ceridwengray

Kära Mamma!
När jag skriver detta, har du kanske hunnit komma i ordning och börjat arbeta. Jag vet inte hur lång tid det tar för ett brev att nå dig, så jag vet inte hur livet – eller döden – ser ut när du läser mina ord.
Valentine skrev till mor flera gånger och var orolig för oss innan du reste. Han drömmer sant ibland och hade sett oss omringade av eld, flera gånger, och bad oss hålla uppsikt och vara varsamma. Det var vi, jag lovar, mor tar sådant på allvar och gick alltid en extra runda ner till köket för att se att ingenting glödde.
Ändå skedde det en olycka som verkar ha startat i vardagsrummet. Inga ljus var tända, ändå fattade något eld. Jag är så ledsen, mamma, men alla dina böcker i det rummet gick förlorade.
Min bror Madoc, som jag inte har träffat sedan ni förbjöd honom att komma i närheten av mig för några år sedan, var på affärsresa i Berlin, och gick förbi vårt hus för att för en stund vara nära oss utan att vi visste om det. Han såg elden och fick ut oss. Först mor, som befann sig mitt i eldhärden, och sedan mig, som låg och sov i din säng, dit elden ännu inte nått. Han räddade en del av dina böcker som du hade i sovrummet. En granne tog hand om dem.
Vi blev alla förda till sjukhuset. Madoc har brutit ett ben och en arm, och både han och mor har brännskador. Deras invärtes skador är troligen också svåra, med tanke på all rök de andades in, men jag har inte lyckats få reda på mer än detta än och får inte lov att besöka dem. Jag har blivit placerad på ett barnhem, då jag för tillfället anses vara föräldralös.
När du har varit bortrest, så har jag ofta tänkt på vad som ska hända mig när mor inte orkar längre. Du vet inte om det, men när du reser, så tar du hela hennes livsgnista med dig. Jag minns i Kairo, när ni diskuterade mors omedvetna förmåga att binda människor till sig, och att ni enades om att hon skulle försöka sluta med det. Följden blev att hon bara hade dig. Kanske var det bättre innan? När du inte behövde bära hela tyngden av hennes koncentrerade kärlek?
Nå, det som hände var att det effektiva tyska systemet fångade upp mig. Jag skrubbades, kammades och flätades i en stram mittbena, och kläddes i en ren och praktiskt flickuniform. Sattes i skola, i tioåringarnas klass, där jag tillsammans med de andra flickorna undervisas i det som tioåringa flickor förväntas kunna. Mitt i min chock och sorg ger det en välbehövlig stadga med rutiner, regler och disciplin.
Det går inte någon nöd på mig här. Jag önskar att jag kunde få veta hur mor mår. Kanske berättar de för mig om hon dör. Både du och jag vet att döden enbart är en annan existens, men jag skulle ändå sakna henne svårt.
Jag låter dig veta hur det går för oss, om du vill. Har du din amulett på dig så kanske du inte är så intresserad av det. Låt mig veta, är du snäll?
Din dotter Cailin