5
När hon väntat barn, så hade Hector stundtals haft en älskarinna inne i London. Kanske vid andra tillfällen också, det hade hon inte velat veta. Naturligtvis kände han sig ensam när hon och barnen var kvar på Greenhill, det måste hon ju förstå? Att ha lite sällskap, det var inget särskilt med det. Miss Ethel förklarade för henne att en man i Hectors ställning nästan förväntades ha en sällskapsdam. Bara man skötte det hela snyggt och diskret, så var allt i sin ordning. Rosorna hade brunnit på ungmöns kinder under denna lektion, och om inte Ceridwen varit så upprörd så hade hon haft roligt. Men det här var inte något som hon tyckte om. Hemma i Wales, där hade otrohet varit en av de värsta synderna. Om männen i gruvorna fann ut att deras hustrur hoppat över skaklarna när de var ensamma, eller om kvinnorna hört att deras män hade sökt sig till andra under deras veckolånga bortvaro, då ekade grälen långt över kullarna. Ingen tyckte synd om den otrogna när han eller hon kom med blåtiror eller brutna armar. Man hade sig själv att skylla.
Mrs Tilly förklarade bättre än miss Ethel.
-Människan har behov, sade hon frankt. Både män och kvinnor. Du får dina behov av närhet och kärlek tillgodosedda av dina barn. Men din stackars man, han lever i en värld där en man helst inte skall krama sina barn eller sin gamla köksföreståndarinna, och lär sig att lämna sin hustru ifred när hon är på det viset. Han behöver någon som kan pyssla om honom lite. På så sätt kan han bli en bättre make för dig, och en bättre far för era barn. Och han har gått dig till mötes i så mycket, nu är det din tur att acceptera hur det här fungerar. Det betyder inte att han älskar dig mindre, det måste du förstå!
Jo, till slut hade hon förstått. Och burit med sig detta i sitt hjärta, tills det var hennes tur att känna sig tom. Barnen var nu stora, och ville inte längre kramas. Hector hade alltför mycket att göra på sitt arbete, och hade diskret men menande dragit sig tillbaka till sitt eget sovrum på kvällarna när de var i London tillsammans. Han behövde sin sömn mer än han behövde henne.
Ingen behövde Ceridwen längre.
Hennes längtan efter närhet hade vuxit sig så stark, så att den till slut brast.
Skalet runt henne hade spräckts, hon kände sig mer levande än hon gjort på många år. Varm, lycklig, lugn men förväntansfull. Förälskad i livet självt. En känsla som spred sig in i äktenskapet också. Plötsligt hade samlivet med Hector blommat upp, hon suckade inte längre övergivet när han önskade henne godnatt och försvann till sitt, utan följde efter och förförde honom grundligt. Det mrs Tilly hade sagt stämde – när hon fick bekräftelse från annat håll, så kunde hon vara en bättre hustru!
-Jag ser det inte som att jag bedrar dig, sade hon harmset.
Hectors roade min byttes ut mot en förbryllad.
-Vad menar du?
-Att ha lite sällskap, det är väl inget särskilt med det? Det har du ju själv sagt!
Aldrig hade hon sett sådana skiftningar i sin mans ansikte förut! Ögonen vidgades och smalnade. Färgen sjönk till vitt och steg till rött. Käkarna spändes, och hon trodde att han skulle skrika åt henne när han till slut öppnade munnen, men rösten var iskallt lugn på ett sätt som berörde henne mycket värre än om han hade låtit upprörd.
-Ut ur mitt hus.
Hon studsade till. Vad menade han? Skulle hon inte få förklara sig?
-Kan vi inte...
-Nu.
-Men -
-Jag varnar dig. Eftersom mina barn kommer från dig så skall jag vara generös och ge dig fem minuter att packa. Om det nu är mina barn!
Den sista meningen fick Ceridwen att blekna. Långsamt steg hennes egen vrede, och hon reste sig i sin fulla längd, hur kort den än var.
-Du! spottade hon fram. Du är den ende man jag någonsin har känt, den ende man jag någonsin har älskat! Tror du något annat om mig, så vill jag inte vara kvar längre i ditt hus!
Rasande svepte hon förbi honom mot sitt rum och rafsade på måfå ihop saker och kläder i en väska. Han följde efter och skakade brevet framför hennes ansikte.
-Men det här då? Du erkände ju! Du erkände att du har en affär! Vem är det?
Ceridwen stannade upp ett ögonblick och spände blicken i sin lagvigda.
-Någon som inte klappar mig förstrött på huvudet! fräste hon. Någon som lyssnar på mina drömmar! Precis som du brukade göra.
Hennes röst bröts och hon rusade ut, med bilden av hans sårade, vantrogna ögon fastbränd på näthinnan.
