ceridwengray

-Måtte Han ta dig!

Var det ett sätt att tala till sin man!

Inte för att Madoc hade känt sig som någon äkta make. För hans del hade det mest varit en lek, med oväntade inslag av allvar. Hur han hade blivit fascinerad av hennes uppenbarelse när hon arbetat på storasyster Elisabeths hotell nere i Brighton, och försökt vinna henne bara för att se om han kunde. De hade hittat på spännande lekar, gåtor, visat varandra ett ögonblick av hudlöshet då han frågat om Scarlet Luna White ville byta färg och bli en Gray.

Ingen annan än hon hade fått se hans sårbarhet.

Och nu hade hon förbannat honom och lämnat honom.

 

Sorglös.

Det var bästa ordet att beskriva Madoc Gray.

Som barn hade han klättrat i de högsta träden, dykt i de djupaste delarna av sjön och tagit för sig av livet med en glupande aptit och självklarhet, som om den fanns till bara för honom. Född mitt i den stora barnaskaran var han för ung för att leka med Valentine och Meirwen, inte för att de släppte in någon i sin tvåsamhet men ändå, och för gammal för att ha något utbyte av lille George. Tvillingsystern Mary var så totalt olik honom till sättet att han oftast inte tog någon notis om henne alls. Mild och stillsam? Nej, det var ingenting för honom! De andra pojkarna på godset, tjänstefolkets barn, måste förstås arbeta en stor del av dagen så trots livligheten på godset växte han upp ganska ensam. Ibland kunde han hälsa på hos någon av granngårdarna, det hände i föräldrarnas ögon alltför ofta att han tog sin favorithäst och gav sig iväg olovligen, men Madoc hade behövt ha fler kamrater i närheten för att få utlopp för all sin energi. När han äntligen fick börja på internatskola blev det nästan överslag istället. Otaliga var de artiga men arga brev som skickats från husmodern, lärare och rektor om pojkstreck som helt enkelt var lite för mycket, lite för många.

Madoc slingrade sig ur alla situationer. Far blev arg, javisst, men han hade skrikit sig trött på tvillingarna, som han kallade Meirwen och Valentine utan att reflektera över att han själv var ena halvan i ett tvillingpar. Bannorna rann av honom, glatt lovade han bot och bättring, väntade en dag eller kanske en halv, och gick sedan och hittade på något annat. Mor försökte inte ens förmana. Han såg i hennes ögon att hon roades av upptågen, att det var något hon nog själv skulle ha gjort om hon kunnat. Om hon haft en annan typ av uppväxt. Han älskade sin mor mest av alla, och tog för givet att han var hennes favoritbarn. Mor och han. De kunde sitta hopkrupna tillsammans i fönstersmygen och hitta på sagor när regnet öste ner därutanför, de lekte kurragömma, en gång hade han försökt leka ”gömma George” men det tyckte mor inte var lika roligt.

Födelsedagar och juldagen var det bästa han visste. Eller, att öppna paket var det roligaste! Det spelade ingen roll vad som fanns i dem. De få gånger han lekte med sin syster, så lekte de födelsedag. Hans födelsedag. Då skulle hon slå in något som han redan hade, och ge honom. Att återgälda gesten slog honom aldrig in. Han frågade inte vad någon annan ville göra. Brydde sig egentligen inte om någon annan än sig själv, men på grund av hans charm så märktes inte det. Arg kunde han bli, arg som ett bi, men aldrig ledsen. Aldrig tjurig eller långsint. När något var glömt, så var det glömt. Eller möjligen undanstoppat långt, långt in i en vrå där det tyst låg och frätte på hans själ.

 

Kvinnotycket var nog medfött. Madoc älskade kvinnor! Alla! Från mor, via mrs Tilly och alla jungfrur, ända bort till prästens magra fru. Kvinnor var helt enkelt magiska och hade en särskild doft som han bara inte kunde motstå. Den första han försökte kyssa var just mrs Tilly, när hon precis hade slickat sitt pekfinger rent från chokladglasyr. Choklad och de där mjuka läpparna, det var en oemotståndlig kombination, så han tog chansen. Mrs Tilly blev mäkta överraskad över femåringens tilltag men skrattade vänligt och sade att han nog skulle hålla sig till sin egen ålder och samhällsklass.

