ceridwengray

Sommarens värmande strålar nådde knappt ner till marken i denna del av Brechfaskogen. Emyr kikade upp mot det täta taket av lövverk och kände hur det pirrade lite i huden. Förtrollad, sades det. Tylwyth Tegs hemvist. Farligt.

Jo, nog visste Emyr vilka faror som lurade om man inte var på sin vakt. Flera dagar, kanske veckor, av hans liv hade försvunnit här i skogen och orsakat hans hustru Niamh djup oro. Å andra sidan var han ganska säker på att de dagarna skulle komma tillbaka till honom på ett eller annat sätt. Han närmade sig sextio år, men inte ett grått hår syntes och han kände sig starkare i kroppen än han gjort i det som borde varit hans krafts dagar. På gott och ont, tänkte han och smekte ett underligt luddigt blad. På gott och ont...

Niamh... En värme spred sig genom bröstet, djupt ner i tårna. Vem hade kunnat ana att Gud skulle skänka honom en sådan gåva? Hon var iriska, men hade släktband till grannens gård och tog över den med sin lille son Bray. Hon och Gwen hade genast kommit bra överens, men Emyr hade hon inte haft mycket till övers för. Inte förrän de började arbeta i skogen tilsammans och på allvar börjat tala med varandra. Sedan hade det gått förvånansvärt snabbt innan hon flyttade in till honom och de gifte sig. I den ordningen. Bray ville kalla honom far, och den kvällen rann tårarna av lycka efter släckning. Allt han någonsin hade kunnat önska sig hade han nu.

Djupare in i den dolska skogen funderade han mer över Ceri. Över brevet han fått för en del år sedan. Det hade viskats redan när de var barn, att Jones hade en droppe feblod i sina ådror. Det där hade han alltid slagit bort, men kanske var det sant. Hon hade skrivit att hon i alla år, utan att vara medveten om det, hade bundit honom till sig, och att hon nu släppte honom fri. Det kändes som om någon huggit av repet som förtöjde båten, som om han plötsligt inte hade något att hålla sig i längre. Alla år som de varit ifrån varandra ändrade inte på grundförutsättningen, att det var kärleken till henne som varit hans drivkraft. Och som fördärvat hans äktenskap med Gwen, och hindrat honom från att finna någon annan. Det tog lång tid att finna ut vem han själv var. Inte för att det var så stor skillnad egentligen, men friheten att kunna älska någon annan var omvälvande!

Sedan den där förunderliga julen 1863 så verkade större delen av Ceridwens familj ha inkluderat honom i sitt liv. Meirwen hade tillochmed kallat honom sin far. Sorgen efter henne hade lagt sig, men han tände fortfarande ett ljus för henne varje söndag. Valentine hade också återvänt. Äldste brodern William och han hade fått en obehagligt våldsam start vid Meirwens begravning, men vid det senaste besöket hade de kommit bra överens. Yrvädret Madoc, som för ett par-tre år sedan kom med en flicka som verkade ha ena foten i dödsriket och bad dem rädda henne. Mary, ljuvaste Mary som inte kunde hantera alla laddade minnen som hennes man hade från denna plats. George, den trasige ynglingen som blev både bättre och sämre av att vara nära sin destruktive kusin Dylan. Tillochmed Ceris numera före detta make Hector hade tagit sin tillflykt till Brechfa under en tid, tillsammans med sin nya hustru Lillie och deras dotter Rosie.

Och så lilla Cailin. Emyrs hjärta värkte när han tänkte på den vilsna lilla flickan som Madoc i princip hade kidnappat från Berlin där hon nu bodde med sina två mödrar, för att hela Scarlet som den dödssjuka flickan hette. Cailin, vars far inför Emyrs ögon gradvis förvandlats från det känslokalla monstret Rafael till den varmhjärtade Calleigh. Det borde kanske ha varit plågsamt för honom att se den märkliga kemin spraka mellan honom och Ceri under hans tak, men det var mest som att resignerat beskåda hur två naturkrafter oundvikligen kolliderade. Hur detta monster slutligen dog och återuppstod hade han bara Marys ord på, Mary som följt Calleigh som en skugga under hans tid som helbrädgagörare i London, som sett honom både gripas och avrättas för dådet i S:t Pauls där hon sjläv mist sin hörsel, och som tillsammans med sin far och sin bror William sett återuppståndelsen och den pånyttfödde Calleigh som genast bad om hennes hand, utan några minnen alls av sitt tidigare liv. Naturligtvis kunde han inte ha varit död, det måste ha funnits en logisk förklaring, men faktum kvarstod, att det i den nästan otäckt lillgamla Cailins ådror rann blod med droppar som krockade våldsamt med varandra. Han hade själv märkt hur skogen vibrerat lite extra under hennes vistelse här. Som om det fanns någon här som kände igen henne, eller på något sätt ville åt henne.

William Gray hade kommit för att hämta henne efter Madocs vårdslösa tilltag. Han hade gått ut i skogen och varit borta i tre dagar. Emyr kände igen det där alltför väl, men lyckades inte få något svar på vad som hänt. Förändrad var han dock, rastlös, jagad, plågad. Någon månad senare kom han tillbaka, som en hålögd skugga av sig själv, och försvann in i skogen igen. När han återvände hade något hänt med hans hand. Som om någon hade sågat av den och satt dit den igen.

