6
Hector stod kvar och stirrade tomt framför sig i sin hustrus rum. Ilskan hade redan runnit av honom, och ersatts av en djup förvirring och känsla av overklighet. Vad hade just hänt?
Trögt vände han sig om för att gå efter henne, då han hörde den tunga ytterdörren smälla igen.
Ljudet fick honom att rycka till, det kändes som att han hade blivit skjuten.
Gå inte! ville han ropa. Vi måste tala om detta!
Nå, hon kom väl tillbaka.
Med en gnagande olustkänsla återvände han till sina räkenskapsböcker.
Morgonen därefter var Ceridwen fortfarande inte tillbaka.
-Har mrs Gray rest hem till Greenhill? undrade den unga husan Rosemary när hon serverade frukost.
Så var det förstås. Hade han inte befallt henne att lämna hans hus? Jo, visst var det så han sagt. Då hade hon naturligtvis rest till Norfolk. Kanske lika bra, de behövde nog lugna ner sig en liten tid på varsitt håll innan de pratade om detta. Om de alls måste ta upp saken, kanske kunde den tigas ihjäl? Det vore ju det enklaste!
Någon som inte klappar mig på huvudet, hörde han hennes röst i huvudet. Han blundade ett ögonblick, och trängde bort det minnet. Han hade inte tid att känna, inte råd att tänka.
Hector var van vid att bo ensam i London, eller med de snart 22-åriga tvillingarna Valentine och Meirwen som tyckte att livet på Greenhill blev lite långsamt i jämförelse med pulsen i London. Nu hade Meirwen flyttat till en väninna och börjat arbeta i tunnelbanan, av alla ställen. Hector hade inte alls tyckt att det passade sig, men blev som vanligt nedröstad. Det hade sina sidor att gifta sig med en egensinnig flicka, sådana egenskaper gick gärna i arv! Elisabeth hade sin mors envishet, men hade valt ett liv som passade sig bättre för en kvinna i hennes samhällsklass. Hector betraktade sin äldsta dotter med stum förundran, när han såg hur väl hon lyckats anpassa sin styrka till konventionens mönster. Tänk om hans Ceridwen hade kunnat vara så överlägsen och säker på bjudningar! Då skulle alla män ha beundrat och avundats honom. Nu blev han i smyg beklagad, det visste han nog. Alla trodde att han hade varit tvungen att gifta sig med henne, att hon råkat i olycka och tvingat honom. Det spelade ingen roll att Elisabeth föddes ett helt år efter bröllopet, ett så smaskigt rykte ville man inte ta död på. Det var dessutom den enda förklaringen. För en sådan försynt person som Hector Gray, inte kunde han ha fattat tycke för den där... det där naturbarnet?
Å, om de bara visste!
Hector log vid minnet.
Han hade alltid varit medelålders, från födseln kändes det som. Lillgammal, lågmäld. Man glömde honom lätt, märkte inte om han saknades. Inte heller hade han sin fars imponerande längd, eller bedövande auktoritet. Han var... medel.
Den här kvällen hade han tagit mod till sig och besökt en av pubarna i Carmarthen, som enligt ryktet skulle ha en vänligare inställning till engelsmän än den uppe i Caernarfon ett par dagar innan. Man visste aldrig hur det var i det här landet. I en del byar talades det bara engelska, i andra hade han all möda i världen att göra sig förstådd.
-Cwrw, mister? frågade en mörklockig flicka, så kort att hon knappt nådde upp till bardisken.
-Ursäkta?
-Öl. Jag menar öl. Bästa i stan!
Hon log brett och visade en rad av små lätt sneda tänder.
Det var som om han föddes där och då. Det var hon som gav honom livet.