Sagt och gjort. På sexårskalaset prövade han lyckan med lilla Sophie Hesslington, som genast sprang och skvallrade för mamma. Sex år senare var det just lady Hesslington som villigt lät sig förföras inne i Ceridwens mörka garderob. Äldre kvinnor var tacksamma objekt, upptäckte Madoc snabbt. Ville de inte veta av honom, så var de så strikt uppfostrade och diskreta att de helt enkelt inte låtsades om hans inviter, i annat fall var de väldigt tillmötesgående och uppfinningsrika. Eller för all del, nästan löjligt blyga också, och då fick han känna sig öm och erfaren. Det tyckte han om. Att spegla sig i vad andra tyckte om honom, det var det närmaste empati han kunde komma.

 

Etons kamratanda var ingenting för Madoc. Han fann inget som helst nöje i att plåga andra, men klarade sig undan pennalism genom att han fortsatte med kreativa spratt. En av städerskorna kom från Wales, och hennes dialekt fick honom att längta så innerligt efter hemmets kärleksfulla atmosfär, att han omedelbart inledde ett förhållande med henne och lät henne lära honom språket. För dum var han inte. Kvicktänkt, men lite för ofokuserad för att gå ut med några högre betyg. Det fanns ju så mycket annat spännande att syssla med!

 

Den stora och dramatiska vändpunkten kom när han var sjutton. Att mor blev osams med far och flyttade tillbaka till den lilla byn Brechfa i Wales, det tog han inte så hårt på. Att fira jul i Wales tillsammans med tvillingarna, det var ju ett äventyr! Och att få briljera med sina språkkunskaper trivdes han med. Flickorna blev överförtjusta och skulle lära honom fler ord och fraser. Romantiska eskapader höll han sig ifrån här, det kändes helt enkelt opraktiskt. Några kyssar, visst, men annars inget. Istället följde han intresserat spelet i familjen. Här fanns gott om underhållning! Valentine, som han ansett vara en riktig vekling, totalt styrd av sin syster, hade hittat på något så kreativt som att bli opiumbrukare, på gränsen till missbrukare. För en gräns fanns det, förstod Madoc. Ett rus kunde inte vara så farligt, man blev inte missbrukare förrän drogen tog över helt, och det tänkte han själv aldrig tillåta. Om någon var herre i hans liv, så var det han själv! Meirwens förtvivlan och utbrott, hennes märkliga förälskelse i Emyr som hon genast adopterade som sin nye far, Emyr själv och hans stilla dyrkan av modern... Och morfadern! Madoc hade aldrig varit så upplivad i hela sitt liv som när de skulle besöka Ceridwens barndomshem och blev bortjagade med en yxa. Vilken kraft! Vilken styrka! Samma energi som strålade tillbaka ifrån hans mor när hon försvarade dem. Inte för att Madoc ville kasta yxor efter folk, det kändes lite väl barbariskt, men där fanns ändå något som han anammade den dagen. När det gällde att försvara någon han älskade, då skulle han också bli sådan! Om han nu fann någon att älska förstås.

 

Sedan blev allt väldigt otäckt. Far hade försökt dränka sig i Themsen, fick han veta genom Mary som skrev till honom. Det var svårt att bara skaka av sig. Sedan var det Meirwen som tog sitt liv, sitt och barnet hon väntade. Nästan samtidigt var det någon terrorist som sprängde S:t Pauls katedral. Mor lämnade landet utan någon förklaring. Mary var försvunnen, troligtvis i ruinerna, då mrs Howards visste att Mary tänkt sig till högmässan den dagen. Valentine hamnade i fängelse, anklagad för våld mot tjänsteman, incest, sodomi och en massa spännande, och låg sedan döende i lunginflammation. Storebror William, som aldrig riktigt känts som en del av familjen då han gick på en militärskola och ytterst sällan var hemma, han kom tillbaka för att reda upp i familjen, med knytnäven som redskap. Under allt detta gick Madoc som förlamad på Eton och kände hur hela hans fundament rasade under honom. Hur kunde mor lämna landet, lämna honom? Och Mary – kunde hon inte ha gått till en annan kyrka? Hon gick väl aldrig till S:t Pauls, varför i hela världen skulle hon gå just dit just då? Borde han hjälpa till att leta efter henne? Men det fanns redan hundratals volontärer som hjälpte till, läste han i tidningen, han skulle nog mest vara ivägen. Och innan han hann besluta sig åt ena eller andra hållet så fick han besked om att Mary hade hittats, svårt skadad men vid liv. Valentine hade också repat sig. Härligt! Kunde man försöka återgå till någon sorts normalitet? Nej, det kunde man inte. Det skulle hållas begravning för Meirwen. I Wales av alla ställen. Kunde man få slippa? Nehej, det kunde man visst inte, om man inte var för ung som George eller hade en nyfödd, som Elisabeth. Så syskonen hade rest. Valentine, blek och tunn som ett spöke, bistre William, Madoc och Mary. Mary som gav honom den fysiska chock som inget av det som hänt dittills hade lyckats ge honom. Döv av explosionen, sönderbränd med bara några små testar kvar till hår, och med en sorts fridfull, nästan helig utstrålning som fullständigt lamslog honom. Eller nej, han var inte lamslagen, han hade nog aldrig pratat så mycket strunt i hela sitt liv. I ren förtvivlan rann det ur bisarra skämt ur honom, som att han kunde ta med Mary till cirkus och visa upp henne som en talande apa. William blev förbannad och hotade att klå upp honom, Valentine satt apatisk och Mary bara log mot honom.

