25
Natten var ljum, mycket mer som en vårnatt än slutet av december. Ceridwens hår luktade av brandrök, blandat med hennes egen doft som alltid gjorde honom lätt yr.
Med långa, säkra steg bar Emyr sin ungdomskärlek allt längre in i skogen. Han skulle ta henne till trädet, alla träds moder, som hade hjälpt både honom själv och Valentine genom svåra stunder.
-Jag är så trygg hos dig, mumlade Ceridwen leende mot hans bröst.
-Du kan alltid vara trygg hos mig, käraste! viskade han till svar.
Hennes händer började röra sig, sökte sig upp mot hans ansikte, lade sig om nacken.
-Kyss mig, bad hon.
Emyr stelnade till, kände hur hjärtat började slå fortare.
-Nu är du yrvaken, försökte han skoja.
-Mm. Passa på, då!
Han blev nästan arg.
-Som om jag skulle!
-Mm. Jag vet nog hur du ser på mig när jag klär om, både morgon och kväll. Jag känner väl hur dina rörelser dröjer när du borstar mitt hår. Du vill kyssa mig. Och jag vill ha dig. Nu.
Blodet brusade så att han nästan inte hörde vad han själv sade.
-Ceri. Du har varit med om något fruktansvärt ikväll. Jag tänkte ta dig...
-Ta mig! avbröt hon förtjust. Ja, gör det!
-... ta dig till ett ställe i skogen som jag tror kan vara läkande för dig! fräste han och gick med ännu snabbare steg.
Ceridwen lät sig tyst bäras en stund.
-Känner du verkligen ingenting när du ser på mig? Vill du inte ens röra vid mig?
Emyr bet ihop hårt och fortsatte gå.
Med sina små händer tog Ceridwen tag i hans huvud och vred det mot sitt. Sökte hans läppar med sina, rörde dem mjukt och försiktigt.
Emyr tvärstannade. Kunde inte annat.
-Känner du ingenting alls? viskade hon, fortfarande med läpparna mot hans.
-För guds skull!
I en enda rörelse släppte han ner henne på marken, föll själv ner på knä och slog händerna för ansiktet.
Varsamt flyttade hon dem, lät små lätta kyssar falla över pannan, ögonen, hela ansiktet. Emyr stod först som förlamad, men vaknade upp och grep henne om handlederna. Så behärskat han kunde pressade han fram:
-Din man är inte långt härifrån. Om du vill... om... du borde gå till honom.
Märkligt upprymd över att bli fasthållen andades Ceridwen med glödande ögon:
-Men det är dig jag vill ha just nu!
I häpnad och förtvivlan tryckte han så hårt att han nästan bröt av hennes smala lemmar, innan han med full kraft sköt henne ifrån sig.
-Förbannelse över dig! Vad är du för människa egentligen? Vad har jag gjort mot dig, för att du skall plåga mig såhär! Har jag inte förklarat för dig? Vad är det du inte har förstått?
-Vill du inte ha mig då? frågade hon med en självsäkerhet som gjorde honom ännu mer förtvivlad.
-Vill ha? Vill ha? I himlens namn, Ceri, det är väl klart att jag vill ha dig! Varenda sekund du har varit hos mig har jag värkt av längtan efter dig, du är väl inte dum?
-Men så ta mig då! Ni har ju bestämt att jag skall följa med Hector härifrån imorgon. Ni har bestämt över mitt huvud vad som är bäst för mig. Nå, nu är det min tur att bestämma, och jag behöver dig nu!
Emyr slog näven i närmaste träd.
-Jag kan inte! Jag kan inte, jag kan inte! Det går inte, varför tror du Gwendolen lämnade mig? Tror du inte att vi försökte? Tror du inte att jag också brinner?
Ceri lade armarna i kors över bröstet.
-Det jag tror, sade hon nästan hånfullt, är att ni inte hade någon fantasi. Att Gwen inte har det förvånar mig inte det minsta, men du, Emyr? Eller var hon för pryd för att låta dig försöka? Ni karlar, ni tror att ni bara har ett enda verktyg, när ni i själva verket har en hel låda!
Emyr tog ett par hotfulla steg närmare henne.
-Du gör mig snart riktigt förbannad, sade han lent.
-Bra, svarade hon lugnt och knäppte upp sin blus.
-Ceri! utropade han med ångest i rösten. Sluta! Nu går vi hem, omedelbart!
-Inte förrän vi har älskat med varandra.
Han skrattade bittert.
-Då får vi bosätta oss här då.
-Inte då, sade hon tryggt och klädde av sig resten.
Natten var mörk, men Emyr tyckte ändå att hela skogen badade i ljus. Han såg henne. Sträckte hjälplöst ut en hand, kunde inte låta bli. Hon smög sig intill honom, kysste honom igen, omsorgsfullt och allt intensivare. Log när hans händer slöt sig om henne, strök över henne, nästan åt av henne. Åter föll han ner på knä, kunde inte hålla sig uppe.
