28
Värken pulserade i en varm rytm genom hela Hectors kropp, samtidigt som han aldrig känt sig så avslappnad i hela sitt liv. Total befrielse. Så långt ifrån de lättare rus han känt tidigare, när han älskat med Ceridwen. Som en lätt sommarbris jämfört med de höststormar som kunde lyfta taken av byggnader.
Utan tak låg han länge på golvet och försökte aktivt att undvika att begrunda sitt liv. Han ville inte tänka. Ville bara vara kvar i denna eufori. Rörde sig lite, och smärtan sände återigen lustfyllda signaler till hjärnan. Till slut reste han sig, genomkyld och stel men märkligt levande. Tog på den trasiga skjortan och benkläderna, som visst inte heller var särskilt hela.
Arbetet hade halkat efter under förberedelserna inför Marys bröllop. Han hade mycket att ta igen. Såg på fåtöljen i hörnet, men rynkade avvärjande pannan. Ville inte sitta bekvämt. Valde istället den hårda stolen vid bordet. Bara att sätta sig ner fick honom nästan att ropa högt av smärta, men lyckokänslan sköt återigen sina strålar genom honom så det var en förvirrat blandad känsla, som samtidigt gav honom ett oanat fokus. Aldrig hade han känt sig så skärpt! Ögonen flög igenom räkenskapsböckerna, och arbetet tog slut alldeles för fort. Han snyggade till sig, och gick till kontoret. Där var det naturligtvis tomt, ingen arbetade där en söndag. På ett sätt var han besviken. Hade gärna sett om han hade tillräckligt med självbehärskning för att kunna dölja hur ont han hade.
En kanna vatten stod på ett litet hörnbord. Det fick räcka åt honom, han hade visserligen inte ätit så mycket dagen innan på grund av anspänningen, men vid det här laget kände han ingen hunger.
Arbetade tills ögonen gick i kors och siffrorna blev suddiga. Sömn, behövde han verkligen sådant? Det kändes som att han hade blivit övermänsklig, eller snarare omänsklig.
Just som han bestämt sig för att han nog ändå behövde den där vilan, kom den första kontorsflickan.
-Är ni här så tidigt? sade hon förvånat. Jag brukar alltid vara först.
Han harklade sig.
-Ja, jag har en del att ta igen.
-Så bra, jag har en hel hög här som måste attesteras, och vi har fått in ett nytt anbud som... vänta, jag skall hämta!
Det var som att tomheten i magen paradoxal nog gav honom den energi han behövde för att ta sig igenom dagen. När kvällen kom, stupade han i säng med kläderna på och sov som en död.
På tisdagen hade känslan i kroppen mattats av till ett dovt molande. Det var inte tillräckligt, tänkte han när han irriterat rakade sin hals med skakig hand.
Ostadigheten gjorde att han skar sig djupt.
Där var den igen! Upprymdheten!
En stund stannade han upp och njöt av känslan. Inget annat spelade någon roll just då.
På prov drog han lätt rakkniven över sin handled, där huden var som tunnast.
Å, vilken lycka!
Utan att tänka över det, stoppade han rakkniven i bröstfickan till sin väst innan han drack ett par glas vatten och återvände till kontoret.
Kommissarien hade rätt. Varför hade han sett så bekymrad ut, när livet var så fantastiskt?