Hela resan blev en surrealistisk mardröm. Mary sade sig kunna tala med Meirwen, unge Christian Fallchester var av någon outgrundlig anledning där och hade något ouppklarat med Valentine, William gav sig på Emyr för allt vad han var värd, anklagade honom för att ha bedrivit otukt med deras mor. Att komma tillbaka till Eton var en ren lättnad! Hans sista termin, sedan skulle han ut i arbetslivet, in i fars företag var det tänkt. William hade valt en annan väg, Valentine var i Madocs ögon inkompetent, nu var det hans tur att göra intryck.

 

Sommaren 1864 tillbringade han i Brighton, så som han gjort ända sedan Elisabeth gifte sig med Simon och flyttade dit. Han var för rastlös för att ha ferier, så på hotellen fick han arbeta och tjäna ihop en egen slant. De pengarna var mycket mer värda än de han fick från föräldrarna! Han trivdes bra med Elisabeth. Trots hennes längtan efter barn så betedde hon sig aldrig som hans mamma, utan just som den storasyster hon var. Den där längtan efter en egen familj kunde han inte förstå, men gladdes med henne åt lilla Eilwen som äntligen kom efter sex års väntan. Hon var en gladlynt liten krabat som skrattade högt när han bollade med henne – vilket han hade förstånd nog att inte göra när Eli var i närheten. Barnjungfrun var trygg och erfaren och låtsades inte om hans inviter, som egentligen inte var allvarligt menade utan mest av gammal vana. På en semesterort som Brighton saknades det inte kvinnor som fann det spännande med ett litet äventyr med en yngling.

Samma sommar gifte sig Mary med en besynnerlig man kallad Calleigh, som sade sig vara helare. Mary påstod att det var han som räddat henne ur ruinerna, och läkt hennes yttre skador. Men dövheten kunde han minsann inte göra något åt. Det sades att det var Calleigh själv som hade sprängt katedralen, tillsammans med hans mor, vilket var det dummaste han hört, men att den här charlatanen hade gjort det var mycket troligt. För detta hade han blivit arresterad och skulle bli hängd, men på något sätt hade han lyckats få det att se ut som att han återuppstod ur sin grav och påstod sig ha tappat minnet. Madoc var gränslöst misstänksam mot mannen och vägrade honom sin acceptans.

Arton år hade han hunnit fylla den här sommaren då livet vändes uppochned. Syster Simon, som var syster både till yrket och till Elisabeths make och brukade upprätta en sommarpraktik när hon var ledig från sin tjänst uppe på en skola i Skottland, hade nu sällskap av en liten underlig figur. Scarlet Luna White hette hon, liten och mager, med de största ögon Madoc någonsin sett. Hon föll inte alls för hans charm, tvärtom stöttes hon bort av hans sätt. Det gjorde honom ännu mer benägen att försöka vinna henne. Hon var underlig, frågvis, diskussionslysten, socialt inkompetent – och han föll som en fura! En utmaning! Något annorlunda!

Uppvaktningen krävde både fantasi och intelligens. Processen lockade fram något i honom som ingen annan lyckats med. Kärlek? Nej, det var nog inte det, snarare att han kunde finna vila i vissa delar av sig själv som han annars struntade i, och vågade visa henne sina hemligheter. Tog med henne till undersidan av ett brofäste, som han under flera år hade dekorerat med allt vackert han kunde hitta. Snäckor, glasbitar, kapsyler, fina stenar. Hon lade ut spår, så att han fick leta sig fram till en nattlig picknick på taket. Så höll de på den sommaren, turades om med att överraska varandra. Till slut blev hon hans. Att älska med henne innebar så mycket mer ömhet än de inslag av lekfullhet och ren åtrå som han dittills varit van vid. Scarlet var så bräcklig, samtidigt så stark, och trots att likheterna med Ceridwen egentligen var få, så var det något med henne som dämpade hans längtan efter modern.