Tankekedjan avbröts av ett ljud han inte kunde placera i skogen. Nästan som ett skadat djur, men ändå inte. Försiktigt drog sig Emyr mot den lilla tjärnen. Under en buske skymtade han något rödbrunt, nästan som en rävpäls. Med en pinne lyfte han försiktigt undan några grenar. Ett par enorma gröna ögon vändes mot honom och han ryggade instinktivt bakåt en tum. Definitivt inte en räv. När första reaktionen lagt sig, så satte han sig försiktigt på huk för att se närmare på varelsen. Jo, den här kände han igen. Vanligtvis brukade Tylwyth Teg hålla sig i skuggorna när människor var i närheten, men denna hade varit mer nyfiken.

-Hur kan jag hjälpa dig? undrade han lågt, försiktig med att inte röra vid henne.

Varelsen sträckte fram en arm. En handlös arm med ett gapande hål som droppade en genomskinlig, glänsande substans. Med varje förlorad droppe verkade hon sjunka ihop en aning.

Emyr tvekade. Visste inte hur de här varelsernas livsform fungerade, men visste att det fanns en stor risk att dras in i deras tidsrymd om man kom för nära. Och att få hennes... vad det nu var på sig, det var han inte beredd att riskera.

Med något som såg ut att vara en överjordisk ansträngning drog sig den kvinnliga varelsen upp på huk. Inför hans ögon skedde nu något av det märkligaste, men samtidigt det mest naturliga han sett. Ur henne gled en liten varelse, inte större än en harpalt, som hon fångade upp med sin enda hand. Så sjönk hon ihop igen medan hon sträckte ut det lilla livet mot honom.

Alla Emyrs instinkter sade åt honom att ta emot det, samtidigt som förnuftet ropade ”nej”. Hjärtat vann, och han sträckte ut sin stora näve. Han var beredd på den där stickande känslan igen, men inget sådant skedde. Den lilla blöta låg så stilla, andetagen var snabba men några hjärtslag kunde han inte förnimma. Kanske hade de inte hjärtan? Försiktigt lade han sin rena näsduk över knytet, men då verkade andetagen upphöra. Snabbt tog han bort det, och de återkom.

 

Varsamt tog han sig hemåt. Hans trogna häst March ryggade tillbaka när han kom ut från den delen av skogen, och gav honom en misstänksam blick. Vad var det nu husbond hade hittat på? Emyr förklarade. Livet och döden var ett ständigt kretslopp, där döden i sig inte var någonting att frukta. Hade han inte fått detta i sin hand så hade han låtit det bero, men nu hade han givits ett förtroende. Hur skulle March känna om hans eget föl blev lämnat att dö, trots att han bett om hjälp?

Fnysande böjde hästen lite på nacken och accepterade.

På vägen hem kom alla tvivel och alla frågor. Vad hade han givit sig in på? Vad åt ens en sådan här? Modern hade bröst, men vad fanns i dem? Hur höll man den varm? Behövde man ens det?

En ingivelse fick honom att vika av mot kyrkan innan han gick hem. Den lilla pep till när han gick över tröskeln, men han hyssjade så lugnande han kunde och gick fram till altaret.

-Käre Gud, bad han, först viskande men sedan med allt säkrare stämma. Käre gode Gud, Du som har skapat allt levande, även de som i våra ögon tycks leva i Din skugga. Ta detta lilla liv lite extra till Ditt hjärta! Ge mig styrka och insikter nog att vårda det i Ditt namn, och ge det förutsättningar för att leva bland människorna om ingen annan kommer och ber om det.

Utan dåligt samvete letade han fram nattvardsvinet och lät försiktigt en droppe falla på det lilla huvudet som var täckt av flammande rött hår. Alla var Guds barn, prästerna hade inte större rätt än någon annan att utföra heliga handlingar.

-Jag döper dig, lilla vännen, i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn, och jag ska göra allt jag kan för dig.

 

Niamh tog nykomlingen lugnt. Tog den lilla i sin hand och lät Emyr tvätta av sig. De resonerade fram och tillbaka. Det var Bray som kom med lösningen.

-Hon är ju inte större än en kattunge! Kanske katten kan mata henne?

De såg på varandra. Det kändes groteskt, men samtidigt ganska logiskt. Det skadade inte att försöka i alla fall!

Experimentet slog väl ut. Katten hade just fått ungar, och var i denna stund så styrd av modersinstinkter att hon genast adopterade denna nya unge. Slickade henne ömt och lät henne äta och sova bland de andra. Emyr och Niamh turades om att ha henne nära, osäkra på vad hon skulle växa upp till men med en känsla av att det kunde vara bra att ha lite mänsklig närkontakt också.

Efter några dagar slog den lilla upp ögonen. Något rörde sig i Emyr, ett igenkännande, och pusselbitar som föll på plats.

William Gray.

Det kunde vara hans. Lillpyret var mänskligt nog till det. Visste han om det? Det hade gått ett par år sedan hans besök, men tiden löpte annorlunda i parallellvärlden.

Med den lilla under sin haka författade han ett brev. Det tog hela kvällen trots att det bara var några rader, han hade inte lärt sig att skriva förrän nyligen och pennan låg inte rätt i hans hand, men han ville inte att det skulle komma från någon annan. Ett brev, allmängiltigt om han inte visste något, men tillräckligt tydligt om han var medveten om det.

 

Något i tygväg ville hon fortfarande inte ha på sig, det verkade nästan göra ont på henne. Alldeles naken tyckte hon om att kura ihop sig i halsgropen hos någon av människorna eller hos djuren. Åt, växte och verkade må bra. Ändå verkade något fattas. Något de inte kunde ge henne.

Emyr såg ut genom fönstret.

-Jag hoppas du förstår, William, sade han till den tomma vägen.