3
När Elisabeth föddes, var mrs Tilly med.
-Jag föder inte den här ungen om jag inte får ha min mor här, eller någon som kan vara i hennes ställe, röt Ceridwen.
Hector lät henne få som hon ville. En mycket stolt men lite förlägen mrs Tilly blev flickebarnets inofficiella gudmor. Elisabeth lärde sig snabbt att köket, det var godsets hjärta. Här fanns värmen, glädjen, livet och alla spännande leksaker. Den stela dockan som farfar köpt, som hon dessutom bara fick titta på och inte röra, den var inte på långt när lika spännande som slevarna och visparna!
Barnjungfrun hade inte mycket att göra, och hon vägrade att sätta sin fot i köksregionerna. Det var sannerligen under hennes värdighet! Och amman, hon hade fått vända i dörren.
-Kommer inte på fråga att någon annan skall mata mitt barn! förklarade Ceridwen bestämt. Svärfadern hade blivit rasande och anklagat henne för att skämma ut hela familjen. Hector hade också försökt övertala henne. Det var en sak att hon helst höll till nere i köket, det fick väl gå, men det här? Vem hade hört talas om en fin dam som ammade själv?
-Hade du velat ha en fin dam så kunde du ha gift dig med en sådan, svarade hustrun kyligt. Det här är inget att diskutera. Jag försöker finna mig så gott jag kan i era bisarra etikettsregler, men att jag inte skall få sköta om mitt eget barn – där har ni gått över gränsen!
Även denna gång fick hon sin vilja igenom, men stämningen förblev tryckt ända tills det andra barnet föddes. Det var en son som fick namnet William, efter sin farfar. Då var det som om något tinade upp i den äldre herren. Här fanns han, arvtagaren som skulle föra namnet och släkten vidare! När Ceridwen drabbades av barnsängsfeber och mjölkstockning och faktiskt inte kunde amma pojken, så föll lugnet över familjen igen. Nu var allt som det skulle. Bästa tänkbara amma anlitades, inget än det bästa var gott nog åt den lille! Och när Ceridwen snabbt blev gravid igen, med tvillingar som det verkade, så var hon för orkeslös för att kämpa för sin son. Han fick precis den uppfostran som hon avskydde. Sade pliktskyldigast godmorgon och godnatt till ”kära mor”, men den han tydde sig till, det var farfar och de som fick betalt för att sköta om honom.