Kunde han lova att inte svika henne? Annars skulle hon inte kunna stanna hos honom.

Hur skulle han kunna lova det?

Återigen kom tanken på Ceridwen för honom. Mor hade älskat far, det visste han. Ändå inledde hon ett förhållande med den där miss Morgaine, ändå bodde hon i flera månader hos sin ungdomskärlek Emyr, ändå verkade hon ha haft något samröre med den där Calleigh. Om hon kunde bete sig så, hur skulle då Madoc kunna lova trohet? Hur kunde man lova något som man inte visste något om? Ett giftermål enligt lagens betydelse skulle det förresten inte kunna bli tal om, då hennes far, som visst var en uppsatt domare, inte skulle godkänna det.

Men han lovade. Lovade försöka. Lovade försöka ta reda på vem han själv var. Så de hade en egen ceremoni nere vid stranden, där de växlade ringar och förklarade sig själva för man och hustru.

 

Hur det gick till, eller varför, hade han ingen aning om. Men en kväll bröt helvetet lös. Syster Simon fick andnöd, Scarlet låste in sig på sitt rum och ritade märkliga symboler med sitt eget blod, och Elisabeth kastade ut det halvt äkta paret med huvudet före. Så arg hade han aldrig sett henne förut. Plötsligt hade hon liknat mor, och han kände den där häftiga saknaden igen, ville springa tillbaka, ville ställa allt tillrätta. Var för ett ögonblick beredd att överge Scarlet, bara för att få vara med sin egen familj igen. Men så kunde han inte göra. Han ville vara ridderlig, även om han inte visste vad – eller nu, vem – han beskyddade.

De hade flyttat till London, till Hectors lilla övernattningsrum. Han började arbeta på firman, fann sig plötsligt ha ansvar för någon annan än sig själv. Arbetade sig trött intill benmärgen, det här var helt annorlunda än att studera! När Scarlet fortsatte deras lekar, så hängde han inte med. Greps av ångest när hon en dag var borta. Orkade inte gå hem till ensamheten, som han till sin förvåning fann att han hatade. Trodde att hon hade lämnat honom. Då förlorade Madoc nästan fattningen. Nära panik sökte han upp Mary, som bodde i londonhuset. Mindes vad far hade sagt, att med Mary i närheten kände han sig alltid lite lättare till sinnes. Hennes make fick han väl stå ut med. Två nätter i rad sov han tätt intill sin tvillingsyster, och kände att far hade rätt. Det var något med Mary som lugnade honom.

Sedan fick han veta att Scarlet bara hade gömt sig för honom, och gömt en karta så att han skulle leta efter henne.

Var det då han insåg att det här inte skulle fungera?
Kanske.

Det var åtminstone då han såg till att behöva åka till Shanghai.

 

Shanghai!

Mellan Madoc och staden inträffade en omedelbar ömsesidig förälskelse. Staden var som en person i sig, levande, lockande, men utan de krav som en människa kunde tänkas ställa på honom. En stad skulle aldrig känna sig sviken.

Att få träffa mor igen var lika underbart som han hade föreställt sig. Höggravid var hon nästan lika bred som lång, och hennes hår hade blivit alldeles stålgrått sedan sist han såg henne, men hon själv var densamma. Åtminstone på de punkter som betydde något för honom. Morgaine höll sig undan så gott hon kunde, han insåg snabbt att hon inte hörde till typen som uppskattade hans charm så han försökte lägga band på sig men det var inte lätt när livet självt bubblade i hans ådror.

Cailin föddes medan han var där. Först väntade han utanför, men moderns bittra eder på walesiska skrämde honom så han gick ut på gatorna tills han trodde att det var lugnt igen. Ceridwen låg och sov lugnt, medan Morgaine satt med barnet i en fåtölj med ett förundrat drag över ansiktet. De såg så fridfulla ut att han inte ens kom sig för att be att få hålla henne, men snart lärde han känna det lilla livet och förundrades även han över hur någon så liten kunde gripa tag så fullständigt om hans hjärta. För första gången i sitt liv insåg han hur det kändes att vara beredd att gå i döden för någon.

