nu var det äntligen dags för en ny gryning!
Meirwen och Madoc kom emot henne.
-Mor, var har ni varit? Vi har varit så oroliga!
-Behövde tänka, svarade hon kort och siktade istället in sig på Valentine, som satt på en kyrkbänk långt bak och såg ut som den ensammaste människan i hela världen.
Då återvände äntligen värmen i Ceridwens hjärta.
Hon tog sonens händer, och såg honom djupt i ögonen.
Nu har jag gjort allt jag kan för dig, tänkte hon. Och nu kan jag se dig i ögonen, för det jag nyss har gjort är en synd långt värre än din, min älskade son.
Under den tre timmar långa mässan lät hon sången fylla hela hennes själ med hopp och kraft. Hon bad med en intensitet som brann ända ner i tårna. För sig själv. För alla hon älskade.
Och för sin far.
