33
Att bränna sitt ljus i båda ändarna...
Jo, det var ett uttryck som Madoc Gray kunde identifiera sig med till fullo.
Laura hade förlåtit honom. Till hans gränslösa förundran hade hon faktiskt gjort det, trots all förödelse som följde i spåren efter hans tanklöshet gällande Scarlet. En alltför stor del av företagets pengar hade han förskingrat för att få loss Scarlet ur fängelset, och han hade faktiskt rent ut kidnappat lilla Cailin för att hon kanske skulle kunna hela Scarlets skador så pass att hon överlevde. Mor skulle nog kunna förlåta honom, men aldrig Morgaine. Vad henne anbelangade skulle han aldrig någonsin få se sin älskade lilla halvsyster igen. Men även de känslorna stängde han inne, låste det skrinet med sju lås och slängde nycklarna i Themsen.
De hade gift sig, i en ganska diskret ceremoni med bara barnen närvarande. Madoc hade inte velat ha någon annan där. Inte heller hade han velat bo kvar på Greenhill, eller i huset i London, där vemsomhelst i familjen skulle kunna dyka upp och ha lika stor rätt som han att vara där. Ett nytt liv, det var vad han behövde! Och ett nytt hus. Till det tog han ett lån, ett hisnande lån som beviljades enbart på grund av att han var den han var. Mer pengar ur företaget eller från familjen kunde han inte gärna ta. Någonstans fanns det tydligen en gräns ändå. Samvete hade han inget, men någon sorts känsla för heder. I vissa fall åtminstone.
Så Madoc kastade sig rakt ut i arbete. Skulle lätt kunnat begrava sig i det om inte Laura och flickorna hållit honom uppe över ytan. För pengarna skulle tillbaka. Varenda penny. Och huset skulle betalas. Han försökte lyssna på sin hustru de kvällar han kom hem och bokstavligt talat rasade ihop innanför dörren, utan att ens orka hänga av sig. Försökte inse att hon behövde honom mer än pengarna, att flickorna behövde honom, att han inte fick slita ut sig på det sättet. Ett par dagar lydde han, men var snart fast igen.
Räddningen för företaget var starkt förknippat med kungligheternas återkomst. Om det nu var den äkta drottningen. Madoc hade sina starka tvivel om den saken, men höll tyst om det och red på den rojalistiska vågen. Med nya teblandningar och vackra burkar fick affärerna ett rejält uppsving. Några intresserade sig också för blandningen PrincessS. Vem var denna prinsessa? Madoc själv avslöjade ingenting, men ryktena började snabbt sprida sig, att det var en speciell blandning till hans lilla styvdotter Sybil. Damernas hjärtan veknade, glömd var skandalen kring hur han stal sin brors hustru, och man började istället viska om hur den där Valentine Gray hade tagit med sig de båda tvillingpojkarna och flyttat till Paris. Där levde han visst tillsammans med en konstnär! Vilken dekadens! Det var nog inte så underligt ändå, att miss Laura hade valt den andra brodern istället. Men den här teblandningen... Var det möjligen så att herr Gray skulle kunna ta fram en åt deras egen lilla prinsessa, eller åt sin gamla mor, eller åt henne själv möjligen?
Det kunde Madoc.Till sin egen förvåning fann han sig vara riktigt bra på att blanda det vanliga, svarta teet med blommor, frukter eller kryddor för att få fram nya, unika smaker. Och det var här rörelsen tog en ny riktning. En snilleblixt fick honom att erbjuda teprovning hemma hos en av de förnämaste damerna. Eller, tebjudning snarare. En sorts invigningsfest för en ny tesort, med scones och kakor och alla väninnor och för all del även fiender som kunde få lov att bli avundssjuka. Herr Gray skulle naturligtvis vara närvarande han också, eller, han var inbjuden hette det, men det var underförstått. Han skulle hälla upp teet, berätta om det, skryta om värdinnan och vara trevlig och charmig så som bara han kunde. Förstulna förslag, skickliga undanmanövrar, en tät stämning av intriger och falsk vänskap... Det var de kvällarna som tärde värst på honom, då han knappt kunde ta sig från hallen in till sovrummet. Då han till slut släpade sig in till sängen och begravde ansiktet i Lauras flytande hår, och långsamt, långsamt kom till ro.
Pengarna rullade in. Det behövdes. Hector hade lämnat företaget och flyttat med Lillie och lilla Rosie till Wales, till Brechfa av alla ställen. Mary... hans olycksdrabbade syster som till slut tagit sin fysiska och psykiska tillflykt till ett kloster på okänd ort. Hon borde ha fått sitt barn vid det här laget, det både välkomna och ovälkomna som skulle tas hand om någon annan. William och hans märkliga livskamrater bodde i Paris, George hade flyttat till Elisabeth i Brighton, mor levde i Berlin med sin nya familj. Greenhill stod tomt och sorgligt öde, förutom faster Lauren som nog tyckte det var ganska skönt att slippa all dramatik. Huset i London var också obebott för det mesta, så det klokaste hade ju varit att flytta dit, men Madoc vägrade. Det var för mörkt. För fullt av minnen. Det var tillräckligt trångt i den där låsta kistan i hans bröst som det var.