Ett halvår stannade han den gången, bodde officiellt i företagets hyresrum men spenderade så mycket tid han kunde med sin lillasyster. Det var en förunderlig unge, som aldrig skrek, och som tycktes se rakt igenom honom så liten hon var.

 

I London hade Scarlet öppnat en sorts bokhandel, som upptog så mycket av hennes tid och intresse att Madoc nästan kände sig svartsjuk på den när han var hemma. Eller snarare var han avundssjuk på hennes passion. Att hon hade hittat något som hon verkligen brann för. Var hörde han själv hemma? Vad ville han? Det funderade han inte över, han bara fortsatte att gå på möten, kontrollera siffror, planera och förhandla. Just affärsmötena kunde han finna nöje i, när det gällde att ro hem en riktigt bra affär, men att sedan ta hand om kringarbetet tråkade ut honom mer än han kunde säga. Varför han ändå fortsatte? För Scarlets skull. För att han hyste tillgivenhet för den märkliga flickan och kände ett ansvar, och en stolthet över det ansvaret. Att vara trogen var lättare än han hade trott. Nog flirtade han lika vilt, och nog hade han ofta drivit situationer till sin spets, men under de fyra år de hade varit en del av varandras liv, så hade han inte tagit någon annan vare sig till sin säng eller något annat ställe. Nästan som att det låg ett slags egenvärde i att balansera på gränsen till att inte hålla löftet, men ändå göra det.

 

En gång till hade han träffat mor och hennes nya familj, som nu hade flyttat till Kairo. Den staden var inte alls lika spännande, något Ceridwen också klagade över. Men Morgaine hade arbete där och Ceridwen förklarade att hon skulle kunna bo i ett råtthål om det gjorde hennes hustru lycklig. Hustru? Ja, de hade ingått ett emotionellt äktenskap enligt någon ritual. Nu hette de båda Jones, och Cailin var lika mycket Morgaines dotter som Ceris, om inte mer. Men just då var hon mest av allt hans syster. Märklig var hon, flickebarnet, men den kärlek som hon omslöt med honom rörde återigen vid de där strängarna han ibland inte trodde fanns. Fullständigt kravlös, kunde inte ens tänka sig att han kunde svika henne. Visste nog inte ens vad svek var, och Madoc hoppades innerligt att hon aldrig skulle få veta det. Särskilt inte från honom.

 

Att komma hem till Scarlet efter en långresa var alltid skönt. Han tyckte verkligen om henne! I lagom doser.

Ville han ha barn?

Frågan överraskade honom, liksom det försiktiga, nästan ängsliga tonfallet.

Nej, det ville han verkligen inte! Han kunde inte se sig själv som en far. Ville absolut inte ha det ansvaret. Så nej tack.

Scarlet blev lättad. För hon skulle aldrig kunna få barn, berättade hon. Han ryckte mest på axlarna, tyckte det var praktiskt. Hade inte tänkt över det hela så mycket.

Men sedan gled diskussionen över på något annat, när han skojade om att han minsann varit trogen sin lilla hustru.

Hur skulle han reagera om hans lilla hustru inte varit honom trogen?

Första reaktionen var förvåning, nästan lättnad. Om Scarlet kunde, så skulle han också kunna! Kanske skulle de ha ett mer öppet förhållande, var det så hon menade?

Nej, det var det inte.

Tårögd berättade hon. Att en man hon arbetat tillsammans med fått lite för mycket att dricka, och hade missuppfattat henne, tvingat sig på henne.

Madoc blev alldeles kall och stilla. Någon hade gjort hans kvinna illa, då måste han döda honom.

Nej, det fick han inte! Mannen hade inte menat något illa, han hade varit förtvivlad efteråt, bett tusen gånger om förlåtelse.

Spelade ingen roll. Han måste dö.

Men hans forskning var så viktig, viktig för tusentals människor!

Förstod hon inte? Han måste hämnas! Vad för sorts man var han, om någon kunde göra hans hustru illa ostraffat?

Grälet växlade mellan resonemang och hårda ord, och innan han förstod vad som hade hänt, hade Scarlet Luna Gray förbannat honom och lämnat honom.

 

Lämnat honom, och övergivit honom. Sopade undan alla spår. Vägrade låta sig hittas, vägrade låta honom be om förlåtelse för hur han reagerat.

Det var där han bestämde sig. Inte medvetet, men ett försvar växte upp runt omkring honom.

 

Han skulle aldrig mer lita på någon.

Aldrig.