Brev till Laura, mars 1874
”Min allrakäraste lilla sötnos till tvättäkta hälft!
Jo du, här har det hänt en del... Jag skulle ju bara ordna upp lite saker, och vara i Berlin högst en vecka. Du fick troligen mitt telegram om att jag blir försenad, är det något man kan lita på så är det tyskarnas kommunikationsvägar. Jag ville inte riktigt skriva i ett så opersonligt forum varför jag är sen, och jag var väl lite fåfäng och trodde att det skulle ordna sig lite snabbare, men nu verkar det som att jag är lite svår att flytta på. Du förstår, jag var en riktig hjälte, jag räddade min mor och min lillasyster ur ett brinnande hus, kan du tänka dig, och var tvungen att hoppa ut genom ett fönster och bröt båda benen. Lite andra småskråmor har jag också, men det är inget att tala om.”
Madoc lät pennan vila en stund medan han såg tomt framför sig. Fortfarande slet det i lungorna när han andades, men tvingade sig själv ändå att ta djupare andetag än han ville. När han andades ytligt, så var det som att han blev mycket tröttare och det surrade i huvudet. Som om hjärnan behövde luft.
”Ska sanningen fram så gör det nog lite ont i benen, men jag låter inte sjuksköterskorna se det. Enda smärtstillande de har att erbjuda är morfin, och jag är aningens tveksam till att låta dem pumpa i mig sådana preparat. Å andra sidan, om inte droger hade vimsat om huvudet på Valentine så hade han inte bedrivit otukt med det där fruntimret som gav honom två barn, och då hade han inte behövt dig, och då hade jag aldrig träffat dig så egentligen borde jag lovprisa droger men det betyder inte att jag själv är särskilt pigg på att ta dem. Och så tänker jag, att om du, mitt livs puls och sanna glädje, har fött tre barn, så ska väl jag klara av lite plågor jag också!”
Benen värkte så att Madoc ibland inte visste var han skulle ta vägen. När läkaren drog dem tillrätta, så svimmade han. Sköterskorna hade givit honom morfin, och den behagliga avdomningen gjorde honom livrädd! Det var så skönt, så lätt... Nej! Nej, han vägrade att erkänna att det gjorde ont. Uppbringade varje uns av viljestyrka för att le mot sköterskona som gärna uppehöll sig i hans rum. Just den biten tyckte han om. Kvinnor som pysslade om honom. Sämre kunde han ha det! Snart hade han lärt sig vad alla hette, vad deras mödrar och eventuella barn eller hundar hette, deras favoritmaträtter och en och annan hemlig dröm. Flickorna och kvinnorna höll honom uppe, samtidigt som det var de som hindrade honom från att kunna slappna av i sitt skådespel.
”Idag fick jag träffa mor, och det var en ganska speciell upplevelse. Hon låg nämligen inkapslad i någon sorts maskin som drivs med ånga och hjälper henne att andas. En galen, eller möjligtvis genialisk, vetenskapsman håller henne under sina vingar och experimenterar för fullt. Det enda hon kan röra är ett pekfinger. Hon får mat genom en slang i munnen, och var den kommer ut sedan vill jag inte ens fundera över.”
Åsynen av Ceri hade skakat om honom ordentligt. Han hade haft en illusion om att hon skulle ligga på snövita lakan, blek och matt, och le mot honom när han kom in och tacka för att han räddat hennes liv. Det här var inte vad han förväntade sig. Inte alls.
”Ett gäng syskon har kommit hit, så för mors skull kunde jag nog åka hem så fort benen tillåter, men det är just det som är kruxet, att jag inte är riktigt flyttbar än. Ganska frusterande måste jag säga! Men kanske är det bra på något plan, du har ju hintat om att jag kanske arbetar aningens i överkant, och här låter de mig inte ens hämta hit den allra minsta lilla information om hur det går för Grays Tehus! Jag vilar så duktigt så.”
Klättrade på väggarna, var vad han gjorde. Avskydde att ligga sysslolös! Bad så vackert att sköterskorna skulle läsa högt, eller låna honom något korsord, eller vadsomhelst!
”Du har säkert fullt upp med våra flickor och kan naturligtvis inte flänga omkring hursomhelst, men jag vill att du ska veta att jag saknar dig så att det gör ondare än mina ben” (som han nyss påstått inte gjorde särskilt ont) ”och jag räknar timmarna tills jag får komma hem till dig, till er. Läkaren påpekade att jag nog inte kommer kunna springa särskilt fort i framtiden, och det oroar mig djupt eftersom jag vet att det är den egenskapen du uppskattar mest hos mig, men jag hoppas att du är tillräckligt pliktskyldig för att ändå stanna kvar i äktenskapet.
Nu är det bäst att jag avrundar, kära hustru, mina vitklädda änglar ser strängt på mig och menar att jag har överansträngt mig något förfärligt idag. Bäst att lyda så att de inte kväver mig med sina vingar av mildhet.
Saknar dig och älskar dig dig dig dig dig!
Din herre och mästare Madoc Gray”
Han förseglade brevet och bad innerligt:
Älskade, läs mellan raderna! Läs hur rädd jag är. Läs hur mycket jag behöver dig. Läs att jag skulle ge vadsomhelst för att få söka tröst och erkänna för dig hur jag egentligen mår. Kom hit? Kom och var hos mig? Snälla?
