ceridwengray

Finns det något vackrare än eld? tänkte Ceridwen där hon satt hopkurad i länstolen framför brasan i lilla salongen. Livgivande men ändå livsfarlig. Samma sak som elden i hjärtat. Den kunde skänka nytt hopp – eller ödelägga allt.

-Kan vi inte resa bort nästa helg, bara du och jag! sade hon impulsivt till sin make som satt i stolen bredvid med en tjock lunta i knät.

-Hmm? svarade Hector frånvarande utan att titta upp. Inte just nu, vännen min. Jag har mycket att göra. Kanske om Valentine kunde hjälpa till lite mer...

Han såg upp från pappren, tittade även han i elden med en irriterad rynka mellan ögonbrynen.

-Jag kan inte förstå varför han skall vara så motsträvig! Kanske har vi skämt bort honom.

Blicken återvände till siffrorna, och Ceridwen suckade lite.

Jo, nog hade hon skämt bort sina barn, konstaterade hon förnöjt. Hur skulle hon kunnat låta bli? Själv var hon uppvuxen i en liten by i mitten av Wales, där deras största lyx var fällarna som fåren gav dem. Om nätterna behövde man åtminstone inte frysa. Inte om dagarna heller förresten, eftersom hon ständigt måste arbeta. Hugga ved de dagarna fadern var för berusad för att kunna hantera en yxa, laga mat, försöka hålla snyggt i deras lilla stenhus... Det sista var hennes mors käpphäst. Om du inte håller snyggt omkring dig, så kan du lika gärna lägga dig ner och dö! Som barn hade Ceridwen inte alls hållit med, men nu förstod hon bättre. I en hård värld måste man ha någonting att trösta sig med. Alltför många valde spriten, vissa sökte sig till kyrkan och Branwen hade funnit vila i hemmets renhet. Det hade alltid doftat gott av såpa och olika örter som hängde på tork.

Krocken med den viktorianska överklassen hade blivit överväldigande!

-Minns du när vi träffades? frågade hon drömmande.

-Hmm? Carmarthen, inte sant?

Hector hade under åren utvecklat en teknik att svara på sin hustrus frågor utan att släppa tanken på det han höll på med, och lät sig inte störas.

Carmarthen. Javisst, det var så engelsmännen kallade Caerfyrddin. Ceridwen tyckte inte om den omskrivningen. Namnet betydde Myrddins fästning, Myrddin som kallades Merlin här. En så viktig sagogestalt, sambandet försvann helt i engelsmännens munnar. Och vad var det de kallade Caerdydd? Cardiff? Diff, vad var det för ord? Å andra sidan hade ju hon kallat London för Llundain, det var inte bara på den här sidan som man döpte om orter. Och landet hon nu bodde i, England, det hette för henne Lloegr.

Sommaren i Caerfyrddin...

Femton år hade hon varit. Hon och hennes väninna Siriol hade tjatat sig till att få resa. De hade ordant arbete över sommaren på en pub, och lovade att komma hem med varenda penny till föräldrarna. Kanske skulle fadern kunna få köpa sin whisky lite billigare de gånger han hade ärenden in till storstaden? För nog var Caerfyrddin en storstad i deras ögon. Brechfa rymde ett drygt tusental själar, alla kände igen alla. Whiskyargumentet föll i god jord hos fadern Gareth som lät henne resa. Hennes pojkvän Emyr hade blivit ledsen, men förstod hennes äventyrslust och lovade hälsa på henne så ofta som hans arbete i skogen tillät – vilket inte hann bli någon gång alls, innan hon träffade Hector.

Hur skulle hon kunna förklara känslan när hon för första gånge hällde upp en pint åt den försynte främlingen? När han mötte hennes blick med sina varma grå ögon och tackade henne?

Det fanns ett ord: Blixtförälskad.

Känslan var ömsesidig. Ceridwen hade tidigare aldrig haft en tanke på att på allvar lämna byn, hon hade trott att framtiden var utstakad även om Siriol och hon på lek drömde om att erövra världen. Nu tedde sig plötsligt en framtid utan den här mannen outhärdlig! När han skulle resa vidare, efter endast några få dagar, grät hon.

-Jag vill inte att du skall resa, snyftade hon mot hans eleganta jacka.

-Kanske kan du följa med? föreslog han försiktigt.

-Hur menar du?

-Jag skall vidare till Cardiff härifrån. Vill du följa med mig?

Det lät mycket lockande, men trots sin ungdom hade Ceridwen ändå ett sinne för sanning och konsekvens.

-Vad händer sedan, då?

-Sedan måste jag hem igen.

-Och lämna mig?

Då såg han henne djupt och länge i ögonen. Hon kunde nästan se hur han målade upp olika scenarier i huvudet.

Så kysste han henne försiktigt men innerligt.

-Hur skulle jag kunna lämna dig! viskade han. Hur skulle jag någonsin kunna lämna dig!

Siriol hade blivit vansinnig.

-Har du helt tappat förståndet? Skall du flytta till England? Din far kommer att slå ihjäl både dig och den där sprätten!

Nog visste Ceridwen att Gareth inte hade mycket till övers för engelsmän, men säkert skulle han mjukna när han väl fick lära känna hennes Hector!

Det gjorde han inte.

Det han sade när Hectors enkla hyrvagn rullade in till gården, det hade Ceridwen aldrig någonsin översatt för sin man. Men hans hatfyllda blick, greppet om yxan och spottloskan han skickade mot dotterns fötter lämnade inga missförstånd. Skyndsamt lämnade de byn, med Branwens tårfyllda och lillebror Rhodris stora ögon i ryggen.

-Det där kunde ju ha gått bättre, sade Ceridwen tillgjort muntert.

Hector satt tyst en lång, lång stund.

-I Cardiff gifter vi oss, sade han sedan bestämt. Nu är du mitt ansvar.