ceridwengray

Regnet föll tungt över London den här torsdageftermiddagen när vagnen med fången och likkistan rullade in mot polisstationen.

-Bäst att du vaktar kistan, mumlade konstapeln till kusken. Man vet aldrig.

Mary Gray Calleigh klev ostadigt ur vagnen, tog klumpigt stöd med sina ihopkedjade händer. Hon hade insisterat på handfängsel, även om konstapeln nog hade trott sig kunna hantera den späda kvinnan. Bakom låg hennes make. Före detta make.

Konstapel Hayworth bad att få tala med någon som haft att göra med fallet S:t Pauls drygt fyra år tidigare. Helst kommissarie Fallchester. Jaså, var han inte inne? Nå, vem som helst då!

Efter att ha placerat Mary i förvar, tog han tacksamt emot en kopp rykande te och började sin berättelse.

-Det var en herde som såg dem, strax efter gryningen, strax utanför Coventry. Värdshusvärden berättade att de hade varit på väg till Irland, till någon helig ö, någon pilgrimsvandring eller vad det var. Trevligt par, maken hade visst hjälpt till med något sår som inte velat läka. Hustrun verkade väldigt blyg. Och så... hängde han där. Högt upp i en ek. Såg nästan ut som att han log, hur bisarrt det än kan verka. Hon satt på marken nedanför, totalt nedkyld och genomblöt, Gud vet hur länge hon suttit där. Så berättade hon... att hon ville erkänna ett mord. Hon var nästan otäckt lugn, nästan som i trance. Lätt var det inte att förhöra henne, hon är nämligen stendöv och var inte särskilt intresserad av att läsa på de lappar vi lade framför henne, men det vi fick ur henne var att det var hon som hade... hon som låg bakom dådet vid S:t Pauls. Det var naturligtvis för otroligt för att ta på allvar, men då spände hon blicken i mig och sade: ”Jag är mrs Grey.” Jag förstod inte vad hon menade, men en kollega till mig var fascinerad av fallet när det begav sig och läste allt han kom över om det, och jodå, nog förekom det en mrs Grey i det där chiffret som gjorde att man efterlyste en mrs Ceridwen Gray, annan stavning men det verkade ändå som att misstankarna var befogade, för hon lämnade landet ungefär samtidigt som massakern skedde. Vidare berättade hon att hon och hennes make, en viss Calleigh, hade planerat detta fruktansvärda tillsammans, för att de skulle kunna resa sig ur ruinerna och skapa en kult omkring sig genom sitt ogudaktiga helande... Och visst, jag har hört talas om att det i fattigkvarteren har gått omkring ett ungt par som fullkomligt har avgudats, men aldrig riktigt tagit det på allvar, sådant trams. Men det var alltså dessa två. När jag frågade om varför hon låtit sin mor stå som skyldig i alla dessa år, så hårdnade hennes blick och hon sade att modern haft ett förhållande med hennes make, tillochmed har ett barn med honom, och att hon därför fann det alldeles utmärkt att modern befann sig i landsflykt, eller riskerade att bli dekapiterad så fort hon satte foten på brittisk mark. Jag frågade också varför hon bekände nu, och vad som hänt med hennes make, varpå hon tonlöst sade att Djävulen själv äntligen kommit för att ta deras själar. Jag vet inte vad jag skall tro om detta, det finns naturligtvis ingen djävul men kanske har deras samvete kommit ikapp dem. Eller så diktar hon upp alltsammans. Men det är så otroligt, att det nästan skulle kunna vara sant. Så jag tyckte att det var bäst att föra dem hit.

Hayworth reser sig och tillägger:

-En sak till... Hon bad att få vara ensam med sin man en kort stund, och det kunde vi inte gärna neka henne till, hon är ju faktiskt inte anklagad för något egentligen. Och... när vi sedan kontrollerade kroppen, så... hade den en kraftig järnspik körd rakt i hjärtat.

Londonpolisen nickar trött. S:t Pauls... Detta gäckande fall, denna påminnelse om deras tillkortakommanden. Nog hade de haft ögonen på mrs Gray de senaste åren, de visste exakt var hon befann sig, men hade inte tillräckligt på fötterna för att utfärda ett internationellt gripande. Ett enkelt chiffer och kommissarie Fallchesters övertygelse räckte inte. Kunde de ha bevakat fel person? Kunde allt faktiskt avslutas nu?

Han ville tro det.

-För in henne, sade han bryskt.