Jo du, här har det hänt en del... Jag skulle ju bara ordna upp lite saker, och vara i Berlin högst en vecka. Du fick troligen mitt telegram om att jag blir försenad, är det något man kan lita på så är det tyskarnas kommunikationsvägar. Jag ville inte riktigt skriva i ett så opersonligt forum varför jag är sen, och jag var väl lite fåfäng och trodde att det skulle ordna sig lite snabbare, men nu verkar det som att jag är lite svår att flytta på. Du förstår, jag var en riktig hjälte, jag räddade min mor och min lillasyster ur ett brinnande hus, kan du tänka dig, och var tvungen att hoppa ut genom ett fönster och bröt båda benen. Lite andra småskråmor har jag också, men det är inget att tala om.”
Madoc lät pennan vila en stund medan han såg tomt framför sig. Fortfarande slet det i lungorna när han andades, men tvingade sig själv ändå att ta djupare andetag än han ville. När han andades ytligt, så var det som att han blev mycket tröttare och det surrade i huvudet. Som om hjärnan behövde luft.
”Ska sanningen fram så gör det nog lite ont i benen, men jag låter inte sjuksköterskorna se det. Enda smärtstillande de har att erbjuda är morfin, och jag är aningens tveksam till att låta dem pumpa i mig sådana preparat. Å andra sidan, om inte droger hade vimsat om huvudet på Valentine så hade han inte bedrivit otukt med det där fruntimret som gav honom två barn, och då hade han inte behövt dig, och då hade jag aldrig träffat dig så egentligen borde jag lovprisa droger men det betyder inte att jag själv är särskilt pigg på att ta dem. Och så tänker jag, att om du, mitt livs puls och sanna glädje, har fött tre barn, så ska väl jag klara av lite plågor jag också!”
Benen värkte så att Madoc ibland inte visste var han skulle ta vägen. När läkaren drog dem tillrätta, så svimmade han. Sköterskorna hade givit honom morfin, och den behagliga avdomningen gjorde honom livrädd! Det var så skönt, så lätt... Nej! Nej, han vägrade att erkänna att det gjorde ont. Uppbringade varje uns av viljestyrka för att le mot sköterskona som gärna uppehöll sig i hans rum. Just den biten tyckte han om. Kvinnor som pysslade om honom. Sämre kunde han ha det! Snart hade han lärt sig vad alla hette, vad deras mödrar och eventuella barn eller hundar hette, deras favoritmaträtter och en och annan hemlig dröm. Flickorna och kvinnorna höll honom uppe, samtidigt som det var de som hindrade honom från att kunna slappna av i sitt skådespel.
”Idag fick jag träffa mor, och det var en ganska speciell upplevelse. Hon låg nämligen inkapslad i någon sorts maskin som drivs med ånga och hjälper henne att andas. En galen, eller möjligtvis genialisk, vetenskapsman håller henne under sina vingar och experimenterar för fullt. Det enda hon kan röra är ett pekfinger. Hon får mat genom en slang i munnen, och var den kommer ut sedan vill jag inte ens fundera över.”
Åsynen av Ceri hade skakat om honom ordentligt. Han hade haft en illusion om att hon skulle ligga på snövita lakan, blek och matt, och le mot honom när han kom in och tacka för att han räddat hennes liv. Det här var inte vad han förväntade sig. Inte alls.
”Ett gäng syskon har kommit hit, så för mors skull kunde jag nog åka hem så fort benen tillåter, men det är just det som är kruxet, att jag inte är riktigt flyttbar än. Ganska frusterande måste jag säga! Men kanske är det bra på något plan, du har ju hintat om att jag kanske arbetar aningens i överkant, och här låter de mig inte ens hämta hit den allra minsta lilla information om hur det går för Grays Tehus! Jag vilar så duktigt så.”
Klättrade på väggarna, var vad han gjorde. Avskydde att ligga sysslolös! Bad så vackert att sköterskorna skulle läsa högt, eller låna honom något korsord, eller vadsomhelst!
”Du har säkert fullt upp med våra flickor och kan naturligtvis inte flänga omkring hursomhelst, men jag vill att du ska veta att jag saknar dig så att det gör ondare än mina ben” (som han nyss påstått inte gjorde särskilt ont) ”och jag räknar timmarna tills jag får komma hem till dig, till er. Läkaren påpekade att jag nog inte kommer kunna springa särskilt fort i framtiden, och det oroar mig djupt eftersom jag vet att det är den egenskapen du uppskattar mest hos mig, men jag hoppas att du är tillräckligt pliktskyldig för att ändå stanna kvar i äktenskapet.
Nu är det bäst att jag avrundar, kära hustru, mina vitklädda änglar ser strängt på mig och menar att jag har överansträngt mig något förfärligt idag. Bäst att lyda så att de inte kväver mig med sina vingar av mildhet.
Saknar dig och älskar dig dig dig dig dig!
Din herre och mästare Madoc Gray”
Han förseglade brevet och bad innerligt:
Älskade, läs mellan raderna! Läs hur rädd jag är. Läs hur mycket jag behöver dig. Läs att jag skulle ge vadsomhelst för att få söka tröst och erkänna för dig hur jag egentligen mår. Kom hit? Kom och var hos mig? Snälla?
Kommentarer
Trackback