-Dina händer, viskade hon och lossade en som grävt sig in i hennes midja. Kysste varje finger, bet lätt i dem, och fortsatte:
-Dina händer skulle kunna få vilken kvinna som helst i extas. Det är sådant ni inte vet, ni arma män, och sådant vi inte vågar berätta för er.
Så visade hon honom.
-Herregud, andades Emyr ljudlöst när han en intensiv stund senare strök en totalt avslappnad och mycket belåten Ceridwen över håret där hon låg i hans famn.
Hon skrattade.
-Tror du Gwen skulle ha lämnat dig om hon vetat?
-Aldrig, log han tillbaka.
Ett par minuter till njöt Ceri av friden inom sig. Sedan klädde hon på sig, natten var inte så behaglig efter en stunds nakenhet.
-Nu är det din tur, sade hon mjukt.
Emyr förstod inte.
-Melys och jag... vi var på en föreläsning, fortsatte Ceridwen. En mycket hemlig sådan. Om älskogens nöjen. Där fick vi lära oss mycket spännande. Ja, jag vet att du inte kan... Tillochmed jag är för blyg för att använda vissa ord, men enligt den här föreläsaren så skall en man ändå kunna nå samma höjder som jag gjorde nyss. Låt mig försöka!
-Ceri, älskade, jag har redan fått mer av dig än jag någonsin trodde var möjligt igen. Vi låter det vara där.
-Nej. Då känner jag mig så ensam.
-Ensam!
Han slöt armarna om henne och kysste henne varsamt.
-Jag var också där, som du kanske minns.
-Mm. Men.. jag skulle ändå vilja försöka. Om inte annat så för glädjen att röra vid hela dig.
-Om du bara kunde stanna hos mig, Ceri!
-Om jag stannade, så skulle jag snart bli rastlös och längta bort, det vet du.
-Ja. Meirwen förstår inte det där, men jag känner dig bättre. Jag har hela tiden vetat att du är här på besök.
-Och jag kan komma tillbaka. Till dig. Ibland. Om du vill. Men om du hittar någon annan...
-Aldrig.
-Om du hittar någon annan, så vill jag att du skall veta om du också kan få lov att känna såhär. Du har givit mig så mycket, låt mig få göra detta för dig. För mig. För framtiden. Låt mig få röra dig, helt enkelt! Om inget händer, så gör det åtminstone inte ont! Vill du inte att jag rör vid dig?
Det argumentet kunde han inte bemöta, så full av skepsis men ändå glädje lät han henne hållas.
Ända tills hon tog av hans skor.
-Vad gör du? undrade han häpet och satte sig upp på armbågarna.
-Fötterna är en spegel av kroppen sägs det, svarade hon koncentrerat och lät lillfingernageln rispa lätt över de fina linjerna som hon i mörkret inte kunde urskilja.
-Det var det dummaste... började han, men drog häftigt efter andan när han kände en bekant men bortglömd ilning i ryggraden.
-Känns det bra? viskade hon, och han kunde bara blunda och nicka.
Ytterst försiktigt satte hon tungspetsen mot samma område. Vid ett annat tillfälle skulle hon nog ha tvekat inför att ha ansiktet så nära en skogsarbetares stora fötter, som såg större delen av sitt liv instängda i varma skor, men just nu var den doften en del av den märkligt erotiska upplevelsen.
-Diw, andades Emyr och lade sig ner igen. Gud!
Ceridwen fortsatte att behandla fötterna, med tungan, håret, naglarna, tänderna. Gjorde en paus för att krypa upp och bli grundligt kysst, själv tänd på nytt.
Och till slut öppnade sig himlen även för Emyr.
En lång stund låg de tätt intill varandra och betraktade de disiga stjärnorna.
-Jag älskar dig, sade Ceridwen sorgset.
-Jag vet, käraste. Jag vet. Men tack för att jag får höra det.
-Om jag kunde dela på mig...
-Schhh. Nu är det vi. I just denna stund är det du och jag. Inga andra. Ingenting annat.
-Du och jag, upprepade Ceridwen förundrat. Du och jag.
Imorgon skulle hon resa hem. Splittrad mellan alla hon älskade, alla som hon ville vara med. Resa med ett bagage fullt med hemligheter, våldsdåd och ofattbara sanningar till en trasig tillvaro som på något sätt måste limmas ihop.
Hon suckade djupt och kurade ihop sig under Emyrs varma vinterrock.
Imorgon var imorgon. Nu var nu. Just nu hade hon allt hon ville ha.
Det fick räcka.
Emyr lyssnade till hennes andetag, hörde hur de blev lugna och regelbundna när sömnen nådde henne. Hjärtat värkte, både av lycka och sorg.
-Min Ceri, tänkte han och kysste hennes hår. Det är så lätt att älska dig.
Och samtidigt så oerhört, oerhört svårt.
