2
En våg av kärlek strömmade igenom Ceridwen där hon iakttog sin koncenterade make i brasans sken. Hon älskade honom verkligen. Aldrig hade hon ångrat sig, även om hon hade haft mycket svårt för att anpassa sig till överkasslivet när Hectors affärsresa, som senare blev en bröllopsresa, tog slut. Vad var det meningen att hon skulle göra, egentligen? Här fanns ju tjänstefolk som lagade mat, tvättade, städade och högg ved. Och Hector själv arbetade väldigt mycket, hårt pressad av sin far som fått ett bistert drag över munnen när den oväntade bruden anlände. För honom var walesare inget annat än vildar, ociviliserade och otacksamma barbarer som satt och tjurade i ödemarken. Och hur var det flickan talade! Skulle det där kallas engelska, det som hon påstått att byns präst hade lärt alla barn? Nej, det här gick inte an!
En lärare anställdes. Miss Ethel, väl bevandrad i etikettens snåriga regler. Nu fick Ceridwen veta vad som förväntades av en dam. Hon skulle brodera, vandra på rätt sätt i parken, befalla tjänstefolket på ett vänligt men auktoritärt sätt, hålla i stelt formella bjudningar, skriva brev...
Det sista fick henne att hoppa till. Skriva! Å, vad hon önskade att hon kunde skriva bättre! På de lektionerna var hon en mönsterelev, och fullkomligt sög i sig miss Ethels kunskap. Storasyster Etain fick motta många brev, som för säkerhets skull skickades till poste restante i Brechfa och senare till andra orter som systern reste runt mellan. Vartannat brev var artigt formulerat och handlade om väder och formella ting, brev som miss Ethel hade övervakat, men däremellan kom livfulla och vanvördiga beskrivningar av en ständigt pågående teater där Ceridwen fungerade som statist. Hellre än att skämma ut Hector med sin spontanitet, så stod hon tyst och log blygt.
Hector såg hur hon förändrades och var tillräckligt nygift och förälskad för att bli bekymrad.
-Har du det inte bra här, käraste? undrade han oroligt.
-Joo, visst har jag det, men... Jag saknar att få göra något med händerna. Tvätta, baka, städa – vadsomhelst som är på riktigt! Att brodera eller beskära din mors rosengård, som dessutom trädgårdsmästaren gör bättre än jag, det räcker inte. Som arbetare drömmer man alltid om att få bli uppassad, men man skall visst vara försiktig med vad man ber om.
Hector funderade. Att tvätta eller städa var förstås otänkbart, men kanske mrs Tilly hade något förslag? Köksföreståndarinnan var en klok dam med ett stort hjärta. Det var hon som varit som en mor för honom, redan innan mrs Gray dog i barnsäng för över tio år sedan. Mrs Tilly hade alltid haft en nybakad kaka eller en kärv, kärleksfull kram åt honom. Nog kunde Ceridwen få hjälpa till att baka ett bröd, om det skulle göra henne gladare?
Köket blev Ceridwens räddning och glädje. Till att börja med var tjänstefolket lite reserverade när frun var i närheten, de visste inte riktigt hur de skulle förhålla sig till detta. Var och en hade sin plats, det var deras egen stolthet och trygghet, och hur skulle man nu bete sig?
Utan mrs Tilly hade det kanske inte alls gått. Den medelålders damen hade dock stor förståelse för den vilsna ungflickan, och tog henne genast till sig. Ingen fick tala illa om unga frun, förstått? Den som fällde någon sur kommentar efter att frun gått, den fick ”av misstag” en sked salt i sitt te. Allas gillande vann hon väl inte, men när de insåg att Ceridwen uppriktigt beundrade dem, och hänfördes över all modern utrustning, så kröp stoltheten fram. Efter ett besök av den illa omtyckta lady Hesslington, som hade varit så elak mot frun att kammarjungfrun fann henne i tårar i garderoben, då vände definitivt vindarna. Ingen skulle få vara elak mot deras matmor! Ceridwen återgäldade vänligheten med att förse dem med skvaller om de fina besökarna, och snart blev det stora köket hennes egentliga hem. När hon blev gravid, ställdes det till med stor fest vid det blankskurade ekbordet, och alla som ville fick delta i förberedelserna. Ceridwen nästan tvångsmatades med järnrik och nyttig mat, och överöstes med goda råd som ibland motsade varandra totalt.
