4
Förlusten av William, som hon såg det, fick henne att bli ännu ivrigare i sin omsorg om de små tvillingarna. Valentine och Meirwen, ett namn från vardera kultur. Storasyster Elisabeth hade hunnit bli en liten dam under moderns svaga period. Hon slets mellan sin önskan om att få leka med de små nere i köket, och att vara en Fin Dam som miss Ethel var nöjd med.
Fyra barn inom loppet av fem år hade slitit hårt på Ceridwens kropp. Med ens förstod hon varför kvinnorna hemma såg så gamla och trötta ut. Inte nog med att de hade många barn, de måste sköta om hela hushållet också. Hon hade diskuterat detta med sin syster. Etain kunde så mycket om örter och läkeväxter, hon visste precis hur man undvek att få för många barn men det var inte något man talade högt om. Nu bad Ceridwen om hjälp, hon ville inte att hennes barn skulle glida ur hennes famn på grund av att hon fick för många! Ett tjockt kuvert kom som svar, med torkade örter. Av dem skulle hon brygga sitt eget te. Mrs Tilly höjde lite på ena ögonbrynet, men sade ingenting.
Hector hade inte heller några invändningar. Det vill säga, han hade inte fått någon undervisning i hur kvinnokroppen fungerade, så när Ceridwen berättade att hon inte orkade få fler barn just nu, så trodde han att det var något som kvinnan själv kunde bestämma. Han visste ingenting om förtvivlade kvinnor som grät över oönskade graviditeter.
Tvillingarna växte upp till ett par fria individer, som ofta sågs högt uppe i någon trädtopp. Valentine var drömmaren, Meirwen den som med glupande nyfikenhet tog sig för av allt som livet erbjöd. Ceridwen njöt till fullo av att vara tillsammans med sina barn, och inte förrän de var fem år kände hon sig redo att lägga undan sina örter. Då utökades familjen med ännu ett tvillingpar, Madoc och Mary, och för tio år sedan föddes minstingen George. Sedan tyckte Ceridwen att det räckte.
En husa kom in i biblioteket och väckte Ceridwen ur hennes funderingar.
-Ursäkta herrn, det kom nyss ett brev.
-Så här dags?
Hector blev lite irriterad. Han tyckte om rutiner, och brev på kvällen hörde inte till dem! Han tog motvilligt upp kuvertet. Ofrankerat, utan avsändare. Irritationen växte. Vad var det här för påhitt!
Han läste under tystnad, och skrattade sedan lätt.
-Här står att min fru bedrar mig! Vet du något om det, käraste?
Allt blod rusade till Ceridwens mage.
Ja, det visste hon.
